stamp

Kostråd och vetenskap

20 år som journalist – och så mycket kvar att göra!

När två flygplan störtade in i World Trade Centers tvillingtorn i New York, var det min födelsedag. Det var också året när jag blev journalist. De senaste veckorna har därför varit tid för reflektion: Vill jag fortsätta att granska livsmedelsindustrin och kostråden? Eller vill jag göra något annat? Och hur länge ska jag driva min sajt? Jag har landat i att jag vill fortsätta, för att jag måste. Om du uppskattar mitt arbete får du gärna bli min Ann-hängare. Läs vidare så får du reda på hur du gör.

På min födelsedag för 20 år och 2 dagar sedan var min pappa på besök. Jag bodde i Uppsala och hade nyligen disputerat i biokemi. En professor i på Harvard – Jack Szostak – hade erbjudit mig en postdoc-tjänst. Det kunde ha blivit ett första viktigt steg i forskarkarriären, men jag tackade nej. I stället gick jag Poppius journalistskola, med målet att bli journalist. På eftermiddagen – innan jag skulle åka till en föreläsning i Stockholm – såg pappa och jag de oförglömliga bilderna av hur de två flygplanen flög in i World Trade Center.  

Terrordådet den 11 september 2001 var början på en ny tid för hela världen. Personligen har jag också alltid förknippat den dagen med en viktig vändpunkt i mitt eget liv. Beslutet att bli journalist kändes helt rätt. Första tiden skrev jag mycket för Ny Teknik, och jobbade på ett vetenskapligt teveprogram på UR. Sedan gjorde jag en dokumentär om ”När aids kom till Sverige”, vikarierade som vetenskapsreporter på DN, och praktiserade på San Francisco Chronicle under ett halvår (tack vare ett stipendium i innovationsjournalistik från Vinnova).

Intervjun som fick mig att byta spår

Men så en dag – våren 2009 – intervjuade jag en kvinna som hade typ 2-diabetes. Hon berättade om dagen när vågen stod på 100 kg. Trots ganska stora doser insulin, for hennes blodsocker i höjden efter måltiderna. Hon var desperat, och på internet hittade hon en amerikansk läkare som hanterade sin typ 1-diabetes med hjälp av en lågkolhydratkost.

Samma dag lade hon själv om kosten och efter endast två dagar kunde hon sluta med sina insulinsprutor. Hennes blodsocker sjönk till en låg och jämn nivå, som hos en frisk människa. Här ser du förändringen:

Trots att hon åt både grädde och smör, började hon också rasa i vikt. Hon gick ner hela 42 kg inom loppet av två år.

Utan mediciner skulle kostråden vara livsfarliga

Hennes berättelse väckte mitt intresse, för den stämde inte alls med vad vi alla har lärt oss om kosten. Dessutom hade jag svårt att förstå de kostråd som hon hade fått. Här är en bild tagen från en broschyr som personer med diabetes ofta fick från vården på den tiden:

Enligt broschyren skulle personer med diabetes äta bröd till varje måltid. En bulle till kaffet var okej, bara den var liten. Rotfruktssoppan till lunch var så kalorisnål att man behövde pannkakor efter den.

För mig som biokemist var det här mot all logik. Personer med typ 2-diabetes råddes att äta extremt blodsockerhöjande mat, sedan fick de mediciner för att sänka blodsockret. Faktum var att utan medicinerna skulle de här kostråden ha tagit kål på kvinnan som jag intervjuade. 

Intervjun blev nästa vändpunkt i mitt yrkesliv. Det ledde till att jag började granska våra kostråd, speciellt kostråden till personer med diabetes.

Kostråden till personer med typ 2-diabetes vilar på en bräcklig grund

När jag insåg att kostråden vilade på en vetenskaplig grund som närmast kunde liknas vid ett plockepinn, gjorde jag ett granskande reportage för SVT:s Vetenskapens värld. Det sändes för ganska så precis tio år sedan, och är sorgligt nog fortfarande lika aktuellt. Du kan se det på youtube i tre klipp här, här och här.

Året efter gav jag ut boken Ett sötare blod och drog i gång min första blogg. Sedan dess har jag skrivit nästan 1000 inlägg. Få inlägg har tagit färre än tre–fyra timmar att knåpa ihop. Väldigt många har tagit flera dagar, speciellt granskningar av uttalanden i media, nyheter och mina öppna brev.  

Ibland tänker jag att det är dags att göra något annat, och i år har jag tänkt extra mycket på det. Men så ser jag sådana här nya produkter i butiken:

Det är ett sugrör som innehåller smaksatta sockerkulor. När barnen suger i sig mjölken, blir den alltså sockersöt. Och ser ni högst upp. Om jag tolkar det rätt, tycker Ica att sugröret ska användas varje dag.

Tänk om dygnet kunde ha 48 timmar?

Den ilska jag känner när jag ser sådant här gör att jag bara inte kan sluta granska livsmedelsindustrin, politiker och myndigheter. Tvärt om önskar jag att jag hade mer till över för detta. Mina anmälningar av olika livsmedelsföretag har hittills lett till exempelvis förändringar i naturgodishyllan och till att havredryckstillverkare har fått ändra på sina förpackningar. Men det finns många fler anmälningar kvar att göra.

Jag skulle också vilja ha mer tid för att granska olika nyheter som publiceras i media. Ni är många som till exempel hörde av er om den rapport som Hjärt-lungfonden släppte nyligen, där man påstod att vår konsumtion av salt skulle vara den största orsaken till hjärt-kärlsjukdom. Den vetenskapliga grunden för att påstå det är också som ett plockepinn. Drar man i en pinne, rasar allt.

Till sist skulle jag vilja skriva fler nyheter här. Svensk media missar massor av spännande forskningsnyheter om hur kosten kan påverka oss. I tidskriften Nature, publicerade forskare till exempel nyligen en studie som potentiellt kan förklara varför en hög konsumtion av socker tycks öka risken för tjocktarmscancer. 

Om du blir en Ann-hängare, kan jag få mer tid att granska

Sådana nyheter vill jag sprida, men för att försörja mig måste jag helt enkelt jobba med annat. Några annonser vill jag inte ha in här på sajten, och när jag får förfrågningar om att göra reklam för exempelvis Arlas nya lågsockeryoghurts i sociala medier, tackar jag konsekvent nej.

Vad jag däremot har gjort är att skaffat mig en sida på Patreon. Där kan du som uppskattar det jag skriver, och känner att du har haft nytta av det, bli en Ann-hängare. Om du bidrar med en liten slant varje månad, kommer du garanterat att kunna läsa fler saker här.

Jag är så otroligt glad att jag för 20 år sedan valde att bli journalist. Enda gången jag ångrade det var hösten 2009, när jag fick reda på att Jack Szostak hade tilldelats Nobelpriset i fysiologi och medicin. Då önskade jag plötsligt att jag hade tagit den där postdoc-tjänsten på hans labb på Harvard. Men den känslan varade bara i fem minuter.  

Dela & kommentera comments 1

Ny EU-rapport: ”Konsumtionen av tillsatt socker bör vara så låg som möjligt”

Det går inte att sätta en säker gräns för hur mycket socker vi kan äta. Den slutsatsen drar den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, efter att ha granskat vetenskapen kring socker och hälsa. Forskning visar att ju mer tillsatt socker vi får i oss, desto högre blir risken för karies, fetma och typ 2-diabetes.

För några år sedan bad de nordiska länderna EFSA, den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, att göra en genomgång av vetenskapen kring socker. Specifikt önskade man att få svar på en viktig fråga: hur mycket socker kan vi konsumera utan att riskera vår hälsa?

Efter att ha granskat runt 30 000 olika vetenskapliga studier är EFSA nu klar med detta mastodontarbete. Svaret i deras rapport är dock nedslående: det går inte att dra någon gräns för att säkert sockerintag. Sambandet mellan socker och ohälsa tycks vara linjärt. Ju mer socker vi äter, desto sämre för våra tänder och vårt välmående. EFSA skriver:

”Baserat på risken att utveckla kroniska metabola sjukdomar och karies, bör konsumtionen av tillsatt och fritt socker vara så låg som möjligt.”

Hårdaste domen kring socker någonsin

Detta är utan tvekan den hårdaste domen kring tillsatt socker någonsin. Länge har våra myndigheter sagt att maximalt 10 procent av alla kalorier får komma från tillsatt socker, annars får vi i oss för lite vitaminer och annan näring. Men år 2014 tog WHO detta ett steg längre. De menade att vi helst skulle minska vårt sockerintag till maximalt 5 kaloriprocent, en gräns så låg att många svenskar har passerat den redan till frukost.

EFSA:s slutsats är alltså ännu striktare, men de utfärdar inga rekommendationer. Deras genomgång ska istället fungera som ett kunskapsunderlag som olika EU länder kan utgå ifrån när de tar fram kostråd till sina befolkningar. 

Även fruktjuice kan bidra till ohälsa

Precis som WHO menar EFSA att vi även ska begränsa fritt socker från juice och honung. Vår konsumtion av juice och juicekoncentrat har ökat kraftigt de senaste åren. Enligt EFSA:s rapport kan fruktjuice sannolikt bidra till både typ 2-diabetes och gikt (läs mer om gikt via denna länk).

Genomgången visar samtidigt att det finns stora osäkerheter i vetenskapen kring socker. Det är visserligen välbelagt att läsk, saft och annan sockersötad dryck orsakar fetma, typ 2-diabetes, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdom, men det saknas kunskap kring andra sockerinnehållande livsmedel. EFSA efterlyser även mer kunskap kring hälsoeffekterna av att konsumera lägre doser socker – den mängd som ligger inom ramarna för de nuvarande kostråden. I dagläget saknas bra studier på detta.

EFSA:s slutgiltiga rapport om socker är klar mot slutet av 2021

Den rapport EFSA nu publicerar är ett utkast som har skickats ut på remiss. Olika organisationer, företag och experter har möjlighet att ge återkoppling på rapporten till EFSA innan 30 september.

Den 21 september håller EFSA också ett seminarium där de förklarar sina ståndpunkter, svarar på frågor och tar emot feedback. Jag har anmält mig och hoppas få delta, eftersom jag gärna vill höra hur livsmedelsindustrins olika lobbyingorganisationer reagerar på EFSA:s slutsatser.

Svårt för oss konsumenter att hålla koll på sockret

EFSA:s ska publicera slutversionen av sin rapport mot slutet av året. Den kommer sedan att användas som underlag för våra nordiska näringsrekommendationer, som ska uppdateras nästa år. Det ska bli spännande att se om rapporten leder till några förändringar av kostråden. Oavsett behövs en uppryckning när det gäller märkningen av våra livsmedel. Det är i princip omöjligt för oss konsumenter att hålla reda på hur mycket tillsatt socker och juice vi får i oss. Socker är den tredje vanligaste ingrediensen i våra livsmedel. Att äta så lite socker som möjligt är därför hyfsat komplicerat och kräver att vi lusläser ingredienslistor.

För att hjälpa konsumenter att syna butikernas alla sockerbomber utvecklade vi förra året Sockerchecken. Det är en märkning av mängden tillsatt och fritt socker i livsmedel. Hittills har märkningen införts i ett femtontal butiker runt om i landet. Låt oss hoppas att det snart kan bli fler. Ska vi vända epidemin av fetma och typ 2-diabetes, måste det bli mycket lättare för oss konsumenter att göra sockersmarta val i vår vardag.

Foto: Caspar Rae

Dela & kommentera comments 10

Livsmedelsverket svar om socker och godis: orsakerna till övervikt är komplexa

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till Livsmedelsverket, där jag ifrågasatte deras folkhälsoarbete. Nyligen skickade de ut en pressrelease med en lista över den 15 största riskfaktorerna i svenskars matvanor. Där fanns vare sig en för hög socker- eller godiskonsumtion med. Nu har Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström svarat på det öppna brevet.

Under många år har Livsmedelsverket satsat mer på få ner vår saltkonsumtion, än vår sockerkonsumtion. Enligt en prioriteringslista som ligger på deras sajt är det också viktigare att vi ökar vårt intag av fullkorn, än att vi minskar vår höga konsumtion av godis. Här är listan (där vare sig socker eller godis ens nämns):

En orsak till dessa prioriteringar är att Livsmedelsverket baserar mycket av sitt folkhälsoarbete på matvaneundersökningar, där vi rapporterar till dem vad vi äter. Eftersom vi rapporterar ett ganska lågt godisintag, ser Livsmedelsverket inte det som något större problem.

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström, där jag ifrågasatte deras syn på godis och socker. Godiskonsumtionen i deras matvaneundersökningar skiljer sig nämligen enormt mycket mot vad som faktiskt säljs. Du kan läsa hela mitt öppna brev via denna länk. Nu har Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström svarat. Här är hennes kommentarer.

Livsmedelsverket: att enbart peka ut sockret är att gör det för enkelt

 Hej Ann, 

Vi på Livsmedelsverket tycker att det är allvarligt att så stor andel av den svenska befolkningen har övervikt och fetma. En av flera orsaker är att det dricks mycket läsk, överkonsumtion av socker är ett problem. Men att bara peka ut sockret är att göra det lite för enkelt, orsakerna till övervikt och fetma är betydligt mer komplexa. 

Det får stora konsekvenser för hälsan att vi äter alldeles för lite frukt, grönsaker och fullkorn och för mycket salt och rött kött. Det är därför vi lyfter fram det i våra kostråd. Men kostråden är också tydliga med att man ska äta mindre läsk, godis och fikabröd. 

Global Burden of Disease (GBD) är en av världens största sammanställningar av vad som kan leda till ohälsa. Den tas fram av forskare från flera länder som sammanställer data om hundratals riskfaktorer och hur de kopplar till sjukdomar, skador eller för tidig död. GBD använder många olika källor, som matvaneundersökningar men även jordbruksstatistik, marknadsstatistik och förstås också vetenskapliga studier om hur olika livsmedel och näringsämnen påverkar hälsan. Den rankar problemet med att vi äter för lite fullkorn och grönsaker och för mycket kött som ett större problem för hälsan än vår konsumtion av socker. 

I våra matvaneundersökningar blir det tydligt att det finns stora skillnader i godis- och läskkonsumtion mellan olika grupper – vissa äter inte godis alls medan andra äter jättemycket. Du kanske har sett att vi gjort en undersökning av ungdomars matvanor som publicerades 2018? I den såg vi en betydligt högre godiskonsumtion än i undersökningen bland vuxna, som du refererar till. De som åt allra mest rapporterade mellan 150–200 gram per dag, vilket skulle motsvara över 1 kg per vecka. 

Livsmedelsverket arbetar med frågor kring socker på flera sätt parallellt, precis som vi gör med andra risker med mat. Därför bad vi regeringen om att få i uppdrag att hitta lösningar för att minska salt- och sockerkonsumtionen. Nyligen fick vi därför uppdraget att undersöka och skapa förutsättningar för en överenskommelse i livsmedelsbranschen om att sänka salt- och sockerhalten i livsmedel. I uppdraget ingår också att undersöka vilka åtgärder som krävs för att minska konsumtionen av mat med mycket kalorier men lite näring.

För att ytterligare säkerställa kunskapen om sockers effekter på hälsan har vi bett Efsa, den europeiska myndigheten för livsmedelsäkerhet, att gå igenom den samlade vetenskapen kring socker och risken för metabola sjukdomar. Deras vetenskapliga värdering går ut på remiss i sommar. Alla som vill kan lämna synpunkter. 

Livsmedelsverket använder statistik från sina matvaneundersökningar för att bland annat följa befolkningens konsumtion av olika livsmedel över tid, för att se om konsumtionen ökar eller minskar. Du har rätt i att det är stor skillnad mellan Jordbruksverkets statistik över hur mycket godis och läsk som finns på marknaden och vad deltagare i matvaneundersökningar säger att de faktiskt äter, blir ibland underrapporterat. Men det tar vi självklart hänsyn till när vi tar fram våra kostråd. 

Vi delar din oro över konsumtionen av socker i Sverige. Även om vi har olika uppfattningar om hur Livsmedelsverket arbetar har vi samma mål som du, nämligen att folkhälsan i Sverige ska förbättras. 

Vänliga hälsningar 

Annica Sohlström GD, Livsmedelsverket 

Mina kommentarer

Här är några av mina tankar när jag läser svaret. För och främst har jag aldrig skrivit att socker är den enda orsaken till övervikt, men att det är en självklar storbov i dramat. Vi är ett av de länder i världen där man äter mest godis, och det är näst intill obegripligt att Livsmedelsverket tycker konsumtionen av salt är ett allvarligare hälsoproblem. Speciellt som stora och välgjorda studier de senaste åren ger skäl att ifrågasätta om salt ens är skadligt i de mängder majoriteten konsumerar.

Det är bra att Livsmedelsverket låter utreda hälsoeffekterna av socker. I tidigare utredningar har EFSA kommit fram till att man inte får övervikt av socker. En granskning från Sveriges Radio år 2016 visade dock att många av ledamöterna i EFSA hade kopplingar till sockerindustrin. När jag slängde ett öga på jävsdeklarationerna för den nuvarande gruppen, verkar den dock ha en bättre sammansättning (men jag hann inte läsa jättenoga).

Kraftig underrapportering av godis även i Riksmaten ungdom

Vad gäller godiskonsumtionen i Riksmaten ungdom från 2016-2017, lyfter Annica Sohlström att vissa unga hade ett extremintag. Det tyder på att en del svarar sanningsenligt i kostundersökningar. Tittar man på genomsnittet i undersökningen anger ungdomarna dock endast att de äter 8,4 kilo godis och choklad per person och år. Samma år såldes strax över 15 kilo godis och choklad per svensk. Även i Riksmaten ungdom måste det alltså finnas en ordentlig underrapportering av godisintaget, något som Livsmedelsverket inte ens nämner på sidan där de presenterar dessa resultat.

Livsmedelsföretagen verkar inte planera branschöverenskommelse kring socker

Annica Sohlström skriver också att de har fått i uppdrag att ”undersöka och skapa förutsättningar för en överenskommelse i livsmedelsbranschen om att sänka salt- och sockerhalten i livsmedel.” När jag i början av april debatterade dessa frågor med Livsmedelsföretagens representant Elisabeth Rytter i SVT:s program Sverige möts, verkade hon dock högst ointresserad av sockret. Hon sa:

”När det handlar om bra och dåliga matvanor, då ska vi komma ihåg att för lite fullkorn och för mycket salt är stora risker för hälsan. Sockersötade livsmedel kommer en bra bit nedanför.”

Vad jag förstod hade Livsmedelsföretagen inga planer alls på någon branschöverenskommelse kring socker, men vi får hoppas att Livsmedelsverket får dem på andra tankar.

Livsmedelsverket måste bli tydligare med bristerna i deras undersökningar

Sist men inte minst: jag hoppas att Livsmedelsverket blir tydligare med att deras matvaneundersökningar har stora brister när det gäller den uppskattade konsumtionen av godis- och socker. Det senaste året har jag sett två olika forskare citera en lista som ligger på Livsmedelsverkets sajt, där det står att endast 4 av 10 skulle äta för mycket socker.

En av forskarna var Mai-Lis Hellenius, professor vid Karolinska Institutet. Hon visade listan under ett riksdagsseminarium om vad livsmedelsbranschen gör för att förbättra våra matvanor. Hon nämnde inte ett ord om att siffrorna för socker är högst osäkra på grund av en kraftig underrapportering. Därför fick de närvarande riksdagsledamöterna en snedvriden bild av verkligheten.

På Livsmedelsverkets sajt står heller inget om osäkerheterna i dessa siffror. Det är säkert bara en kommunikationsmiss, som jag hoppas åtgärdas snarast. Annars finns en risk att ännu fler forskare och politiker får en verklighetsfrånvänd bild av vår egentliga sockerkonsumtion.

Dela & kommentera comments 4

Stora brister i Livsmedelsverkets utredning av energidryck

Unga dricker allt mer energidryck. Därför gav regeringen Livsmedelsverket i uppdrag att undersöka om försäljningen av dem behöver regleras. Livsmedelsverket byggde dock sina slutsatser på vad ungdomarna själva rapporterar att de dricker. Eftersom få ungdomar uppger till Livsmedelsverket att de dricker energidryck, menade myndigheten att dessa drycker inte utgör någon större fara.

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till Livsmedelsverket där jag ifrågasatte underlaget för deras folkhälsosatsningar. Myndigheten grundar sitt arbete på matdagböcker, där vi har fyllt i vad vi äter. Eftersom vi anger att vi äter ganska lite sötsaker, tycker Livsmedelsverket inte att vår sockerkonsumtion är något större problem. Istället satsar de på att få oss att äta mindre salt och mer fullkorn. Vägen fram till kassorna i Sveriges livsmedelsbutiker kan alltså fortsätta att se ut så här:

Det jag inte tog upp i det öppna brevet, men som är ett lika stort problem, är att Livsmedelsverket även använde självrapporterade data när de 2018 utredde om försäljningen av energidryck till unga behöver regleras. Först lite bakgrund.

Skolpersonal: elever far illa av energidryck

Många lärare upplever att ungdomar dricker alldeles för mycket energidryck. På vissa skolor, bland annat på Öland, i Timrå och Olofström, har man till och med beslutat att förbjuda energidryck. Enligt personalen i Olofström drack vissa elever upp mot fyra burkar per dag, vilket gjorde dem ”uppspelta, irriterande och störiga”.

En del ungdomar ersätter också frukosten eller lunchen med energidryck, och när Sveriges Radio 2009 samlade vittnesmål från skolsköterskor var deras uppfattning att elever far illa av allt koffein. De blir speedade, får huvudvärk och hjärtklappning.

Enligt en skolsköterska i Olofstorp kollapsade tre elever efter att ha druckit alldeles för mycket energidryck. En av dem hade kraftiga bröstsmärtor och fick åka ambulans till sjukhuset.

En läkare vid barn- och ungdomskliniken i Karlskrona vittnar också om att de varje vecka får in ungdomar som har hjärtklappning och tryck över bröstet.

Livsmedelsverket: energidryck är inget större problem

Eftersom allt fler unga dricker energidryck gav regeringen år 2017 Livsmedelsverket i uppdrag att utreda om tillgången till energidrycker på något vis behöver begränsas. I regleringsbrevet står att Livsmedelsverket ska titta på om man behöver införa en åldersgräns för försäljningen.

Livsmedelsverkets utredning blev klar i november 2018. Då var myndighetens slutsats att ungdomar endast i ”undantagsfall” har ett högt intag av energidryck. Energidryck är ett ”marginellt problem” och den mängd koffein ungdomar får i sig från energidryck är låg. När ungdomar överkonsumerar koffein beror det i stället, enligt Livsmedelsverket, på att de dricker kaffe, te och Coca-cola. I rapportens sammanfattning skriver man:

”Eftersom energidrycker inte är den huvudsakliga källan till koffeinintag bland barn och unga skulle en begränsning av tillgången på energidrycker endast i liten utsträckning påverka det totala koffeinintaget. Ett totalförbud för barn och unga att få köpa energidrycker bedöms därför inte vara en effektiv eller proportionerlig åtgärd för att minska intaget av koffein hos målgruppen. Övriga åtgärder som Livsmedelsverket har utrett inom ramen för detta uppdrag har inte heller på ett effektivt sätt bedömts leda till ett minskat intag av koffein hos barn och unga.”

Slutsatsen är alltså att politikerna i princip inte behöver göra någonting, men man skriver att det är viktigt att informera ungdomar om vilka effekter energidrycker kan ha.

Livsmedelsverket baserar sina slutsatser på självrapporterade data

Frågan är: hur kan skolpersonalens bild av hur mycket energidryck unga dricker skilja sig så mycket från Livsmedelsverkets?

Svaret hittar man om man granskar rapporten. För Livsmedelsverket grundar sina slutsatser på Riksmaten ungdom 2016-17, en matvaneundersökning där 3000 ungdomar i årskurs 5, årskurs 8 och årskurs 2 på gymnasiet har fått fylla i matdagböcker under två olika dagar.

Enligt dessa matdagböcker förekommer knappt energidryck alls i årskurs 5. Bland åttondeklassarna angav 5,6 procent att de hade konsumerat energidryck, men de drack väldigt lite. Siffrorna motsvarar en genomsnittlig årlig konsumtionen på 3,1 liter/person, vilket är en burk (250 ml) energidryck per månad.

Bland gymnasieungdomarna drack dubbelt många, 12,6 procent, energidryck. Den årliga genomsnittliga konsumtionen låg på 8 liter, vilket motsvarar 2,7 burkar energidryck per person och månad.

Livsmedelsverkets siffror underskattar konsumtionen av energidryck

Baserat på dessa siffror räknade Livsmedelsverket ut hur mycket koffein ungdomar fick i sig, och kom fram till intaget är så lågt att unga får i sig mer koffein från kaffe, te och coladryck.

Jämför man siffrorna i Riksmaten ungdom mot Sveriges bryggeriers statistik över hur mycket energidryck som säljs, visar de dock att Livsmedelsverket sannolikt kraftigt underskattar ungdomarnas konsumtion.

År 2016 och 2017 – när Livsmedelsverket genomförde Riksmaten ungdom – såldes totalt 48,4 respektive 62,7 miljoner liter energidryck per år i Sverige. I genomsnitt blir det 55,5 miljoner liter per år. Om vi dividerar denna mängd med gymnasieungdomarnas årliga konsumtion – 8 liter – blir det 6943750. Det innebär att för att dricka upp all energidryck som såldes i Sverige 2016 och 2017, behövdes nästan sju miljoner person, om snittkonsumtionen låg på den som gymnasieungdomarna angav till Livsmedelsverket.

Sju miljoner personer motsvarar ungefär alla svenskar som är mellan 15-65 år. Och det är här som vi kommer till det orimliga. Jag vet ingen i min egen ålder som dricker energidryck. Ska all den energidryck som säljs i Sverige gå åt, får man antingen anta att medelålders personer vattnar blommor med energidryck, eller så dricker ungdomar mer än de anger till Livsmedelsverket.

Hur mycket energidryck dricker ungdomar egentligen?

Ett rimligare antagande är att den energidryck som säljs i Sverige konsumeras av personer mellan 15-44 år. En del 50-åringar groggar visserligen då och då på Red Bull. Å andra sidan är det jättemånga 34-åringar som inte alls attraheras av koffeinspetsad läsk.

Gör vi antagandet att endast personer mellan 15–44 år dricker energidryck, blir konsumtionen under 2016 och 2017 14,6 liter per person och år. Det är 80 procent mer än ungdomarna angav att de drack till Livsmedelsverket.

Även detta är en högst osäker siffra, som är baserad på flera antaganden. Men jag ringde lite gymnasieungdomar i min närhet för att kolla om det verkligen bara är 12 procent som dricker energidryck. Svaret blev: ”Nej, majoriteten av alla dricker energidryck”. De flesta är inte högkonsumenter, men runt 10 procent dricker energidryck ”var och varannan dag”.

Numera säljs ännu mera energidryck

Sedan Livsmedelsverket drog slutsatsen att vi inte behöver reglera energidrycksförsäljningen i Sverige, har den ökat ännu mer. År 2019 såldes totalt 78,1 miljoner liter energidryck, vilket motsvarar 20 liter per person och år, om vi antar att allt dracks av personer mellan 15–44 år.

Ett av de varumärken som har tagit många marknadsandelar är också Nocco, som innehåller 550 mg koffein per liter. Det är avsevärt mycket mer än i exempelvis Red Bull, som innehåller 320 mg/l. Noccos burkar är dessutom större. Därför innehåller en Nocco mer än dubbelt så mycket koffein som en Red Bull.

Detta är viktig information. För i sin utredning utgick Livsmedelsverket till stor del från mängderna i Red Bull. Så här skriver de i sin rapport:

”Beräkningen av antal överskridanden orsakade av energidryck har i första hand gjorts på en koffeinhalt på 320 mg/liter. Höjs denna halt stiger överskridandena både till antal och i proportion till övriga drycker.”

För att en vuxen person som väger 70 kilo krävs 2,5 burkar Red Bull för att överskrida gränsvärdet för ett säkert koffinintag. Dricker man Nocco räcker det däremot med 1,5 burkar.

En elvaåring kan dricka en burk Red Bull utan att överskrida gränsen för ett säkert koffeinintag. Dricker elvaåringen en Nocco blir intaget dock för högt. Faktum är att om en elvaåring dricker tre burkar Nocco, blir hen lindrig koffeinförgiftad.

Ska det vara förbjudet att sälja energidryck till barn?

Så vad tänker ni kära läsare? Behöver vi förbjuda att handeln att säljer något till elvaåringar som är lindrigt giftigt för dem? Vad ska åldersgränsen i så fall vara? Och måste vi även förbjuda försäljning av kaffe till barn? Eller borde vi införa en gräns för hur mycket koffein det får finnas i energidryck? Lägg gärna en kommentar och skriv vad ni tycker. Jag kommer att tipsa politikerna som initierade utvärderingen av energidryck om att de borde granska den utredningen och ge Livsmedelsverket bakläxa.

Angående mitt öppna brev om godis och socker i förra veckan, lovade Livsmedelsverkets pressansvarig att jag skulle få ett svar innan måndag. Alltså idag. Jag har fortfarande inte hört något från dem. Vill du liksom jag veta hur de egentligen resonerar när de anser att Sveriges socker- och godiskonsumtion inte är något större problem? Mejla till livsmedelsverket@slv.se och be dem svara. 

Dela & kommentera comments 4

Öppet brev till Livsmedelsverket:
Vart tar allt godis som säljs i Sverige vägen?

Länge har Livsmedelsverket satsat mer på att få ner vår saltkonsumtion än vår sockerkonsumtion. Skälet är att myndigheten bygger sina folkhälsostrategier på vad vi rapporterar till dem att vi äter. Exempelvis uppger vi att vi äter 4,4 kilo godis och choklad per person och år, men industrins statistik visar att det säljs 15 kilo. Läs dagens öppna brev till Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström, där jag undrar om hon tror att det finns ett svart slukhål där alla sötsaker som säljs i Sverige försvinner.

Hej Annica!

Ända sedan Livsmedelsverket grundades för snart 50 år sedan, har ni utfärdat kostråd med målet att hjälpa oss att hålla vikten. Men det har gått ganska dåligt. Numera har 62 procent av alla medelålders svenskar övervikt eller fetma, och det blir bara fler och fler. Vår övervikt ökar risken för allt från högt blodtryck, typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom, till cancer, demens och graviditetskomplikationer. Så det är en allvarlig situation. Den fråga vi måste ställa oss är: vad är det viktigaste vi kan göra för att vända den negativa trenden?

Detta är anledningen till varför jag nu skriver till dig. För vad gör att ni på Livsmedelsverket aldrig tag i elefanten i rummet? Vad gör att ni prioriterar att slåss mot mättat fett, salt och rött kött, när vägen fram mot kassorna i nästan alla svenska matvarubutiker ser ut så här:

Det som säljs här är ekande tomma kalorier, som mättar dåligt och i princip är helt fria från vitaminer och mineraler. Ni på Livsmedelverket lyfter dock sällan detta som ett större problem.

Livsmedelsverket ser inte godis som ett större problem

Nu i maj skickade ni till exempel ut en pressrelease där ni graderade de största riskfaktorerna i våra svenska matvanor. Listan på femton punkter såg ut så här:

Att många svenskar varje helg (och ofta även på vardagarna) köper enorma påsar godis, finns inte ens med som en riskfaktor för sjukdom.

När ni skriver om bra matvanor som kan rädda liv på er sajt, tar ni inte heller upp godiset. Där lyfts istället följande kostproblem:

Att vi äter för lite fullkorn, för mycket salt och för mycket rött kött, menar ni alltså är större problem än att vi äter för mycket socker.

Livsmedelsverket: viktigare att dra ner på saltet än sockret

Till allmänheten förmedlar ni också en bild av att skulle vara viktigare att vi drar ner på saltet än sockret. Ni har till exempel skrivit debattartiklar om vårt behov att salta mindre på maten, och till DN säger en av era dietister:

”När det gäller risker i maten är det salt som kan påverka folkhälsan mest faktiskt.”

När jag nyligen var med i en tevedebatt kring hur vi ska förebygga fetma, refererade Elisabeth Rytter från branschorganisation Livsmedelsföretagen också till er på Livsmedelsverket. Hon menade att hon har full dialog med er och att:

”När det handlar om bra och dåliga matvanor, då ska vi komma ihåg att för lite fullkorn och för mycket salt är stora risker för hälsan. Sockersötade livsmedel kommer en bra bit nedanför.”

Hon sa vidare att företagen har gjort en branschöverenskommelse om att dra ner på saltet, och att de nu ska dra igång ett fullkornspartnerskap. Hennes slutkläm var:

”Vi vill inrikta oss på det som gör verklig skillnad. Det är salt och fullkorn.”

Livsmedelsverkets lägesbild krockar med verkligheten

Den här bilden av vad ni anser är viktigt för folkhälsan, frontalkrockar ju med hur verkligheten ser ut. Som ett exempel av väldigt många fick jag nyligen en bild från en kompis vars åttaåriga son just fått en present på sitt födelsedagskalas:

När min kompis såg sonens present, var det knappas saltmängden som upprörde henne. En annan symbol för vår urspårade syn på socker är godispåsens utveckling:

Och att godiset ofta blir billigare om man köper ett helt kilo:

Enligt Livsmedelsverket är godiskonsumtionen mindre än ett hekto/vecka

Om jag har förstått saken rätt grundar ni på Livsmedelsverket era folkhälsoprioriteringar på Riksmaten vuxna, en undersökning av hur vi svenskar äter som ni genomför med cirka tio års mellanrum. Den senaste gjordes 2010-2011. Ni bad då flera tusen slumpmässigt utvalda personer att föra matdagbok under fyra dagar. Sedan sammanställde ni vad deltagarna rapporterade att de åt, och resultaten av detta arbete har ni sedan använd som underlag för ert folkhälsoarbete.

Grottar man ner sig i siffrorna från Riksmaten, visar de dock att vi bara skulle ha en daglig genomsnittlig godis- och chokladkonsumtion på 12 gram per dag. Vilket är så här mycket:

Antar vi att allt detta godis äts som lördagsgodis, blir det totalt 84 gram i veckan:

Det är en liten bottenskyla i de stora påsar som finns vid butikernas lösgodishyllor. Åt vi så här lite godis i Sverige, skulle det verkligen inte vara något större problem. Och här kan man välja väg. Antingen kan man inta en nöjd Baloo-attityd, käka en banan och bekymmersfritt tänka att det är skönt att svensken förstår att vara måttfull. Sedan kan man fokusera på något annat, som typ vår saltkonsumtion.

Eller så kan man ställa sig frågan: går dessa siffror verkligen att lita på?

Stor skillnad mellan Riksmaten och vad som säljs i butikerna

Om vi åt i genomsnitt 84 gram godis per vecka, borde det säljas runt 4,4 kilo godis och choklad per person och år i Sverige. Men den mängden stämmer inte alls med industrins försäljningssiffror. Enligt en rapport från Caobisco (en branschorganisation för europeiska sötsaksföretag) ligger den svenska godismarknaden på…

…nästan 8 kilo sockerkonfektyr per person och år, vilket är mest i hela Europa. I tillägg till det handlar vi…

…närmare 5 kilo choklad. Totalt blir det runt 12,5 kilo godis och choklad per capita, vilket är väldigt mycket mer än 4,4 kilo.

Kollar vi istället på de data som livsmedelsindustrin varje år skickar till Jordbruksverket, visar de att industrin årligen säljer runt 15 kilo godis och choklad per capita.

Utveckling av godisförsäljning i Sverige, kg per person och år

Så lite som 4,4 kilo tycks vi inte ha köpt sedan denna statistikseries begynnelse. Betänk också att när per capita-försäljningen räknas ut, inkluderas både bebisar och äldre-äldre, som ju sällan är några stora godiskonsumenter.

Varför är det en så stor skillnad i siffrorna?

Glappet mellan vad vi rapporterar att vi äter till er på Livsmedelsverket och vad som säljs är alltså orimligt stor. Det intressanta är att om vi jämför skillnaden för frukt och grönt, är den betydligt mindre än skillnaden för olika sötsaker och totalmängd tillsatt socker.

När det gäller grönsaker säljs det bara 17 procent mer än vad vi rapporterar att vi äter. För frukt och bär är skillnaden 42 procent, men för godis och tillsatt socker är skillnaden 247 respektive 162 procent.

Vad händer om vi faktiskt äter det socker som säljs?

Självklart ska försäljningsstatistiken vara högre än konsumtionsstatistiken, för en del av allt det vi köper slänger vi. Men svinnet borde vara högre för frukt och grönt än för sötsaker, av den enkla anledningen broccoli ruttnar lättare än karameller.

Så varför är förhållandet det omvända? Här kan vi ju bara spekulera. Min gissning är att vi vill framstå som duktigare än vad vi är inför er på Livsmedelsverket. Vi vet att det är onyttigt att äta godis. De dagar som vi ska fylla i era matdagböcker hoppar vi därför över sådana här erbjudanden:

Och så köper vi lite spenat istället.

Vart tror ni på Livsmedelsverket att allt godis tar vägen?

Riksmaten missar alltså att fånga upp mer än två tredjedelar av allt godis och all choklad som säljs i Sverige, och långt över hälften av allt tillsatt socker. Den fråga jag vill att du Annica Sohlström svarar på är: vart tror du att allt detta socker tar vägen? Finns det ett slags svart slukhål där alla sötsaker försvinner? Eller kan det vara så att en stor del trots allt hamnar i våra magar, utan att vi har rapporterat det till er?

Om vi leker med tanken att vi faktiskt äter majoriteten av de godsaker som säljs, vad betyder det då för folkhälsan? Enligt Jordbruksverkets senaste statistik konsumerade vi svenskar 2018 runt 40 kilo tillsatt socker per person. Låt oss säga att 25 procent av detta slängdes i form av avslagen läsk, torra bullar och gammalt sillspad. Då fick vi ändå i oss 30 kilo tillsatt socker. Det motsvarar 120 000 kcal, vilket är ungefär vad 13,3 kilo kroppsfett innehåller. Ska vi förbränna alla dessa onödiga kalorier krävs ungefär 180 timmar ganska tuff löpträning.

Så om vi antar att vi faktiskt får i oss tre fjärdedelar av allt socker som säljs, hur högt upp på era listor över riskfyllda matvanor skulle då vår sockerkonsumtion hamna?

Vad ska Livsmedelsverket göra för att höja kvaliteten på sitt arbete?

Sist men inte minst: jag vet att ni nu återigen håller på att genomföra undersökningen Riksmaten. Vad ska ni göra för att denna gång hålla en högre vetenskapliga kvalitet? Senast var svarsfrekvensen på era matdagböcker 36 procent, vilket är för lågt. Många forskare skulle döma en sådan vetenskaplig studie som undermålig, och absolut inte lämplig att använda som underlag för ett lands folkhälsoarbete.

Jag hoppas att du tar dig tid att svara på dessa frågor, eftersom Livsmedelsverkets prioriteringar är helt avgörande för om vi ska lyckas vända epidemin av övervikt och fetma. Tänk till exempel om det är viktigare att livsmedelsföretagen flyttar bort godiset från kassorna och satsar på att få ner det dolda sockret i maten, än att de minskar på saltet och ökar matens fullkornsinnehåll?

Ert arbete har stor inverkan på våra liv och vår hälsa. Därför måste ni säkerställa att de insatser ni gör verkligen har största möjliga effekt.

Med vänlig hälsning,

Ann Fernholm 

Tillägg: Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström har svarat. Läs här:

Dela & kommentera comments 38

Svar från dietisten Sara Ask: riskerna med socker behöver sättas i ett sammanhang

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till dietisten Sara Ask. Hon menar att socker inte är värre än andra kalorier, och att många har blivit onödigt rädda för socker. I mitt brev går jag igenom lite av den senaste forskningen på socker, där allt mer talar för att sockerarten kan bidra till fettlever. Nu har Sara Ask svarat på min kritik. Här kommer hennes svar, och min reflektion på det.

Bra fråga Ann Fernholm, måste vi vara så sockerfixerade?

Hej Ann, Tack för ditt brev och för att du uppmärksammade mig på att du skrivit det. Det korta svaret på din fråga är: nej, vi behöver absolut inte vara så sockerfixerade. Anledningen att jag skrev min bok var just att jag tyckte att debatten om mat, särskilt för några år sedan, var så sockerfixerad att helheten riskerade att gå förlorad. Jag var rädd att samma misstag skulle upprepas som under 80 och 90-talet, när ”alla” fokuserade på fett, och det ville jag bidra till att förhindra.

Men innan jag går närmare in på hur jag resonerar vill jag korrigera något viktigt: Du skriver att jag vill ”tona ner alla varningar” för socker, men det är inte vad jag avser. Jag vill sätta riskerna i ett sammanhang, och det är en viktig skillnad. Här följer ett exempel på vad jag menar: Intresset för socker, framförallt sockerkomponenten fruktos, har varit stort under de senaste decennierna och många studier har genomförts för att undersöka möjliga negativa hälsoeffekter. Men gemensamt för många av studierna är att försökspersonerna har fått mycket stora mängder socker, i många fall ren fruktos. I vissa studier har socker i någon form adderats till försökspersonernas vanliga mat, t ex genom att de uppmanats att dricka en liter sockersötad läsk om dagen under en viss period; i andra studier har en ansenlig del av försökspersonernas mat bytts ut mot fruktos eller någon annan sockerart. Inte sällan handlar det om så mycket som en fjärdedel av det totala energiintaget i form av ren fruktos. Jag är medveten om att de stora mängderna socker eller fruktos krävs för att identifiera effekter och förstå mekanismerna bakom exempelvis ökad inlagring av fett i levern så jag är inte kritiskt till studierna som sådana. Men jag anser att det är viktigt att den som tolkar studierna för allmänheten sätter dem i ett sammanhang och berättar vilka mängder det handlar om. Risken är annars att den som lyssnar tror att det är mycket mindre mängd socker/fruktos som utgör en risk än vad det i själva verket finns evidens för. Den som lyssnar kan också få intrycket av att just socker/fruktos utgör en extra stor risk. Men i studier där man har undersökt effekterna av ett högt intag av mättat fett har man också sett ökad inlagring av fett i levern, möjligen ännu ”effektivare” än socker. Den allmänna uppfattningen utifrån den samlade forskning som finns tillgänglig idag är fortfarande att ett överintag av kalorier är det största problemet, inte exakt varifrån kalorierna kommer, även om det också verkar spela roll. Du är säkert bekant med den här översiktsartikeln som sammanfattar resultaten från 34 studier inom ämnet (2).

Som motargument lyfter du en studie av 41 barn med fetma, som till vardags äter kopiösa mängder socker, i snitt motsvarande 28% av sitt energiintag. I studien får de under nio dagar dra ner sockerintaget till 10%, vilket för övrigt motsvarar maxgränsen för socker enligt de nordiska näringsrekommendationerna. Forskarna skriver att de bara byter ut sockret mot stärkelse och att barnen får i sig lika mycket energi via studie-menyn som de brukar äta. Det kan låta smidigt och enkelt men efter 20 år som dietist och med hundratals kostanamneser i ryggen vet jag hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att få grepp om vad människor äter. Det verkar man inte ha lyckats med här heller, för barnen tappar i snitt 0,9 kilo i vikt under de nio dagarna. Studien har kritiserats av andra forskare för att vara liten och inte statistiskt välkontrollerad. Framförallt saknar man en kontrollgrupp, eftersom det utan kontrollgrupp är svårt att säga vad som beror på det minskade sockerintaget och vad som beror på viktnedgången.

Jag tror inte vi kommer någonvart med att kasta studier på varandra, men jag vill ändå nämna att det för några år sedan i Uppsala gjordes en randomiserad kontrollerad studie, det vill säga en typ av studie med högt bevisvärde för att vara en enskild studie, på ett 60-tal personer med fetma (5). Hälften lottades till att under en 10-veckorsperiod äta en diet med mycket mättat fett medan den andra hälften i stället fick mycket fleromättat fett (n-6 PUFA). Det totala energiintaget ändrades däremot inte, om något så ökade försökspersonerna lite i vikt. Ändå minskade andelen fett i levern hos de som hade fått dieten rik på fleromättat fett, i nivå med att de skulle ha minskat sitt kaloriintag, ökat sin fysiska aktivitet, och gått ner i vikt.

Den andra studien du hänvisar till är gjord på tio män med fetma och fettlever. De ändrade sin kost och drog ner sockret under två veckor med resultatet att andelen fett i levern minskade. Det är naturligtvis både glädjande och intressant men som forskarutbildad vet du att den här typen av studier väger lätt i jämförelse med studier av den samlade forskningen. Jag lägger inte någon som helst prestige i det här: om det i framtiden kommer tillräckligt många och välkontrollerade studier som visar faran med just fruktos för att få genomslag i översiktsartiklar är jag idel öra. Observera att jag inte på något sätt menar att stora mängder fruktos är riskfritt – vad jag säger är bara att ett för högt intag av fett eller kalorier inte heller verkar vara bra. Helheten, som sagt.

Men nu till en helt annan, men minst lika viktig punkt: Jag har varken skrivit eller sagt att det kan vara osunt att avstå från socker – det vore oseriöst och fel på alla sätt och vis. På direkt fråga i direktsänd TV har jag gett ett rungande nej på den frågan och på flera ställen i boken poängterar jag att den som mår bra med att avstå från socker självklart ska fortsätta med det. Om du verkligen har läst min bok så vet du det här. Vad jag säger, däremot, är att jag tycker att det är viktigt att prata sakligt om socker, och att undvika överdrifter och skrämsel, för att inte göra socker mer laddat än det för många redan är. Extra viktigt tycker jag att det är gentemot barn som precis håller på att utveckla sitt förhållande till mat.

Däremot stämmer det att jag skriver om en observationsstudie, en stor svensk studie som kom för ett par år sedan, där man studerade intaget av tillsatt socker och risken att dö i förtid. Forskarna fann ett så kallat u-samband mellan sockerintag och dödlighet: de personer som hade högst och lägst intag av socker löpte störst risk att dö i förtid, medan de som hade ett intag på motsvarande mellan 7,5 och 10% av energin löpte den lägsta risken. Här har jag haft ett sjå med journalister som vill tolka både studien och mina ord som att det skulle vara farligt att äta ”för lite” socker, men jag har gjort vad jag har kunnat för att förklara att det inte är vad studien visar. I min bok skriver jag också: ”Den här typen av studier säger inte någonting om orsak och verkan, utan visar bara på ett samband. Det går alltså inte att dra slutsatsen att fikabröd i sig leder till bättre hälsa.” (Självklart inte, allt annat vore höjden av osaklighet.) Däremot konstaterar både jag och forskarna till studien att deras resultatet tyder på att näringsrekommendationerna, som förordar max 10% av energiintaget från tillsatt socker, ligger på en vettig nivå i det här avseendet. Nu vet jag att näringsrekommendationerna inte står särskilt högt i kurs hos dig, men det är dem jag förhåller mig till och jag noterar att många andra länder ligger i linje med våra när det gäller socker, även de uppdaterade amerikanska som kom ut häromveckan. Det är med andra ord fler än jag som hävdar att den forskning som finns idag inte tyder på att socker i rimliga mängder i sig är farligt för hälsan. I min bok skriver jag ett helt kapitel om socker i mat för att läsaren ska förstå vad det här innebär i praktiken och hur mycket som ryms utan att det blir för mycket, utifrån den kunskap som finns idag.

Det stämmer att jag skriver i boken att en kalori är en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning. Med det menar jag att om man stänger in människor i ett rum och ger dem en exakt uppmätt mängd kalorier från olika energigivare, så sticker inte socker ut som magiskt fettbildande. I praktiken är det däremot stor skillnad på hur goda olika kalorier är och hur motiverade vi blir att äta dem – och det skriver jag om på flera ställen i boken. Här sticker socker och sötma definitivt ut, särskilt i kombination med andra smaker och det i sin tur kan leda till att man förleds att äta mer, och få i sig mer energi än man gör av med. Att människor går ner i vikt i studier där de utesluter socker beror sannolikt mycket på det: att motivationen att äta minskar, kombinerat med att maten de äter i stället kanske mättar bättre. Jag skulle inte bli förvånad om en liknande effekt sågs om man uteslöt salt, trots att salt inte innehåller några kalorier, helt enkelt eftersom mat utan salt inte blir lika god.

Jag är helt enig med dig och Kevin Hall om att ultraprocessade livsmedel är en stor bov här. I min bok tar jag upp det som kallas för supernormal stimuli, när våra instinkter – i det här fallet att äta söt, fet och salt mat – ”kapas” om vi får det serverat i en kombination som aldrig förekommer i naturen. Det bli helt enkelt för gott med resultatet att det är lätt att överäta. Jag är mycket väl bekant med studien du refererar till, men jag förstår inte din beskäftiga ton. Tror du att jag på något sätt förespråkar ultraprocessad mat? Det händer visserligen att jag pratar om att köpta köttbullar inte är något att skämmas för eftersom jag vill vara saklig även där så att stressade småbarnsföräldrar utan dåligt samvete ska kunna välja om de vill trilla egna eller köpa färdiga. Men du känner kanske till att den typ av böcker jag framförallt skriver är kokböcker, ofta med enkla recept av prisvärda råvaror för att jag vill inspirera människor att laga sin egen mat. Och i min bok om socker skriver jag om det jag tycker är viktigare att fokusera på än att jaga socker: att få i sig tillräckligt med färgglada grönsaker, näringsrika nötter och fröer, hälsosamt fullkorn, livselixiret vatten, bra fett från fisk och nyttiga oljor, och sötma främst i form av frukt och bär. Jag skriver till exempel: ”Söta med frukt och bär i stället för med socker eller andra söta ingredienser där du tycker att det passar. Inte bara för att dra ner på sockret, utan också för att få upp intaget av vitaminer, mineraler, fibrer och annat bra.” Men, jag visar också att en viss mängd socker ryms utan att maten för den skull är att betrakta som onyttig. Handen på hjärtat, Ann Fernholm, låter det inte väldigt mycket som den hälsosamma maten i Kevin Halls studie? Den som gjorde att människor lättare åt lagom mycket och kände sig nöjda?

Du skriver att människor är olika och det håller jag verkligen med om. För vissa kan det viktigaste för hälsan, precis som jag återkommer till på flera ställen, vara att dra ner på sockret. Särskilt om man har provat och mår bra av det – det är ju jättebra i så fall! Men för andra kan det vara viktigare att reflektera över vad som är lagom mycket mat över lag, se till att ha några bra källor till fleromättat fett, inte äta överdrivet mycket salt eller försäkra sig om att ha ett tillräckligt intag av jod, B12 eller något annat viktigt näringsämne. Vissa kanske redan äter bra men rör sig alldeles för lite och då är det viktigare med fysisk aktivitet. Hälsa varken skapas eller förstörs av ett enskilt livsmedel – tvärtom är det många faktorer som bidrar och det vill jag lyfta i min bok.

En risk man tar när man skriver och pratar om mat offentligt är att det man säger missförstås eller landar fel hos den som lyssnar – eller att bara en liten del av ens budskap framgår i artiklar, TV-program eller radio. Risken jag tar är att en som äter mycket socker hör en lösryckt mening och låter den meningen legitimera ett fortsatt högt intag – men jag har kommit fram till att det får vara värt det. För precis som du får jag mail och återkoppling på det jag skriver och säger. Från småbarnsmamman som trodde att hon var världens sämsta för att hennes barn fick blodpudding med socker i; från tjejerna som poddade om ätstörningar och tyckte det var så befriande med någon som pratade om mat i första hand som en potential, inte som en fara; från den utbrända kvinnan som trodde hennes hälsa hängde på hur snabbt hon lyckades rensa ut mat med socker på ingrediensförteckningen ur sin kyl; eller från grannen som trodde att cancern var ett straff för att han tagit en sockerbulle till fikat då och då. Jag tycker att de och många med dem förtjänar ett sakligare samtal om mat.

Så nej Ann Fernholm, vi måste absolut inte vara så sockerfixerade. Faktum är att jag blev väldigt förvånad när jag såg din fråga – för är det någon jag tycker har varit sockerfixerad så är det faktiskt du.

Hälsningar Sara Ask

PS: Tack för filmtipset. Under mina år som klinisk dietist på Karolinska jobbade jag nära de dietister som behandlade svår epilepsi med ketogen kost, så jag är väl bekant med både fördelarna och nackdelarna med den kostregimen. Själv jobbade jag bland annat med barn med betaoxidationsdefekter, som behöver begränsa fettintaget till några gram per dygn för att inte utveckla neuropati, ögonskador och förstorat hjärta till följd av fettinlagringar. Jag jobbade även med barn med PKU, som inte kan metabolisera överskott av aminosyran fenylalanin och behöver stå på en strikt proteinlåg kost för att inte utveckla hjärnskador. Vissa sjukdomar kräver extrema dieter, och det är fantastiskt att se kostbehandlingar fungera. Därmed inte sagt att de lämpar sig för friska.

Min reflektion

Jag vill tacka Sara för hennes sakliga svar. Egentligen tror jag att vi har en relativt likartad syn på hur mycket socker kroppen tål, men att vi har helt olika utgångspunkter. Sara Ask riktar sig till personer som har blivit överrädda för sockret, eller skuldbelägger sig själva för att deras kost kan ha bidragit till olika sjukdomar. Det finns sannolikt en hel del som blir onödigt rädda. Men tittar man på statistiken över hur mycket socker som säljs i Sverige, är gruppen som äter alldeles för mycket socker väldigt mycket större. Därför tycker jag det är olyckligt att Sara Ask på många vis tonar ner problemen med socker i sin bok (som jag absolut har läst), och menar att salt skulle vara ett värre folkhälsoproblem trots att stora studier talar mot det.

Jag vill dock be om ursäkt om jag har felciterat henne. Att Sara Ask skulle ha sagt att det är osunt att äta för lite socker har jag fått från en artikel publicerad i SvD i februari 2020. Den har rubriken: ”Dietist: Att avstå från socker mer osunt än att äta lite.” I ingressen står: ”Måttfulla mängder sött kan faktiskt vara bättre för hälsan än att avstå helt, hävdar dietisten Sara Ask.” Om detta är felaktigt, skulle jag råda Sara att ta kontakt med journalisten och be dem ändra. Ett likartat budskap återkom i SvD på julafton.

De studier Sara Ask kräver är omöjliga att genomföra

Vad gäller det vetenskapliga läget kring fruktos och huruvida det ger fettlever hänvisar Sara Ask till en vetenskaplig genomgång från 2017, och skriver att den allmänna uppfattningen är att fettlever orsakas av en överkonsumtion av kalorier. Hon menar också att de studier som visar att fruktos kan ge fettlever endast inbegripit stora mängder socker, vilket på något vis skulle göra dem irrelevanta.

Men ska man orsaka fettlever och rubbningar i ämnesomsättningen på kort tid, måste man så klart ge stora mängder socker. Normalt brukar det ta åratal att utveckla bukfetma, fettlever och metabolt syndrom. Ska man studera den verkliga processen kommer studien att behöva pågå i årtionden, vilket så klart är omöjligt.

Därför är studier där personer med metabola rubbningar istället har fått ta bort socker eller kolhydrater ur kosten, som den studie på män med fettlever som jag skrev om, intressanta. Sara Ask menar att den skulle vara för liten för att dra några slutsatser från. Hon skriver att en sådan studie väger ”lätt” mot den samlade forskningen.

Eftersom man inom den samlade forskningen i princip aldrig gjort liknande studier tidigare, håller jag inte med. Det är en så kallad mekaniskt studie, och som sådan är den välgjord (även om en kontrollgrupp absolut hade varit att föredra). Det intressanta är att resultaten bekräftar de misstankar forskare och läkare har kring hur socker och raffinerade kolhydrater påverkar kroppen, och de går inte att förklara med hypotesen att det endast är fetma som ger fettlever.

Teorin måste passa med studieresultaten

Inom forskningen pratar man om ett paradigm: de hypoteser och teorier som man utgår från när man tolkar sina data. Utgår man från ett korrekt paradigm ska resultaten från olika studier passa in i det. När resultaten inte passar paradigmet, behöver man börja undra vad i de teser och teorier som man tror på som man behöver modifiera.

Att jag tog upp studien på barn med fettlever, beror på att de resultaten inte heller går att förklara med ett paradigm där fettlever beror på mängden kalorier som man äter. Sara Ask menar att minskningen av mängden fett i levern är en konsekvens av att barnen började äta mindre och gick ner i vikt. Men de barn som inte gick ner i vikt fick också en minskad mängd fett i levern. I ett paradigm där fruktos bidrar till fettlever är denna observation lättförklarad, men den skaver i ett paradigm där fettlever endast handlar om den mängd kalorier man äter.

Fettlever är endast en del av metabolt syndrom

En hel del av det Sara Ask skriver visar att hon inte har satt sig in i fruktosens biokemi, och hur sockerarten omsätts i kroppen. Därför vill jag uppmana henne att göra det. För det handlar inte bara om fettlever, utan vid metabolt syndrom bildas det fett i levern. Denna fettbildning rubbar blodfetterna och höjer triglyceriderna i blodet, framförallt när vi överäter kalorier (vilket vi gör när vi slukar en stor påse godis efter middagen på kvällen). Utöver detta höjs nivåerna av urinsyra i blodet när fruktos sugs upp i levern, något som också är en central del av det metabola syndromet.

Att forskares nyfikenhet kring fruktos ökar så kraftigt beror helt enkelt på att sockerartens biokemi på ett väldigt bra vis förklarar de rubbningar som uppstår i kroppen vid metabolt syndrom. Det senaste året har det publicerats mängder av vetenskapliga artiklar där fruktosens roll vid metabolt syndrom diskuteras, exempelvis här, här, här, här, här och här.

Jag håller dock med Sara Ask om att det behövs större studier innan vi kan anse att det är bevisat att socker kan bidra till fettlever. Dessvärre får nutritionsforskare sällan stora anslag, så det kommer sannolikt att dröja innan det går att fälla ett avgörande. Tills dess är det en öppen fråga vilken roll socker spelar i epidemin av bukfetma och fettlever.

Många överäter socker

Sist men inte minst vill jag resonera lite kring vilken mängd socker vi äter. Sara Ask avfärdar studien på barn med fettlever med att de åt ”kopiösa” mängder socker. Barnen fick 28 procent av sina kalorier från socker. Jag håller med om att det är mycket, men många svenska barn närmar sig de nivåer på helgen och kommer ofta över 10 energiprocent på vardagen. En sjuåring som äter 150 gram smågodis på lördagen får i sig 25 energiprocent tillsatt socker. Äter barnet också ett par skedar sylt till pannkakorna, är det snabbt uppe i 28 procent. I ett inlägg hos Kostfonden har vi räknat ut att barn under ett relativt modest barnkalas får i sig en dubbel maximal dagsranson socker. I ett annat inlägg visar Kostfonden hur lite det krävs för att en sjuåring ska få i sig en dubbel dagsranson socker även till vardags.

Det är nog här som Sara Asks och min syn kring socker skiljer sig mest. Jag tycker det är viktigt att lyfta vår överkonsumtion eftersom den skadar både barn och vuxna. Sara Ask menar att vi inte har någon större överkonsumtion och att en stor grupp snarare är onödigt rädda för sockret, vilket också kan vara skadligt.

Och här har vi ett problem: när jag varnar för socker riskerar människor som egentligen äter en rimlig mängd att dra ner ännu mer. När Sara Ask tycker att vi kan vara vänner med socker, riskerar hon att personer som överäter socker tolkar det som att de kan fortsätta vardagsfesten.

Detta är skälet till varför vi på Kostfonden har skrivit om hur man kan dra ner på sockret till rimliga nivåer, och ändå äta gott. Du som vill få koll på sockret, läs det: Syna sockret.

Foto: Viktor Forgacs

Dela & kommentera comments 4

Öppet brev till dietisten Sara Ask:
Måste vi vara så sockerfixerade? 

Dietisten Sara Ask menar att det kan vara osunt att avstå från sötsaker och att vi behöver bli ”vänner med sockret” för att kunna hantera det på rätt sätt. Hennes budskap har fått mycket uppmärksamhet i media, trots att hon saknar vetenskapligt belägg för att det skulle kunna hjälpa oss att bli mer hälsosamma. Här kommer ett öppet brev till Sara Ask om den senaste forskningen på sockerområdet och varför det är dags att vi gör slut med vår tids sockerfixering.

För ett år sedan gav dietisten Sara Ask ut boken Bli vän med sockret : att överleva i sötsaksdjungeln med en stenåldershjärna. I den driver hon hypotesen att vi måste försonas med sockret för att må bra. Om vi inte känner skuld och skam när vi äter socker, är det lättare att äta lagom mycket, menar hon. Därför vill hon också tona ner alla varningar om att socker skulle vara farligt.

Boken har uppmärksammat i DN, Expressen, TV4 och nu senast på julafton i SvD. En del av det Sara Ask säger är vettigt, men annat vilar på en väldigt bräcklig vetenskaplig grund. Journalister har exempelvis köpt hennes budskap om att det till och med skulle vara dåligt att avstå från socker, och att socker inte direkt orsakar fetma eller typ 2-diabetes. Här kommer därför ett öppet brev till Sara Ask som jag hoppas att hon vill svara på.

Sara Ask: undvik tillspetsade budskap från observationsstudier

Hej Sara! Det är lika bra att gå rakt på sak. Du är ute på tunn is när du påstår att det kan vara osunt att avstå från socker. Vad jag kan se har du bara en enda vetenskaplig studie som grund för detta, och det är en observationsstudie. Som du själv skriver går det aldrig att dra några orsakssamband från sådana studier, därför bör de heller aldrig ligga till grund för så tillspetsade budskap (sidan 128 och 129 i din bok).

Den bild som du sprider om att vi behöver bli vänner med sockret och att socker inte är värre än andra kalorier, har också ett dåligt vetenskapligt stöd. Tvärtom visar nu allt fler vetenskapliga studier att socker sannolikt kan skada kroppen genom att bidra till fettlever. Vi återkommer till det. Men först lite om mat, skuld och skam.

Svårt att välja bort skuldkänslor

Du menar att skulden vi känner när vi äter socker kan få oss att äta för mycket. Om vi istället lägger bort skulden och njuter av det söta skulle det vara lättare att äta lagom mycket, enligt de korta måltidsstudier som du citerar.

Men det finns inga långtidsstudier som belägger att ett sådant förhållningssätt till socker kan ge en bättre hälsa. När du för fram din hypotes, är det också som att du tänker att skuld är något man bara kan besluta sig för att sluta känna. Men få personer styr så medvetet över sina skuldkänslor. Ofta grundar de sig i djupare problem. Den fråga vi måste ställa oss istället är: varför känner människor alls skuld och skam när de äter? Matskammen begränsar sig ju sällan till sötsaker, utan många känner skam även när de äter vanliga mat. Varför?

Övervikt bidrar till matskam

Det är en stor fråga, som har olika svar för olika personer. Men en viktig orsak till matskam är att många har svårt att kontrollera sin egen vikt. Halva vår befolkning har numera övervikt eller fetma, vilket utan tvekan för med sig mycket skamkänslor.

Personligen tycker jag att den nuvarande kroppsfixeringen är sorglig, men även om man lägger bort den blir många sjuka av sin övervikt. Många förbannar sig själva för att de inte klarar av att äta lagom mycket. De känner sig karaktärslösa eftersom de inte behärskar ”konsten att äta balanserat”, som du kallar det i din bok.

Men nu talar väldigt mycket för att den dominerande hypotesen till varför vi utvecklar övervikt – att vi äter för mycket kalorier och ”obalanserat” – är för ensidig och bitvis felaktig. I din bok skriver du exempelvis att: ”I praktiken är en kalori en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning”. Men det är en sanning som är i stort behov av modifikation.

Ultraprocessad mat som sötsaker får oss att överäta

En forskare som också har fört fram hypotesen att ”en kalori är en kalori” är Kevin Hall, forskare vid National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Research. Precis som du tyckte han att de senaste dieterna där man minimerar sockret och förespråkar naturlig mat var överdrivna. Men så beslöt han sig för att utsätta sin egen övertygelse för ett vetenskapligt test.

Under fyra veckor lät han tjugo försökspersoner bo på en forskningsklinik. De fick testa två olika kostupplägg under två veckor vardera. Båda kostuppläggen uppfyllde kostrekommendationerna när det gäller hur mycket kolhydrater, fibrer, fett, protein, salt och socker som vi bör äta, men den ena var baserad på naturliga råvaror, som frukt, grönsaker, kyckling, kött, ägg, fullkornmjöl, nötter, bönor, naturell yoghurt och mjölk. Den andra utgjordes av ultraprocessad mat, som vitt bröd, pannkakor, hamburgare, korv, marmelad, sötade yoghurts, bullar, olika snacks, friterad mat, färdiggjorda såser, juice och lightdrycker (för att få i sig tillräckligt med fibrer fick deltagarna fibertillskott).

Målet med studien var att mäta hur mycket försöksdeltagarna behövde äta på de två olika kostuppläggen för att känna sig nöjda. Skillnaden blev enorm. Här är en bild av resultaten:


From: Cell Metabolism 2019 3067-77.e3DOI: (10.1016/j.cmet.2019.05.008

När studiedeltagarna serverades ultraprocessad mat åt de i genomsnitt 500 kcal mer per dag än när de serverades naturlig mat. Och detta påverkade vikten. Efter två veckor med ultraprocessad mat hade de i genomsnitt gått upp ett kilo, medan två veckor med naturlig mat ledde till en viktminskning om ett kilo.

Riktig mat ger naturlig mättnad

Ultraprocessad mat – som sötsaker – tycks alltså få oss att äta för mycket. En annan välgjord studie som stödjer detta har genomförts av Christopher Gardner på Stanford. Han lottade deltagarna till att antingen äta en lågkolhydratkost eller en lågfettkost, men alla uppmanades att minimera konsumtionen av tillsatt socker, raffinerat mjöl och annan processad mat. Istället skulle de äta mat lagad från grunden på naturliga råvaror. Dessutom – och detta är viktigt – fick de äta tills de kände sig nöja. De behövde alltså återigen inte begränsa kalorierna. Trots det hade deltagarna efter ett år gått ner i genomsnitt fem–sex kilo, vilket är ett ovanligt bra resultat för att vara en långsiktig viktnedgångsstudie. Andelen kolhydrater eller fett i maten spelade alltså ingen större roll, så länge som de mestadels åt icke-processad mat (men männen tjänade mer på en lågkolhydratkost). New York Times sammanfattade studien på ett mycket bra vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity, a New Study Finds.

Balansen sitter i mängden ultraprocessad mat vi äter

Det tycks alltså som att när vi – tvärt emot vad du rekommenderar – minimerar mängden tillsatt socker i maten och fokuserar på att äta naturlig mat, så behöver vi inte längre hålla koll på kalorierna. När kroppen får naturlig mat klarar den utmärkt väl att räkna kalorierna själv. Jag får en hel del mejl från mina läsare och brukar träffa dem under mina föredrag. Förutom att de berättar att de har fått en bättre hälsa (mindre ont i magen, bättre blodsocker med mera) när de lägger om till en lågkolhydratkost eller en naturlig kost, vittnar väldigt många om att det är en fantastisk känsla att äntligen kunna äta mat med gott samvete. När de inte längre behöver vara rädda för att gå upp i vikt, kan de njuta mer. Och vet du vad det intressantaste med Kevin Halls studie är? Personerna tycker att den naturliga maten var lika njutbar som den ultraprocessade. Vi behöver alltså inte äta en massa tillsatt socker för att tycka om maten (vi återkommer till det).  

Så vilken mat vi väljer att äta, påverkar hur mycket vi äter. Därför spelar kaloriernas ”kontext” stor roll. Tidigare har forskning också exempelvis visat att kalorier från grädde mättar bättre än kalorier från socker. Dessutom – tvärt emot vad du påstår – påverkar olika kalorier kroppsfettet och energiförbrukningen olika, och allt mer talar nu för att socker är en värstingkalori.

Sockersnål kost gav automatisk viktnedgång

En studie som visar detta är genomförd på barn med fetma. Under nio dagar fick de byta ut tillsatt socker i maten mot stärkelse. Exempelvis fick de äta vitt bröd istället för sockrade flingor till frukost, men målet var att de skulle fortsätta äta precis lika mycket energi som tidigare. Trots att forskarna inte införde några kalorirestriktioner, gick majoriteten av barnen ner i vikt. Dessutom – och detta är viktigt – avtog fettbildningen i barnens lever och mängden fett i levern minskade snabbt, även hos de barn som bibehöll sin vikt. Här ser du effekten:

Minskning av mängd fett i levern, bukfett (VAT) och underhudsfett (SAT).
Bild från Gastroenterology. 2017 Sep; 153(3): 743–752.

Fruktos förändrar leverns ämnesomsättning

Resultaten från studien ovan är inte överraskande, utan stämmer med vad man utifrån kartläggningar av kroppens biokemi kan förutspå skulle hända. Vitt socker består av sockerarterna fruktos och glukos. Fruktos sugs upp och omsätts i levern, och forskning visar att sockerarten sannolikt förändrar ämnesomsättningen i levern på flera vis. Dels påverkar fruktos cellernas energikraftverk, mitokondrierna, så att de delvis förlorar sin förmåga att bryta ner och skapa energi från fett. Dels triggar fruktos igång de enzymsystem i levern som tillverkar fett. Detta sker genom att sockerarten påverkar speciella proteiner, ChREBP och SREBP-1c, som styr vilka gener som är aktiva i levercellerna. (Kära läsare, ni får ursäkta nörderiet men jag måste bli detaljerad för att Sara Ask bättre ska förstå på vilket vis forskare tror att fruktos skadar kroppen.)

Sara Ask: din förklaringsmodell stämmer inte

I din bok avfärdar du hypotesen ovan, men din text vittnar om att du inte har satt dig in i den senaste forskningen på området. Du slår fast att det är ett överskott av kalorier som ger fetma, och att fetma i sin tur orsakar fettlever. Men resultaten från studien ovan passar inte in i den förklaringsmodellen. Efter nio dagar med sockerrestriktion vägde vissa av barnen precis lika mycket som tidigare, trots det försvann en stor andel fett från deras lever. Dessutom förbättrades barnens blodfetter på ett vis som är kopplat till en lägre risk för hjärt-kärlsjukdom (en förändringen som stämmer med hypotesen att socker orsakar en fettbildning i levern).

Lågkolhydratkost gav dramatisk minskning av fettet i levern

En annan välgjord studie som talar mot din förklaringsmodell har genomförts på Sahlgrenska. I den fick tio män med fetma och fettlever ändra sin kost under två veckor. De skulle fortsätta äta precis lika många kalorier som tidigare, men i form av en strikt lågkolhydratkost.

När deltagarna lade om kosten, följde forskarna vad som hände i deras kroppar. De undersökte ämnesomsättningen, följde förändringar i tarmfloran och tog massor av olika prover. Om männen började gå ner i vikt uppmanades de att äta mer. Trots det tappade de 1,8 procent av sin kroppsvikt, men den stora förändringen skedde i ämnesomsättningen. Fettbildningen i levern minskade snabbt och forskarna skriver att de såg ”en dramatisk minskning av leverfettet och andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom”. Dessutom minskade inflammationen i deltagarnas kroppar och tarmfloran förändrades drastiskt. Intressant nog började den tillverka mer folsyra, ett vitamin som man tror är gynnsamt för levern.

Kartan måste stämma med verkligheten

Även i denna studie minskade alltså leverfettet oberoende av kroppsvikten. I Dagens Medicin kommenterar en professor i gastroenterologi studien ovan så här:

– Fynden bekräftar det kliniker som arbetar med fettleverpatienter misstänkt, nämligen att kolhydrater är en viktig faktor för utvecklande av sjukdomen.

Detta innebär att du behöver modifiera din hypotes till varför fettlever uppstår, för när kartan inte stämmer med verkligheten är det verkligheten man ska lita på.

Vår sockerkonsumtion är historiskt hög

Som ett viktigt försvar för varför socker inte skulle vara så farligt för oss, framför du också att vi inte har ökat konsumtionen av tillsatt socker nämnvärd de senaste åren. Och du har rätt. De senaste decennierna har sockerkonsumtionen legat mellan 40-48 kg. Vad du missar att berätta för dina läsare är att sockerkonsumtionen ökade extremt mycket i början av 1900-talet, med en explosion på 1930-talet (när dagens 80-åringar föddes). Här är en graf över vår sockerförbrukning baserad på siffror från Statistisk årsbok och SCB:

Så utan tvekan äter vi historiskt höga mängder socker. Utöver detta har vi de senaste decennierna ökad konsumtionen av fritt socker från juice och juicekoncentrat (till exempel finns det numera godis gjort på juicekoncentrat). Dessutom har vi börjat äta mer vitt bröd, pasta och annan processad mat som chips, och vi har blivit allt mer stillasittande. Det gör att vi klarar sockret sämre, för den skadliga fettbildningen i levern drar sannolikt framförallt igång när vi äter ett överskott av kalorier.

Vår sockerkonsumtion är ett stort problem

Trots att vi aldrig ätit så mycket socker som vi gör idag, skriver du i din bok (sid 63 och 64) att vår sockerkonsumtion i dagsläget inte är något speciellt stort folkhälsoproblem. Men om vi åt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer borde vi maximalt få i oss cirka 20 kg socker per person och år. Enligt statistiken ovan förbrukar vi istället runt 40 kg. En hel del av allt detta socker slängs i form av torra bullar och avslagen läsk, men absolut inte hälften. Även om vi förutsätter att så mycket som 10 kg socker slängs, ligger vi på en överkonsumtion på 50 procent i genomsnitt.

Individuellt hur mycket socker vi tål

Så hur mycket socker och sötsaker kan vi äta utan att ta skada? Måste alla vara så restriktiva som studierna ovan visar? Absolut inte. Hur mycket socker olika personer tål beror av många olika saker: hur mycket övervikt man har; hur mycket annan processad mat man äter; hur mycket man motionerar; och vilka gener man har.

Sedan spelar det sannolikt roll hur ofta vi äter socker, hur koncentrerat sockret är och vad vi äter tillsammans med sötsakerna, till exempel tycks antioxidanter kunna skydda oss mot effekterna av fruktos. Men om vi uppfyllde kostrekommendationerna och minskade vårt sockerintag till maximalt 10 procent av alla kalorier, skulle många må bättre. På den punkten är vi ense.

Söt smak är en vanesak och kulturellt betingat

Detta blev långt. Jag vill dock ta upp en sista sak som du missar att betona i din bok: smak är kulturellt betingat. När jag skrev Smakäventyret intervjuade jag en kille som var uppvuxen på den afganska landsbygden. Han åt hellre långkokt lammskalle kryddad med en försvarlig mängd gurkmeja, än han åt bullar och kakor. Lyssnar du på P1:s Söndagsintervjun med Theodor Kallifatides, som flydde från Grekland till Sverige år 1964, beskriver sitt första möte med svensk matkultur så här:

– Allt var sockrat. Limpor, bullar och vad du ville. Kaffe också. Det gick inte ens hitta en sardinburk i Sverige där sardinerna var salta, utan de var bara söta i tomatsås. Människor som kom från medelhavet och andra delar av världen var inte vana vid en så söt diet. Jag fick själv över tio hål i tänderna under det första året i Sverige.

Intressant perspektiv, eller hur? Vi pratar alldeles för sällan om att den klassiska medelhavskosten innehöll extremt lite socker. Faktum är att den innehöll mindre än vad du i olika tidningsartiklar menar skulle vara osunt att äta. Även den traditionella japanska kosten – som ju är känd för att ge ett långt liv – har varit extremt sockersnål.

Vi är alldeles för sockerfixerade

Jag tänker att din bok verkligen är en produkt av vår sockerfixerade tid. Vi har fått för oss att ett liv utan dagliga sötsaker är trist och hemskt. När jag läser intervjuer med dig är det som att du tycker lite synd om alla som minskar på sockret. Men ju mindre socker man äter, desto mindre längtar man efter sötsaker och dessutom är det som att smaklökarna skruvas om. Förut älskade jag GB-glassar, industribakade pepparkakor eller vetelängder. Numera tycker jag att den extremsöta smaken dödar alla andra smaker. Det är som att lyssna till en melodi som bara har en enda ton.

Du får gärna svara på detta öppna brev. Men innan du gör det tycker jag att du ska titta på filmen ”…First do no harm” med Meryl Streep. Den är baserad på verkliga händelser och är enormt berörande. Den fantastiska dietisten i filmen kan inspirera till att våga titta bortom de konventionella kostråden. För kosten kan påverka vår biokemi på de mest undergörande vis, och vi har mycket kvar att lära oss.

Tillägg: Sara Ask har svarat på mitt inlägg här: http://annfernholm.se/2021/01/29/svar-fran-dietisten-sara-ask/

Dela & kommentera comments 13

Svar från Bröstcancerförbundet: Bullar okej enligt kodex för cancerprevention

De sötsaker som marknadsförs inom rosa bandet-kampanjen gör mer skada än nytta. Igår lyfte jag detta problem i ett öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet. Nu har båda organisationerna svarat. Bröstcancerförbundet menar att bullar faller inom ramen för den europeiska kodexen för cancerprevention. Däremot har de avslutat sitt samarbete med geisha.

Antalet fall av bröstcancer bara ökar och ökar. En orsak är att allt fler får bukfetma. I mitt öppna brev till organisationerna bakom rosa bandet-kampanjen kunde du igår läsa om att personer med bukfetma ofta får höga insulinnivåer i kroppen, och att insulin är ett hormon som på flera olika vis driver tillväxt i kroppen. Uppmaningar som den ovan är därför synnerligen kontraproduktiva.

I sitt svar menar dock Bröstcancerförbundet att varor som innehåller mindre än 15 gram socker per 100 gram är okej att äta ur ett cancerperspektiv. Så här skriver de:

Bröstcancerförbundet har avslutat samarbetet med geisha

Hej Ann, Tack för kontakt och information om ditt inlägg.           

Vid årsskiftet antog Bröstcancerförbundet en ny policy för företagssamarbeten för att reglera och förtydliga hur vi arbetar med företag. När det kommer till val av produkter följer vi den europeiska kodexen för cancerprevention som innebär att produkten inte ska ha en sockermängd som överstiger gränsvärdet 15 procent per 100 gram. https://cancer-code-europe.iarc.fr/index.php/en/ecac-12-ways/diet-recommendation/48-fatty-sugary-foods

Som en konsekvens av införande av de nya riktlinjerna avslutades samarbetet med Geisha. Bullarna från Lantmännen Bonjour ligger inom ramen för den europeiska kodexen. Här följer länkar till innehållsförteckningen. https://www.lantmannen-unibake.com/sv-SE/Products/kaffebrod/vetebrod/kanelbulle3/#show

Vi på Bröstcancerförbundet förespråkar en sund och hälsosam livsstil. Vi främjar samarbeten inom fysisk aktivitet och uppmuntrar till träning för ökat välmående under behandling. 

Vi ser kontinuerligt över våra företagssamarbeten för att säkerställa att de håller sig inom ramarna för vår policy. Policy för företagssamarbeten hittar du på vår webb: https://brostcancerforbundet.se/om-oss/mer-om-oss/giva-sveriges-kvaliteskod/

Hör gärna av dig om du har några frågor. 

Vänliga hälsningar, Sara

Min kommentar

Att Bröstcancerförbundet avslutat samarbetet med geisha är toppen. Samtidigt känns det fornnordisk (som mina barn brukar säga om något gammeldags) att försvara ett livsmedel som är baserat på socker och vetemjöl. Jag vet inte hur den europeiska kodexen för cancerprevention har tagits fram, men den skulle behöva uppdateras.

Att undvika bukfetma och hålla en normal vikt är bland det viktigaste vi kan göra för att förebygga cancer. Eftersom halva Sveriges befolkning numera har övervikt eller fetma, är det många som skulle behöva tappa några kilon.

Det gör man dessvärre inte genom att ”bulla upp”. Tvärt om visar den senaste forskningen att personer som minimerar intaget av socker, raffinerat mjöl och annan ultraprocessad mat ofta automatiskt går ner i vikt. I en av de större studierna på området behövde deltagarna inte ens räkna kalorier. När de åt mat lagad från grunden på naturliga råvaror, åt de lagom mycket. New York Times sammanfattade studien på ett utmärkt vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity.

Så Bröstcancerförbundet: det är dags att lämna fornnordisk tid. Vill ni värna era medlemmar bör ni uppdatera era kampanjregler ännu en gång.

Cancerfonden tycker Bröstcancerförbundet gör fel när de uppmanar oss att äta sötsaker. Vill du läsa deras svar? Det kan du göra här:

Dela & kommentera comments 4

Svar från Cancerfonden: Vi ska inte proppas oss fulla med geisha

I går skrev jag ett öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet angående alla kampanjer för rosa sötsaker. På en av bilderna (ovan) hängde en vimpel med Cancerfondens logotyp vid ett berg av geisha. Det visade sig att Icabutiken hängt vimpeln fel. Cancerfonden står inte bakom Bröstcancerförbundets geishakampanj. Tvärt om. Här kommer deras svar.

Hej Ann!

Jag har läst ditt öppna brev till oss och Bröstcancerförbundet och är angelägen om att svara.

Först och främst: tack för att du ägnar denna viktiga fråga uppmärksamhet!!! Att nå ut med kunskap om cancer och levnadsvanor är ett av våra prioriterade mål och vi välkomnar självklart att fler pratar om ämnet.

Vi vet ju nämligen att en tredjedel av all cancer kan förebyggas genom hälsosamma levnadsvanor och att det är viktigt att hålla en hälsosam vikt. Det finns en koppling mellan övervikt och tretton cancerformer, varav bröstcancer är en. Tillsammans med matvanor och fysisk inaktivitet är övervikt och fetma den största riskfaktorn för cancer efter rökning och solning. Eftersom bröstcancer är en så omfattande sjukdom med många drabbade varje år betyder det att många cancerfall skulle kunna gå att undvika om riskfaktorerna plockades bort.

Precis som du skriver finns det ett samband mellan cancer och insulin. Du kan läsa mer om övervikt, fetma och cancer här: https://www.cancerfonden.se/minska-risken/overvikt

Och just eftersom vi vet allt detta är det en självklarhet för oss att alla produkter som ingår i vår Rosa bandet-kampanj går hand i hand med våra rekommendationer kring hälsosam kost för cancerprevention. Vi har tydliga riktlinjer vad gäller alla våra 200 produkter. För att en produkt ska få vara en del av Rosa bandet-kampanjen kräver Cancerfonden att produkten har en låg sockerhalt och uppfyller kraven för nyckelhålsmärkningen. Med andra ord jobbar vi inte med varken Geisha eller Bonjour, som det kan framstå i ditt inlägg. ”Vi” (Cancerfonden) vill varken att man ska ”bulla upp” eller ”proppa oss fulla med geisha”. Vad Bröstcancerförbundet gör eller har gjort får stå för dem, jag kan enbart svara utifrån Cancerfonden.

Sedan Cancerfonden startade sin Rosa bandet-kampanj 2003 har vi samlat in över 900 miljoner kronor till svensk cancerforskning. Det är fantastiska siffror.

Cancerfonden förmedlar pengar till drygt 400 svenska forskningsprojekt om cancer varje år. Forskningsprojekten väljs ut i en noggrann process och i nationell konkurrens vilket innebär att bara de bästa projekten, med störst förutsättningar att bidra till att cancer ska kunna besegras, får stöd. Många av de forskningsprojekt som finansieras gäller grundforskning, något som kommer alla cancerformer till nytta.

Här kan du läsa mer om pågående forskningsprojekt kopplat specifikt till bröstcancer:https://www.cancerfonden.se/forskning/projekt?diagnoseGroup=Br%C3%B6st

När det gäller forskningens framsteg så är det en stor skillnad att idag överlever 60 procent sin cancersjukdom medan man 1951 hade en överlevnad på cirka 30 procent. En fördubbling! Cancer har funnits sedan människan skapades. Fram till början på 1900-talet hade vi inga andra sätt att bekämpa sjukdomen med än kirurgi. Men hjälp av forskning har vi funnit både orsaker samt behandlingar som effektivt botar cancer.

Vad gäller just bröstcancer har vi de senaste åren lärt oss mycket om cancer på molekylär nivå, och vet nu mer om komplexiteten, att det finns flera olika typer av bröstcancer. Det har berett vägen för individualiserad behandling. Forskningen har också gett oss flera nya läkemedel baserade på antikroppar som lett till att även vissa aggressiva former av bröstcancer kan behandlas framgångsrikt, vilket leder till ökad överlevnad. De kirurgiska metoderna har utvecklats så att det ofta räcker att ta bort en del av bröstet och att bröstet kan rekonstrueras vilket ökar livskvaliteten för många kvinnor.

Tack vare de stora forskningsframsteg som gjorts lever 85 procent av de som fått bröstcancer tio år efter insjuknandet. Men självklart är även vårt mål att antalet cancerfall ska sjunka och att färre ska drabbas! Men det är bara genom att fortsätta finansiera livsviktig forskning vi kommer nå dit. Och det är därför som till exempel vår Rosa bandet-kampanj är så viktig.

De pengar som samlas in under Cancerfondens Rosa bandet-kampanj används till att finansiera svensk cancerforskning, men även till att driva påverkansarbete för en bättre cancervård, samt sprida kunskap om cancer och hur man genom ändrade levnadsvanor kan minska risken att drabbas av cancer.

För att summera: tack för att du lyfter en viktig fråga! Jag skulle bli jätteglad om du korrigerar de felaktigheter som förekommer i din artikel, och du får hemskt gärna publicera vårt svar i sin helhet.

Har du fler frågor eller vilka funderingar som helst får du mer än gärna höra av dig. 😊

Ha en fin vecka, Tobias

Min kommentar

Det är fantastiskt bra att Cancerfonden har börjat jobba mot sockret. Men när det gäller preventionen av cancer borde vi ha nått mycket längre. Tittar man på vad Cancerfonden årligen samlar in är det svindlande summor. 2019 fick de 844 miljoner kronor, 2018 runt 750 miljoner. Alldeles för lite av detta går till att förebygga cancer. Vad gäller bröstcancer ökar antalet fall i alla åldrar, även bland yngre. Här är statistik över antalet drabbade kvinnor per 100 000 invånare i åldern 0-69 år från 1970-talet fram till idag.

Och om ni undrar varför det är sådana köer i cancervården, ser den totala ökningen av antalet cancerfall per 100 000 svenskar i åldern 0-69 år ut så här:

En del av detta beror på att läkare har blivit bättre på att upptäcka tumörer. Men mycket beror på att vi idag inte vet hur man bäst förebygger cancer. Det är sannerligen något vi behöver satsa mer pengar på!

Rättelse: Cancerfonden har kommit in med en rättelse. I en tidigare version av texten stod en felaktighet angående mängden socker som en vara får innehålla för att platsa inom deras rosa bandet-kampanj. Fonden följer sedan några år tillbaka nyckelhålsmärkningen.

Vill du läsa Bröstcancerförbundet svar? Det hittar du här:

Dela & kommentera comments 5

Den rosa sötsaksfesten gör mer skada än nytta – öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet

Under många år har Cancerfonden och Bröstcancerförbundet samlat in pengar genom rosa kampanjer där de vill förmå oss att köpa både bullar och godis. Målet är att få in mer medel till cancerforskningen. Men sötsaker ökar kroppens produktionen av insulin – ett hormon som kan stimulera cancerceller att växa. Läs mitt öppna brev till organisationerna bakom rosa bandet, där jag föreslår att de kan börja jobba mot övervikten i samhället. Om färre personer utvecklar bukfetma, kommer också färre att drabbas av bröstcancer!

Hej Cancerfonden och Bröstcancerförbundet!

Det är oktober och hela Sverige är tapetserat i rosa. Ni är otroligt duktiga på att samla in medel till forskningen! Jag sympatiserar helt och hållet med ert mål: att ingen ska drabbas av bröstcancer. Men ska detta bli verklighet, måste ni på allvar börja jobba mot bukfetman. Och då behöver ni se över era årliga kampanjer, för i nuläget är de inte särskilt bröstcancervänliga.

För tre år sedan dök exempelvis en bullbil upp på ett torg nära mig:

Och ni uppmanade folk att skicka bullogram:

För två år sedan ville ni att vi skulle proppa oss fulla med geisha:

Och i år tycker ni att det är livsviktigt att vi ska bulla upp:

Men det är precis tvärt om. Det är livsviktigt att vi bullar ner.

Hög konsumtion av sötsaker bidrar till cancer

För era kampanjer bidrar – bland mycket annat – till att allt fler får övervikt och även cancer. Som ni säkert vet tillhör bröstcancer de sjukdomar som har ökat drastiskt sedan 1970-talet. Här är statistiken från cancerregistret för kvinnor i åldern 0-69 år.

Diagrammet visar hur många som drabbas per 100 000 svenskar. Ökningen är enorm, trots att rökning – en av riskfaktorerna för bröstcancer – har minskat drastiskt bland kvinnor.

Det finns flera skäl till ökningen. En är sannolikt att vi dricker mer alkohol. En annan att fler screenar sig för bröstcancer. Men en tredje väldigt viktig orsak är att allt fler får skadligt fett insprängt i buken, och detta gäller både kvinnor med övervikt och normal vikt.

Bukfetma viktig riskfaktor för bröstcancer

Många studier visar att bukfetma ökar risken för bröstcancer, men varför? När jag skrev boken Ett sötare blod lusläste jag den vetenskapliga litteraturen på området, och intervjuade forskare som studerat detta på molekylära nivå. De flesta tycks vara överens om att höga insulinnivåer i blodet och en låggradig inflammation i kroppen sannolikt är viktiga orsaker till varför bukfetman är så farlig.

För så här är det: när fett sprängs in i vår lever och våra muskler utvecklar vi något som kallas insulinresistens. Det innebär att vi reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin. När en person som har insulinresistens äter snabba kolhydrater i form av bullar och godis, kommer insulinnivåerna i blodet att stiga mer än normalt. Vissa kan dubbla nivåerna, andra kan få upp till åtta gånger mer insulin i blodet än en frisk person.

Insulin får oss att växa mer

Vad spelar då lite extra insulin för roll? Jo, insulin är inte bara ett blodsockersänkande hormon, utan driver även tillväxt i kroppen. I tonåren blir vi exempelvis lite insulinresistenta för att växa mer. Gravida kvinnor blir insulinresistenta för att fostret ska växa. Det är helt naturligt. Men utöver detta har numera hundratusentals kvinnor i Sverige en onaturlig form av insulinresistens, som bland annat orsakas av en historiskt hög godiskonsumtion och alldeles för många bullkalas. Insulinresistens är dessvärre kopplad till en ökad risk för många olika cancerformer, bland annat bröstcancer efter klimakteriet.

Insulin kan driva bröstcancer att växa

Tittar man in bland kroppens molekyler (som vi biokemister älskar att göra), kan man se att insulin driver tillväxt av cancerceller på flera olika vis. Vi ska inte gå in på några detaljer, men förenklat kan man säga att höga halter insulin i blodet leder till att en tillväxtfaktor som heter IGF-1 får ett friare spelrum i kroppen. Bröstcancerceller har mottagare för både insulin och IGF-1 på sin yta. När insulin och IGF-1 kopplar till dessa mottagare, signalerar det till cancercellerna att de ska dela sig och bli fler.

Förutom detta påverkar insulin halten av ett protein i kroppen som heter sexual hormon binding globulin (SHBG). När insulinet stiger, går halten SHBG ner. Det är illa, för SHBG fungerar som en broms för bland annat östrogen. SHBG hakar fast vid östrogen i blodet, och hindrar hormonet från att interagera med celler i vår kropp. Höga halter av SHBG i kroppen är kopplat till ett skydd mot bröstcancer, och forskare tror att det beror på att SHBG stoppar framfarten av östrogen som ju annars kan driva vissa former av bröstcancer.

Stora skillnader i insulinnivåerna i blodet

För att ni ska förstå att det är stor skillnad på insulinpåslaget hos en person som är frisk och en som har insulinresistens vill jag visa er denna bild:

För ett antal år sedan gjorde jag ett inslag för SVT:s Vetenskapens värld som handlade om insulin och cancer. Tillsammans med Kerstin Brismar, professor i diabetesforskning, åt jag då godis och drack ett stort glas läsk på fastande mage på morgonen. Sedan mätte hon vårt blodsocker och insulinpåslaget. Ovan ser ni den enorma skillnaden i insulinnivåerna. Kerstin är 20 år äldre än jag, och en upptagen forskare som på den tiden inte tränade tillräckligt mycket. Hennes kropp var insulinresistent. Min kropp reagerade mycket bättre på insulin, därför sänktes blodsockret snabbare.

Bullkalas dålig idé för personer med bröstcancer

Många av de som vill stödja cancerforskningen och följer era uppmaningar att äta en massa sötsaker, kommer att att få ungefär lika höga insulinnivåer i blodet som Kerstin Brismar fick under vårt experiment. Eftersom bröstcancer är vanligt, kommer vissa av dessa personer ha cancerceller i sin kropp. Andra kanske är på väg att få ett återfall. Då kommer sannolikt insulinet att stimulera de sjuka cellerna att växa. Kvinnor som har ett högt insulin, löper exempelvis en högre risk att drabbas av ett återfall eller avlida av bröstcancer, visar forskning.

Se det positiva: fler kan leva friska

Ni har ju jobbat enormt med era kampanjer, och det känns säkert deppigt att läsa detta. Men se det från den ljusa sidan. Om ni nästa år satsar på att förmå livsmedelsindustrin att sälja grönsaker i rosa förpackningar som ersätter allt godis nära kassan, kan ni bidra till att vända trenden med bukfetman. Kostfonden jobbar med att minska sötsakskonsumtionen i Sverige, eftersom vi vill att fler ska leva friska. Minskar bukfetman, minskar också insulinresistensen. Det kommer leda till att alla våra stora folksjukdomar blir mer ovanliga, inklusive många former av cancer. Tänk då slipper vi kanske rubriker i tidningen som: Stor ökning av övervikt bland tioåringar. Eller Halva Sverige har övervikt eller fetma. Istället kan det stå: Bröstcancer minskar när fler får normal vikt.

Hade inte det varit fantastiskt? Vad tycker ni om detta förslag? Ni får gärna delge era tankar, så lägger jag upp dem här på sajten.

En sista sak: se till att öronmärka lite av de medel ni samlar in i år för att undersöka om en insulinsänkande kost kan bromsa utvecklingen av bröstcancer. Kostfonden menar att detta är en kunskapslucka som är viktig att fylla med bra vetenskap. Den molekylära forskningen talar starkt för att det borde fungera, men det har aldrig testats i en stor studie på en cancerklinik. En sannolik orsak är att många cancerläkare har relativt dålig koll på insulinets roll i kroppen. Det är mer diabetesläkarnas område.

En sista sista sak: med tanke på hur enormt mycket pengar ni samlar in varje år, borde då inte antalet fall av bröstcancer snart sjunka? Vad gör ni för att ta reda på hur bröstcancer bäst förebyggs?

Med förhoppning om att färre ska få cancer,

Ann Fernholm

Tillägg: Vill du veta vilka svar jag fick? Du hittar svaret från Bröstcancerförbundet via denna länk, och Cancerfondens svar via denna.

Cancerfonden ringde också och berättat att de aldrig stått bakom Geishakampanjen. Att deras logotyp syns på en vimpel bredvid all geisha beror på att de har ett samarbete med Ica. När Icabutiken har lyft Bröstcancerföreningens kampanj för Geisha, har de placerat vimpeln med Canerfondens logotyp bredvid.

Dela & kommentera comments 18