Sökresultat för 'D vitamin'

Så var cirkeln sluten. Nu har jag mätt mitt D-vitamin varje månad sedan i september (utom i april – då det hände så mycket annat roligt). Det första provet tog jag den 16 maj förra året och det senaste 18 maj i år. Du ser i diagrammet ovan att majvärdena är nästan exakt lika. Förra året låg D-vitaminet på 70 nmol/l och nu har vårsolen fått D-vitaminet att stiga till 69 nmol/l.

Min slutsats är att jag – som gärna är i solen sommartid och dessutom äter mina feta fiskar varma flera gånger i veckan – klarar mig bra utan D-vitamintillskott. Här kan du läsa mina tidigare resonemang kring detta:

Följ vinterns experiment: behöver jag äta D-vitamintillskott?

D-vitamin – hur låg kan nivån bli innan vi behöver tillskott?

Vid närmare eftertanke var det länge sedan jag var så lite sjuk som denna vinter, kanske för att mina barn är äldre och släpar hem färre elakartade virus från skolan. Men ändå! Jag hade en förkylning i september, en ordentlig influensa under julen (den slog mot alla utom tioåringar, konstaterade nöjt de två tioåriga kusinerna som var de enda i släkten som gick helskinnade från dramat) och i mars något som kan räknas som en löjlig mesförkylning. Faktiskt. De virusen skulle behövt gå på gym eller nått. Mitt immunförsvar slog ner dem på nolltid. Det kan jämföras med när barnen var mindre. Varje gång jag pussade på dem fick jag ett nytt virus. Jag var typ snorig varannan vecka och magsjuk varannan. Mellan det hade jag lite influensor och blev fullständigt beroende av näsdroppar. Trots ett ganska regelbundet knaprande av D-vitamintillskott.

Ett stort tack till Werlabs, som har låtit mig göra detta experiment. Det har varit både roligt och intressant!

Nu misslyckas D-vitamintillskott att skydda mot hjärt-kärlsjukdom i ännu en klinisk prövning. Nya Zeeländska forskare har lottat över 5 000 personer, i genomsnitt 66 år gamla, till att antingen få stora doser D-vitamin en gång i månaden eller placebo. I gruppen som fick D-vitamin fördubblades nivåerna i blodet, men det gav ändå ingen effekt på hjärta och kärl under de i genomsnitt 3,3 år som studien pågick. Du hittar studien här: Vitamin D Supplementation and Cardiovascular Disease | JAMA Cardiology | The JAMA Network. 

Är dagliga tillskott bättre än höga doser en gång i månaden?

Låga nivåer av D-vitamin i blodet har i många studier visat sig ha ett samband med en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Därför har forskare i en rad studier försökt skydd deltagarna mot hjärt-kärlsjukdom genom att ge dem D-vitamintillskott. Men i studie efter studie har det gått precis lika bra för placebogruppen. Ni kunde läsa om det när jag påbörjade mitt personliga D-vitaminexperiment i höstas och här hittar du en översiktsartikel skriven av forskare: Vitamin D and cardiovascular disease prevention.

Men varför skyddar då inte D-vitamin mot hjärt-kärlsjukdom, när det finns så starka kopplingar mellan låga nivåer i blodet och en ökad risk för exempelvis hjärtinfarkt?

Kritiker menat de doser D-vitamin som deltagarna har fått i olika studier har varit för låga. I den studie som nu har publicerats fördubblades dock D-vitaminnivåerna i blodet – patienterna gick från runt 60 nmol/l till över 120 nmol/l – ändå hjälpte inte behandlingen.

En annan invändning, som även gäller den Nya Zeeländska-studien, är att studiedeltagarna har fått D-vitamin en gång i månaden, istället för att ta lägre doser dagligen. En del talar för att det senare är bättre. Det pågår studier där man testar dagliga doser och det ska bli spännande att se vad de ger för resultat.

Är högt D-vitamin bara en hälsomarkör?

En trejde förklaring är att nivån D-vitamin i blodet bara är en markör för hälsa. Personer med fetma har generellt lägre nivåer eftersom vitaminet lagras i fettväven. D-vitamin är också en markör för hur mycket en person är i solen. Kanske tränar sådana personer mer? När solens strålar träffar oss sjunker också blodtrycket och i studier på möss har man visat att det släpps ut endofiner i blodet. Är det detta som skyddar mot hjärt-kärlsjukdom?

Ja, ni. Att D-vitamin är ett viktigt vitamin råder det knappast några tvivel om och personer med mörk hy som lever på nordliga breddgrader riskerar att få väldigt låga nivåer i blodet under vintern. De kan behöva tillskott. Men behöver ljushyade personer som är ute i solen på sommaren verkligen ta extra D-vitamin? Eller slänger man bara sina pengar i sjön?

The jury is still out there. Framtida studier kommer förhoppningsvis att ge oss svar på alla frågor.

Snödroppar, krokus och fågelsång i alla ära, men vet ni vad det bästa vårtecknet är? Att D-vitaminnivåerna i mitt blod har stigit! Därmed gick hela vintern utan att jag behövde ta tillskott. 

Ni som regelbundet läser den här bloggen känner säkert till mitt D-vitaminexperiment. För alla er andra – här är lite bakgrundsinfo: denna vinter har jag genomfört ett experiment med stöd av företaget Werlabs, som erbjuder olika slags hälsokontroller och blodanalyser. Varje månad har jag mätt mina D-vitaminnivåer för att se om jag, som gärna hänger i solen under sommaren och äter mina feta fiskar varma tre-fem gånger i veckan, behöver ta tillskott under vintern. Innan jag drog igång experimentet gjorde jag en genomgång av vetenskapen. Hur lågt kan D-vitaminet sjunka utan att man riskerar sin hälsa? Det finns många kunskapsluckor, men min slutsats blev att 50 nmol/l verkar vara en rimlig gräns.

Har klarat vintern utan tillskott

Marsprovet (taget 22 mars) visar att jag verkar ha klarat vintern helt utan tillskott. Den lägsta nivån, 60 nmol/l, uppnådde jag i januari. Sedan senaste mätningen i februari har D-vitaminet stigit från 61 till 64 nmol/l, vilket förvånar. Normalt brukar man säga att solen inte ger effekt förrän i april. Den enda förklaring jag kan se är att några soliga turer på långfärdsskridskor och en och annan pick-nick i solen ändå måste ha kickat igång en viss D-vitaminproduktion i min hud. Rent logiskt kan det ju heller inte vara så att solen är verkningslös fram till 31 mars, men har effekt från 1 april. Bevisligen hade den i alla fall en ordentlig effekt den 2 april. Efter förmiddagskaffet på balkongen behövdes det knappast något blodprov för att avslöja att huden hade träffats av UV-ljus. Fick en grymt snygg t-shirtbränna. Det är våååår!

Folk i Afrika utgör inget facit

Under tiden som jag har gjort det här experiment har omtänksamma läsare hört av sig och varnat för att jag ligger för lågt i D-vitamin. En del menar att olika folkslag i Afrika utgör som en facit för vilka nivåer man bör uppnå. Men under de tiotusentals år som mina förfäder har levt på nordliga breddgrader har deras hud anpassats till detta. Personer av nordiskt ursprung har en ljusare hud för att kunna tillverka mer D-vitamin. Kroppen har sannolikt anpassat sig på flera vis till vintermörkret. Att folkslag som lever i Afrika har höga D-vitaminnivåer i blodet är absolut inget bevis för att jag måste ligga lika högt.

D-vitamin korrelerar med bmi

I många så kallade epidemiologiska studier har forskare också hittat ett samband mellan höga D-vitaminnivåer och en lägre risk för diverse olika sjukdomar. Men man ska vara försiktig med vilka slutsatser man drar från sådana studier. D-vitaminhalten i blodet korrelerar till exempel med bmi. Alla sjukdomar som är kopplade till fetma är därför också automatiskt kopplade till låga nivåer D-vitamin. Dessutom har solen många effekter på oss. När vi är i solen sjunker blodtrycket och det släpps ut endorfiner i blodet (kändes tydligt i helgen på balkongen). Kanske är det endorfinerna som stärker hälsan och inte de högre D-vitaminnivåerna? Vem vet.

Det råder inget tvivel om att D-vitamin fyller många viktiga funktioner i kroppen, men det finns i dagsläget inga vetenskapliga belägg (läs: randomiserade kontrollerade prövningar) som stödjer att en i övrigt frisk person skulle vinna något på att ligga över 50 nmol/l. Studie på studie har istället misslyckats att påvisa effekter av D-vitamintillskott. När det gäller infektioner, som förkylningar, verkar tillskott ha en effekt om man från början har ett D-vitaminvärde under 25 nmol/l. Det pågår dock många kliniska undersökningar med D-vitamin och kanske kommer resultaten från dem ge mig anledning att börja knapra tillskott igen. I så fall kommer jag att redovisa det här på bloggen.

Ett tillägg: En läsare frågade om jag fick betalt av Werlabs för att göra det här experiment. De betalar själva analyserna, men jag får ingen annan ersättning. Werlabs är företagsvän till Kostfonden, som jag har varit med och grundat, men det blev dom innan jag frågade om jag kunde få göra detta. Experimentet har genomförts på mitt initiativ för att jag var nyfiken på hur D-vitaminet varierar under året. 

Men alltså. Så här borde det inte bli. Jag har just fått resultaten från februarianalysen av mina D-vitaminnivåer och de har STIGIT i jämförelse med januarivärdet: från 60 nmol/L till 61 nmol/L. Jag håller med – det är ingen jätteökning – men ändå överraskande. Här ser du utvecklingen hittills:

En kort resume för er som inte har hängt med från början: I höstas bestämde jag mig för att göra ett experiment tillsammans med företaget Werlabs, som erbjuder olika slags spännande hälsokontroller, bland annat kan man analysera sitt D-vitamin via dem. Min frågeställning: behöver jag, som gärna lapar sol under sommaren och äter mina feta fiskar varma (och kalla) tre-fem gånger i veckan, äta D-vitamintillskott under vinterhalvåret?

Svaret hittills är: NEJ. Jag trodde att mina värden stadigt skulle sjunka under vintern, men så har det alltså inte blivit.

Tillskott har endast effekt vid låga nivåer D-vitamin

När jag påbörjade experimentet gjorde jag en genomgång av vetenskapen på området. Slutsatsen blev att om D-vitaminet ligger över 50 nmol per liter blod är jag på den säkra sidan; då har kroppen mer än tillräckligt för att klara alla viktiga funktioner.

För ett par veckor sedan publicerade forskare också en genomgång av den forskning som finns på D-vitamin och luftvägsinfektioner (som förkylningar): Study reports that vitamin D supplements reduce risk of acute respiratory infections. Deras slutsats: hela 33 personer behöver ta D-vitamintillskott för att en enda luftvägsinfektions ska förebyggas. Effekten är dock mycket större hos de som har väldigt låga D-vitaminnivåer i blodet, under 25 nmol/L. I den gruppen förebyggs en luftvägsinfektion per fyra personer som tar tillskott.

Det ska bli spännande att se om nivåerna fortsätter att ligga lika stabilt. Solen kryper allt högre upp på himlen och om någon månad kommer den kroppsegna D-vitaminproduktionen att dra igång igen. Visst är det underbart att det snart är vår? Samtidigt som isarna ligger spegelblanka. Min plan för morgondagen:

Trevlig helg på er alla!

Det är så underbart att få experimentera igen. Jag saknar verkligen det från min tillvaro som forskarstudent – att designa experiment och försöka förstå kluriga resultat. Det som fick mig att lämna universitetsvärlden var absolut inte själva vetenskapen, utan alla maktstrukturer som man behövde förhålla sig till. Att kunna andas fritt är på något vis en viktig del av tillvaron.

Och det är ju enormt roligt när ett experiment inte går som man har tänkt sig. När jag inledde vinterns D-vitaminexperiment, tillsammans med företaget Werlabs, trodde jag att mina sommardepåer max skulle räcka till slutet av december. Döm av min förvåning när jag i förra veckan mätte D-vitaminet i mitt blod och insåg att det låg nästan lika högt som i december.

Det har sjunkit från 61 nmol/L till 60 nmol/L. Därmed ligger värdet fortfarande över den gräns om 50 nmol/L som jag satte när jag påbörjade detta. Än så länge behöver jag alltså inte investera i några D-vitamintillskott.

Ett tips. Om du vill veta ungefär hur mycket du behöver äta av olika livsmedel för att få i dig dagsbehovet av olika vitaminer kan du kolla här: Dagsbehovet – en guide – Apoteket. Hade ingen aning om att pepparrot och broccoli innehåller mer C-vitamin än apelsiner och citroner, och att kakao är rikt på magnesium. Bokstavligen nyttig kunskap.

Ett tillägg: Inser att jag borde ha lusläst hela Apotekets dagsbehovsguide innan jag länkade till den. Till exempel visar guiden att man kan få i sig hela dagsbehovet av järn genom att äta 125 gram farinsocker. Det innebär ju INTE att man ska ha farinsocker som sin viktigaste järnkälla. Järnet är bra, men sockret illa för kroppen. När man väljer sin mat behöver man ta hänsyn till mer än bara vilken näring den innehåller. 

D-VITAMINEXPERIMENTET – PART III. Julens feta fiskar har helt klart påverkat nivåerna, som sjönk mycket mindre mellan november och december, än mellan oktober och november. 

Som jag berättade i november har jag dragit igång ett experiment tillsammans med företaget Werlabs, som tillhandahåller blodanalyser via nätet. Eller hur man nu ska säga. Man gör ju inte själva blodanalysen via nätet, men man beställer den där. Sedan springer man iväg till någon av deras samarbetspartners (i mitt fall min vanliga vårdcentral) och tar själva blodprovet. När analysen är klar får man ett sms. Då går man in i sin nätbaserade journal och kollar resultatet.

Har tidigare ätit D-vitamin slentrianmässigt

I alla fall. Mitt mål är att ta reda på om jag verkligen behöver äta D-vitamintillskott under vintern. Många vintrar har jag slentrianmässigt tagit D-vitamin, främst för att jag vill undvika alla förkylningar som barnen släpar hem från skolan. Men i ärlighetens namn har jag inte märkt någon större skillnad av D-vitaminet. Därför blev jag nyfiken. Behöver jag, som under sommarhalvåret är ganska mycket i solen och gärna äter D-vitaminrik fisk, verkligen ta tillskott? Hur länge räcker mina D-vitamindepåer under vinterhalvåret?

I november gjorde jag en liten genomgång av vetenskapen på området. Läs här och här. Min slutsats är att om jag ligger över 50 nmol/L så borde jag vara på den säkra sidan.

Julens fisk har hållit nivåerna uppe

Experimentet visar att mina nivåer har sjunkit stadigt sedan sommaren. I slutet av september låg jag på 85 nmol/L och i slutet av november på 66 nmol/L. Mening var att jag skulle ta nästa prov före jul, innan jag hade ätit av all D-vitaminspäckad julmat. Mitt i julstöket knallade jag därför iväg till min vårdcentral och tog mitt prov, men det visade sig att Karolinskas datasystem hade fått spel den dagen. Alla prover tagna i hela Stockholm fick göras om (man undrar lite över kostnaden för det…)

Alltså blev det inget prov före jul. Istället tog jag det den 28 december. Och då hade jag ätit massor med sill och rökt lax under juldagarna. Det syns tydligt på D-vitaminnivån i blodet, som inte alls hade sjunkit lika mycket som tidigare. Det landade på 61 nmol/L. Godkänt alltså.

Och vet ni. Jag har faktiskt inte haft en enda förkylning sedan slutet av september. Däremot fick jag årets influensa dagen efter decemberprovet. Akta er för den. Den är ruggig och ett skäl till att rapporten om detta prov har dröjt.

Snart är det dags för januariprovet.

D-VITAMINEXPERIMENTET. Nu har jag fått resultatet från novembertestet av D-vitaminnivån i mitt blod. Den ligger på 66 nmol/l. Är det tillräckligt högt? Hur lågt kan D-vitaminet sjunka innan jag börjar bli förkyld eller – ännu värre – riskerar benskörhet?

Som jag skrev tidigare under veckan har jag påbörjat ett D-vitaminexperiment med hjälp av företaget Werlabs. Varje månad detta år ska jag mäta D-vitaminnivån i mitt blod. Idag har jag fått svaret från novembertestet: 66 nmol/l.Som ni ser sjunker nivån stadigt. Frågan är hur låg den får bli innan jag riskerar att bli sjuk. Skulle jag behöva äta tillskott redan nu?

Debatt kring gränsvärdena

Att svar på den frågan är allt annat än enkelt. Det råder en enorm förvirring kring vilka gränsvärden som är relevanta. Under lång tid har vården ansett att alla bör ligga över 75 nmol/l. Men när amerikanska Institutet of Medicine (IOM) gjorde en genomgång av vetenskapen år 2011 menade de att den gränsen är för hög, något som exempelvis Uppsalaforskarna Håkan Melhus och Karl Michaëlsson höll med om i en artikel i Läkartidningen: Evidensbristen är det stora problemet. Om alla behöver ligga över 75 nmol/l lider majoriteten av alla personer i USA och Europa brist på D-vitamin, vilket dessa forskare menar är orimligt. Svenska Osteoporossällskapet har sedan dragit slutsatsen att en nivå under 50 nmol/l ska räknas som insufficiens medan en nivå under 25 nmol/l räknas som brist: D-vitamin­behandling och skeletthälsa – svenska riktlinjer behövs.

Tillskott rekommenderas i Storbritannien

Nyligen utvärderade en expertgrupp i Storbritannien också vilka D-vitaminnivåer som krävs för att bevara ben- och muskelhälsa. De landade i en gräns om 25 nmol/L och rekommenderar att alla över fyra år bör få i sig 10 μg D-vitamin per dag. Eftersom mat generellt innehåller ganska lite D-vitamin har Public Health of England gett befolkningen rådet att ta D-vitamintillskott under höst och vinter. Personer som tillbringar väldigt lite tid i solen ska ta tillskott året runt.

Tim Spector, professor i genetisk epidemiologi och författare av boken Matmyten, har dock reagerar på de nya tillskottsrekommendationerna. I förrgår publicerade han en kommentar i den medicinvetenskapliga tidskriften BMJ: Should healthy people take a vitamin D supplement in winter months? Han menar att ett generellt knaprande av D-vitaminpiller kan göra att vissa personer får i sig för mycket D-vitamin. Förr gav vi bebisar A-vitamindroppar, men vi har slutat med det bland annat eftersom A-vitamin har kopplats till en högre risk för benskörhet. E-vitamintillskott har kopplats till en ökad risk för prostatacancer. Nyligen hittade forskare också ett samband mellan kalciumtillskott och en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Är det säkert att äta tillskott?

Kan vi då vara säkra på att det är okej att äta D-vitamintillskott? Nej, menar Spector. I vissa studier har höga engångsdoser av D-vitamin resulterat i en ökad risk för fallskador hos äldre.

Han menar också att befolkningens minskade D-vitaminnivåer sannolikt är orsakade av fetmaepidemin. D-vitamin lagras i fettväven och generellt har personer med fetma lägre nivåer i blodet. Det kan förklara sambanden mellan lågt D-vitamin och exempelvis hjärt-kärlsjukdom och cancer. Många har tolkat det som att en D-vitaminbrist kan orsaka farliga sjukdomar, men när forskare har försökt behandla hjärt-kärlsjukdom och cancer med D-vitamin, har effekten uteblivit. Kanske är det fetman, och den ofta tillhörande insulinresistensen, som är farlig, inte de låga D-vitaminnivåerna?

Ska vi nå samma D-vitaminnivå som urfolk?

Å ena sidan visar alltså stora genomgångar att en D-vitaminnivå på 50 nmol/l borde vara tillräcklig. Å andra sidan finns det forskare som menar att vi borde uppnå samma D-vitaminnivå som urfolk. Deras ingång är att vårt moderna leverne inomhus, dåliga kost, en felaktigt tarmflora och brist på sömn har lett till lägre halter D-vitamin i kroppen och att urfolkens nivåer skulle kunna fungera som ett slags riktmärke till vilka nivåer vi borde uppnå. Medelnivåerna hos massajer är exempelvis 119 nmol/l och hos hadzafolket 109 nmol/l.

Forskare som står för den här synen på D-vitamin menar att bristen på effekter i många studier beror på att man behandlar med alldeles för små doser. För att få effekt behöver vi få upp D-vitaminet i en urfolksnivå. Dessutom har man i flera studier gett D-vitamin i stora engångsdoser, vilket verkar vara sämre än att ge små doser varje dag.

Vem ska man tro på?

Detta är alltså de två sidorna. Så vem ska man tro på? Spannet ligger mellan 25 nmol/l och över 100 nmol/l. En gräns på 50 nmol/l tycker jag låter som att vi är på den säkra sidan utan att överdriva. Så här motiverar jag det:

Tittar man på vetenskapliga genomgångar som har gjorts på studier av luftvägsinfektioner, nedstämdhet, benskörhet eller hjärt-kärlsjukdom, har effekten av D-vitamintillskott generellt uteblivit (det kan dock hjälpa vid hjärtsvikt och vid riktiga depressioner). Många gånger förklaras detta med att man i studierna inte har valt ut personer med låga D-vitaminnivåer i blodet. Om en studie inkluderar många personer som har tillräckligt med D-vitamin i blodet blir effekten av tillskott självklart minimal.

MEN. Skulle vi behöva ligga på en nivå över 1oo nmol/l (som urfolken) skulle majoriteten av alla personer i nordliga länder lida D-vitaminbrist under årets alla månader. Då borde man ha fått en effekt i de studier som har gjorts.

Stora svagheter i de hypoteser som omgärdar D-vitamin

Jag tycker D-vitaminfältet lider av samma vetenskapliga svagheter som kostområdet. De flesta hypoteser vilar på studier som endast kan slå fast korrelationer. Det finns till exempel en tydlig korrelation mellan vinterns låga D-vitaminnivåer och en ökad risk för förkylningar. Det behöver dock inte innebära att låga D-vitaminnivåer bidrar till förkylningar, utan problemet kan vara att vi under vintern är inomhus mycket eller tar tunnelbanan till jobbet istället för att cykla. När vi är ute mer, minskar smittriskerna. Hänger ni med i hur jag tänker?

Med allt detta sagt vill jag tillägga att D-vitamin absolut har många viktiga funktioner i kroppen. Forskare skulle behöva göra studier där de specifikt väljer ut personer med riktigt låga D-vitaminnivåer och undersöker vilken effekt tillskott kan få då.

SLUTSATS: Än så länge verkar jag inte behöva tillskott och snart är julen här. Då brukar de bli mycket fet fisk för min del. Fortsättning följer i december…

Personer som skyddar sig mot solen får låga halter D-vitamin i kroppen. En del behöver äta tillskott. Men hur är det för mig som gärna är ute i solen utan skydd under sommaren? Hur länge räcker mina D-vitamindepåer? Följ mitt experiment där jag kommer att mäta halten D-vitamin i blodet varje månad under ett år.

Under senare tid har jag blivit nyfiken på alla dessa tillskott som vi äter. Behöver vi dem? För någon vecka sedan hade jag ett par inlägg om omega-3. Nu har jag börjat titta lite närmare på D-vitamin. Försäljningen av D-vitamintillskott har ökat ordentligt de senaste åren. Jag tillhör själv dem som under vinterhalvåret har knaprat D-vitamin, mest i förhoppning om att slippa alla dessa förkylningsvirus som barnen drar hem från skolan. Samtidigt har jag börjat ifrågasätta om det verkligen hjälper. Näsan rinner ändå titt som tätt, ibland även under september månad när halten D-vitamin i kroppen är hög efter sommaren.

Om ett par dagar kommer jag att skriva lite mer om olika studier som har gjorts på D-vitamin. Nu tänker jag berätta om det experiment som jag har påbörjat med hjälp av blodanalysföretaget Werlabs. Först lite bakgrundsinfo.

D-vitamin tillverkas när solen lyser på vår hud

Studier visar att en relativt stor andel svenskar får låga D-vitaminnivåer i blodet under vintern, men samtidigt spelar det stor roll vilka solvanor vi har. D-vitamin bildas när sommarens starka solstrålar träffar vår hud och lagras sedan i fettväven inför årets mörka månader.

När vi under de senaste decennierna har fått uppmaningar om att skydda oss mot solen med kläder och solkrämer, har våra kroppar börjat tillverka mindre D-vitamin. Det har lett till att många har fått en brist under vintern. Det jag undrar nu är vad som händer i mig, som har slängt ut solkrämer ur mitt liv?

Solkrämer ger ett falskt skydd mot solen

För några år sedan granskade jag vetenskapen bakom solkrämer. Det falska skydd som solkrämer ger oss är en av flera möjliga förklaringar till varför malignt melanom ökar. Dessutom innehåller krämerna kemikalier som absorberas av huden och är dåliga för miljön. Numera förlitar jag mig istället på kroppens naturliga skydd mot solen. Under våren vänjer jag huden vid solen i takt med att UV-strålningen blir starkare. När huden har blivit brun och tjocknat (ett viktigt skydd mot UVA-strålning) klarar min hud svensk sol, som är relativt svag.

Ett experiment för att få reda på fakta

Producerar då min kropp – som får vara mycket i solen – D-vitamin så att det räcker över vintern? Det är detta jag nu ska undersöka. Werlabs sponsrar experimentet där jag varje månad ska mäta D-vitaminhalten i mitt blod. Via Werlabs kan man beställa diverse olika blodanalyser, sedan kilar man iväg till en vårdcentral i närheten för att ta själv provet. I våras gjorde jag deras stora hälsokontroll och mätte blodfetter, blodsocker, olika mineraler och D-vitamin. Läs mer här: Mina finfina blodfetter efter tio år på lågkolhydratkost. Nu kommer jag endast att mäta D-vitamin och kalciumnivåer (D-vitamin påverkar kalciumupptaget från tarmarna) och jag har redan tjuvstartat. Här är mina värden hittills:

I maj månad lågt mitt D-vitamin på 70 nmol/L. Sedan hade jag ett långt sommarlov och tillbringade dessutom tio dagar vid italienska Amalfikusten. I september hade nivåerna stigit till 85 nmol/L och nu i oktober låg de på 75 nmol/L.

I morgon är det dags för novembertestet och om ett par dagar får jag resultatet. I samband med det kommer jag att gå igenom en del av den forskning som finns på D-vitamin, vilka nivåer som behövs i blodet och effekterna av att äta tillskott. Det kommer att handla om typ förkylningar, benskörhet och hjärt-kärlsjukdom. Innan jag avslutar dagens inlägg behöver vi dock gå igenom hur man får i sig D-vitamin via maten.

Svårt att få i sig tillräckligt med D-vitamin från maten

Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska äta ungefär 10 mikrogram D-vitamin varje dag, men det är ganska svårt att komma upp i den mängden. De bästa D-vitaminkällorna är fisk (framförallt lax, sill, makrill, abborre, gös och tonfisk), ägg, fet le­verpastej och mejeriprodukter. För att vi ska få i oss 10 mikrogram krävs att vi varje dag äter antingen 75 gram lax (de portionsbitar man kan köpa väger 125 gram), över 10 ägg, ett och ett halvt paket leverpastej eller två kilo smör. Lättmjölk och mellanmjölk berikas med vitamin D, eftersom vitami­net försvinner när man tar bort fettet ur mjölken. Men det behövs fortfarande ungefär två liter berikad mjölk för att nå upp i 10 mikrogram. Av standardmjölk, som innehåller naturligt D-vitamin, behöver man dricka ännu mer.

Jag dricker personligen aldrig mjölk, däremot äter jag ganska mycket lax och annan fisk, ungefär 300-500 gram i veckan. Jag skulle tippa att jag får i mig ungefär 40-60 mikrogram D-vitamin varje vecka, alltså mindre än vad som rekommenderas. Men kan mina solvanor kompensera för det?

Det ska bli enormt spännande att se hur långt mitt D-vitaminlager räcker! Fortsättning följer snart…

Vid diabetes kan ju njurar och ögon ta allvarlig skada av det höga blodsocker som sjukdomen orsakar. Samtidigt har forskare länge vetat att vissa personer verkar ha ett genetiskt skydd mot detta. För några år sedan skrev jag om ett projekt på KI där forskare letade efter skyddande genvarianter: Diabetes – en genetisk gåta bakom skadade njurar.

Nu på morgonen snubblade jag över en pressrelease från Finland de verkar ha identifierat en skyddande gen: Researchers discover a genetic mutation that prevents diabetes complications | EurekAlert! Science News.

Det intressanta är att vitamin B1, även kallat tiamin, tycks vara inblandat. Varje gen innehåller en kod för hur ett protein ska se ut. Från den gen som forskarna hittade bildas ett protein som transporterar vitamin B1 in till cellerna. Det kan alltså vara så att mer vitamin B1 i cellerna skyddar mot njur- och ögonskador. Vitamin B1 behövs i ämnesomsättningen av kolhydrater.

Intressant, tyckte jag.

Mina barn gillar inte de LCHF-pannkakor som finns i vissa kokböcker. De smakar som omelett, tycker de. Nu har jag experimenterat mig fram till pannkakor som fick betyget ”utsökt” när min son smakade på smeten. De innehåller hälften så mycket vetemjöl, och förmodligen minst dubbelt så mycket vitaminer som vanliga pannkakor. Receptet för 1 vuxen och 2 barn är:

• 5 ägg
• 1,5 dl vetemjöl
• 1 dl mandelmjöl
• 4 dl standardmjölk
• 1 ½ tsk salt
• ½ dl rapsolja
• 25-50 gram smör

Pannkakorna håller inte ihop riktig lika bra vid stekningen som de vanliga – men det funkar. Dessutom är de väldigt mättande – så man behöver inte steka så många! Till pannkakorna fick barnen jordgubbssylt gjord på riktiga sommarjordgubbar. Lite rinnig, men med hälften så mycket socker i.