stamp

Faktakoll av media

Slutreplik kritik av Jacob Gudiol

Jacob Gudiol har lagt upp ett svar på den kritik jag gav honom i förrgår. Han har gått igenom sitt inlägg och rättat felaktigheter kring mig och även saker han missförstått i de studier han tolkat. För dig som läser hans svar vill jag förtydliga vad en systematisk översikt är och att Jacob Gudiol alls inte har läst någon sådan. 

Igår kritiserade jag ett inlägg av Jacob Gudiol. Nu har han svarat. En poäng han gör i början av inlägget handlar om evidensvärdet i olika former av vetenskapliga artiklar. Han länkar till KI:s sajt och lägger upp den här bilden…

…och menar sedan att han baserar sina slutsatser kring fettlever på en systematiskt översikt, som ligger högt upp i pyramiden och har en hög evidensgrad. Flera gånger använder han ordet systematisk översikt, bland annat här:

Att det skulle vara en systematisk översiktsartikel är felaktigt. I en systematisk genomgång av vetenskapen ställer man på förhand upp vissa kvalitetskriterier som studier behöver uppfylla för få ingå i översikten. Dessa krav är ofta höga. Ett exempel på systematisk översikt är SBU:s Mat vid diabetes. I kravlistan specificerades exempelvis längd på studien, minsta antalet deltagare och så vidare. Studier som inte uppfyllde dessa krav filtrerade man bort.

Metodologin i en systematisk översikt är rigoröst utformad, vilket är grunden för att den ska få hamna så högt upp i pyramiden. Här kan du läsa om skillnaderna mellan en traditionell översikt och en systematisk översikt. 

Låg vetenskapliga kvalitet

Vad Jacob Gudiol har läst är en traditionell översikt, en bred genomgång av vetenskapen kring inlagring av fett i levern. Forskarna har inte filtrerat sina data på något speciellt vis, utan inkluderat alla studier de har hittat för att skaffa sig en bred översyn. Hade exempelvis Cochrane, en organisation som gör systematiska översikter, tittat på området, hade många av de studier som både jag och Jacob Gudiol har refererat till våra inlägg rykt all världens väg. De är för små, har pågått under för kort tid och har metodologiska svagheter.

Skälet till infekterade vetenskapliga diskussioner ligger ofta i bristande vetenskap. Studier går att tolka olika beroende på i vilket paradigm man rör sig i. När det gäller socker har vetenskapen bara nått den nedre delen av den blå regionen i pyramiden. Det finns alldeles för få randomiserade och kontrollerade studier och kvaliteten på dem lämnar mycket övrigt att önska. Exakt det står också i den översiktsartikel som Jacob Gudiol refererar till.

Ganska ofta sticker Jacob Gudiol ut hakan och menar att andra personer och journalister är ovetenskapliga, har missförstått det mesta och överdriver. Jag tänker att man då lägger ribban rätt högt för sig själv. Påståendet att han har tittat på en systematisk översikt är en ordentlig rivning av den ribban.

Fettlever – en del av metabolt syndrom

Jacob Gudiol menar också att jag gör en red herring i min kritik av honom när jag inte håller mig till att diskutera endast fettlever, utan också drar in rubbade blodfetter och insulinresistens. Så här skriver han:

Eftersom rubriken på hans inlägg börjar med mitt namn, tänker jag att vi diskuterar den hypotes kring socker som jag har serverat mina läsare. Då är det helt ointressant att sålla ut fettlever som en enskild faktor. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är fett i levern i sig inte särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både ansamla fett och göra sig av med fett utan att det är det minsta skadligt för någon.

Den hypotes som växer fram kring socker, och som jag skildrar i min bok Det sötaste vi harbygger helt och hållet på att en hög omsättning av fruktos leder till en fettbildning i levern som rubbar blodfetterna och i längden kan leda till fettlever och insulinresistens. De rubbade blodfetterna är starkt kopplade till en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Som jag skriver i mitt inlägg är också fruktos en reaktiv molekyl, vilken kan förklara varför det kan uppstå en inflammation i levern. Andra saker talar för att utvecklingen av fettlever också har med tarmfloran och en läckande tarm att göra.

Har Jacob Gudiol lust att diskutera fettlever utan dessa dimensioner får han helt enkelt göra det med någon annan. Detta är mitt sista inlägg i den här frågan.

Dela & kommentera comments 23

Jacob Gudiol och felaktigheterna om socker på bloggen träningslära.se

Många personer har velat ha min kommentar på ett blogginlägg som Jacob Gudiol, sjukgymnast med utbildning i idrottsmedicin, skrev i samband med att jag var med i SVT:s Plus i oktober. Här kommer nu äntligen mina tankar kring inlägget till alla er som har väntat på det.

Det finns flera anledningar till varför jag inte har kommenterat Jacob Gudiols inlägg. Först och främst är han ofta obefogat nedlåtande mot andra. Jag diskuterar gärna sakfrågor, men håller ogärna på med diverse härskartekniker för att försöka förlöjliga andras kunskaper.

Efter att ha ägnat ett helt inlägg åt personpåhopp och kritik, överlåter också Jacob Gudiol åt sina läsare att berätta för vederbörande om kritiken. De gånger jag grundligt har kritiserat företag eller organisationer på min blogg erbjuder jag dem utrymme att försvara sig. Deras svar läggs upp här. Min blogg är välläst och allt annat skulle vara oetiskt och ansvarslöst, ett missbruk av den position jag har och yttrandefriheten.

En annan anledning är att Jacob Gudiol ofta förvränger sina meningsmotståndares påståenden. Det må vara medvetet eller omedvetet, jag har ingen aning, men det är meningslöst att föra en vetenskaplig diskussion när argumentationen blir osaklig.

Även denna gång har Jacob Gudiol skruvat ihop en helt egen version av vad jag har sagt. Här kommer nu min sida av saken till alla er som har hört av er och undrat.

Rättelser att göra

Först till några saker som Jacob Gudiol absolut har rätt i. I SVT:s Plus sa jag att man i USA märker ut mängden tillsatt socker på livsmedel. Vad jag hade missat är att Donald Trump har stoppat den förändringen. Huvudbudskapet i resonemanget gäller dock: det är omöjligt för konsumenter att veta hur mycket socker de får i sig om inte mängden tillsatt socker märks ut på livsmedel.

Sedan har jag i ett av mina inlägg skrivit 4 procent socker, istället för 4 procent fruktos, som var den korrekta uppgiften. Det är ändrat och jag har skrivit en rättelse. Jag uppskattar alla som påpekar felaktigheter, eftersom den information som ges här ska vara korrekt.

Jacob Gudiol förvränger andras påståenden

Nu till Gudiols inlägg. Den första felaktigheten kring mig kommer på tredje raden (det understrukna):

Jag har skrivit två böcker där socker är ett huvudtema, men båda böckerna handlar om väldigt mycket mer. Min tredje bok, Smakäventyret, handlar om bebisar och ätande.

I stycke tre fortsätter Jacob Gudiol med följande utsaga:

I ingen av mina böcker använder jag ordet knark om socker och de två gånger ordet förekommer på min blogg är det som citat av andra. I Det sötaste vi har skildrar jag forskarvärldens debatt kring socker och beroende på följande vis:

”Exakt hur starkt suget efter socker kan bli är dock ett tvisteämne inom forskarvärlden. En del menar att socker bara kan orsaka ett lätt beroende; andra att socker hos vissa personer ger ett beroende som är precis lika starkt som det som de tyngsta drogerna ger.”

Och så är det. Forskare debatterar detta.

Enligt Jacob Gudiol skulle jag också påstå att ”ingen mängd är säker” med avseende på det tillsatta sockret. De tips jag ger i SVT Plus är i korthet:

  • Dra ner på godiset och läsken. Barn ska aldrig äta mer än 5-6 bitar på lördagen. Släng ut läsken. Drick vatten och mjölk till vardags. Använd juice som festdricka.

  • Se över mellanmål och frukost. I vissa frukostflingor är det lika mycket socker som i kakor.

  • Halvera mängden socker när du bakar.

Jag låter er läsare avgöra hur väl Jacob Gudiols påstående speglar vad jag faktiskt står för.

Jacob Gudiol försöker förminska andras kompetens

Sist men inte minst skriver Jacob Gudiol om orsaken till varför jag är inbjuden till SVT Plus:

Att jag granskar kost- och näringsforskningen beror på att jag har disputerat i molekylär bioteknik och därmed har en hyfsat bra koll på kroppens biokemi, väldigt mycket bättre än vad man exempelvis får på en läkarutbildning.

Jacob Gudiol ger en skev bild av forskningsläget

Så till det som föranleder Jacob Gudiols inlägg om mig: att jag skildrar att socker kan vara en orsak till varför en av tio unga i USA och Europa nu misstänks ha fettlever. I SVT:s Plus sa jag:

Det man tror nu är att socker, en del av sockret omsätts i levern, och att det är en orsak till att fettlever ökar. Det var något man förr såg främst hos alkoholister. I det vita sockret finns sockerarten fruktos och den omsätts som alkohol i kroppen.”

Jag inleder med att säga ”Det man tror nu” eftersom det jag redovisar fortfarande, utifrån ett vetenskapligt perspektiv, är en hypotes. Men det är en hypotes som förtjänar uppmärksamhet och som får allt större uppmärksamhet i forskarvärlden. Här är hur antalet publikationer i forskningsdatabasen PubMed har ökat om man söker på ”fructose” och ”fatty liver disease”:

På Facebook menar dock Jacob Gudiol att jag ”bara hittar på någonting.” I en kommentar till en läsare, som anser att det idag finns olika läger inom forskningen, skriver han:

Förutom att Jacob Gudiol i kommentaren tycks glömma att han själv säljer böcker och inte ens har en forskarutbildning, drar han här en ren lögn. Många forskare menar att fruktos kan orsaka fettlever, exempelvis de 14 amerikanska professorer, forskare och läkare som ligger bakom sajten SugarScience.com.

Forskare vid universitetet i Surrey publicerade nyligen en studie som visar att en hög konsumtion av socker påverkar omsättningen av fett i levern och rubbar blodfetterna, och följer du den här länken ger forskare i Schweiz och Frankrike sin bild av fruktos som en trolig nyckelspelare i utvecklingen av fettlever och leverskador. Du får inte heller missa denna översiktsartikel: Role of Dietary Fructose and Hepatic de novo Lipogenesis in Fatty Liver Disease.

Så visst finns det olika läger inom forskningen. Allt annat är att snedvrida sanningen.

Jacob Gudiol har bristande kunskap kring hur fruktos omsätts

Det som gör hypotesen att fruktos kan orsaka bukfetma och typ 2-diabetes, det som forskare kallar för metabolt syndrom, högintressant är att den är så väl grundad i kroppens biokemi. Jacob Gudiol skriver följande när han syftar på en studie där deltagarna har fått äta ett överskott av kalorier i form av fruktos (på andra raden står ”kaloriunderskott”, det är en felskrivning, det ska stå kaloriöverskott):

Han får det att låta som att fruktos bara omsätts i levern vid ett kaloriöverskott. Jag vill förtydliga att levern alltid suger upp nästan all fruktos som vi äter. I levern bryts sedan fruktos ner. På det viset likar fruktos alkohol, som också omsätts i levern.

Levern tar sannolikt hand om fruktos eftersom det är en reaktiv molekyl som kan skada den omgivande vävnaden. I kroppen är i princip alla kemiska reaktioner extremt noga kontrollerade, det är grunden för vår existens. Att fruktos (och produkter som bildas när fruktos bryts ner) spontant reagerar med och förstör andra molekyler skulle kunna förklara varför levern i längden tar skada när vi överkonsumerar sockerarten.

Fruktos orsakar symptom på metabolt syndrom

Fruktos omsätts alltså i levern. Det som händer i levern vid en överkonsumtion kan sedan förklara många av de symptom som personer med bukfetma och typ 2-diabetes har. Det som forskare kallar metabolt syndrom yttrar sig bland annat med följande:

  • en hög halt av triglycerider (ett slags fett) i blodet

  • små och täta onda LDL-kolesterolpartiklar (som forskare vet bidrar till hjärt-kärlsjukdom)

  • fettlever

  • insulinresistens (kroppen reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin)

Jacob Gudiol tittar bara på en av alla pusselbitar

Problemet med Jacob Gudiols inlägg är att han endast fokuserar på ett av dessa symptom: fettlever. Han bortser från de rubbade blodfetterna och insulinresistensen och missar därför att lägga hela pusslet. Till saken hör att ansamlingar av fett i levern egentligen inte är särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både lagra fett och göra sig av med fett. Den form av fettlever som nu ökar, och som oroar forskare, går hand i hand med rubbade blodfetter och insulinresistens.

Centralt i denna form av fettlever tycks vara att levern tillverkar fett. Det kallas de novo lipogenes. Och här kommer fruktos in i bilden eftersom en överkonsumtion av sockerarten stimulerar leverns fettproduktion. En studie från 2008 visar exempelvis att fettbildningen blir dubbelt så hög i levern om fruktos konsumeras tillsammans med glukos, i jämförelse med om personen bara äter glukos. En annan studie visar att en hög konsumtion av fruktos i jämförelse med glukos under 10 veckor gav samma slags viktuppgång, men fruktos ökade fettbildningen i levern och mängden bukfett.

När levern bildar mycket fett, skickas fettet ut i blodet i olika fettbärande partiklar. Det gör att blodfetterna rubbas. Utan att gå in på några biokemiska detaljer (de finns förklarade i mina böcker) stiger de så kallade triglyceriderna och antalet små, täta och ”onda” LDL-kolesterolpartiklar blir fler i blodet (en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom). I studien ovan orsakar fruktos fler små och täta LDL-partiklar. Dessutom ökade fruktos, men inte glukos, insulinresistensen efter tio veckor.

Jacob Gudiol undanhåller viktig information

I sitt inlägg beskriver Gudiol en studie där forskare jämför effekten av att överkonsumera fett eller fruktos på mängden fett i levern. Studien pågår i en vecka. Han lägger upp denna bild…

…som utan tvekan visar att fett kan orsaka en högre fettinlagring i levern än fruktos.

MEN. Vad Gudiol aldrig berättar för sin läsare är att blodfetterna påverkas olika. Fruktos ökar mängden av fettbärande partiklar i blodet, medan fettet minskar halten. Forskarna skriver att den sannolika orsaken till skillnaden är att fruktos, men inte fett, orsakar en fettbildning i levern.

Lika ensidigt blir det när han redovisar en studie i vilken unga latinoamerikaner med fettlever under fyra veckor får dricka antingen glukossötad dryck eller fruktossötad dryck. Gudiols läsare får reda på att inget signifikant händer med mängden fett i levern. Däremot missar han att berätta att gruppen som drack glukos förbättrade sina blodfetter och minskade insulinresistensen i fettväven. Dessutom minskade C-reaktiv protein, vilket visar att inflammationen i kroppen dämpades – ett gott tecken för en ung människa.

Stärkelse bättre än socker

En annan studie som talar mot Gudiols hypotes, att alla kalorier påverkar levern lika, publicerades 2015. Den är väldigt liten, endast åtta deltagare. Hälften av deltagarna fick under nio dagar konsumera en hög dos fruktos och sedan byta till samma mängd kalorier i form av komplexa kolhydrater (CCHO) från exempelvis bröd, pasta, ris och potatis. Andra halvan åt samma mat, men började med komplexa kolhydrater och åt sedan fruktos. Under hela studien var deltagarna viktstabila. När de åt mycket fruktos var fettproduktionen i levern och mängden leverfett högre än när de åt komplexa kolhydrater, trots samma mängd kalorier. I grafen nedan visas skillnaden hos de som började med komplexa kolhydrater till vänster, och de som började äta mycket fruktos till höger. ”Hepatic lipids” betyder leverfetter:

Alla deltagare som genomgick undersökningen hade mer fett i levern när de åt fruktos i jämförelse med komplexa kolhydrater. Den relativa förändringen du ser ovan, som är statistiskt signifikant, beskriver Jacob Gudiol så här:

Studien har svagheter och är liten, men det finns inget stöd för det Jacob Gudiol skriver, vare sig i originalartikeln eller den översiktsartikel han refererar till i sitt blogginlägg.

Men vad händer i verkligheten?

Studierna ovan är genomförda under en mycket kort tid, bara någon eller några veckor, och under konstgjorda förhållanden. Effekten av fruktos på levern bekräftas dock i försök på apor, och när det gäller råttor och möss används fruktos numera rutinmässigt för att djuren ska utveckla fettlever. Men en viktig fråga att ställa sig är: hur väl speglar konstgjorda experiment och djurförsök verkligheten?

Riktigt välgjorda och långsiktiga studier på människor saknas fortfarande, det är därför jag kallar detta en hypotes. Forskare har dock exempelvis jämfört effekten av att dricka en liter Coca-Cola, mellanmjölk, light-cola eller vatten varje dag under ett halvår. Här ser du hur mängden fett i levern påverkades:

Studien har flera svagheter, man har bland annat inte standardiserat vad deltagarna åt i övrigt (detta påpekar Gudiol med rätta). Det innebär dock inte att resultaten är ovidkommande, utan att de skulle behöva verifieras i en mer välkontrollerad studie.

Gudiol försöker bortförklara resultaten med ett resonemang som går ut på att skillnaden beror på att de som dricker läsk går upp mer i fettmassa. Men det är inte sant. Skillnaden i total fettmassa mellan grupperna är inte statistiskt signifikant. Här är ett klipp från studiens sammanfattning:

Även Jacob Gudiols slutkläm efter att ha beskrivit studien saknar grund i vetenskapen och verkar tagen helt ur luften:

Studien ledde inte till någon signifikant skillnad på vikten. Tittar man på de icke-statistiskt signifikanta skillnaderna så gick personer som drack mjölk upp 1,36 kg medan de som drack läsk lade på sig 1,28 kg. Viktuppgången var alltså lika, men endast läskkonsumtionen ökade mängden leverfett och bukfett. Dessutom höjde läsken triglyceriderna och totalnivåerna kolesterol i blodet, och orsakade ett högre blodtryck än mjölken. Högt blodtryck är också ett symptom på metabolt syndrom.

Stärkelse bättre än socker

På osakliga grunder avfärdar Jacob Gudiol också en studie som publicerades i somras. Amerikanska forskare har låtit barn med fetma och fettlever ersätta sockret i maten med stärkelse, och sedan mätte de effekten på fettet i levern. Mängden sjön drastiskt inom loppet av nio dagar. Gudiol menar att leverfettet minskar eftersom barnen åt ett kaloriunderskott och gick ner i vikt. Det är sant att en stor andel av barnen tappade i vikt, trots att målet var att hålla deras kalorikonsumtion konstant. MEN. Även hos de barn som inte gick ner i vikt minskade mängden fett i levern. Här är grafen (VAT står för visceral adipose tissue, bukfett, och SAT är subcutaneous adipose tissue, underhudsfettet):

Även leverns fettproduktion minskade, både i gruppen som helhet och hos de som inte tappade i vikt:Som jag skrev tidigare är fettlever i sig inte farligt, men i längden kan levern bli inflammerad och något som kallas non-alcoholic steatohepatitis (NASH) utvecklas. NASH är i sin tur en orsak till skrumplever och levercancer. I en alldeles ny studie kopplar forskare en hög konsumtion av fruktos till en ökad risk för just NASH. I USA är NASH nu den snabbast ökande orsaken till varför unga personer behöver en levertransplantation.

Många frågetecken återstår

Med allt detta sagt vill jag poängtera att det finns många frågor kvar att svara på. Som jag skrev ovan är fruktos en reaktiv molekyl, som bland annat kan orsaka en ökad produktion av syreradikaler i levern. Det kan vara dessa som i längden är skadliga. En del talar också för att antioxidanter kan skydda mot effekten av fruktos.

Ett annat frågetecken är i hur hög grad tarmen och tarmfloran är inblandad. Vår höga sockerkonsumtion påverkar de celler som kantar tarmen, och en del forskare menar att stora doser fruktos kan få tarmarna att läcka på oss. I så fall skulle belastningen på levern kunna förvärras av att det läcker in gifter från tarmbakterierna i blodet. Läs mer om det här.

En ny sak för mig, som jag upptäckte när jag skrev det här inlägget, är att vissa data talar för att olika aminosyror och proteiner i exempelvis vassle kan skydda mot inlagring av fett i levern.

Sist men inte minst hade godis och läsk sannolikt inte alls varit så illa om socker hade gett oss ordentliga mättnadskänslor. När forskare jämförde mellanmjölk och läsk, minskade mellanmjölken hungerkänslorna mer. Fredrik Nyström i Linköping har också gjort ett försök där han visat att grädde mättar bättre än socker. Brist på mättnadskänslor kan förklara den överkonsumtion av socker som vi ägnar oss åt.

SUMMA SUMARUM. Det återstår en del forskning innan vi kan fälla något slags avgörande kring socker, fettlever och metabolt syndrom. De studier som har publicerats den senaste tiden har olika svagheter, men resultaten bekräftar genomgående misstankarna om att socker direkt kan orsaka rubbade blodfetter, fettlever och metabolt syndrom. Jacob Gudiols resonemang är illa underbyggt och det finns väldigt många forskare som inte alls håller med honom.

Dela & kommentera comments 55

Faktakoll SVT:s Agenda: Hur mycket socker äter vi egentligen?

Är det dags för Sverige att införa en sockerskatt? Den frågan diskuterades i gårdagens Agenda på SVT: Agenda – 5 jun 21.15 | SVT Play (diskussionen är i början av programmet).

Återigen fick en representant för livsmedelsindustrin, denna gång VD:n för branschorganisationen Livsmedelsföretagen, oemotsagd påstå att vi inte äter mer socker idag än vad vi gjorde på 1960-talet. Så här sa VD Marie Söderqvist: ”Då kan vi ju utesluta socker som en orsak till fetmaepidemin.” Hon tyckte också att: ”…det ligger ett visst ansvar hos de här som driver den här debatten att hålla ordning på fakta i sammanhanget.”

Personligen kan jag tänka att Agenda borde ha faktakollat VD:n bättre. Tittar man på Jordbruksverkets statistik ser det visserligen ut som om sockerkonsumtionen har legat konstant de senaste decennierna:

sockerstatistik Nordic Sugar

MEN. Jordbruksverkets statistik inkluderar inte den glukossirap och glukos-fruktossirap som industrin använder i inhemsk produktion av livsmedel. Jordbruksverkets statistik är till för att följa situationen i sockerindustrin (vilket länge var en av våra viktigaste industrier). Dessa nya former av socker tillverkas från stärkelse, därför är de inte med.

Dessutom är inte koncentrerad fruktjuice med i statistiken. Om industrin använder koncentrerade juicer kan de skriva ”osötat” eller ”osockrat” på produkten och ändå tillsätta massor med socker. Detta knep används på många former av livsmedel, bland annat spädbarnsmat. Hur mycket koncentrerad juice vi konsumerar har jag inte hittat någon statistik på.

En mer rättvis graf över vår sockerkonsumtion är denna:sockerstatistik Ann

Grafen börjar på 1850-talet och den röda streckade linjen representerar de nutida osäkerheterna. Det är också viktigt att komma ihåg att de äldre personer som nu har fetma och diabetes föddes på 1940- och 1950-talen. Det var under denna tid som vi började äta extrema mängder socker. Fetma är inget som utvecklas över en natt. Det dröjer i många fall årtionden. 1980-talets fetmaökning speglar alltså mycket sannolikt 1950-talets stigande sockerkonsumtion.

Utöver detta tillbringar många av dagens barn väldigt mycket tid stillasittandes framför diverse skärmar, vilket gör att de tål socker ännu sämre.

Folkhälsoministern vill utreda istället för att agera

Folkhälsominister Gabriel Wikström sa i Agenda att han vill utreda vad vi ska göra åt fetman. Uppdraget har gått till Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet. Jag vet inte vad han hoppas uppnå med detta. Livsmedelsverket har arbetat mot fetman sedan 1970-talet. Under tiden har antalet personer med fetma fördubblats. Med tanke på hur misslyckat det arbetet har varit, är det märkligt att ministern har något förtroende kvar för den myndigheten.

Det var synd att Agenda valde fetmaläkaren Claude Marcus som motpart till Gabriel Wikström. SVT kallar ofta in Claude Marcus när det handlar om socker, eftersom han är för en sockerskatt. Det är bra, men hans argumentation kunde vara betydligt spetsigare. Dels kunde han lyfta de luckor som finns i sockerstatistiken (som jag har beskrivit ovan.) Dels kunde han lyfta det faktum att socker sannolikt kan orsaka fettlever, vilket i sin tur är en orsak till fetma och typ 2-diabetes. Allt fler internationella experter står bakom den bilden, men Claude Marcus tycks inte följa med i utvecklingen.

Föräldrarna är nyckeln till barnens hälsa

Samtidigt tycker jag att Claude Marcus var bra när han flera gånger poängterade att man redan har utrett problemet med fetma. Nu är det dags att agera. Han jämförde socker med tobak och alkohol, där man idag använder punktbeskattning. Socker är ett minst lika stort folkhälsoproblem. Gabriel Wikström vill istället ta ”ett helhetsgrepp”. Så luddigt. Han pratade om skolans arbete. Det är mycket viktigare att nå ut till föräldrar och far- och morföräldrar. Barn får större delen av all läsk och allt godis från vuxna utanför skolan. Ska vi få bukt med fetmaepidemin, måste föräldrar börja ta ansvar för sina barns hälsa.

Dela & kommentera comments 3

Faktakoll: Fiktivt fall i Ekots rapportering om LCHF och barn

I förra veckan rapporterade Ekot kring LCHF-kost och barn med typ 1-diabetes. En läkare varnade: Ge inte barn LCHF-dietJag hade fullt upp och hann inte skriva någon kommentar till detta. Vill ändå göra det nu eftersom det är viktigt att nyansera den hätska debatt som nu omgärdar LCHF, typ 1-diabetes och barn.

Först och främst var det fall som Ekot rapporterade kring fiktivt, vilket tydligt syns på sajten Dagens Diabetes: Barn med typ 1 diabetes 8,5 år gammalt och LCHF-kost. En journalist ska absolut inte rapportera kring en påhittad verklighet. Jag har mejlat Ekot:s reporter Anna Larsson för att höra varför lyssnaren inte fick veta att fallet var fiktivt.

Kostråd vid typ 1-diabetes saknar grund

Det borde också ha framgått av reportaget att det saknas vetenskaplig grund för de kostråd som ges i vården idag. När en statlig expertgrupp 2010 granskade området Mat vid diabetes konstaterade de att det råder en ”uppenbar brist” på välgjorda studier. I den inledande kommentaren skriver de: Det vetenskapliga underlaget för kostrekommendationer inom området prevention och behandling av diabetes är därför begränsat. När det vetenskapliga underlaget är bräckligt finns större utrymme för åsikter, därmed också för emotionellt färgade diskussioner.

SLUTSATS: ingen vet idag hur ett barn med typ 1-diabetes ska äta för att leva så länge som möjligt, vilket lämnar spelplanen fri för mycket tyckande.

Barn med typ 1-diabetes behöver insulin

Läkaren i Ekots reportaget – Gun Forsander – berättade att personer på sociala medier har skrivit att barn med typ 1-diabetes som äter LCHF kan sluta med insulinsprutor. Med all rätta menade hon att detta är ett livsfarligt råd. Innan blodsockersänkande läkemedel utvecklades avled många personer med typ 1-diabetes alldeles för tidigt eftersom de inte klarade att med kostens hjälp hålla ett tillräckligt lågt blodsocker. När läkare på 1920-talet utvecklade insulin som läkemedel var det en räddning för många.

Barn med typ 1-diabetes behöver också ta insulinsprutor för att de ska växa ordentligt. Du kan läsa om detta i Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Insulin sänker inte bara blodsockret, utan triggar även i gång kroppens tillväxtsystem. Ska barn med typ 1-diabetes växa i takt med sina kompisar, krävs att de äter en del kolhydrater (och även protein) så att de kan ta insulin.

Gun Forsander har alltså rätt när hon kritiserar extrema LCHF-förespråkare som menar att barn med typ 1-diabetes ska undvika att ta insulin. Å andra sidan står hon för en helt annan extrem, som även den i längden kan vara livsfarlig.

Dagens kostråd kan vara lika farliga

Sedan varningarna för det mättade fettet kom på 1980-talet har personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, fått rådet att äta fettsnåla produkter och fylla tallriken med kolhydrater. Men som experterna konstaterade i genomgången  ”Mat vid diabetes” 2010 är den vetenskapliga grunden för fettsnåla råd bräcklig. Det framkom dock inte när Gun Forsander strax efter rapporten skrev en text för Nordisk NutritionMat vid diabetes hos barn. Trots osäkerheten på området uttalar hon sig tvärsäkert: Rekommenderad energifördelning innebär att kolhydrater utgör 50–55 procent av energiintaget, fett 30–35 procent varav högst tio procent mättat fett och transfetter, samt protein 10–15 procent. Denna energifördelning baseras på behov för friska barn, men det finns ingenting som talar för att barn med diabetes behöver en annan typ av kost.

Ekots reporter borde ha granskat detta istället. När Gun Forsander som läkare ger dessa råd, gör hon det med barnens liv som insats. Som läkare har hon de facto större makt över framtiden för barn med typ 1-diabetes än personer som lägger kommentarer i sociala medier.

Måttlig lågkolhydratkost – en gyllene medelväg

Många föräldrar är idag frustrerade eftersom deras barn får ett för högt blodsocker av den rekommenderade kosten, vilket i längden är farligt. Siffror från Nationella diabetesregistret visar att cirka en fjärdedel av alla personer med typ 1-diabetes har ett för högt medelblodsocker (Hba1c). Det orsakar bland annat skador på njurar och ögon, och är kopplat till en mer än fem gånger högre risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom.

För att hindra att barnen utvecklar livsfarliga diabeteskomplikationer minskar många föräldrar på eget bevåg på mängden kolhydrater i barnen mat. Många väljer då en medelväg och ger en måttlig lågkolhydratkost. Det dämpar blodsockersvängningar, men ger ändå utrymme för att spruta insulin så att barnet växer. Till exempel skildrade Storstockholms diabetesförening en sådan familj nyligen: Diagnosen som drabbar hela familjen.

Personligen kan jag tänka att dessa föräldrar borde få stöd i sitt beslut av vården. Om de upplever att de har svårt att reglera barnens blodsocker på de kostråd som ges, borde de få hjälp och kunskap att hitta en gyllene medelväg. Den extrema inställning kring kost som vårdpersonal ofta har idag – där barn med typ 1-diabetes till varje pris ska äta fettsnålt – kan istället driva föräldrar att gå för långt i sin strävan om att dra ner på kolhydraterna till barnen.

Det krävs bättre studier inom området mat vid diabetes

Oavsett på vilken sida man står i debatten som omgärdar kost vid diabetes borde alla kunna enas kring följande: det behövs bättre vetenskapliga studier. De cirka 70 000 personer som har typ 1-diabetes har rätt att få veta att de råd som de får verkligen hjälper dem att leva längre.

För att fylla denna viktiga kunskapslucka satsar vi på Kostfonden nu på kost vid typ 1-diabetes. Tycker du också att detta är viktigt? Stöd Kostfonden. Det finns bara en väg bort från extrema och osakliga diskussioner: välgjorda vetenskapliga studier.

Dela & kommentera comments 11

Är operation bättre än kostomställning vid typ 2-diabetes?

När jag skannade av olika nyhetssidor nu på morgonen fick jag alldeles ont i magen. Reuters skriver om en amerikansk studie där forskare drar slutsaten att det är effektivare att behandla typ 2-diabetes med gastric bypass än med hjälp av livsstilsförändringar: Bypass surgery better at alleviating diabetes than diet and exercise | Reuters.

Förhastade och farliga slutsatser

I studien fick 15 patienter genomgå en gastric bypass medan 17 stycken fick hjälp att förändra livsstilen. Efter ett år hade nio av de opererade patienterna ett normalt blodsocker utan att behöva medicinering. I livsstilsgruppen var det bara en person som hade lyckats uppnå samma mål.

Slutsatsen som forskarna drar är: Clearly surgery is much more effective than intensive lifestyle change for causing remission of diabetes, but surgery should still be the last option.  

Det är denna slutsats som får mig att få ont i magen (vilken tur att jag fortfarande har kvar min mage). Den är alldeles för förhastad. Vad forskarna har gjort är att låta en ineffektiv form av kostbehandling – den som ger förbättring i snigelfart – tampas mot en metod där de mer eller mindre stympar patienternas förmåga att äta.

En orättvis kamp

Deltagarna rekommenderades en fettsnål kost, med hög andel långsamma kolhydrater. För mig som biokemist är det fullständigt ologiskt. Målet i studien är att patienterna ska få ett normalt blodsocker och samtidigt kunna sluta med sin blodsockersänkande medicinering. Ändå får de rådet att äta en kost som effektivt – vid varje måltid – höjer blodsockret.

Många studier visar att resultat blir bättre om personer med diabetes får rekommendationen att istället minimera mängden kolhydrater i maten, bland annat denna: The effect of a low-carbohydrate, ketogenic diet versus a low-glycemic index diet on glycemic control in type 2 diabetes mellitus. Inom loppet av bara ett halvår hade 95 procent av deltagarna dragit ner på eller helt slutat med sin medicinering.

Vi måste bort från det ineffektiva kostparadigmet

Jag ser framför mig hur gastric bypass-forskarna nu kommer bjudas in som talare på diverse diabeteskonferenser runt om i världen. Så sprider sig en felaktig bild där läkare kommer att tro att gastric bypass är den effektivaste vägen bort från diabetes.

Vi på Kostfonden för just nu förhandlingar med diverse olika parter för att kunna få till en stor och välgjord studie på kost vid typ 2-diabetes. Målet är att granska det ineffektiva kostparadigm som forskarvärlden bygger sin kunskap på. Det får inte fortsätta så här. Människor tar skada. En stor och välgjord vetenskaplig studie är enda vägen till förändring.

Här hittar du originalstudien: Gastric bypass surgery vs intensive lifestyle and medical intervention for type 2 diabetes: the CROSSROADS randomised controlled trial.

Dela & kommentera comments 2

Kritik av kritik av "That Sugar Film" (Sockerfilmen) – del 2

That Sugar Film som sändes av SVT i måndags har fått kritik från flera håll, bland annat från vetenskapsskribenten Daniel Engber: That Sugar Film science: Debunking links to mood, health, fatty liver disease, acne

Igår hade jag ett inlägg om varför vi har all anledning att ta filmens huvudbudskap på fullaste allvar: tillsatt socker i maten kan direkt orsaka farlig bukfetma och typ 2-diabetes. Nu tänker jag koncentrera mig på Daniel Engbers kritik av filmens påståenden om att socker kan få oss att bli dummare, mer labila i humöret och ineffektiva. Dessutom menar han att bilden av socker som en orsak till akne och dålig hy är förenklad. Har han rätt? Vi börjar med hjärnan.

Kan humöret påverkas av blodsockret?

I filmen lade Damon Gameau om från en kost med runt 23 procent kolhydrater, som till stor del hade ett lågt glykemiskt index, till en kost där över 25 procent av kalorierna kom från rent socker och en stor andel från vetemjöl. Detta innebar utan tvivel att hans blodsocker började åka berg- och dalbana. Kan det påverka hjärnan?

I försök på personer med typ 2-diabetes har forskare visat att ett högt blodsocker orsakar en sämre kognitiv förmåga och nedstämdhet. I dessa försök höjde man blodsockret till 16.5 mmol/l.

Även i försök där man har sänkt blodsockret till väldigt låga nivåer påverkas den kognitiva funktionen hos personer med diabetes. Många med diabetes kan intyga att en blodsockerdipp märks. Jag citerar VårdguidenMan kan bli yr, aggressiv eller förvirrad och omtöcknad. Man tappar omdömet och om blodsockernivån fortsätter att sjunka förlorar man medvetandet.

Vid sjukhuset John Hopkins i USA får personer med diabetes veta att det är viktigt att undvika kraftiga blodsockersvängningar, bland annat eftersom det kan påverka både förmågan att tänka och humöret.

Damon Gameau har inte diabetes och hans blodsockersvängningar kommer därför inte att bli lika kraftiga som för personer med diabetes. Frågan är om det ändå kan ge liknande effekter? Jag har inte hittat några bra studier som utreder detta. Den forskning som Daniel Engber refererar till tycker jag inte är stark nog för att avfärda Damon Gameaus upplevelser. Här behövs bättre vetenskap.

Kan barn bli hyperaktiva av socker?

Utöver detta behöver forskare utreda hur hjärnan klarar den näringsbrist som uppstår när 25 procent av kalorierna kommer från tillsatt socker. Svenska Livsmedelsverket rekommenderar max 10 procent, eftersom vi annars får i oss för lite vitaminer, mineraler och antioxidanter. Väldigt många barn och vuxna äter mer socker än så. Studier kopplar järnbrist och D-vitaminbrist till adhd hos barn. Andra menar att barn med adhd behöver mer omega-3.

Järnbrist kan till exempel påverka dopaminsystemet i hjärnan. När forskare undersökte järntillgången i hjärnan hos barn med adhd, hade de en lägre nivå än barn utan adhd. I Läkartidningen skriver två doktorer: Redan lindrig till måttlig järnbrist tros därmed kunna påverka hjärnan negativt. Läs mer här: Barns järnbehov och hur vi bäst kan skydda barnhjärnan.

Barn har ett väldigt stort näringsbehov i förhållande till hur mycket de äter. När en stor andel av kalorierna kommer från näringsfritt socker, finns absolut en risk att de kan få i sig för lite av en hel rad näringsämnen. Det skulle behövas fler seriösa vetenskapliga studier på detta område eftersom majoriteten av alla barn äter för mycket socker.

Kan vi bli dummare av socker?

Så till frågan om vi kan bli dummare av socker. Svaret är: absolut. Även om jag personligen föredrar att kalla det för att man får en ”nedsatt kognitiv förmåga”. Mitt inlägg igår handlade om hur socker förstör vår blodsockerreglering och orsakar typ 2-diabetes.

Många studier kopplar typ 2-diabetes till en sämre kognitiv funktion. En möjlig förklaring är att hippocampus, en del av hjärnan som är viktig för korttidsminnet och för att bilda nya minnen, blir insulinresistent. När forskare har undersökt hjärnor från personer som just har avlidit i alzheimer är de insulinresistenta. Det går också att förutspå alzheimer genom att mäta insulinresistensen i hjärnan.

Många studier kopplar även ett högt blodsocker till en ökad risk för demens. Och problem att reglera blodsockret verkar snabba på utvecklingen av allvarlig demens.

Utöver detta har forskare kopplat riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom (högt blodtryck och blodsocker) hos unga vuxna, till en sämre kognitiv förmåga i medelåldern.

Att insulinresistens är skadligt för hjärnan råder knappast något tvivel om. Nu till akne.

Kan socker ge oss akne?

Daniel Engber kritiserar filmens skildring av kopplingarna mellan socker och akne: The same evidence—his own movie—is enough to convince him that sugar causes acne, since he develops zits midway through his sugar binge. That’s not impossible, as some dermatologists now believe that high-glycemic diets lead to pimples. But the evidence also suggests that dairy is at least as harmful to our skin, and so is saturated fat. Gameau recommends a paleo-type diet in the film, with minimal sugar but lots of fat—bacon, eggs, avocados, nuts, and cheese. In other words, a picnic basket of acne-causing foods.

Den studie som Daniel Engber refererar till som skulle visa att mättat fett ger akne är endast en enkätstudie. Den kan inte slå fast något orsakssamband. Däremot finns ett tydligt orsakssamband mellan insulinresistens, höga insulinnivåer i blodet och akne. En studie visar att personer med akne mer än fem gånger så ofta har bukfetma, i jämförelse med personer utan akne. I Ett sötare blod kan du läsa om hur insulin triggar igång kroppens tillväxtsystem, med tillväxtfaktorn IGF-1 i spetsen. Det påverkar till exempel produktionen av manligt könshormon från kvinnors äggstockar och kan leda till problem med ägglossningen, polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Majoriteten av alla kvinnor med PCOS har insulinresistens och de är också – hör och häpna – väldigt ofta drabbade av akne.

Daniel Engber menar att en paleokost skulle orsaka akne. Tvärt om. Studier av urfolk visar att akne är ett västvärldsfenomen, som följer i den västerländska kostens spår.

Det är mycket som följer i den västerländska kostens fotspår. Men jag tror det får räcka för idag. Det var länge sedan jag skrev ett så här långt blogginlägg. Nu är det dags för sportlov. Ät riktig mat och kör hårt i backarna!

Dela & kommentera comments 7

Kritik av kritik av "That Sugar Film" (Sockerfilmen) – del 1

Efter att That Sugar Film sändes på teve i måndags har det cirkulerat en länk i sociala medier till en krönika av vetenskapsskribenten Daniel Engber som kritiserar filmen. Här hittar du den: That Sugar Film science: Debunking links to mood, health, fatty liver disease, acneDet finns också en rad svenska inlägg på samma tema, bland annat av Jacob Gudiol och detta inlägg.

Som vanligt med kontroversiella produktioner hugger kritiker på detaljer och får det att låta som om precis allt är buffel och båg. Så är det självklart inte.

Huvudbudskapet vilar på god grund

Filmens huvudbudskap är att tillsatt socker i stora doser direkt orsakar förhöjda blodfetter (triglycerider), leverförfettning, bukfetma och typ 2-diabetes. Det finns god täckning i vetenskapen för detta. Orsaken är sannolikt (precis som skildras i filmen) att vi får i oss alldeles för stora doser av sockerarten fruktos under en alldeles för kort tid.

Fruktos är en dålig energikälla för kroppens celler. Det organ som tar hand om nästan all fruktos vi äter är levern. Forskning visar att ett överskott av kalorier från fruktos leder till en ökad fettbildningen i levern. Det höjer triglyceriderna i blodet. Utifrån ett biokemiskt perspektiv är den blodfettrubbning som Damon Gameau utvecklade helt logisk.

När detta får pågå under en längre tid, verkar levern ta skada och det fastnar fett i levern. Det finns många studier på gnagare som visar att just fruktos driver leverförfettning. Länge har forskare varit kritiska till dessa studier eftersom djuren har fått ganska mycket socker. Men nu i januari kom en studie som visar att levern påverkas även vid lägre (för den moderna människan ”normala”) doser tillsatt fruktos.

Kalorier från läsk är värre än kalorier från mjölk

leverfettÄven studier på primater och människor visar samma inverkan på levern. I en dansk randomiserad kontrollerad studie jämförde forskarna effekten av att dricka en liter läsk eller en liter mjölk (samma mängd kalorier) varje dag under ett halvår. Kontrollgrupper fick även dricka light läsk och vatten. Endast de som drack läsk fick en ökad mängd fett i levern. Mjölken gav ingen som helst effekt. Här ovan ser du resultaten.

I en annan studie fick människor dricka antingen glukos eller fruktos, motsvarande 25 procent av det dagliga kaloribehovet under 10 veckor. Båda grupperna gick upp i vikt, men de som drack fruktos fick de farliga ämnesomsättningsrubbningar som leder till typ 2-diabetes.

Till och med i en rapport som är finansierad av Coca-Cola, kom forskarna fram till att ett överskott av kalorier från fruktos driver fettrubbningar i levern och leder till förhöjda levervärden. De skriver i slutet av sin sammanfattning att man inte säkert kan veta om detta beror på just fruktosen eller på kaloriöverskottet. Men i läsk-mjölkstudien ovan fick deltagarna dricka lika många kalorier, men endast läsken skadade levern.

Varför är tillsatt socker så skadligt?

Att ett överskott av tillsatt socker driver en fettbildning i levern är sannolikt inte den enda orsaken till varför det är skadligt. När levern suger upp fruktos från blodet går det åt energi. I kroppen finns energin lagrad i en molekyl som heter ATP. Forskning visar att när levern behöver ta hand om mycket fruktos, minskar mängden ATP. Det kan leda till att leverceller får för lite energi över till andra viktiga processer, vilket i det långa loppet kan vara en belastning för cellen.

Fruktos är också en tämligen reaktiv molekyl som lätt reagerar med kroppens proteiner och bildar något som kallas för advanced glycation end products (AGE). Även glukos bildar AGE:s, men inte lika lätt. En studie på gnagare visar att konsumtion av fruktos leder till mer AGE:s i levern.

Det råder ingen tvivel om att AGE:s är skadliga för kroppen. Bland annat leder det till att syreradikaler bildas, vilket en del forskare tror kan vara förklaringen till varför levern tar skada vid typ 2-diabetes.

Jacob Gudiol tar i sitt inlägg upp att inget tyder på att fruktos från frukt eller honung skulle skada kroppen. En förklaring kan vara att dessa innehåller antioxidanter som skyddar mot de syreradikaler som bildas i omsättningen av fruktos.

Tillsatt socker innehåller inga antioxidanter alls. Personligen tror jag (men här skulle det absolut behövs mer vetenskap) att det är en viktig del av förklaringen till varför just tillsatt socker kan vara så illa för kroppen. Aldrig tidigare har människan ätit en massa kalorier utan att samtidigt få i sig antioxidanter och vitaminer.

Hur mycket socker är skadligt?

Filmen har också fått kritik för att Damon Gameau äter alldeles för mycket socker. 40 teskedar per dag, vilket motsvarar cirka 160 gram socker eller 640 kcal. Jag kan hålla med om att det är mer än vad man konsumerar normal. Samtidigt visar forskning att vissa personer verkligen äter så mycket socker. Av alla kalorier som Damon Gameau fick i sig, kom runt 25 procent från tillsatt socker – en mängd som har kopplats till en dubblad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom inom loppet av 15 år.

Jacob Gudiol menade i sitt in lägg att vi svenskar äter i genomsnitt 50 gram tillsatt socker per dag. Han baserade sig på Livsmedelsverkets enkätundersökning Riksmaten. Men i den har deltagarna bland annat kraftigt underrapporterat hur mycket godis de äter. Enligt undersökningen skulle vi äta 100 gram godis per vecka, vilket motsvarar 5,2 kg per person och år. Jordbruksverkets statistik visar istället att vi årligen konsumerar runt 15 kg choklad och konfektyrvaror per person och år. Det finns alltså ett glapp om 10 kg godis som vi inte riktigt vet vart det tar vägen…

Alldeles oavsett visar forskning att ju mer fruktos vi får i oss, desto kraftigare blodfettrubbningar. Att Damon Gameau fick i sig så extremt mycket, kan förklara varför förändringarna kom så fort.

En av tio amerikanska tonåringar har misstänkt fettlever

Jag tänker att vi har all anledning att ta filmens huvudbudskapet på fullaste allvar. Idag har cirka en av tio amerikanska tonåringar misstänkt fettlever vilket kraftigt ökar risken för typ 2-diabetes och så småningom hjärt-kärlsjukdom. Det ökar också risken för skrumplever och levercancer.

Det finns ingen statistik kring hur många barn som är drabbade i Sverige, men många med fetma har fettlever.

Daniel Engber menar att vissa experter i filmen är skojare och ”charlataner.” Det är säkert så att vissa av dem är illa valda och det är synd. Men vetenskapen visar ganska tydligt att socker direkt kan orsaka typ 2-diabetes (även om det alltid går att önska sig bättre vetenskapliga bevis).

I morgon kommer ett blogginlägg om kritiken av att socker skulle kunna påverka hjärnan. Om socker orsakar typ 2-diabetes, finns all anledning att tro att det även kan vara en förklaring till både en sämre kognitiv förmåga och alzheimer. Mer om det i morgon!

Dela & kommentera comments 13

Faktakoll av SVT: ännu en lösryckt budskap om hur du ska äta

Det är dags att bryta semestern. Och jag gör det med en lätt suck. I går toppade SVT Vetenskap sin sajt med en studie som de påstår visar att den som vill gå ner i vikt ska minska på mängden fett i maten: Kroppsvikten påverkas mer av fett – Nyheter | SVT.se

Studien som de refererar till borde aldrig passera en vetenskapsjournalists filter. Den inkluderade futtiga 19 försökspersoner som fick gå på diet under korta sex dagar. Studien visar att de som åt mindre fett förlorade mest fettmassa. Det är också vad SVT slår upp. Tvärsäkert skriver man i ingressen: Vill du gå ner i vikt? I så fall är det effektivare att minska på mängden fet mat, än på mängden pasta eller ris, visar forskning.

Större och mer välgjorda studier visar på motsatsen

Det som gör mig frustrerad är att det finns större studier som är mer välgjorda och som har pågått under längre tid som visar på motsatsen. En av de bästa är denna: Weight Loss with a Low-Carbohydrate, Mediterranean, or Low-Fat Diet. Den omfattar över 300 försökspersoner som har gått på diet i över två år. Viktkurvorna är nedan.

2008 Shai

Deltagarna fick äta en lågfettdiet (röd), en medelhavskost (orange) eller en lågkolhydratkost (blå). Du ser att lågkolhydratkosten gav en signifikant bättre effekt på den totala vikten. Den mängd fettmassa personerna gick ner uppskattade forskarna via hormonet leptin. Där syntes ingen signifikant skillnad mellan dieterna. Lågfettkosten var alltså inte bättre.

En annan liknande studie publicerades för nästan precis ett år sedan. Den inkluderade 120 personer som gick på diet i ett år. Här ser du skillnaden på vikten mellan lågfettkosten (hel linje) och lågkolhydratkosten (streckad linje):2014 Lågkolhydratkost har bättre effekt än lågfettdiet

I denna studie mätte forskarna specifikt nedgången i fettmassa. Efter ett år visade lågkolhydratkosten på en signifikant bättre effekt. Fettmassan hade minskat med 1,2 procent, till skillnad från lågfettkosten där fettmassan hade ökat med 0,3 procent.

När jag var på Skagens konstmuseum i somras såg jag en tavla målad av Peter Martensen, 2012, kallad Snow. Den fick mig att tänka på dagens vetenskap och vetenskapsjournalistik.

Snurrig vetenskap

Både forskare och journalister liksom slänger upp enskilda små vetenskapliga studier i luften. Sedan singlar resultaten ner i ett kaos, helt utan sammanhang. Alldeles för få granskar studiernas kvalitet eller tittar på vad som har gjorts tidigare. Att läsare – som är målgruppen för dessa lösryckta hälsobudskap – blir förvirrade, är inte konstigt.

Man pratar mycket om journalistikens kris idag. Men vem sjutton vill lyssna på journalister som inte skapar något sammanhang eller mervärde för läsaren?

Dela & kommentera comments 31

Faktakoll: Får vi hjärt-kärlsjukdom på grund av salt?

”Det dör många gånger fler svenskar av för mycket salt i maten än av trafikolyckor.” Det skriver idag Livsmedelsverkets generaldirektör Stig Orustfjord, tillsammans med Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm, och Jan Bertoft, Sveriges konsumenter, på SvD Opinion: Minska salthalten i alla livsmedel | Brännpunkt | SvD. Är detta verkligen sant?

Så här lyder de tre debattörernas logik: ”Att för mycket salt höjer blodtrycket är dock vetenskapligt belagt. Högt blodtryck är i sin tur en av de ledande riskfaktorerna för hjärt- och kärlsjukdom, den utan jämförelse vanligaste dödsorsaken i vårt land.”

Allt de skriver är sant, men de gör en logisk tankevurpa när de drar sina slutsatser. Att A är kopplat till B och att B är kopplat till C, innebär absolut inte att A orsakar C.

Tre stora och nya studier motbevisar saltets farlighet

När forskare i observationsstudier har undersökt den direkta kopplingen mellan A och C, alltså mellan mängden salt en person äter och risken för hjärt-kärlsjukdom, är resultaten tydliga: majoriteten av alla personer äter lagom mycket salt. Kurvan är u-formad. Både ett extremt högt och ett väldigt lågt saltintagsaltintag är kopplat till kärlsjukdom. Här är de senaste studierna på området:

I april 2014 publicerar forskare en genomgång i American Journal of Hypertension: Compared With Usual Sodium Intake, Low- and Excessive-Sodium Diets Are Associated With Increased Mortality: A Meta-Analysis.

Deras slutsats här: ”The findings here lend support to those who have questioned the scientific basis for sodium reduction, which are based primarily on the assumed blood pressure effect obtained in selected intervention studies.”

I augusti 2014 kommer sedan resultaten från två nya stora studier. De publiceras i den högt rankade  medicinvetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicin: Urinary Sodium and Potassium Excretion, Mortality, and Cardiovascular Events och Association of Urinary Sodium and Potassium Excretion with Blood Pressure.

I Dagens Medicin uttalar sig Annika Rosengren, professor vid Göteborgs universitet och en av forskarna som genomfört studierna: ”Den mängd salt som de flesta svenskar får i sig verkar vara på en lagom nivå i förhållande till risken att insjukna i hjärt-kärlsjukdom. Om man skulle minska saltintaget drastiskt genomför man ett stort naturligt experiment utan vetenskapligt stöd”

Den 26 januari i år kom så ännu en analys där forskare drar exakt samma slutsats: Dietary Sodium Content, Mortality, and Risk for Cardiovascular Events in Older Adults:  The Health, Aging, and Body Composition Health ABC Study.

Livsmedelsverket behöver uppdatera sig

Vårt Livsmedelsverk larmar återigen om saker som myndigheten inte alls behöver oroa sig för. Innan generaldirektören publicerar en debattartikel borde han lägga lite tid och kraft att på uppdatera sig. I rådande epidemi av fetma gäller det att sikta rätt. Var fjärde vuxen har inte högt blodtryck för att de äter för mycket salt. Var fjärde svensk har högt blodtryck eftersom de har metabolt syndrom och förstadiet till diabetes. Jag skulle önska att deras debattartikel istället hade inriktad sig på det extremt höga sockerinnehållet i hel- och halvfabrikat. Det hade gjort mycket större nytta för folkhälsan.

Ett tillägg. I en artikel på SVT:s sajt (Barnkorven en saltbomb) menar en dietist från Livsmedelsverket att även barn får högt blodtryck av salt. I slutet av april publicerades en studie där forskare har följt 9-1o år gamla flickor under 10 år. Det fanns ingen koppling mellan hur mycket salt flickorna åt och hur högt blodtryck de hade: Longitudinal Effects of Dietary Sodium and Potassium on Blood Pressure in Adolescent GirlsDäremot visar denna studie på en koppling mellan blodtrycket och konsumtion av sötad dryck hos ungdomar: Sugar Sweetened Beverages, Serum Uric Acid, and Blood Pressure in Adolescents.

Dela & kommentera comments 30

Faktakoll Nyhetsmorgon: vad säger forskningen om mättat fett?

Nu har Livsmedelsverket kommit med nya kostråd kring hur vi ska äta. De är baserade på de nordiska näringsrekommendationerna som kom förra året. I morse presenterade Livsmedelsverkets Åsa Brugård Konde råden i TV4:s Nyhetsmorgon. Programledarna frågade om det mättade fettet – hur är det egentligen med det? Brugård Konde svarade:

”När det gäller mättat fett så är det viktiga – forskningen är jättetydlig med – det är starkast tänkbara evidens – det är att man behöver byta ut en del av det mättade fettet, man måste inte sluta helt, men rekommendationerna är att högst 10 procent av kalorierna ska komma från mättat fett – idag är det ungefäer 13-14 procent.”

Mättat fett är neutralt för hjärtat

När jag tittar i de senaste årens forskningsrapporter får jag inte riktigt samma självklara bild. Det har publicerats minst fyra olika forskningsgenomgångar på området. Här är länkar till och citat från tre av dessa:

September 2009: Dietary Fat and Coronary Heart Disease: Summary of Evidence from Prospective Cohort and Randomised Controlled Trials. Genomgång av forskare från University of Otago, New Zealand. Slutsats: ”Intaget av mättade fettsyror var inte signifikant kopplat till död i kranskärlssjukdom.”

Mars 2010: Meta-analysis of prospective cohort studies evaluating the association of saturated fat with cardiovascular disease. Genomgång av forskare från  Children’s Hospital Oakland Research Institute, USA, och Harvard School of Public Health, USA.  Slutsats: ”En metaanalys av prospektiva epidemiologiska studier visade att det inte finns några signifikanta bevis för att dra slutsatsen att mättat fett i kosten är kopplat till en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom.

Mars 2014: Association of Dietary, Circulating, and Supplement Fatty Acids With Coronary Risk: A Systematic Review and Meta-analysis. Genomgång av forskare från bland annat University of Cambridge, Imperial College London, Storbritannien, och Harvard School of Public Health, USA. Från sammanfattningen: ”Current evidence does not clearly support cardiovascular guidelines that encourage high consumption of polyunsaturated fatty acids and low consumption of total saturated fats.

Men vad grundar sig då Livsmedelsverkets slutsatser på?

Två statliga myndigheter drar olika slutsatser

Den studie som framförallt ligger till grund för att vi fortfarande får rådet att begränsa mängden mättat fett är genomförd av ansedda Cochrane, en brittisk organisation som granskar forskning. Rapporten är från 2012: Reduced or modified dietary fat for preventing cardiovascular disease. Den visar att ett byte från fett till kolhydrater saknar effekt på hjärtat. Byter vi mättat fett mot omättat fett minskar, enligt rapporten, risken för hjärt- och kärlsjukdom med 14 procent. Det blir dock ingen effekt på dödligheten.

När Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) tog fram rapporten Mat vid fetma, lusläste även projektledaren Jonas Lindblom Cochranes material. På sidan 14 i rapporten hittade han följande citat: ”…while removing studies with a systematic difference in care between the intervention and control arms, or removing studies with dietary differences other than dietary fat differences both removed the statistical significance of the effect (Table 1).” Det här innebär att vissa av studierna som låg till grund för kunskapsöversikten hade en inbyggd skevhet i sin design. När Jonas Lindblom tog bort dessa studier, försvann även den 14-procentiga riskminskningen. Av denna anledning skiljer sig SBU:s slutsatser från Livsmedelsverkets slutsatser. De ser ingen grund för att varna för mättat fett. Det här redogjorde Jonas Lindblom för under läkarnas rikstämma i december 2013.

Vad gör att Livsmedelsverket vill mörka den vetenskapliga kontroversen?

Personligen kan jag tycka att det är magstarkt av Åsa Brugård Konde att påstå att evidensen är starka, när så många andra forskare absolut inte ser någon koppling mellan mättat fett och hjärtsjukdom. Jag har också svårt att förstå varför Livsmedelsverket försöker mörka den vetenskapliga kontrovers som finns. En myndighet måste förhålla sig objektiv till vetenskapen, framförallt när det kan påverka hela befolkningens hälsa.

Dela & kommentera comments 16