Sökresultat för 'Pubertet'

Att få mens innan tio års ålder kopplas nu i en brittisk studie till en högre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom. Women’s risk of heart disease, stroke associated with age at first menstrual cycle – Medical News Today. Forskarna kartlade tidpunkten för den första menstruation hos hela 1,2 miljoner kvinnor som i genomsnitt var 56 år gamla. Sedan följde de kvinnorna under 11,6 år. De kvinnor som hade fått mens tidigt löpte 27 procents högre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom, i jämförelse med kvinnor som fick mens vid 13 års ålder.

Den här kopplingen är läskig eftersom det finns många tecken på att våra barn får en allt tidigare pubertet. Det är en konsekvens av övervikts- och fetmaepidemin. Barns historiskt höga konsumtion av socker och andra snabba kolhydrater leder till historiskt höga insulinnivåer i blodet. I Det sötaste vi har kan du läsa om hur höga insulinnivåer eldar på barnens tillväxtsystem, vilket leder till att de växer tidigare och går in i puberteten tidigare. En studie från USA visar att tjejer med fetma får bröst ett helt år tidigare än sina kompisar.

Resultaten från den brittiska studien talar för att vi kan förvänta oss mer hjärt-kärlsjukdom när dagens barn blir pensionärer. Något att tänka på när vi nu bjuder barnen på pepparkakor var och varannan dag. De kan göra dem glada i dag, men kommer göra dem sjuka som vuxna.

Här hittar du studien: Age at Menarche and Risks of Coronary Heart and Other Vascular Diseases in a Large UK Cohort.

I Ett sötare blod skriver jag om att forskare tror att tidpunkten för barns pubertet har förskjutits. Detta har debatterats en hel del. Enligt en dansk studie får tjejer bröst ett helt år tidigare, i jämförelse med för cirka 16 år sedan. Andra forskare menar att det vetenskapliga stödet för att uttala sig är svagt. Nu visar en studie av amerikanska flickor att de otvetydigt når puberteten tidigare och att detta beror på deras ökande vikt: Onset of Breast Development in a Longitudinal Cohort. Tyvärr är studiens resultat lite otydligt presenterade, men det ser ut som att tidpunkten har förskjutits med åtminstone ett halvår jämfört med 1997.

När forskarna jämförde de 15 procent av flickorna som bar på mest övervikt, med övriga 85 procent är det runt ett års skillnad på när brösten börjar växa. I boken berättar jag hur de ökade insulinnivåerna i vårt blod sätter kroppen på tillväxt; hur det stimulerar en av kroppens absolut viktigaste tillväxtfaktor, IGF-1. Ingen generation har haft så höga insulinnivåer i sitt blod som dagens barn. Fyraåringar får i genomsnitt 25 procent av sitt energiintag från sötsaker, snacks och annat. Vi behöver inte införa någon nolltolerans, men vi kan inte fortsätta så här. Det läskiga är att en tidig pubertet verkar vara kopplad till en ökad risk för exempelvis bröstcancer. Bröstcancerceller stimuleras också av insulin och IGF-1.

Nämen – är det sant? Så tänkte jag i förra veckan när jag upptäckte att det är fem år sedan Ett sötare blod kom ut och jag började blogga. Fem år! Och det finns fortfarande så mycket viktigt att skriva om, till exempel ny forskning som stärker den del av Ett sötare blod som handlar om att snabba kolhydrater fungerar som…

…ett gödsel för kroppen och cancerceller

Jo, så är det. Mycket talar för att vi växer mer när vi äter mycket socker, vetemjöl och andra raffinerade kolhydrater. När blodsockret stiger snabbt får vi en hög insulintopp som i sin tur kickar igång kroppens tillväxtsystem. (Exakt hur det går till kan du läsa om i Ett sötare blod eller Det sötaste vi har). 

Faktum är att dagliga insulintoppar kan förklara en hel rad (o)hälsotrender: bebisar är större redan när de föds, barn med fetma växer på längden tidigare under livet, barns pubertet kommer tidigare och allt fler får cancer. Nyligen kom en rapport från USA som visar att 40 procent av alla fall av cancer i USA är cancerformer som är kopplade till fetma. Fetmarelaterade cancerformer ökar också, medan andra cancerformer minskar. Det är helt galet.

I september kom en översiktsartikel som handlade om cancercellers unika ämnesomsättning, hur den påverkas av fetma och hur bland annat höga insulinnivåer i blodet kan bidra till tumörtillväxt. Det är verkligen något som vi borde snacka mer om. En amerikansk vetenskapsjournalist skrev nyligen om just insulinets roll vid cancer i LA Times: It’s getting clearer — the diet-cancer connection points to sugar and carbs.

Växer mer redan under fosterstadiet

Höga insulintoppar i gravida kvinnors blod är sannolikt också en förklaring till varför övervikt och/eller graviditetsdiabetes gör att barn generellt växer mer under fosterlivet. Antalet barn som väger över fem kilo när de föds har fördubblats sedan 1970-talet, vilket ökar risken för komplikationer under förlossningen. I somras skrev jag en artikel för SvD där forskare trodde att förlossningskomplikationer kan förklara varför allvarlig fetma hos mamman ökar risken att barnet ska få epilepsi eller en CP-skada.

Det verkar också som att bebisar kan präglas av mammans fetma, så att de fortsätter att växa i en snabbare takt även efter födseln. Vissa djurstudier tyder på detta och forskare i Singapore har nu visat på ett samband mellan mammans sockerintag och bebisens tillväxttakt under första året i livet. Ju mer kakor, desserter, glass och sötade drycker mamman konsumerade under graviditeten, desto snabbare växte bebisen och desto högre bmi fick barnet under sitt första år.

En svaghet i studien var att man bara kartlade vad mammorna åt under en enda av graviditetens alla dagar. Det behövs mer forskning för att verkligen spika detta samband, men det finns verkligen skäl att misstänka att en hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater påverkar barn redan under tiden i magen.

Så alla ni gravida mammor där ute: gör inte som jag gjorde under min första graviditet. Låt bli den sötade äppeldrycken till lunch och släng ut allt förbaskat smågodis ur ert liv (det fick mig att explodera i vikt). Gör istället som jag gjorde under min andra graviditet: ät mat med lågt glykemiskt index och njut av en god ost eller lite mörk choklad då och då. Riktig och näringsrik mat är både ni och era blivande barn värda.

Om jag önskar mig något i jubileumspresent? Självklart. Kostfondens swishnummer är 123 900 42 43. Ett bidrag dit kommer att uppmuntra mig att blogga i minst fem år till.

I förrgår och i går kunde du läsa inlägg här på bloggen av en förälder som har upplevt att de kostråd hon har fått i vården till sitt barn med typ 1-diabetes har fungerat illa. Hon vill dela sin erfarenhet av att dra ner på kolhydrater i maten till barnet, eftersom hon upplever att det har gjort hennes liv som diabetesförälder mycket lättare.

Hennes inlägg är ett försök att nyansera den svart-vita och infekterade debatt som just nu omgärdar lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. En del menar att lågkolhydratkost är livräddande, andra att det är livsfarligt.

För att reda ut hur det egentligen förhåller sig, samlar Kostfonden in pengar till en vetenskaplig studie vid Karolinska sjukhuset som ska utvärdera effekter och biverkningar av att variera mängden kolhydrater i maten vid typ 1-diabetes (Jaså, vill du stötta den? Underbara du! Det kommer en länk nedan…).

Typ 1-diabetes handlar om mer än bara insulinbrist

När jag har följt den intensiva debatt som förs på nätet kring typ 1-diabetes har jag reagerat på att relativt många verkar tro att typ 1-diabetes är en sjukdom där det enda problemet är att insulinproduktionen är utslagen. Bara man sprutar sitt insulin på rätt vis, går det att hantera sitt blodsocker och äta som vanligt verkar många tänka. Men det Nationella Diabetesregistret visar att relativt få personer lyckas med detta. Endast 20-25 procent av alla tonåringar och vuxna når vårdens målvärde när det gäller långtidsblodsockret. Hela 75-80 procent ligger för högt. Är det för att majoriteten av alla med typ 1-diabetes är usla på att dosera sitt insulin? Eller för att de slarvar med sina sprutor?

Självklart inte. Här är två förklaringar (självklart finns många fler) till varför blodsockret ofta är svårt att reglera vid typ 1-diabetes.

Hormonet glukagon börjar gå i otakt

Det är välkänt att typ 1-diabetes beror på att immunförsvaret attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna, de så kallade betacellerna, i bukspottkörteln. Mindre känt är att även de så kallade alfacellerna påverkas av sjukdomen. Bukspottkörtelns alfaceller frisätter glukagon som normalt fungerar som insulinets motpart i kroppen. När blodsockret börjar dala ska alfacellerna släppa ut glukagon ut i blodet. Glukagon stimulerar sedan levern att frisätta glukos, så att blodsockret hålls på en lagom nivå mellan måltiderna. När en person sedan äter, och insulinet stiger, ska halten glukagon sjunka i blodet.

Insulin och glukagon ska alltså gå i otakt. När det ena går upp, ska det andra gå ner. Men hos personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, tar alfacellerna efter ett tag skada och börjar felaktigt släppa ut glukagon i blodet när blodsockret stiger. Det leder till att blodsockertoppen förstärks. När blodsockret – med insulinets hjälp – efter ett tag sjunker och glukagon borde släppas ut för att höja blodsockret, lyser hormonet istället med sin frånvaro. Bristen på glukagon gör att personer med typ 1-diabetes snabbt kan få ett blodsocker som blir så lågt att det blir livshotande.

För några år sedan skrev jag ett personporträtt av Wallenbergforskaren Patrik Rorsman som studerar detta: Förklaring till diabetikers svängiga blodsocker. Här är en diabetesutbildning vid UCSF (sjukhuset i San Francisco) där de förklarar hur glukagon ställer till det vid diabetes: Blood Sugar & Other Hormones. Och här är ett par forskningsartiklar som beskriver fenomenet:Hypoglycemia in Type 1 Diabetes, Too Much Glucagon, Too Little Insulin.

Förenklad bild kan skapa dåligt samvete

Den förenklade bild som ges idag av typ 1-diabetes – att sjukdomen endast innebär en brist på insulin – leder nog dessvärre till att en del får skuldkänslor. Varför åker mitt blodsocker berg- och dalbana, trots att jag gör allt vad jag kan för att dosera mitt insulin rätt? Är det jag som är dålig?

En rubbad frisättning av glukagon kan delvis förklara varför vissa upplever att de får bättre kontroll på blodsockret när de drar ner på mängden kolhydrater i maten. När blodsockertoppen efter måltiden blir lägre, kommer de svängningar som glukagon orsakar att bli mindre och lättare att hantera. När du inte behöver spruta så mycket insulin, riskerar du inte heller samma snabba nedgång i blodsocker som kan bli livshotande.

(Och här vill jag poängtera: när jag skriver ”dra ner på mängden kolhydrater i maten” menar jag inte någon extremt strikt ketogen kost, utan att man minskar ner från den rekommenderade höga mängden kolhydrater.)

Vissa kan utveckla dubbeldiabetes

Min andra invändning mot påståendet att det bara är att ”äta som vanligt” är att det som idag definieras som ”vanligt” fungerar illa även för personer utan typ 1-diabetes. Över hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma. Problem med övervikt ökar också bland personer med typ 1-diabetes. Välgjorda vetenskapliga studier visar att de med typ 1-diabetes som tar mycket insulin för att få ner blodsockret, löper en större risk att utveckla fetma, rubbade blodfetter och insulinresistens (som är förstadiet till typ 2-diabetes).

En del forskare pratar nu om att personer med typ 1-diabetes i längden kan utveckla ”dubbeldiabetes.” Blodsockret blir då extra svårt att hantera och risken att avlida i förtid ökar.

Usel statistik för vården

Det här är alltså två skäl till varför många med typ 1-diabetes har så svårt att få kontroll på blodsockret. Blodsockret påverkas av en mängd andra saker, exempelvis motion, stress, infektioner, pubertet, och menscykeln. Det som dagligen påverkar blodsockret mest är dock den mat du äter. Om det råder inget tvivel. Det går knappast att luta sig tillbaka och tycka att nuvarande kostråd fungerar bra när tre fjärdedelar av alla vuxna med typ 1-diabetes ett för högt långtidsblodsocker (över 52 mmol/mol). Runt en fjärdedel ligger över 70 mmol/mol, vilket är kopplat till en femfaldigad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom. Det är rent usla siffror och många får sitt liv förkortat.

Utan tvekan behövs en studie som utforskar vilken slags kost som kan stabilisera blodsockret hos de personer som har problem med detta. I den studie som Kostfonden finansierar kommer vuxna personer med ett långtidsblodsocker över 60 mmol/mol att inkluderas – alltså personer som har så högt blodsocker att deras kärl, ögon och njurar tar skada. Ett stort tack till alla er som varje månad bidrar till Kostfonden, det betyder mycket!

(Just det ja´– du ville ju också hjälpa till att stötta studien. Det är lätt som en plätt. Bara att följa länken här! Det är den första studien någonsin i sitt slag i hela världen.)

Det om det. Nu ska jag dra igång Håkan Hellström på Spotify. Ikväll blir det konsert på Stockholm stadion.

Forskare vid Karolinska Institutet har nu kopplat en konsumtion om mer än två glas sötad dryck per dag (400 ml) till 23 procents högre risk för hjärtsvikt: The relationship between sweetened beverage consumption and risk of heart failure in men. Studien pågick under närmare 12 år och inkluderade 42 400 män i åldern 45–79 år.

Hjärtsvikt – en vanlig och allvarlig diagnos

Cirka 2-3 procent av vår befolkning har hjärtsvikt och antalet ökar i västvärlden. Prognosen för drabbade är sämre än vid många cancersjukdomar. Studiens starka statistiska samband mellan sötad dryck och hjärtsvikt är alltså något vi behöver ta på allvar. Enligt Jordbruksverket konsumerar vi cirka 87 liter läsk, cider och annan sötad dryck per person och år. Det är i genomsnitt mer än ett glas per person och dag, vilket innebär att en stor del av befolkningen konsumerar den mängd som nu kopplas till hjärtsvikt. Utöver all läsk konsumerar vi svenskar närmare 17 kg godis per person och år, vilket, om vi löste upp allt godis i vatten, skulle ge 94 liter läsk.

Tidigare har en hög konsumtion av sötad dryck visat sig ha ett samband med högt blodtryck, diabetes, kranskärlssjukdom, metabolt syndrom och stroke. Dessutom har det ett samband med en tidig pubertet hos barn.

Vi förstör våra barns kroppar med läsk och godis

Det har varit en del snack om sockerskatt i media den senaste tiden. En del påstår att det skulle vara svårt att lägga en skatt på socker. Personligen börjar jag luta åt att godis och läsk – livsmedel som inte bidrar med någon näring alls åt kroppen – borde ha 18 års gräns precis som cigaretter. Inte för att hindra barn från att smygäta godis, utan för att hindra vuxna från att förstöra barns kroppar med läsk och godis. Under höstlovet var jag på ett badhus i en mindre stad i Sverige. Jag slogs av tanken att barnen där såg ut som barnen gjorde i USA för 20 år sedan. Då ojade vi oss över den förskräckliga fetman i USA. Nu är vi själva där. Vi följer USA:s utveckling. Där har nu en treåring fått åldersdiabetes. Vill vi verkligen detta?

Hur mycket socker tål barns kroppar? Det är temat för Natur och Kulturs författarkväll i morgon 20.00 i Almedalsbiblioteket i Visby, där jag medverkar. Ämnet behöver onekligen lyftas i samhällsdebatten. För några veckor sedan fick jag bilden ovan från en frustrerad Jennie Nordvall. Hon skriver:

”Det är svårt att vara förälder idag. Man känner sig så maktlös. Mina barn åkte på en nöjesresa med simklubben till ett badhus. Många barn började med att äta godis redan i bussen på resan upp. Väl på plats så fikades det som många ofta gör. På hemvägen fick varje barn en ”mellis-påse”, se bifogad bild. Många av barnen satte i sig hela påsen, även mina barn åt upp den mesta. Kommentarer från ledarna: ”Det är ju lördag!”

Jag blir så matt, hur ska man kunna påverka!? Jag önskar att det skulle finnas en sockerpolicy för föreningar. Har du någon uppfattning om hur många kcal innehållet i påsen motsvarar eller om man räknar i sockerbitar?”

Svar: Tre dagsransoner socker i en mellispåse

När jag räknade på påsens innehåll fick jag det till närmare 1300 kcal, nästan 3/4 av ett barns dagsbehov av energi. Mängden tillsatt socker är cirka 120 gram (sockret i frukten räknar jag som ”naturligt” – det är inte med). Det är tre dagsransoner socker om man ska följa Livsmedelsverkets rekommendationer eller sex dagsransoner socker om man ska nå WHO:s nya hälsomål.

Man kan – utan tvivel – påstå att detta är mer socker än vad barn tål. Här är temat för morgondagens diskussion: En historiskt hög sockerkonsumtion sätter spår i barnens kroppar. Puberteten kommer tidigare. Vissa får åldersdiabetes innan de fyllt 30 år. En del unga fetmaopereras. Allt fler får fettlever, något som tidigare främst drabbade alkoholister. Hur långt ska det gå innan vuxenvärlden tar sitt ansvar?

I Almedalen finns många politiker på plats. Vill du vara med och påverka? Mejla och tipsa dem om eventet.

På onsdag bär det av till Visby och Almedalsveckan. På torsdag kväll passar jag på att besöka Ulrika Davidsson i hennes fantastiska lada på södra Gotland, nära Hemse. Där lagar Ulrika en trerätters middag med Gotländska primörer och vi kommer att prata om sockrets historia och lite annat. Tillbringar du semestern eller bor i krokarna – häng på! Boka bord här: Ann Fernholm gästar ladan.

Almedalen, 3 juli

Under Almedalsveckan har Natur & Kultur en rad författare på scenen i Almedalsbiblioteket. Jag dyker på fredagen den 3 juli klockan 20.00: Hur mycket sötsaker tål våra barn?

Programpunktens innehåll: En historiskt hög sockerkonsumtion sätter spår i barnens kroppar. Puberteten kommer tidigare. Vissa får åldersdiabetes innan de fyllt 30 år. En del unga fetmaopereras. Allt fler får fettlever, något som tidigare främst drabbade alkoholister. Hur långt ska det gå innan vuxenvärlden tar sitt ansvar?

Det kommer vara fullt av politiker på plats. Om du tycker att någon speciell politiker borde gå på detta evenemang, mejla personen i fråga och tipsa.

I fyrahundra år har forskare och läkare varnat för socker. Det visar Ulrika Torell, intendent vid Nordiska museet, i sin nya bok Socker och söta saker. Det är dags att vi tar dessa varningar på allvar. 

Igår var jag på bokrelease på Nordiska museet. Ulrika Torell – forskare och intendent på museet – berättade om sin nya bok Socker och söta saker. Det är hennes researcharbete som ligger bakom museets fantastiska sockerutställning. Under fem år har hon fördjupat sig i sockrets historia och hon skildrar i sin bok hur det kom att bli en njutningsvara för lyxiga stunder; hur det till en början var ett medikament – men hur varningar för sockrets skadliga effekter så småningom kom att följa i dess fotspår.

När jag nu har skummat korta stycken av boken och tittat på bilderna svindlar det för ögonen. En sak är säker: Historien går igen. Samma sak upprepar sig. Skeppet är på väg att sjunka och dra mänsklighetens hälsa med sig i djupet. Men bandet spelar på – som om ingenting har hänt. Vi äter mer godis än någonsin.

Det svindlar för ögonen

I sista kapitlet av Det sötaste vi har kan du läsa om boken ”The Saccharine Disease” och hur den brittiske läkaren Peter Cleave på 1950-talet identifierar socker som orsaken till karies, diabetes, åderförklaring och en hel rad mag-tarmåkommor.

Ulrika Torell har gått mycket längre tillbaka i tiden. Hon spårar de första varningarna om sockrets skadliga effekter till början av 1600-talet. En belgisk läkare – Johann Baptist van Helmont – menar att sockret försämrar matsmältningen, får kroppen att jäsa, ökar gallbildningen och därför fördärvar blodet. Liknande saker noterar bland andra den irländske 1600-talskemisten Robert Boyle. Socker har en speciell förmåga att främja jäsning, vilket påverka matsmältning och orsakar magsjukdomar.

År 1647 skriver en fransk apotekare, Theophilus Garencières, att ”Socker är inget näringsmedel, snarare ett gift, och inget vore bättre än om det skickades tillbaka till Indien.” Han menar att det kan vara en orsak till lungsot.

På 1700-talet varnar Linné för den tilltagande sockerkonsumtionen. Socker ska undvikas ”til dagligt bruk.” Framförallt människor med känsliga magar ska se upp med sötsaker. Socker får också tänderna att ruttna.

1800-talet – fetman börjar sprida sig

Under början av 1800-talet uppmärksammar läkare den tilltagande onaturliga fetman. Den påverkar matsmältningen och lungorna. En fransk gastronom, Jean Anthelme Brillat-Savarin, menar i sin bok ”Smakens fysiologi” från 1825 att mjölmat i kombination med socker orsakar korpulensen.

På 1860-talet kämpar begravningsentreprenören William Banting, bosatt i London, med sin vikt. När han får rådet att utesluta socker, mjölmat, kolhydratrika vegetabilier, feta mejeriprodukter och fläskkött ur kosten, rasar kilona av kroppen. Banting skriver: ”Mitt intryck från de experiment jag har gjort på mig själv under den senaste tiden är att socker är den främsta orsaken till fetma. Jag vet att det i mitt fall leder till en högre vikt och en myckenhet väderspänningar och tror inte bara socker, utan alla ämnen som bidrar till att skapa sockerarter under matsmältningen, skall undvikas.”

Hans berättelse sprider sig hela vägen till Sverige och vi myntar uttrycket att ”banta.”

Sveriges första varnande röst

På 1930-talet börjar sockerkonsumtionen, med hjälp av mycken propaganda (som du också kan läsa om i Ulrika Torells bok), på allvar sprida sig i Sverige. De vita, billiga och energirika kristallerna ska ta landet ur fattigdom och svält. Men frisksportaren Are Waerland varnar för följderna i skriften: Död åt det vita sockret! – Liv åt de vita folken! Sockret ödelade tänderna, bidrog till de flesta magsjukdomar och var huvudorsaken till sockersjuka (diabetes).

Men många skakade på huvudet åt Waerland. Istället fick vi rådet att undvika fett. Och ungefär samtidigt som fettet försvann ur mjölkdisken, växte hyllor med plockgodis upp i affärerna. Dessa hyllor blev bara längre och längre. Läskflaskorna blev bara större och större. Och ju större bullar ett fik sålde, desto populärare blev det.

Om Peter Cleave, Willliam Banting, Are Waerland och alla de andra hade levt och sett mänsklighetens tillstånd idag, skulle de lugnt ha kunnat konstatera: ”Vad var det jag sa.” Aldrig någonsin har vi haft så mycket fetma, typ 2-diabetes, väderspänningar och magproblem.

Sockret har unikt fetmabildande egenskaper

Och vi bara fortsätter. Till frukost äter våra barn flingor och yoghurt där 40 procent av alla kalorierna kommer från tillsatt socker. Vi fredagsmyser med godis, vi har lördagsgodis, vi har barnkalas med obegränsat med sötsaker. Och nu när vårsolen spricker fram behöver vi äta en glass på väg hem från dagis.

För inte så länge sedan snackade jag med en grannpappa. Han satt på ett fik med sina barn. Själv hade han ju dragit ner på sockret. Men – tja – barnen – för dem var det väl ingen fara?

Vi måste sätta en punkt i denna historia

Under denna vecka har jag haft en dust med organisationen Swedish Nutrition Foundation på Aftonbladet debatt. I det pressmeddelande som gick ut med deras nya sockerrapport, menade de att socker inte har några unikt fetmabildande egenskaper. Socker är inte värre än andra kalorier, är deras budskap. Rubriken på deras svar i Aftonbladet var: ”Fernholm gör kampen mot fetman en otjänst.” Så förminskar de varningar om socker, precis så som vi har förminskat dem genom hela historien.

Kära läsare – jag vill inte se historien upprepa sig igen. Barn har rätt att få gå med lätt steg genom livet. De ska slippa få bröst när de är nio år eftersom de har fetma. Det ska inte – som ett av tio amerikanska barn – behöver börja sina liv med fettlever. Magproblem ska inte vara den vanligaste orsaken till besök hos läkaren. Eller – som DN skriver idag – deras skolgång ska inte vara ett helvete på grund av deras vikt.

För att citera en livboj på Smögen: ALLA BARN ÄR ALLAS ANSVAR.

Låt oss alla ta hand om alla barn. Och oss själva. Mänsklighetens lycka ligger absolut inte i sockret.

I fredags har DN en liten notis om att unga killar kommer i målbrottet allt tidigare. Det påverkar gosskörer. Roland Nilsson som är pensionerad ledare för Stockholms gosskör menar att killar på 60-talet kom i målbrottet i 16-17 års åldern. Nu inträder målbrottet vid tolv år. Därför har man inrättat en målbrottskör som hade konsert på Historiska museet nu i helgen.

Insulin påverkar sannolikt puberteten

I Det sötaste vi har kan du läsa om hur de historiskt höga nivåerna av insulin i våra barns blod påverkar hur de växer. Barn är idag större när de föds, de växer tidigare under livet och går in i puberteten tidigare. Detta är också en del av fetmaepidemin. En studie från Göteborgs universitet kopplar en sju månader tidigare pubertet hos killar till mer övervikt och fetma vid 19 års ålder. Hösten 2013 visade en studie från USA att de tjejer som bär på mest övervikt får bröst ett år tidigare än sina kompisar: Ökad vikt gör att barns pubertet kommer tidigare.

Alldeles nyligen kom också en studie som kopplar läsk till en tidig mens: Barn som dricker mycket läsk kan få mens tidigare. Och en tidig pubertet är i sin tur kopplad till hjärt-kärlsjukdom: Tidig pubertet kopplad till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Den mat och dryck vi ger våra barn påverkar allting från kulturliv till deras framtida hälsa.

Barn går in i puberteten allt tidigare och trenden har ett tydligt samband med att allt fler får övervikt. Nu visar amerikanska forskare att – alldeles oavsett barnets vikt – det finns ett samband mellan en höga konsumtionen av sötade drycker och en tidigare pubertet. Flickor som drack sötad dryck minst 1,5 gånger per dag* fick i genomsnitt sin mens 2,7 månader tidigare än flickor som drack sötad dryck max två gånger i veckan. The Guardian skriver om studien: Sugary drinks may cause menstruation to start earlier, study suggests | Life and style | The Guardian.

Amerikanska studier handlar ofta om sötad dryck eftersom det är deras stora källa till socker. Jag skulle vilja se en liknande studie på svenska barn och godis, som är vår största källa till socker. Vi äter mest smågodis i hela världen. För kroppens ämnesomsättning spelar det egentligen ingen roll om vi får i oss sockret som läsk, eller om vi häller gelatin i läsken och äter den som små geléklumpar. Inte heller spelar det någon roll om vi fryser läsken och serverar den som isglass.

Historiskt höga nivåer av insulin i kroppen

En stor påse gelégodis höjer effektivt insulinnivån i vårt blod. I Det sötaste jag har kan du läsa om hur dessa ständigt höga insulinpåslag sannolikt är en orsak till varför våra barn växer mer. De är större när de föds, barn med övervikt växer tidigare under livet och de går in i puberteten tidigare. Men spelar det då någon roll om puberteten kommer tidigare? Ja, absolut. Barn som börjar få bröst när de är nio år är sällan mentalt redo för det. Att få en vuxen kropp när man fortfarande leker med dockor gör ofta att barnen mår riktigt dåligt.

Tidig pubertet kopplad till högre risk för bröstcancer

Dessutom – och detta lyfter forskarna bakom den nya studien fram – är en tidig pubertet kopplad till en högre risk för bröstcancer. Bröstcancer är en sjukdom som ökar och som går ner i åldrarna. En sannolik delförklaring är återigen vårt söta blod och de historiskt höga nivåerna av insulin i våra kroppar. I alla översiktsartiklar som jag har läst där forskare ska förklara varför fetma ökar risken för cancer finns sambandet mellan insulin och tillväxt med.

Fan i helvete vill jag faktiskt skrika. Det är dags att vi slutar att ge våra barn så förbenat mycket godis, läsk och glass. Är det en orsak till varför allt fler får bröst och mens för tidigt är det riktigt illa. Våra barn är värda något bättre.

*räknat som ett glas eller en burk av sötad fruktdryck utan kolsyra, läsk eller sötat iste.