stamp

God Jul och Gott Nytt År

Kära läsare! Det är dags att ta julledigt. Eller ledigt och ledigt. Det är dags att rimma på julklappar, fixa julmat och julgodis. I mitt fall lågsockergodis. Förra året hittade jag ett recept en grym chokladtryffel med lakrits hos Apoteket: Chokladtryffel med lakrits. 

Du hackar sönder en lakritsstång och sjuder den i grädde tills alla lakritsbitar har smält. Sedan har du i hackad mörk choklad och lite smör, och rör till en jämn smet. Röran får svalna i kylen ett tag, innan du rullar dina tryffelbollar. Apoteket rekommenderar att du rullar dem i mörk choklad. Jag brukar rulla mina i en blandning av lakritspulver och salmiaksalt.

Utöver det blir det chokladmintgodis. Smält 100 gram mörk choklad (minst 70 procent) och typ 30 gram neutralt kokosfett i mikron, ha i en skvätt grädde och några doppar pepparmyntsolja. Rör till en jämn smet. Häll upp i knäck– eller ischokladformar. Låt svalna i kylen.

Så grymt gott. God Jul och Gott Nytt År!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
189
comments 1

Högt blodsocker hos gravida kopplat till ökad risk för medfött hjärtfel hos barnet

Under senare tid har en rad forskningsrapporter visat på starka samband mellan gravida kvinnors hälsa och skador på fostret. Personligen tänker jag att det är dags att stoppa fetma– och diabetesepidemin här och nu. Det handlar inte om några skönhetsideal, utan om att så många barn som möjligt ska födas friska. 

Tänk er Trinity i Matrix. Fast det är jag. Solglasögon, skinnrock, glansiga läderbrallor. Hon (jag) vandrar in i stans största livsmedelsbutik. Två stora väskor i varje hand. Går målmedvetet fram till godishyllan, släpper väskorna på golvet. Riktar en välavvägd karatespark mot dumlekolorna, som – i slowmotion – far upp i luften. Sedan. Poff. Allt godis är borta.

Trinity (jag) vänder sig om. 90 grader. Går fram till läskhyllan. Skruvar med tankens kraft upp korken på alla pet-flaskorna. Det blir pyspunka. Läsken avslagen. Förstörd.

Kanske inte helt realistiskt, men vad sjutton. Free your mind. Idag har jag läst en studie som kopplar ett högt blodsocker under graviditeten till en ökad risk för medfött hjärtfel hos barn. New York Times skriver om det: High Glucose Levels in Pregnancy Tied to Heart Defects in Babies.

Det är liksom droppen som får bägaren att rinna över. Förra året kunde du läsa här på bloggen om studier som kopplar graviditetsdiabetes och fetma till autism hos barnet. I februari skrev jag om hur fetma under graviditeten ökar risken för missfall, att föda för tidigt och missbildningar hos barnet. I juni kom studier som kopplar allvarlig fetma hos mamman till en ökad risk för epilepsi och cp-skador hos barnet. Och i förra veckan publicerades en studie som visar på ett samband mellan mammans läskkonsumtion och en ökad risk för astma hos barnet. Återigen var det New York Times som skrev: Sugary Diet During Pregnancy May Increase Asthma Risk in Children.

Det är sådant som får mig att vilja bli Trinity. Hur kan man få sälja frukostflingor till barn som till en tredjedel består av socker? Köper vi verkligen 13-14 kg godis och 57 liter läsk per person och år av fri vilja? Eller är det något annat som styr vår värld? Vad är det i så fall?

Det ryker kolsyra från läsken när Trinity går fram till sina två stora väskor, som står kvar där det en gång fanns godis. Hon tar upp dem. Det är tyst. Endast klackarna hörs mot stengolvet när hon lämnar affären.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
272
comments 2

”Det sötaste vi har” finns nu som pocket!

Ni är många som har efterfrågat en pocketversion. Du hittar den här: Det sötaste vi har – om socker och växande kroppar

Här är de senaste läsarrecensionerna på Bokus sajt:

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
95
comments

Kellogg’s vilseleder om socker i frukosten

En del av de frukostflingor som Kellogg’s marknadsför till barn innehåller lika mycket socker som det finns i vissa kakor. Företaget lugnar dock föräldrar på sin sajt: ”frukostprodukter bidrar med cirka 2 procent av barns sockerintag.” Hur sant är det? Här är mitt öppna brev till Kellogg’s. 

Hej Kellogg’s!

Nyligen var jag inne på er sajt för att försöka ta reda på hur mycket socker era frukostflingor innehåller. Det gick dåligt. Många andra livsmedelstillverkare redovisar näringsdeklarationerna för sina produkter online. Hos er hittade jag inte ens en innehållsförteckning (eller så var jag dålig på att leta, i så fall får ni hjälpa mig…).

Vad jag däremot fann var en sida om frukostprodukter och deras innehåll. Om socker skriver ni följande:

Understrykningen är min. Det var när jag läste siffran 2 procent som mina ögonbryn for upp till stjärnorna. Alltså? Hur kom ni fram till den?

Frukostens sockermatematik

Låt oss säga att en femåring tjatar om era Coco-Pops i affären (den där lilla björnen på framsidan är ju sååå gullig…). Föräldern (som är sååå trött efter en dag på jobbet) säger ja, och köper sedan hallonyoghurt till flingorna (god kombo, choklad och hallon).

Dagen efter hälls 1,5 dl av yoghurten och 30 gram av flingorna (er rekommenderade portionsstorlek) upp i barnets frukostskål. Det ger totalt 236 kcal, vilket är nästan en femtedel av dagsbehovet av energi för en femåring. Hur mycket socker får då barnet i sig?

Alltså, enligt mina beräkningar blir det totalt 19,5 gram socker eller 6,5 sockerbitar. 3 bitar från era flingor och 3,5 bitar från yoghurten.

Som ni skriver ska ett barn få i sig maximalt 10 procent av sina kalorier från tillsatt socker. Ett femårigt barn äter ungefär 1400 kcal/dag, vilket innebär maximalt 140 kcal från socker. Ett gram socker ger totalt 4 kcal, så ett femårigt barn ska äta max, max, max 140/4=35 gram socker under en dag. Alltså max. Gärna mindre.

Den här frukosten utgör totalt 19,5/35=56 procent av det maximala sockerintaget under en dag. Era frukostflingor står för 26 procent.

Coco-Pops är söta som kakor

Varifrån har ni fått idén om att endast 2 procent av det socker som barn äter skulle komma från frukosten? Är den tagen från 1950-talet, innan Findus tog fram O’boy och ni utvecklade Frosties? Då barn fortfarande åt havregrynsgröt med en liten klick hemkokt lingonsylt på morgonen?

Vill ni ge relevant information till föräldrar tänker jag att ni istället kan skriva att era värstingflingor innehåller lika mycket socker som det finns i vissa kakor. Eller (om ni tycker det är bättre) så kan ni tipsa föräldrar om att istället strö Mariekex över frukosten. Då minskar sockermängden med 40 procent.

Jag skulle vara tacksam för ett svar! Ni får gärna också berätta hur ni tänker när ni vräker i socker i mat som ni menar att barn ska äta. Om Konsumentverket kontaktar er framöver vet ni vem som ligger bakom – all marknadsföring ska enligt lagen vara sann.

Vänliga hälsningar,

Ann Fernholm

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
592
comments 11

Kostdoktorn blir Diet Doctor och fortsätter att sprida sitt budskap internationellt

Det började som en hobby och blev sedan en bok. Nu är det världens mest besökta lågkolhydratsajt med hundratusentals läsare varje dag. Kostdoktorn.se firar 10 år och byter namn till internationellt gångbara DietDoctor

Jasmine har gått ner 35 kg och känner sig som en ny människa. Ashley har gått ner 28 kg och är full av förväntan inför framtiden. Christine har gått ner 36 kilo, och blivit av med daglig huvudvärk, månatlig migrän, akne, cystor på äggstockarna, ledvärk och sömnapné.

Det är de tre senaste framgångshistorierna från personer runt om i världen som upplever att deras liv har förändrats i grunden tack vare all den information de har fått via dietdoctor.com.

Vi här i Sverige känner ju sajten som Kostdoktorn.se. Sedan läkaren Andreas Eenfeldt startade kostdoktorn.se för 10 år sedan har det, utan konkurrens, blivit Sveriges mest lästa hälsosajt. Första gången jag själv förstod hur välläst sajten är, var när Andreas länkade till ett av mina inlägg på min då nystartade blogg ettsotareblod.se. Det flödade in läsare från kostdoktorn.se och min blogg blev typ översvämmad. Tack vare Andreas uppmärksamhet fick bloggen en flygande start.

DietDoctor.com sprider sitt budskap över hela världen

Under de 10 år som kostdoktorn.se har funnits har LCHF gått från att vara ett utskällt begrepp, till att bli något som var och varannan person har testat. Många mår enormt mycket bättre. Blodsockret går ner, blodfetterna blir bättre, blodtrycket normaliseras och för många (inte alla) rasar kilona av kroppen. Nästan 1600 personer har delat sina framgångshistorier på sajten och numera kommer dessa historier från hela världen.

År 2011 startade Andreas Eenfeldt dietdoctor.com och nu i höst drog hans team (som växer snabbare än tjuren Ferdinand) igång en spansk sajt. Målet är att sprida budskapet om att man med kostens hjälp kan bli frisk från metabolt syndrom (bukfetma och typ 2-diabetes) till varje liten vrå av jordklotet.

Som ett led i denna internationalisering flyttar också kostdoktorn.se till DietDoctor.com/se, och sajten kommer att heta DietDoctor på alla språk.

Jag föreslår att vi ställer oss upp och sjunger: ”Ja, må de leva” för hela team DietDoctor. För det handlar ju om just det: att leva frisk istället för att dö i förtid av en hjärtinfarkt orsakad av högt blodsocker och blodtryck.

Hipp, hipp, hurra för det!

Läs Andreas Eenfeldts egen berättelse om tiden som Kostdoktorn här: Kostdoktorn byter namn! – Kostdoktorn.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
586
comments 2

Slutreplik kritik av Jacob Gudiol

Jacob Gudiol har lagt upp ett svar på den kritik jag gav honom i förrgår. Han har gått igenom sitt inlägg och rättat felaktigheter kring mig och även saker han missförstått i de studier han tolkat. För dig som läser hans svar vill jag förtydliga vad en systematisk översikt är och att Jacob Gudiol alls inte har läst någon sådan. 

Igår kritiserade jag ett inlägg av Jacob Gudiol. Nu har han svarat. En poäng han gör i början av inlägget handlar om evidensvärdet i olika former av vetenskapliga artiklar. Han länkar till KI:s sajt och lägger upp den här bilden…

…och menar sedan att han baserar sina slutsatser kring fettlever på en systematiskt översikt, som ligger högt upp i pyramiden och har en hög evidensgrad. Flera gånger använder han ordet systematisk översikt, bland annat här:

Att det skulle vara en systematisk översiktsartikel är felaktigt. I en systematisk genomgång av vetenskapen ställer man på förhand upp vissa kvalitetskriterier som studier behöver uppfylla för få ingå i översikten. Dessa krav är ofta höga. Ett exempel på systematisk översikt är SBU:s Mat vid diabetes. I kravlistan specificerades exempelvis längd på studien, minsta antalet deltagare och så vidare. Studier som inte uppfyllde dessa krav filtrerade man bort.

Metodologin i en systematisk översikt är rigoröst utformad, vilket är grunden för att den ska få hamna så högt upp i pyramiden. Här kan du läsa om skillnaderna mellan en traditionell översikt och en systematisk översikt. 

Låg vetenskapliga kvalitet

Vad Jacob Gudiol har läst är en traditionell översikt, en bred genomgång av vetenskapen kring inlagring av fett i levern. Forskarna har inte filtrerat sina data på något speciellt vis, utan inkluderat alla studier de har hittat för att skaffa sig en bred översyn. Hade exempelvis Cochrane, en organisation som gör systematiska översikter, tittat på området, hade många av de studier som både jag och Jacob Gudiol har refererat till våra inlägg rykt all världens väg. De är för små, har pågått under för kort tid och har metodologiska svagheter.

Skälet till infekterade vetenskapliga diskussioner ligger ofta i bristande vetenskap. Studier går att tolka olika beroende på i vilket paradigm man rör sig i. När det gäller socker har vetenskapen bara nått den nedre delen av den blå regionen i pyramiden. Det finns alldeles för få randomiserade och kontrollerade studier och kvaliteten på dem lämnar mycket övrigt att önska. Exakt det står också i den översiktsartikel som Jacob Gudiol refererar till.

Ganska ofta sticker Jacob Gudiol ut hakan och menar att andra personer och journalister är ovetenskapliga, har missförstått det mesta och överdriver. Jag tänker att man då lägger ribban rätt högt för sig själv. Påståendet att han har tittat på en systematisk översikt är en ordentlig rivning av den ribban.

Fettlever – en del av metabolt syndrom

Jacob Gudiol menar också att jag gör en red herring i min kritik av honom när jag inte håller mig till att diskutera endast fettlever, utan också drar in rubbade blodfetter och insulinresistens. Så här skriver han:

Eftersom rubriken på hans inlägg börjar med mitt namn, tänker jag att vi diskuterar den hypotes kring socker som jag har serverat mina läsare. Då är det helt ointressant att sålla ut fettlever som en enskild faktor. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är fett i levern i sig inte särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både ansamla fett och göra sig av med fett utan att det är det minsta skadligt för någon.

Den hypotes som växer fram kring socker, och som jag skildrar i min bok Det sötaste vi harbygger helt och hållet på att en hög omsättning av fruktos leder till en fettbildning i levern som rubbar blodfetterna och i längden kan leda till fettlever och insulinresistens. De rubbade blodfetterna är starkt kopplade till en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Som jag skriver i mitt inlägg är också fruktos en reaktiv molekyl, vilken kan förklara varför det kan uppstå en inflammation i levern. Andra saker talar för att utvecklingen av fettlever också har med tarmfloran och en läckande tarm att göra.

Har Jacob Gudiol lust att diskutera fettlever utan dessa dimensioner får han helt enkelt göra det med någon annan. Detta är mitt sista inlägg i den här frågan.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
456
comments 25

Jacob Gudiol och felaktigheterna om socker på bloggen träningslära.se

Många personer har velat ha min kommentar på ett blogginlägg som Jacob Gudiol, sjukgymnast med utbildning i idrottsmedicin, skrev i samband med att jag var med i SVT:s Plus i oktober. Här kommer nu äntligen mina tankar kring inlägget till alla er som har väntat på det.

Det finns flera anledningar till varför jag inte har kommenterat Jacob Gudiols inlägg. Först och främst är han ofta obefogat nedlåtande mot andra. Jag diskuterar gärna sakfrågor, men håller ogärna på med diverse härskartekniker för att försöka förlöjliga andras kunskaper.

Efter att ha ägnat ett helt inlägg åt personpåhopp och kritik, överlåter också Jacob Gudiol åt sina läsare att berätta för vederbörande om kritiken. De gånger jag grundligt har kritiserat företag eller organisationer på min blogg erbjuder jag dem utrymme att försvara sig. Deras svar läggs upp här. Min blogg är välläst och allt annat skulle vara oetiskt och ansvarslöst, ett missbruk av den position jag har och yttrandefriheten.

En annan anledning är att Jacob Gudiol ofta förvränger sina meningsmotståndares påståenden. Det må vara medvetet eller omedvetet, jag har ingen aning, men det är meningslöst att föra en vetenskaplig diskussion när argumentationen blir osaklig.

Även denna gång har Jacob Gudiol skruvat ihop en helt egen version av vad jag har sagt. Här kommer nu min sida av saken till alla er som har hört av er och undrat.

Rättelser att göra

Först till några saker som Jacob Gudiol absolut har rätt i. I SVT:s Plus sa jag att man i USA märker ut mängden tillsatt socker på livsmedel. Vad jag hade missat är att Donald Trump har stoppat den förändringen. Huvudbudskapet i resonemanget gäller dock: det är omöjligt för konsumenter att veta hur mycket socker de får i sig om inte mängden tillsatt socker märks ut på livsmedel.

Sedan har jag i ett av mina inlägg skrivit 4 procent socker, istället för 4 procent fruktos, som var den korrekta uppgiften. Det är ändrat och jag har skrivit en rättelse. Jag uppskattar alla som påpekar felaktigheter, eftersom den information som ges här ska vara korrekt.

Jacob Gudiol förvränger andras påståenden

Nu till Gudiols inlägg. Den första felaktigheten kring mig kommer på tredje raden (det understrukna):

Jag har skrivit två böcker där socker är ett huvudtema, men båda böckerna handlar om väldigt mycket mer. Min tredje bok, Smakäventyret, handlar om bebisar och ätande.

I stycke tre fortsätter Jacob Gudiol med följande utsaga:

I ingen av mina böcker använder jag ordet knark om socker och de två gånger ordet förekommer på min blogg är det som citat av andra. I Det sötaste vi har skildrar jag forskarvärldens debatt kring socker och beroende på följande vis:

”Exakt hur starkt suget efter socker kan bli är dock ett tvisteämne inom forskarvärlden. En del menar att socker bara kan orsaka ett lätt beroende; andra att socker hos vissa personer ger ett beroende som är precis lika starkt som det som de tyngsta drogerna ger.”

Och så är det. Forskare debatterar detta.

Enligt Jacob Gudiol skulle jag också påstå att ”ingen mängd är säker” med avseende på det tillsatta sockret. De tips jag ger i SVT Plus är i korthet:

  • Dra ner på godiset och läsken. Barn ska aldrig äta mer än 5-6 bitar på lördagen. Släng ut läsken. Drick vatten och mjölk till vardags. Använd juice som festdricka.

  • Se över mellanmål och frukost. I vissa frukostflingor är det lika mycket socker som i kakor.

  • Halvera mängden socker när du bakar.

Jag låter er läsare avgöra hur väl Jacob Gudiols påstående speglar vad jag faktiskt står för.

Jacob Gudiol försöker förminska andras kompetens

Sist men inte minst skriver Jacob Gudiol om orsaken till varför jag är inbjuden till SVT Plus:

Att jag granskar kost- och näringsforskningen beror på att jag har disputerat i molekylär bioteknik och därmed har en hyfsat bra koll på kroppens biokemi, väldigt mycket bättre än vad man exempelvis får på en läkarutbildning.

Jacob Gudiol ger en skev bild av forskningsläget

Så till det som föranleder Jacob Gudiols inlägg om mig: att jag skildrar att socker kan vara en orsak till varför en av tio unga i USA och Europa nu misstänks ha fettlever. I SVT:s Plus sa jag:

Det man tror nu är att socker, en del av sockret omsätts i levern, och att det är en orsak till att fettlever ökar. Det var något man förr såg främst hos alkoholister. I det vita sockret finns sockerarten fruktos och den omsätts som alkohol i kroppen.”

Jag inleder med att säga ”Det man tror nu” eftersom det jag redovisar fortfarande, utifrån ett vetenskapligt perspektiv, är en hypotes. Men det är en hypotes som förtjänar uppmärksamhet och som får allt större uppmärksamhet i forskarvärlden. Här är hur antalet publikationer i forskningsdatabasen PubMed har ökat om man söker på ”fructose” och ”fatty liver disease”:

På Facebook menar dock Jacob Gudiol att jag ”bara hittar på någonting.” I en kommentar till en läsare, som anser att det idag finns olika läger inom forskningen, skriver han:

Förutom att Jacob Gudiol i kommentaren tycks glömma att han själv säljer böcker och inte ens har en forskarutbildning, drar han här en ren lögn. Många forskare menar att fruktos kan orsaka fettlever, exempelvis de 14 amerikanska professorer, forskare och läkare som ligger bakom sajten SugarScience.com.

Forskare vid universitetet i Surrey publicerade nyligen en studie som visar att en hög konsumtion av socker påverkar omsättningen av fett i levern och rubbar blodfetterna, och följer du den här länken ger forskare i Schweiz och Frankrike sin bild av fruktos som en trolig nyckelspelare i utvecklingen av fettlever och leverskador. Du får inte heller missa denna översiktsartikel: Role of Dietary Fructose and Hepatic de novo Lipogenesis in Fatty Liver Disease.

Så visst finns det olika läger inom forskningen. Allt annat är att snedvrida sanningen.

Jacob Gudiol har bristande kunskap kring hur fruktos omsätts

Det som gör hypotesen att fruktos kan orsaka bukfetma och typ 2-diabetes, det som forskare kallar för metabolt syndrom, högintressant är att den är så väl grundad i kroppens biokemi. Jacob Gudiol skriver följande när han syftar på en studie där deltagarna har fått äta ett överskott av kalorier i form av fruktos (på andra raden står ”kaloriunderskott”, det är en felskrivning, det ska stå kaloriöverskott):

Han får det att låta som att fruktos bara omsätts i levern vid ett kaloriöverskott. Jag vill förtydliga att levern alltid suger upp nästan all fruktos som vi äter. I levern bryts sedan fruktos ner. På det viset likar fruktos alkohol, som också omsätts i levern.

Levern tar sannolikt hand om fruktos eftersom det är en reaktiv molekyl som kan skada den omgivande vävnaden. I kroppen är i princip alla kemiska reaktioner extremt noga kontrollerade, det är grunden för vår existens. Att fruktos (och produkter som bildas när fruktos bryts ner) spontant reagerar med och förstör andra molekyler skulle kunna förklara varför levern i längden tar skada när vi överkonsumerar sockerarten.

Fruktos orsakar symptom på metabolt syndrom

Fruktos omsätts alltså i levern. Det som händer i levern vid en överkonsumtion kan sedan förklara många av de symptom som personer med bukfetma och typ 2-diabetes har. Det som forskare kallar metabolt syndrom yttrar sig bland annat med följande:

  • en hög halt av triglycerider (ett slags fett) i blodet

  • små och täta onda LDL-kolesterolpartiklar (som forskare vet bidrar till hjärt-kärlsjukdom)

  • fettlever

  • insulinresistens (kroppen reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin)

Jacob Gudiol tittar bara på en av alla pusselbitar

Problemet med Jacob Gudiols inlägg är att han endast fokuserar på ett av dessa symptom: fettlever. Han bortser från de rubbade blodfetterna och insulinresistensen och missar därför att lägga hela pusslet. Till saken hör att ansamlingar av fett i levern egentligen inte är särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både lagra fett och göra sig av med fett. Den form av fettlever som nu ökar, och som oroar forskare, går hand i hand med rubbade blodfetter och insulinresistens.

Centralt i denna form av fettlever tycks vara att levern tillverkar fett. Det kallas de novo lipogenes. Och här kommer fruktos in i bilden eftersom en överkonsumtion av sockerarten stimulerar leverns fettproduktion. En studie från 2008 visar exempelvis att fettbildningen blir dubbelt så hög i levern om fruktos konsumeras tillsammans med glukos, i jämförelse med om personen bara äter glukos. En annan studie visar att en hög konsumtion av fruktos i jämförelse med glukos under 10 veckor gav samma slags viktuppgång, men fruktos ökade fettbildningen i levern och mängden bukfett.

När levern bildar mycket fett, skickas fettet ut i blodet i olika fettbärande partiklar. Det gör att blodfetterna rubbas. Utan att gå in på några biokemiska detaljer (de finns förklarade i mina böcker) stiger de så kallade triglyceriderna och antalet små, täta och ”onda” LDL-kolesterolpartiklar blir fler i blodet (en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom). I studien ovan orsakar fruktos fler små och täta LDL-partiklar. Dessutom ökade fruktos, men inte glukos, insulinresistensen efter tio veckor.

Jacob Gudiol undanhåller viktig information

I sitt inlägg beskriver Gudiol en studie där forskare jämför effekten av att överkonsumera fett eller fruktos på mängden fett i levern. Studien pågår i en vecka. Han lägger upp denna bild…

…som utan tvekan visar att fett kan orsaka en högre fettinlagring i levern än fruktos.

MEN. Vad Gudiol aldrig berättar för sin läsare är att blodfetterna påverkas olika. Fruktos ökar mängden av fettbärande partiklar i blodet, medan fettet minskar halten. Forskarna skriver att den sannolika orsaken till skillnaden är att fruktos, men inte fett, orsakar en fettbildning i levern.

Lika ensidigt blir det när han redovisar en studie i vilken unga latinoamerikaner med fettlever under fyra veckor får dricka antingen glukossötad dryck eller fruktossötad dryck. Gudiols läsare får reda på att inget signifikant händer med mängden fett i levern. Däremot missar han att berätta att gruppen som drack glukos förbättrade sina blodfetter och minskade insulinresistensen i fettväven. Dessutom minskade C-reaktiv protein, vilket visar att inflammationen i kroppen dämpades – ett gott tecken för en ung människa.

Stärkelse bättre än socker

En annan studie som talar mot Gudiols hypotes, att alla kalorier påverkar levern lika, publicerades 2015. Den är väldigt liten, endast åtta deltagare. Hälften av deltagarna fick under nio dagar konsumera en hög dos fruktos och sedan byta till samma mängd kalorier i form av komplexa kolhydrater (CCHO) från exempelvis bröd, pasta, ris och potatis. Andra halvan åt samma mat, men började med komplexa kolhydrater och åt sedan fruktos. Under hela studien var deltagarna viktstabila. När de åt mycket fruktos var fettproduktionen i levern och mängden leverfett högre än när de åt komplexa kolhydrater, trots samma mängd kalorier. I grafen nedan visas skillnaden hos de som började med komplexa kolhydrater till vänster, och de som började äta mycket fruktos till höger. ”Hepatic lipids” betyder leverfetter:

Alla deltagare som genomgick undersökningen hade mer fett i levern när de åt fruktos i jämförelse med komplexa kolhydrater. Den relativa förändringen du ser ovan, som är statistiskt signifikant, beskriver Jacob Gudiol så här:

Studien har svagheter och är liten, men det finns inget stöd för det Jacob Gudiol skriver, vare sig i originalartikeln eller den översiktsartikel han refererar till i sitt blogginlägg.

Men vad händer i verkligheten?

Studierna ovan är genomförda under en mycket kort tid, bara någon eller några veckor, och under konstgjorda förhållanden. Effekten av fruktos på levern bekräftas dock i försök på apor, och när det gäller råttor och möss används fruktos numera rutinmässigt för att djuren ska utveckla fettlever. Men en viktig fråga att ställa sig är: hur väl speglar konstgjorda experiment och djurförsök verkligheten?

Riktigt välgjorda och långsiktiga studier på människor saknas fortfarande, det är därför jag kallar detta en hypotes. Forskare har dock exempelvis jämfört effekten av att dricka en liter Coca-Cola, mellanmjölk, light-cola eller vatten varje dag under ett halvår. Här ser du hur mängden fett i levern påverkades:

Studien har flera svagheter, man har bland annat inte standardiserat vad deltagarna åt i övrigt (detta påpekar Gudiol med rätta). Det innebär dock inte att resultaten är ovidkommande, utan att de skulle behöva verifieras i en mer välkontrollerad studie.

Gudiol försöker bortförklara resultaten med ett resonemang som går ut på att skillnaden beror på att de som dricker läsk går upp mer i fettmassa. Men det är inte sant. Skillnaden i total fettmassa mellan grupperna är inte statistiskt signifikant. Här är ett klipp från studiens sammanfattning:

Även Jacob Gudiols slutkläm efter att ha beskrivit studien saknar grund i vetenskapen och verkar tagen helt ur luften:

Studien ledde inte till någon signifikant skillnad på vikten. Tittar man på de icke-statistiskt signifikanta skillnaderna så gick personer som drack mjölk upp 1,36 kg medan de som drack läsk lade på sig 1,28 kg. Viktuppgången var alltså lika, men endast läskkonsumtionen ökade mängden leverfett och bukfett. Dessutom höjde läsken triglyceriderna och totalnivåerna kolesterol i blodet, och orsakade ett högre blodtryck än mjölken. Högt blodtryck är också ett symptom på metabolt syndrom.

Stärkelse bättre än socker

På osakliga grunder avfärdar Jacob Gudiol också en studie som publicerades i somras. Amerikanska forskare har låtit barn med fetma och fettlever ersätta sockret i maten med stärkelse, och sedan mätte de effekten på fettet i levern. Mängden sjön drastiskt inom loppet av nio dagar. Gudiol menar att leverfettet minskar eftersom barnen åt ett kaloriunderskott och gick ner i vikt. Det är sant att en stor andel av barnen tappade i vikt, trots att målet var att hålla deras kalorikonsumtion konstant. MEN. Även hos de barn som inte gick ner i vikt minskade mängden fett i levern. Här är grafen (VAT står för visceral adipose tissue, bukfett, och SAT är subcutaneous adipose tissue, underhudsfettet):

Även leverns fettproduktion minskade, både i gruppen som helhet och hos de som inte tappade i vikt:Som jag skrev tidigare är fettlever i sig inte farligt, men i längden kan levern bli inflammerad och något som kallas non-alcoholic steatohepatitis (NASH) utvecklas. NASH är i sin tur en orsak till skrumplever och levercancer. I en alldeles ny studie kopplar forskare en hög konsumtion av fruktos till en ökad risk för just NASH. I USA är NASH nu den snabbast ökande orsaken till varför unga personer behöver en levertransplantation.

Många frågetecken återstår

Med allt detta sagt vill jag poängtera att det finns många frågor kvar att svara på. Som jag skrev ovan är fruktos en reaktiv molekyl, som bland annat kan orsaka en ökad produktion av syreradikaler i levern. Det kan vara dessa som i längden är skadliga. En del talar också för att antioxidanter kan skydda mot effekten av fruktos.

Ett annat frågetecken är i hur hög grad tarmen och tarmfloran är inblandad. Vår höga sockerkonsumtion påverkar de celler som kantar tarmen, och en del forskare menar att stora doser fruktos kan få tarmarna att läcka på oss. I så fall skulle belastningen på levern kunna förvärras av att det läcker in gifter från tarmbakterierna i blodet. Läs mer om det här.

En ny sak för mig, som jag upptäckte när jag skrev det här inlägget, är att vissa data talar för att olika aminosyror och proteiner i exempelvis vassle kan skydda mot inlagring av fett i levern.

Sist men inte minst hade godis och läsk sannolikt inte alls varit så illa om socker hade gett oss ordentliga mättnadskänslor. När forskare jämförde mellanmjölk och läsk, minskade mellanmjölken hungerkänslorna mer. Fredrik Nyström i Linköping har också gjort ett försök där han visat att grädde mättar bättre än socker. Brist på mättnadskänslor kan förklara den överkonsumtion av socker som vi ägnar oss åt.

SUMMA SUMARUM. Det återstår en del forskning innan vi kan fälla något slags avgörande kring socker, fettlever och metabolt syndrom. De studier som har publicerats den senaste tiden har olika svagheter, men resultaten bekräftar genomgående misstankarna om att socker direkt kan orsaka rubbade blodfetter, fettlever och metabolt syndrom. Jacob Gudiols resonemang är illa underbyggt och det finns väldigt många forskare som inte alls håller med honom.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
919
comments 61

Gourmetkokboken för bebisar – release igår

Jag har sagt det tidigare men det tål att upprepas: sprid den fantastiska kokboken Mums för minigourmeter och matgladisar till varenda bebisförälder som du känner. Så att barnen får sig ett riktigt smakäventyr. Igår var jag på bokens release och fick den signerad av alla tre författarna. 

Melodifestivalen i all ära, men det som gör att Edward Blom, tillsammans med medmåltidskreatören Henrietta Anefalk och Gunilla Kinn Blom…

…förtjänar en speciell plats i himlen är att de lyfter bebisars och barns ätande i härliga Mums för minigourmeter och matgladisar.

Finns det någon viktigare folkhälsofråga än att få vuxna att inse att barn behöver och kan äta riktig mat? Som viltfilé, inkokt lax och äppeltorsk med curry? Istället för pizza, pasta och hamburgare… Eller som Edward Blom sa under bokreleasen igår: ”Det behöver inte smaka potatismos. Vilket tyvärr alla barnmatsburkar gör.”

Extra glad blev jag när de berättade att Smakäventyret varit en inspirationskälla för dem. Boken var tydligen stundvis högläsning i familjen och gav flera aha-upplevelser. Mums för minigourmeter och matgladisar är som den praktiska fortsättningen på Smakäventyret, full med fantastiska recept och konkreta tips.

Och, ja, ibland undrar man hur hjärnan fungerar. Kanske var det julstämningen i lokalen, kanske var det något annat. Men plötsligt när jag stod där och lyssnade till författarna tänkte jag: Ring ut barnmatsburkarnas, industrigrötens och klämmisarnas tid. Ring in matens, kryddornas och de underbara smakupplevelsernas rike.

Mosa inte bara potatisen till din bebis, utan krydda också med kummin och dill.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
420
comments

Om matlycka, fett och mättnadshormoner

Att slippa räkna kalorier är en av de saker jag uppskattar med att ha lagt om kosten. Av riktig mat blir jag mätt och nöjd. Om detta skrev jag för fyra år sedan i ett förord till Birgitta Höglunds kokbok Långkok för LCHF och Paleo. Höglunds recept och mitt förord har nu fått nytt liv i nyutkomna Gammeldags husmanskost på nytt sätt. Här är förordet som handlar om matlycka, fett och hormoner som ger mättnad: 

”Daddy, daddy – can I have the tail to play with”. Pappan hugger snabbt av svansen och kastar till den sex år gamla flickan, som lycklig börjar leka tillsammans med sin lika gamla kompis. De vispar i den röda jorden med svansens penselaktiga topp. Pappan fortsätter att flå och stycka kon. Det måste gå fort. Det är hett ute och köttet förfars snabbt. Det öra som är märkt skär han av och slänger ut i bushen. Ingen får se vem som ägde det döda djuret. Det är grannens ko som har förvirrat sig in på markerna till Hayfield Shenandoah Cattelstation. Köttet är alltså helt gratis. På markerna betar annars över tjugotusen djur. De anställda äter biff till frukost.

Detta minne från norra Australiens stora vidder kommer över mig när jag 30 år senare står i en saluhall i Stockholm. Biträdet i köttdisken har just plockat fram en förpackning med oxsvans från frysen. Den är skuren i åtta bitar. Att det är en svans syns tydligt. Bitarna blir allt tunnare ju längre bort från svansroten man kommer. Jag skrattar för mig själv. I min frys finns mest kycklingfilé och lax. Aldrig har jag köpt oxsvans. Köttet är fettsprängt och mitt i varje bit sitter svansbenet. Det här är början på något nytt, tänker jag, och knallar hem. Det är ett steg mot ett mål som jag har satt upp för mig själv: att utforska nya smaker.

Skär ner på sockret – upptäck en ny värld

Alla recept i den här kokboken innehåller väldigt lite kolhydrater och Birgitta Höglund snålar inte på fettet. Sedan jag började äta lågkolhydratkost har intressant nog min känsla för olika smaker förändrats. Efter något år upptäckte jag att bullar och kakor inte är så goda längre. Den söta smaken blir för intensiv. Saker jag förut älskade, faller nu ganska platt i munnen. Annat har istället börjat smaka mer. Varje krydda har på något vis fått fler dimensioner.

Insikten om att fet mat vare sig påverkar min vikt eller risken att drabbas av hjärtinfarkt, har också bidragit till att jag tycker att det är roligare att laga mat. Förut var varje kalori ett dåligt samvete. Nu njuter jag av varje tugga och mår bra. Dessutom: maten blir mycket godare när man slipper snåla på fettet. Jag byter gärna bullar mot gräddsåser. Allt detta har väckte ett intresse för matlagning och kryddor. När jag fick uppdraget att skriva förordet till den här kokboken blev jag därför väldigt glad. Det är avsparken till ett nytt äventyr: att lära mig långkoka. Jag vill upptäcka nya råvaror, nya kryddor och nya ingredienser. Som oxsvans.

Men till långkok duger inga vanliga kastruller. Min man hittade en stekgryta från Skeppshults i en second handbutik. 375 kronor. I den brynte jag steklök och vitlök, första steget i Birgitta Höglunds ”Oxsvans Stifado”. När tomatpurén fick puttra med löken kom den första ljuvliga doftsensationen. Sedan följde: apelsin, kanel, nejlikor och lagerblad. Mumma för näsan. Oxsvansbitarna stekte jag i en vanlig panna innan allt fick landa tillsammans i stekgrytan. Under åtta timmar fick sedan alla kryddiga smaker gifta sig med varandra i ugnen. Temperatur: 100 °C.

Det kändes väldigt franskt på något vis när jag på kvällen plockade fram grytan. Den mörka färgen, det möra köttet och de mustiga kryddorna gav associationer till en julig variant av boeuf bourguignon. Jag bad mina barn beskriva vad det smakade. ”Pepparkakor, men med riktig peppar i”, svarade min sexåriga son. Min dotter, som verkligen gillade grytan, plockade upp apelsinsmaken och kanelen. Oxsvans Stifado nådde en extra dimension när jag blandade grytan med den rekommenderade myntayoghurten. Smakerna rundades till och landade mjukt på tungan. Först kom apelsinen, sedan nejlika och kanel, efter det den kraftiga smaken av köttet. Tillsammans med rödvinet gav det ett lugn i själen.

Fett – en nyupptäckt sjätte smak på vår tunga

Att vi blir lugna av god och fet mat kan delvis ha att göra med små molekylära mottagare för fett som forskare har upptäckt på våra smaklökar. I skolan lärde vi oss att tungan bär på fyra grundsmaker: sött, salt, surt och beskt. Sedan upptäckte forskare att vi också kan känna av aminosyran glutamat, som är en del av proteinrik mat. Denna smak kallas för umami efter det japanska ordet för ”god smak”.

Men detta är alltså inte slutet på berättelsen om vårt sinne för smak. Fett har visserligen egentligen ingen riktig smak. Forskarna menar därför att det kanske är fel att kalla den nyupptäckta mottagaren på tungan för en smak. Men den gör helt klart att vi känner av att det finns fett i maten. Det är som en liten registrator. När vi stoppar fett i munnen kommer mottagaren se till att nervsignaler skickas upp i hjärnan. Forskning tyder på att både dopamin och endorfiner frisätts; signalämnen som leder till en avslappnad känsla i kroppen.

När jag äter Oxsvans Stifado händer alldeles säkert detta. Endorfinerna far ut i blodet. Men så upptäcker jag att jag äter allt långsammare och långsammare. Kroppen börjar tycka att det får räcka med mat.

Fett – gör dig nöjd under längre tid

Vid det laget har oxsvansen spridit sig i magen och en rad andra hormoner är på väg ut i mitt blod. Det finns en uppsjö molekyler som påverkar hur mätta vi känner oss: leptin, ghrelin, peptid YY, glukagonlik peptid-1 och cholecystokinin. Du behöver absolut inte lägga alla dessa på minnet, men jag nämner dem för att visa att kroppen tar det här med mättnadskänslor på allvar. Hormoner far kors och tvärs mellan mage, tarmar, fettväv, muskler och hjärna. Allt för att se till att vi tar hand om alla näringsämnen på bästa vis.

Ett av dessa mättnadshormon är dock värt lite extra uppmärksamhet, framförallt om man betänker de råd som vi har fått kring att äta fettsnålt. Hormonet heter oleoyletanolamid. Forskarna förkortar det OEA. Så här fungerar det: exakt samma smakmottagare som känner fett på vår tunga, finns också i våra tarmar. Men här har mottagaren en annan funktion. När fettet kopplar till mottagaren i tarmarna frisätts OEA. Detta mättnadshormon är alltså specifikt för fett och forskning visar att det har en speciell egenskap: det ger en långvarig nöjdhet. När forskare har sprutat in OEA i möss äter de mer sällan och går ner i vikt. De verkar helt enkelt stå sig längre på maten som de äter.

När jag åt den rekommenderade lågfettdieten blev jag ofta hungrig bara några timmar efter lunchen. Under fikastunden på eftermiddagen kunde det bli både två och tre kakor. På väg hem från jobbet kurrade magen så att det nästan gjorde ont. Jag fick skynda mig att laga mat.

Mindre hunger på lågkolhydratkost

På en lågkolhydratkost håller sig hungern borta under en längre tid. Jag kan inte påstå att jag är mätt hela tiden. Men jag är liksom inte längre lika upptagen av att tänka på hunger och mat. Det är många som vittnar om de här känslorna. En förklaring kan vara att mer OEA frisätts i kroppen när man äter mer fett. Frånvaron av kolhydrater håller också blodsockret på en låg och jämn nivå. Runt en miljon människor i Sverige har idag så kallat metabolt syndrom. Det är en rubbning i ämnesomsättningen som gör att man lätt får höga blodsocker och dessutom rubbade blodfetter. Ett kännetecken på metabolt syndrom är bukfetma, men ganska många normalviktiga människor är också drabbade. Höga blodsocker göra att kroppen blir inflammerad. Forskarna kallar det för en ”låggradig inflammation”. Det pyr ständigt från immunförsvaret och det leder till en sjukdomskänsla och trötthet, framförallt mot eftermiddagen. Många får värk i sin kropp och blir lätt deprimerade.

Länge har vi trott att enda vägen ut ur detta har varit att snåla på kalorierna och att banta. Forskare har tänkt, kanske helt logiskt, att mängden energi som vi äter är avgörande för hur mycket fett vi lagrar på oss. Men de har aldrig utvärderat detta antagande med vetenskapliga metoder, förrän under senare år. Nu visar forskning istället att personer som får rådet att kraftigt begränsa mängden kolhydrater, automatiskt äter lagom mycket och går ner i vikt. Kanske för att den feta maten bland annat gör att mer OEA frisätts från våra tarmar. När Livsmedelsverket gav oss råd om att dra ner på fettet på 1970-talet, var det så mycket man inte visste om kroppen. Man tänkte till exempel inte på att våra mättnadskänslor påverkas olika av olika former av mat.

Äter med gott samvete

När jag nu har gått över till en lågkolhydratkost upplever jag en stor befrielse. Det är så skönt att slippa räkna kalorier. Att få äta med gott samvete är en ny upplevelse. För Birgitta Höglund har lågkolhydratkost betytt än mer. Hon har sluppit inflammation och värk i sin kropp och är mycket piggare. Det är bra det. För då har hon ork att skriva sina läckra kokböcker som gör att alla vi andra kan ge oss ut på smakäventyr. Om du ska prova en lågkolhydratkost för första gången, tänk inte bara att du ska banta eller få ner ditt blodsocker. Då är det lätt att fokusera på alla sötsaker som man inte längre får äta. Tänk istället på allt det nya du nu kan uppleva. I fettsnål mat blommar aldrig kryddorna ut på samma vis. Nu kan du med gott samvete nå de högre höjderna.

God mat är lycka. Nu ska jag gå iväg till saluhallen för att inhandla älgstek och pumpa. I helgen kommer stekgrytan att få jobba igen.”

Ett tillägg

Det har gått fyra år sedan jag skrev detta förord, men det gäller fortfarande. En sak vill jag lägga till: den fettsyra som gör att OEA frisätts i kroppen är oljesyra, en enkelomättad omega-9-fettsyra. Det finns rikligt av oljesyra i exempelvis olivolja, mandel, olika former av nötter, grisfett (fläsk) och avokado. Ungefär en fjärdedel av fettet i mjölk är oljesyra.

Blir du sugen på att laga Oxsvans Stifado? Här hittar du receptet: Gammeldags husmanskost på nytt sätt.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
237
comments 4

Sockerindustrin stoppade forskning som visade att socker kan orsaka hjärt-kärlsjukdom

Precis som tobaksindustrin har sockerindustrin påverkat forskningen. 1971 stoppade de studier på råttor som visade att socker påverkar tarmfloran och rubbar blodfetterna. Under ett halvt sekel har industrin lyckats hindra viktig kunskap från att sprida sig. 

År 1965 fick forskare på Harvard betalt av Sugar Research Foundation, en amerikansk organisation sponsrad av sockerindustrin, för att skriva en översiktsartikel som visade att socker är ofarligt för hjärtat. Det visade Cristin Kearns, forskare vid UCSF i San Francisco, förra året: Så lurades vi av sockerindustrin.

Nu har Kearns grävt vidare i arkiven och kan avslöja att Sugar Research Foundation 1967-1971 finansierade djurförsök där forskare vid universitetet i Birmingham skulle undersöka om socker påverkar risken för hjärt-kärlsjukdom. Studien visade att socker rubbar blodfetterna och att tarmfloran var inblandad i processen: Sugar industry sponsorship of germ-free rodent studies linking sucrose to hyperlipidemia and cancer: An historical analysis of internal dokuments. Dessutom höjde socker halten av ett protein som är kopplat till cancer i urinblåsan.

De negativa resultaten fick sockerindustrin att dra in pengarna till projektet som lades ner.

Sockerindustrin har alltså jobbat precis som tobaksindustrin; de har direkt stoppat forskning som kan påverka deras försäljning.

Just nu tänker jag saker som inte passar sig att skriva. Så vi går vidare.

Socker, tarmflora och blodfetter

Intressant med den stoppade studien är att den kopplar ihop socker med en rubbad tarmflora och rubbade blodfetter. I Det sötaste vi har berättar jag att fettbildningen i levern ökar när vi äter mycket av sockerarten fruktos (som finns i det vita sockret). Fettbildningen i levern rubbar blodfetterna och kan i längden sannolikt orsaka fettlever. I en faktaruta i kapitlet En oreda i tarmfloran står sedan följande (för er som inte har läst mina böcker är metabolt syndrom den rubbade ämnesomsättningen som personer med bukfetma och typ 2-diabetes har):

Tarmläckage och bakteriegifter verkar kunna bidra till fettlever

Som du har kunnat läsa tidigare har personer med metabolt syndrom oftare en utarmad tarmflora med många inflammationsdrivande bakterier. Detta är också kopplat till ett tarmläckage. Bakterierna har speciella molekyler, så kallade endotoxiner (betyder inre gift), i ett membran som omger bakterien. Halten av dessa gifter är förhöjda i blodet vid metabolt syndrom och typ 2-diabetes. En del forskare menar att detta är en bidragande orsak till den leverförfettning som jag beskriver i kapitel 3. Om möss matas med fruktos leder det till ett tarmläckage, mer bakteriegifter i blodet och i förlängningen en leverförfettning. Men om mössen samtidigt får antibiotika verkar det kunna skydda mot leverförfettningen. Antibiotika kan få en frisk tarmflora att hamna i obalans, men samtidigt kan antibiotika hjälpa till att slå ut en ohälsosam tarmflora. I det här fallet motverkade antibiotikan de giftproducerande bakterierna. Experimentet tyder på att en rubbad tarmflora kanske påskyndar utvecklingen av fettlever och metabolt syndrom.

Alltså. Den forskning jag refererar till i faktarutan publicerades 2008 och 2009. Men sockerindustrin kände till kopplingen mellan socker, tarmflora och rubbade blodfetter redan i början av 1970-talet.

Ytterligare djurförsök visade i maj i år att fruktos orsakar läckande tarmar på möss. I september publicerade forskare också en översiktsartikel kring fruktos, tarmfloran och risken för fettlever.

Vi tänker att detta är ny kunskap. Sockerindustrin hade den redan för 50 år sedan. I ett halvt sekel har de lyckats hindra kunskapen från att sprida sig. Så mycket sjukdom. Så i onödan. Är det någon mer som känner sig matt?

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
2080
comments 8