Det är knappast någon trevlig ton som används i sociala medier när LCHF vid typ 1-diabetes debatteras. En analys av argumentationen visar att ilskan är något överdriven. Om man räknar på procenten förespråkar alla en lågkolhydratkost.  

I förra veckan berättade en mamma här på bloggen om hur stressen kring sonens blodsocker lättade när han fick mindre kolhydrater att äta. Barnet äter det som Socialstyrelsen i sina kostråd kallar för en extrem lågkolhydratkost, med 15-20 energiprocent kolhydrater. Rådet mamman hade fått var att sonen skulle äta minst 200 gram kolhydrater varje dag, vilket blir 35-40 energiprocent kolhydrater. Det kallas för en måttlig lågkolhydratkost av Socialstyrelsen.

Mamman ville nyansera den svart-vita debatt som pågår i sociala medier kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. Det är som att det inte finns något mellanting mellan att äta en ketogen kost där ungefär 5 procent av alla energi kommer från kolhydrater (max 20-30 gram kolhydrater per dag för ett barn) och minst 200 gram kolhydrater. Många läkare och dietister förespråkar till och med 50-55 energiprocent kolhydrater, vilket för en 12-årig kille innebär 300 gram kolhydrater varje dag.

I samband med detta mejlade flera läsare och bad om en kommentar till ett inlägg av Hans Jönsson, som driver sajten Diabethics. Han varnade för att ge barn LCHF-kost. Jag uppfattar Hans Jönsson som en väldigt påläst person inom typ 1-diabetes, som har koll på mycket ny forskning. Just detta inlägg hade det dock behövt mer nyans – LCHF är ett så luddigt begrepp.

I inlägget refererar Jönsson till en beskrivning av sex fall av barn med typ 1-diabetes som mått dåligt på en superextrem lågkolhydratkost, men när de åt mer kolhydrater mådde bättre. Den som skummar Jönsson långa inlägg kan lätt få uppfattningen att det krävs ganska mycket kolhydrater för att barn med typ 1-diabetes ska må bra. Det är just det som behöver nyanseras.

Fall 1 – från lågkolhydratkost till lågkolhydratkost

Vi börjar med fall 1. Det är en 15-årig kille med typ 1-diabetes som har ätit lågkolhydratkost under några år. Han tränar cykling 4-8 timmer per vecka och upplever att han ofta är trött under och efter träningspassen, dessutom har han gått ner mycket i vikt. Kliniken gör en kostgenomgång och det visar sig att han äter 60 gram kolhydrater per dag. När han ökar intaget till 150 gram per dag går han upp i vikt och mår bättre. Långtidsblodsocker ligger på 45 mmol/mol (ett bra värde).

Låt oss analysera killens kost. En kille som är 15 år gör enligt Livsmedelsverket i genomsnitt av med cirka 2760 kcal per dygn (mer om han tränar hårt). Den här killen fick i sig i genomsnitt 60 gram kolhydrater, vilket motsvarar 240 kcal. Därmed kom 8,6 procent av hans kalorier från kolhydrater. När han började äta 150 gram kolhydrater per dag, som han mådde bra på, fick han istället runt 22 procent av sina kalorier från kolhydrater.

Vad definieras då en kost med 22 energiprocent kolhydrater som? Socialstyrelsen (den myndighet som är ansvarig för att ta fram kostråd till personer med diabetes) kallar en kost med 10-20 energiprocent kolhydrater för en extrem lågkolhydratkost. Killen gick alltså från en väldigt extrem (sannolikt ketogen) lågkolhydratkost, till en närmast extrem lågkolhydratkost och mådde bra på det.

Fall 2 mådde också bättre på lågkolhydratkost

Fall 2 var en 13-årig tjej som åt 22 gram kolhydrater per dag. Hon var trött, orkade inte sporta och var rädd för lågt blodsocker. Efter ett tag försvann hennes mens och hon gick ner mycket i vikt. Hon var rädd att äta kolhydrater och hade ätstörningar. När hon var 14 år började hon komma till rätta med problemen och ökade intaget av kolhydrater till 120-140 gram per dag. Hon fick tillbaka sin mens, gick upp till normalvikt och började må bättre.

Enligt Livsmedelsverkets beräkningar behöver 13-åriga tjejer i ungefär 2190 kcal per dygn. När hon åt som minst fick hon alltså 4 procent av sina kalorier från kolhydrater. Det var en ketogen kost. När hon ökade intaget, och mådde bättre, landade hon på 22-25 energiprocent kolhydrater. Socialstyrelsen skulle beteckna detta som ett mellanting mellan en extrem och måttlig lågkolhydratkost.

Inget barn behövde 200 gram kolhydrater

Jag ska inte gå in på alla de sex fallbeskrivningarna, men i inget av fallen beskrivs att barnen behöver äta minst 200-300 gram kolhydrater för att må bättre, den mängd kolhydrater som många svenska barn med typ 1-diabetes uppmanas att äta.

I sitt inlägg tvivlar även Hans Jönsson på att folk klarar att äta så mycket kolhydrater som vården rekommenderar. Så här skriver han: ”Se exempelvis (referens) en pojke mellan 10-13 år, även med intaget enligt Socialstyrelsens definition ”måttlig lågkolhydratkost” om 40E% (40% av energin kommer från kh) så bör denna pojke inta 234 gram kolhydrater/dag. Tror absolut det finns flera som gör det, men jag tror att fler ligger under detta. Men, detta är viktigt. Detta är en utgångspunkt, dessa kostfanatiker utmålar det konstant som att alla med typ 1 diabetes ligger på 55E% kolhydrater. Undrar verkligen om någon över huvud taget gör detta i Sverige om de inte tränar mycket? De är i sådana fall få. Det viktiga är att inte minska intaget för mycket och inte under 100 gram.”

När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra vad som debatteras egentligen? Jag tillhör nog de som Jönsson ovan kallar ”kostfanatiker”, men när jag läser vad han skriver tycker jag nog att vi tänker väldigt lika. Ingen av oss tror tydligen på den traditionella diabeteskostens 50-55 energiprocenter kolhydrater. Jönsson verkar inte ens tro på den måttliga lågkolhydratkostens 40 energiprocent kolhydrater. Han menar att det är okej att gå ner till 100 gram, vilket för en 12-åriga kille innebär 18 energiprocent kolhydrater. Det är vad Socialstyrelsen kallar för en extrem lågkolhydratkost. 

Finns inga belägg för att en extrem lågkolhydratkost

Vad har då Jönsson för belägg när han menar att det är okej att äta en extrem lågkolhydratkost? Inga alls, konstaterade en statlig expertgrupp för några år sedan. Det saknas helt studier av hur en sådan form av kost påverkar kroppen långsiktigt. Det är just därför Kostfonden nu jobbar för att finansera en studie som ska jämföra en extrem lågkolhydratkost (10-20 procent kolhydrater) med en måttlig lågkolhydratkost (30-40 procent kolhydrater) och en traditionell diabeteskost (50-60 procent kolhydrater). Först när de finns vetenskap på området går det att ta ställning till vad som är okej att rekommendera.

Det sorgliga är att man idag i vården ger rekommendationer till föräldrar helt utan vetenskapliga belägg. Många får veta att barnen ska äta som tidigare, eller minst 200 gram kolhydrater varje dag. Punkt. Precis som Jönsson – som har stor erfarenhet på området – menar, är det få som klarar att stabilisera blodsocker med så mycket kolhydrater i maten.

SUMMA SUMMARUM: Ett skäl till den enorma debatten kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes är den luddiga definitionen. ”Man måste tänka på procenten” – eller vad det nu var som Sven Melander sa. Ja, man måste räkna på procenten för att veta vad man uttalar sig om.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook eller Twitter