Hur får jag i mitt barn allt järn det behöver? Den frågan har jag fått från mängder av föräldrar som inte vill ge sina bebisar den industritillverkade pulvergröten. Nu finns äntligen en lösning! Den stavas Mini+. Det är ett nytt järntillskott som du kan använda för att berika allt från pannkakor till hemlagad gröt.

Vad gör att Livsmedelsverket rekommenderar föräldrar att ge sina bebisar industritillverkad pulvergröt? Det har jag länge undrat. Det är en jättekonstig produkt. I vissa fall är gröten baserad på rent vetemjöl. Många varianter innehåller också en ordentlig dos vasslepulver, som är rikt på mjölksocker, eller ett sötande juicekoncentrat. Vilken vuxen skulle välja att laga gröt med vetemjöl, vasslepulver och äppeljuicekoncentrat?

Det viktigaste skälet till att Livsmedelsverket rekommenderar denna sörja till bebisar är att den är berikad med järn. Och det råder inget tvivel om att bebisar behöver järn. De har ett nästan lika stort järnbehov som vuxna män, men äter ju väldigt mycket mindre. Därför måste maten vara järntät. Får bebisar inte allt järn de behöver, kan hjärnans utveckling påverkas. 

Men frågan är varför järnet måste ges via en ofta ultraprocessad gröt? Varför finns det inte någon form av järntillskott som föräldrar kan i vanlig havregrynsgröt eller bovetegröt? Det är nyttigare och dessutom bättre för bebisars ätträning.

Ge järnet med Mini+

I åratal har jag undrat detta och ni är många som har mejlat och frågat: Vad kan jag ge min bebis i stället för pulvergröt?

Nu finns det äntligen ett svar på den frågan: Ni kan ge järnet med Mini+!

När Daniel och Marlén Melander fick barn stannade de nämligen inte vid att undra, utan de tog tag i problemet. Nu lanserar de sitt nya järntillskott för barn, baserat på ekologiskt glutenfritt havremjöl, hemoglobinpulver och blåbärspulver. Det är granskat och godkänt av livsmedelsinspektören i Helsingborg. Här ser du innovatörerna:

Hemjärn – tas upp lättare av kroppen

Det riktigt fina i kråksången är att järnet i Mini+ kommer ifrån hemoglobin. Kroppen tar upp så kallat hemjärn ungefär tre gånger lättare än icke-hemjärn, vilket är bra. Många andra järntillskott är baserade på icke-hemjärn. När kroppen inte klarar att ta upp järnet, kan det orsaka förstoppning, illamående och andra magproblem.  

På bilden i topp ser ni paret Melanders dotter Nea. Hennes frukost består numera av pannkaka med Mini+. Du hittar receptet via denna länk. Pannkakorna är lite mörkare än vanliga pannkakor eftersom både hemjärn och alla härliga antioxidanter i blåbärspulvret ger färg.

Så klart kan du ha Mini+ i annan mat också, men du ska absolut inte överdosera. För höga mängder järn i maten är skadligt. Så lagom är bäst!

Dela och sprid detta till alla småbarnsföräldrar du känner. Även kvinnor kan välja detta järntillskott. Det är alldeles för många som har järnbrist i dagsläget!

Jag har inte fått någon kompensation för att skriva detta inlägg, utan gör det eftersom jag tycker det är viktigt. Företaget Mini Ferrum har dock blivit företagsvänner till Kostfonden, så tack för det!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Vi pratar om ”tillsatt socker” i maten, men enligt lagstiftningen är socker inte någon tillsats. Därför har det inget E-nummer. Men vad skulle ha hänt om EU hade krävt att socker skulle genomgå samma säkerhetsgranskning som andra tillsatser? Svaret är att utbudet i våra butiker skulle ha förändrats på ett brutalt vis. En del hyllor hade helt tömts på sina produkter. 

Varför har inte tillsatt socker något E-nummer, som alla andra tillsatser? Den frågan slog mig när jag skrev Fejkmaten. Många tillsatser i vår mat är naturliga ämnen som industrin utvinner från olika grödor. Lutein, E 161b, är ett gult färgämne som de får från ätliga frukter och växter.  Lecitin, E 322, är ett emulgeringsmedel som de får från sojabönor, solrosfrön eller raps. Steviaglykosider, E 960a, är ett sött ämne som de får från växten stevia. Socker är ett sött ämne som de får från sockerbetor eller sockerrör. Men socker har inget E-nummer. Varför?

Socker uppfyller alla krav på att vara en tillsats

Vill man få svar på den frågan, kan man söka sig till den lagstiftning som reglerar tillsatserna i vår mat, EG-förordning 1333/2008. Där står:

Livsmedelstillsatser är ämnen som normalt inte i sig konsumeras som livsmedel men som tillförs livsmedel för ett tekniskt ändamål som beskrivs i denna förordning, som t.ex. konservering av livsmedel.

Andra tekniska ändamål som man nämner i lagstiftningen är bland annat att tillsatsen kan ge en speciell konsistens eller söt smak.

Socker uppfyller detta. Vi äter sällan socker som ett enskilt livsmedel, utan vi har det i maten för att få söt smak, en speciell konsistens eller konservera. Så varför får andra ämnen som fyller dessa funktioner ett E-nummer men inte socker?

Socker är undantaget från lagstiftningen om tillsatser

Svaret på den frågan hittar man i artikel 3, paragraf 2a. Där står:

Följande anses inte vara livsmedelstillsatser:

i) Monosackarider, disackarider eller oligosackarider samt livsmedel som innehåller dessa ämnen och som används på grund av sina sötande egenskaper.

Druvsocker och fruktos är monosackarider. Vanligt socker och mjölksocker är disackarider. Maltodextrin är oligosackarider.

Med en enkel paragraf har man alltså undantagit alla former av socker och sirap från lagstiftningen om livsmedelstillsatser. Varför socker får en specialbehandling framgår inte. Det bara är så. Men låt oss leka med tanken att paragraf 2a i artikel 3 inte hade funnits. Vad hade hänt då? Hur hade socker klarat av de krav som EU ställer på andra livsmedelstillsatser?

Andra livsmedelstillsatser genomgår en hård granskning

Väldigt dåligt, kan man sammanfattningsvis svara på den frågan. Som du kan läsa i Fejkmaten har den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) de senaste åren genomfört en ny riskbedömning av i princip alla befintliga livsmedelstillsatser med E-nummer. Utifrån toxikologiska studier på djur och människor har EFSA:s expertgrupper satt en gräns för hur mycket av olika tillsatser vi maximalt bör få i oss. Experterna kallar det för ett acceptabelt dagligt intag.

Som ett exempel upptäckte EFSA i sin genomgång att sorbinsyra, E 200, tycks kunna påverka fosterutvecklingen hos möss och kaniner. Doser som var lägre än 1 110 milligram per dag och kilo kroppsvikt, var dock säkert för djuren. För att sorbinsyra absolut inte ska ha någon effekt på oss människor under vårt långa liv, använder EFSA en marginal på 100 mot denna säkra nivå. Så de har satt det acceptabla dagliga intaget för oss människor till 11 mg sorbinsyra per dag och kilo kroppsvikt.

Hur klarar socker säkerhetskraven för tillsatser?

Låt oss nu ställa samma krav på socker. I den vetenskapliga litteraturen kryllar det av mus- och råttstudier som visar att tillsatt socker orsakar olika sjukdomar. I en studie från 2013 fick mössen 25 procent av sina kalorier från socker. Det ledde till att mössen oftare dog i förtid, och fick färre avkommor. I en studie från 2016 visade forskarna att möss som fick socker oftare fick bröstcancer. I en sammanställning av många olika djurstudier, kunde forskarna dra slutsatsen att socker bidrar till typ 2-diabetes. Det finns också djurstudier som visar att glukos-fruktossirap kan bidra till tjocktarmscancer, och att fruktos driver på tillväxten av prostatacancerceller och metastaser i levern.  

I vissa studier har forskarna gett djuren extrema mängder socker. I andra ligger mängderna på cirka 25-30 procent av alla kalorier. Låt oss för enkelhetens skull anta att 15 procent av alla kalorier skulle vara en säker gräns. Använder vi EFSA:s säkerhetsmarginal på en faktor 100 borde vi människor alltså få maximalt 0,15 procent av alla våra kalorier från tillsatt socker.

Majoriteten av alla livsmedel innehåller tillsatt socker

Inte ens den mest rabiata sockermotståndaren klarar nog den gränsen med dagens livsmedel. Det skulle innebära att vi bara kunde äta typ 1 gram socker per dag. Det är ungefär en tredjedels sockerbit.

Faktum är att om EU tog bort paragraf 2a i artikel 3 i lagstiftningen om livsmedelstillsatser, så skulle det behöva ske en brutal utrensning i våra butiker. Mängder av livsmedel skulle bli förbjudna.

Det mest uppenbara är kanske att godishyllorna på väg fram mot butikskassorna i princip hade tömts helt. Vissa små öar av sötningsmedelssötat godis skulle bli kvar, men allt annat skulle ha försvunnit.

Andra hyllor som skulle ha blivit ekande tomma är de för sylt, läsk, saft, kakor, bullar, efterrätter och andra sötsaker. I frysdisken hade nästan all glass försvunnit och i mjölkkylen hade typ varannan produkt behövts tas bort.

Flinghyllan hade blivit kraftigt nedbantad. Produkterna med tecknade figurer på – de som företagen marknadsför mot barn – skulle ha rykt all världens väg.

I brödhyllan hade limpor förbjudits. Pågen och Skogaholm hade behövt halvera sitt sortiment (minst). Polarbröd hade nästan försvunnit som varumärke.

Det hade också varit svårt att hitta någon sill till midsommar, och knappt någon enda barbecuesås till grillningen på kvällen.

Den värsta tillsatsen har inget E-nummer

Faktum är att om EU skulle börja räkna tillsatt socker som en tillsats, hade storleken på våra butiker kunnat krympa avsevärt. Många av oss hade säkert tyckt att det var en eländig förändring, men vi människor är anpassningsbara. Snart hade vi vant oss. Den stora vinstlotten hade blivit en kraftigt förbättrad folkhälsa och kortade vårdköer. Vi som i dagsläget aktivt väljer bort matvaror med många E-nummer i, hade nog också börjat undra varför vi lagt så stor möda på det när en av de värsta tillsatserna inte ens haft något E-nummer.

För så här är det: säkerhetskraven för olika E-nummer är generellt mycket högre än för tillsatt socker. När det gäller tillsatt socker har vi knappt några säkerhetskrav alls, trots att det bidrar till mängder av dödliga sjukdomar i djurförsök.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Häromdagen kom ett mejl från en person som arbetar i livsmedelsbranschen. Hon har tappat motivationen och menar att det jag skriver om i Fejkmaten är sant. Livsmedelsindustrin skapar billiga och konstgjorda livsmedel, för att sedan sälja dem med diverse budskap som de vet lockar oss konsumenter. Jag tänkte på hennes brev när jag nyligen granskade alla trendiga veganostar. De är själva definitionen på fejkmat.

Ett av huvudbudskapen i min nya bok Fejkmaten är att vår mat börjar bli alldeles för näringsfattig. Livsmedelsbolagens skapar konstgjord mat utifrån ultraprocessade ingredienser, som är mer eller mindre rena kemiska substanser. Men vår fantastiska kropp klarar inte det. På insidan av Fejkmatens omslag finns en bild av livets komplexa kemiska maskineri. Det ser ut så här:

Du kan titta på bilden i full upplösning via denna länk. Gör det. För många blir det en aha-upplevelse. Det du ser är de grundläggande kemiska reaktioner som driver allt liv på jorden. Poängen är att om detta underverk ska fungera, måste du äta de hundratals ämnen som driver ditt maskineri. Det handlar om vitaminer, mineraler, fibrer och mängder av andra ämnen med fantasifulla namn som karnitin, zeaxantin och glycerofosfokolin. (Inget du behöver lära dig, men jag nämner det för att du ska förstå vilken cool kropp du har.)

Livsmedelsindustrin tar genvägar mot billigare mat

Att vår kropp behöver näringsämnen är dessvärre inget som dagens livsmedelsföretag tar hänsyn till när de skapar vår moderna mat. De prioriterar i stället annat. I förra veckan fick jag ett mejl från en person som jobbar inom livsmedelsbranschen. Så här skriver hon:

Det du berättar och varnar om, den så kallade fejkmaten, är precis vad jag hjälper kunderna att utveckla. Jag vet exakt vilka ingredienser och genvägar man ska ta för att få produkten billigare, godare, mer hållbar, ”fri från” och mer attraktiv för konsumenten. Och allt handlar bara om pengar, det är hela auran på företaget även om det aldrig skulle direkt erkännas. Det är absolut intressant och enormt utmanande, men för varje dag tappar jag mer motivation då allt jag gör egentligen helt går emot mina egna värderingar.

Veganprodukter som är fria från allt – även vitaminer

Hennes formulering – att bolagen satsar på att få produkterna ”fria från” – drabbade mig när jag gick förbi de här veganostarna i butiken:

De förkroppsligar vad fejkmat verkligen är: mat som låtsas vara något det inte är. De ser ut som ost och smakar som ost, men i själva verket är produkterna något slags ostattrapp. De är skapade med hjälp av kokosolja, konsistensgivare (stärkelse), färgämnen och aromer, som ger smak. That’s it. Att de knappt innehåller några riktiga råvaror gör så klart att de är fria från det mesta. Därför kan de säljas med budskap som dessa:

Problemet är att ostarna i princip är lika näringsfattiga som godis. De innehåller knappt något smörjmedel alls till vårt fantastiska maskineri, förutom lite betakaroten, som används som färgämne, och vitamin B12, som är tillsatt.

I riktig ost finns både betakaroten och vitamin B12 naturligt. Där finns även ämnen som riboflavin, folat, vitamin A, vitamin E, magnesium, zink, kolin och en hel del protein.

Fejkmat är lika dyr som vanlig mat

Ska vi leva och ha hälsan kan vi helt enkelt inte ersätta naturlig mat med konstgjorda substitut. Men vet ni vad det intressant är? Trots att ungefär hälften av dessa ostattrapper består av rent vatten, så säljer företagen dem för ungefär samma pris som vanlig ost. Kilopriset ligger på närmare 130 kronor. Och här finns förklaringen till varför antalet vegoprodukter på butikshyllorna har exploderat. Det är lönsamt att sälja konstgjord mat.

Många tror att all veganmat per automatik är nyttig, men vår kropp behöver naturlig mat. Vill vi äta veganskt behöver vi lägga annat på mackan, kanske lite jordnötssmör med skivad banan på? Eller varför inte vegopastej enligt det här receptet?

Äter vi stora mängder fejkmat blir vi sjuka, oavsett om det står vegan på förpackningen eller inte. Ni får gärna dela och sprida den här informationen. Det är många konsumenter som luras av de här nya produkterna.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Är det möjligt att göra en av Sveriges sämsta glassar ännu sämre? Svaret är ja. GB har nu förändrat receptet på sina BigPacks så att de till 90 procent består av vatten, glukos-fruktossirap, socker och glukossirap.  

Greenwashing. Det var det ord som kom till mig när jag nyligen insåg att GB har gjort om sina BigPack–glassar. GB stoltserar med att glassen har ett ”nytt recept med lägre klimatavtryck än tidigare recept.” Samtidigt har de lyckats rationalisera bort i princip alla ingredienser som har burit minsta spår av nyttighet.   

Förut bidrog mjölk med näring

Inte för att GB:s BigPack tresmak tidigare har varit någon hälsobomb. Ingredienslistan såg ut så här:

Skummjölk, glukos-fruktossirap, vatten, socker, kokosolja, glukossirap, dextros, vasslepulver, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl , guarkärnmjöl, karragenan), arom, rödbetsjuice framställd av koncentrat, färgämnen (klorofyllinkopparkomplex, kurkumin, annattoextrakt).

Det var redan då en extremt näringsfattig produkt, men i skummjölken fanns ändå en del vattenlösliga vitaminer, som exempelvis olika B-vitaminer.

Nu består BigPack till 90 procent av vatten och socker

Nu har GB ersatt skummjölken med rent vatten. Den nya, smått fascinerande ingredienslistan ser ut så här:

Vatten, glukos-fruktossirap, socker, glukossirap, kokosfett, ärtprotein, stabiliseringsmedel (guarkärnmjöl, fruktkärnmjöl), arom, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), rödbetsjuicekoncentrat, salt, färgämnen (klorofyllinkopparkomplex, kurkumin, annattoextrakt norbixin).

De enda produkter där företag annars brukar lyckas pressa in tre former av socker bland de fyra första ingredienserna är olika former av godis. Problemet är att i socker finns ingen näring alls. Kokosfett är också i princip tomma kalorier. De enda ingredienser som kan bidra med näringsämnen i det nya receptet är den minimala mängden rödbetsjuice och ärtproteinet, som utgör futtiga 0,6 procent av glassen (det kan man lista ut om man kollar på mängden protein i näringsdeklarationen).

BigPack innehåller ett osäkert E-nummer

När man tidigare skannade GB:s tresmak med vår app Matchecken visade sockerfiltret i alla fall rött. Nu blir det svart:

Som ni ser varnar appen också för osäkra E-nummer. Det är för att den gröna färgen i glassen kommer från klorofyllkopparkomplex, E 141.

Ni som har läst Fejkmaten vet att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) håller på att granska alla E-nummer. När det gäller klorofyllkopparkomplex har myndigheten flera allvarliga frågetecken. Bland annat saknas studier som undersöker om klorofyllkopparkomplex kan bidra till cancer. Därför har EFSA gett industrin i uppdrag att utreda det. I väntan på resultaten från den utredningen har vi lagt klorofyllkopparkomplex i Matcheckens filter för osäkra E-nummer (läs mer via denna länk).

Vi klarar inte fler näringsbefriade produkter

GB hade säkert som syfte att skapa en klimatsmartare glass, och så klart blir alla produkter som reduceras till vatten och socker mer klimatsmarta. De blir också väldigt billiga att tillverka. Däremot kan de inte tjäna som livsmedel. Vår kropps fantastiska maskineri kräver vitaminer, mineraler, antioxidanter och fibrer för att fungera. Det är liksom så evolutionen har skapat oss.

Dela och sprid detta till alla föräldrar ni känner. Våra barn kan inte äta det här. Många av dem får redan nu i sig för lite näring. Deras kroppar klarar inte att ta hand om fler ekande tomma kalorier. De livsmedel som vi utvecklar för att rädda klimatet, måste också vara hållbara för våra kroppar. 

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Vetegroddar – en restprodukt från produktionen av vetemjöl – ser hyfsat menlösa ut. I dagsläget blir dessa gulbeige flingor ofta till djurfoder, men det är att slänga pärlor till svinen! Bakom den trista fasaden döljer sig nämligen mängder av näring. Dessutom innehåller vetegroddar ämnet spermidin, som i djurförsök har visat sig vara livsförlängande.

Cirkeln är sluten. Så kändes det när jag första gången smög ner lite vetegroddar i mina barns pannkakor, för min mormor var ett vetegrodds-fan. Hon hade det på sin morgonfil. Min gissning är att hon var inspirerad av frisksportaren Are Waerland, som redan på 1930-talet predikade att vi skulle ta hand om vår tarmflora och hälsa. Han förespråkade råkost: kål, morötter, rödbetor, grönkål och spenat. På filen skulle man ha kruskakli, linfrön och… vetegroddar.

Som barn tyckte jag inte att min mormors fil såg så värst god ut. Men nu är jag där själv. Jag strör vetegroddar i lite allt möjligt, för när jag skrev Fejkmaten fick jag två aha-upplevelser som båda handlade om vetegroddar.

Vetegroddar innehåller en stor del av vetets näring

Den första kom när jag filade på kapitlet om hur livsmedelsindustrin processar vetekorn och formar ingredienser som maltodextrin, glukossirap och druvsocker. I det första steget bryter industrin sönder de näringsrika kornen till sina beståndsdelar: frövita, kli och grodd. Frövitan – vetets energidepå – blir till vetemjöl. Kliet och grodden tas bort och blir ofta till djurfoder.

När jag skrev detta fick jag ett infall: att jämföra näringsinnehållet i vetemjöl, vetekli och vetegroddar. Sagt och gjort, jag letade upp dem i Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas. Resultatet blev iögonfallande:

Att vetemjöl är näringsfattig har jag länge vetat, men att typ 90 procent av vetets näring försvinner när man gör vetemjöl hade jag ingen aning om. Inte undra på att Livsmedelsverket tjatar om att vi ska äta fullkorn. Bilderna visar bara några av alla vitaminer och mineraler som vi behöver, men mönstret är detsamma för majoriteten av vetes alla näringsämnen. Det mesta återfinns i kliet och grodden, som i dagsläget alltså ofta blir djurfoder. Så vi äter energin. Djuren får näringen.

Vetegroddar i pannkakor – en hit

När jag såg skillnaden mindes jag den där gulbeige vetegroddshögen som min mormor hade på sin fil. Plötsligt förstod jag hur rätt hon hade. Så jag bestämde mig för att köpa hem lite vetegroddar, men de var inte lätta att hitta. Mindre butiker säljer dem sällan, i större butiker brukar de återfinnas bland olika mjölvarianter.

Mitt första test var att ha vetegroddar i mina hembakta frallor. I dem blandar jag lite olika mjölsorter, som durra, bovete och havre. Resultatet av experimentet: ett saftigare bröd. Efter det smög jag in vetegroddar i mina superkraftspannkakor.

Ingen märkte något. Här är receptet:

• 6 ägg
• 0,5 dl vetegroddar
• 0,5 dl bovete-, durra- eller teffmjöl
• 1 dl havregryn
• 1 dl vetemjöl
• 0,75 tsk salt
• 5 dl mjölk
• 75 gram smör + smör till stekning

Vispa ihop äggen med de torra ingredienserna till en jämn smet. Rör i mjölken. Smält smöret och vispa i. Om du har tid: låt smeten stå i 15-30 min. Då blir det lättare att steka pannkakorna. Använd en lite mindre stekpanna. Pannkakorna blir godast om du steker dem tunna!

Det intressanta var att vetegroddar inte förändrade smaken. De blev som ett omärkligt näringstillskott. Därför hällde jag också i en halv deciliter i de low-sugar high-spices pepparkakor som jag bakade till jul.

Lite skruvat, jag håller med, men ni ser själva på bilden. Det syns inte ett spår av vetegroddarna. Det fungerade faktiskt utmärkt.

Ämnet spermidin tycks förlänga livet

Så till nästa insikt. Den kom när jag läste Maneter åldras baklänges av Nicklas Brendborg, en grymt intressant bok som jag verkligen kan rekommendera. Han berättar bland annat om ämnet spermidin som vi tillverkar i vår egen kropp och som också finns i rikliga mängder i vetegroddar. Spermidin triggar något som kallas för autofagi; en process där våra celler börjar städa bort gammalt skadat material och som tycks skydda mot åldrande.

Detta fick mig att börja rota i forskningen om spermidin och det blev en faktaruta i Fejkmaten (som då egentligen var färdigskriven). I vetenskapliga experiment där flugor, maskar och möss har fått spermidin har man nämligen sett att deras liv har förlängts.

Dags för vetegroddens revival

Om spermidin även kan förlänga livet på oss människor står ännu skrivet i stjärnorna, men jag tycker ändå att det är dags för vetegroddens revival. Nyligen hade jag det också på min fil. Då kom Trille-troll plötsligt till mig. Det var en tokig liten figur som min mormor brukade berätta om. Jag har inte tänkt på honom på väldigt många år. Han ställde alltid till en massa bus. Som sagt, cirkeln är sluten.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Livsmedel som består av sirapssöta juicekoncentrat kan marknadsföras som ”frukt”. Det har en rad kommunala livsmedelsinspektörer beslutat efter att jag har klagat på flera produkter. Inspektörerna menar att vi konsumenter inte förväntar oss att det som företagen påstår är frukt, verkligen är frukt. Därför får det marknadsföras som frukt.

Låter det snurrigt? Det är det. I Fejkmaten drar jag slutsatsen att vårt språk har förlorat sin betydelse i butiken. Beslutet ovan är en av orsakerna till det. Men låt oss ta det från början.

Livsmedelsverket rekommenderar oss att äta frukt eftersom det är nyttigt. Men många av de produkter som livsmedelsbolag marknadsför som frukt, består egentligen av ohälsosamma juicekoncentrat. Eftersom frukt och juicekoncentrat är två skilda saker, skrev jag i höstas ett öppet brev till en rad livsmedelsföretag där jag frågade hur mycket de kan processa en frukt innan det slutar att vara en frukt.

Exotic Snacks måste ändra sin förpackning

Efter det öppna brevet skickade jag in klagomål på flera produkter till kommunerna som granskar bolagen. En av produkterna var Exotic Snacks ”BARA”-godisar:

Exotic Snacks menar att de säljer ”fruktbitar med mango och ananas”, men egentligen är det ett godis som mestadels består av ett äppeljuicekoncentrat.

Anmälan ledde till ett snabbt beslut från livsmedelsinspektören i Huddinge. Han ålade Exotic Snacks att ändra förpackningarna. I framtiden kommer det att stå: ”fruktiga bitar med smak av mango och ananas” på dem. Dessutom ska Exotic Snacks komplettera bilden på framsidan med bilder av de godisar som förpackningen verkligen innehåller.

Detta var ett rimligt beslut, tycker jag. Ändringarna kommer göra att det blir tydligt för oss konsumenter vad vi köper.

Övriga livsmedelsbolag får kalla juicekoncentrat för frukt

Förvånande nog tog de övriga livsmedelsinspektörerna ett helt annat beslut. De träffades gemensamt för att utvärdera mina klagomål, som gällde följande produkter:

Coops ”fruktgodingar” som är sötare än hallonbåtar. Huvudingrediensen är äpplejuicekoncentrat, men Coop påstår på framsidan att det är 92 procent frukt.

Cloettas nya godis som de menar innehåller ”äkta frukt”, trots att en stor del är juicekoncentrat. Det som de kallar för ”bär” består också av juicekoncentrat.

Den här nya formen av sylt från Orkla. De anser att det är ”bara bär & frukt”, men en väldigt stor andel är juicekoncentrat. Sylten är därför två–tre gånger sötare än en produkt gjord på ”bara bär och frukt” borde vara.

Sempers ”fruktgröt med äpple & päron” som vare sig innehåller äpplen eller päron, utan bara juicekoncentrat.

Sempers ”fullkornsvälling med frukt & yoghurt”, som visserligen innehåller bananflingor men också äppeljuicekoncentrat och päronjuicekoncentrat.

Enagos ”havregröt äpple” där det som Enago kallar äpple är ett… äppeljuicekoncentrat.

Ordet frukt betyder inte frukt i butiken

Personligen anser jag att alla dessa produkter är vilseledande eftersom det som kallas för frukt bör bestå av riktig frukt, torkad frukt eller åtminstone en fruktpuré. Men livsmedelsinspektörerna från Malmö, Solna, Alingsås och Sundbyberg, som träffades tillsammans med Livsmedelsverket, tyckte annorlunda. De kom fram till att vi konsumenter inte förväntar oss att dessa produkter ska innehålla riktig frukt. Därför får det kallas för frukt. De avslår klagomålen med motiveringen:   

”…att dessa typer av produkter inte förväntas innehålla hela delar av frukt eller bär. Dessutom finns information om beredningsformen i ingrediensförteckningarna.”

I klartext betyder att vi konsumenter inte kan lita på ordet ”frukt” i butiken. Vill vi veta om livsmedelsbolagen menar riktig frukt, fruktjuice eller fruktjuicekoncentrat, måste vi vända på förpackningen och läsa ingredienslistan.

Vill du avslöja fuskfrukt? Använd Matchecken

Eftersom jag personligen är innerligt trött på att försöka uttyda svårläsliga ingredienslistor, använder jag i stället vår app Matchecken. Om du skannar en varas streckkod, kan du lätt avslöja fejkfrukt och fejkbär med Matcheckens sockerfilter:

Riktiga frukter och bär blir gröna. Fejkfrukt eller fejkbär – som innehåller juicekoncentrat – blir röda eller svarta. Tydligt och bra.

Förutom att det är galet att livsmedelsbolagen får använda vårt svenska språk lite hur som helst i butiken, är det intressant att livsmedelsinspektörerna landade i helt olika beslut. Det säger allt om livsmedelslagstiftningen. Den verkar gå att tolka lite hur som helst.

Slutsatsen är i alla fall att vi konsumenter ska förhålla oss djupt skeptiska till vad som står på olika livsmedelsförpackningar. Livsmedelsbolagen försöker väldigt ofta få sina varor att framstå som nyttigare än vad de egentligen är. Märkligt nog verkar de inte vara så speciellt rädda om sin trovärdighet.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Den förbaskade pandemin är äntligen över. Så nu går det att hålla föredrag igen! Jag är så glad för det. På tisdag 26 april far jag till Strömstad för att prata om min nya bok Fejkmaten. I början av maj bjuder Coop Gotland in till tre föredrag om socker. Den 10 maj blir det boksignering i Mölndal och ett föredrag Borås. Till sist – 2 juli – blir det LCHF-camping i Säffle.

Under pandemin har jag verkligen saknat att få hålla föredrag. Det är mycket roligare att få träffa er läsare i verkligheten, än att sitta bakom en datorskärm och knattra fram sitt budskap. Och nu när alla restriktioner är över kan det roliga äntligen få börja igen! Under våren och sommaren är sex olika föredrag och en boksignering inbokad.

Strömstad, 26 april

Först ut är Strömstad, där jag ska prata om Fejkmaten. På tisdag i nästa vecka, 26 april kl. 14.00, blir det föredrag för alla som är medlemmar i pensionärsföreningarna SPF och PRO i Kulturhuset Skagerack. Läs mer via denna länk. Senare på kvällen, kl. 18.30, bjuder Strömstad city spa in till föredrag i Strömstads gymnasium. Klicka här för mer info.

Gotland, 2-4 maj

På Gotland bjuder Coop in till föredrag i Visby, Klintehamn och Slite den 2-4 maj. Coop Gotland har ju infört Sockercheckens märkning på sina hyllor (så bra!). Under föredragen kommer jag att berätta varför vi alla behöver bli mer sockersmarta och vad du kan göra för att hålla koll på det tillsatta socker. Du bokar din biljett via denna länk.

Mölndal, 10 maj, boksignering

Den 10 maj ska jag till Borås. Men på vägen dit kommer jag att stannat till vid Ekospeceriet som ligger i Mölndal, och signera böcker. För er som vill komma dit och få Fejkmaten signerade – eller bara säga hej – så finns jag där mellan 15.00-16.30. Det ska bli så roligt få besöka Ekospeceriet! Det verkar vara en så fin butik. En av ägarna, Jonas Olsson, har länge varit företagsvän till Kostfonden. För det är jag honom evigt tacksam.

Borås, 10 maj

Efter stoppet vid Ekospeceriet far jag vidare till Borås. Kulturförvaltningen i Borås Stad anordnar föredrag om Fejkmaten, kl 19.00 på Hemgården. Du hittar mer info och kan boka biljett om du följer den här länken.

Säffle, 2 juli, LCHF-camping

Precis innan semestern – den 2 juli – är det återigen dags för LCHF-campingen i Säffle. Den pågår mellan 30 juni-3 juli. Det brukar vara så trevligt och sommarvackert där! Förutom att prata om Fejkmaten, kommer jag att ge en uppdatering av Kostfondens arbete och jag kan utlova spännande nyheter. Så kom dit! Du anmäler dig via denna länk.

Hoppas att vi ses under någon av dessa tillställningar! Tipsa alla som du känner på dessa orter.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

I arbetet med boken Fejkmaten har jag klagat på en hel rad livsmedel som marknadsförs till bebisar. Flera har visat sig vara vilseledande, bland annat klämmisar som felaktigt har sålts som ”yoghurt” och ”gröt”. Företagen har också fått i uppdrag att ändra på förpackningar där de har försökt få skräpmat till bebisar att framstå som nyttigt.  

De senaste åren har jag skrivit två öppna brev till barnmatsföretag. Det enda var riktat till Semper, och handlade om den skräpmat som de säljer till bebisar under varumärket Organix. Det andra riktade jag till flera barnmatsföretag som har sålt juicesötat fruktmos under beteckningen ”gröt”.

I samband med de öppna breven har jag skickat in klagomål på barnmat som jag har uppfattat som vilseledande. Nu har de kommunala livsmedelsinspektörerna beslutat att flera produkter bryter mot lagstiftningen och de har ålagt barnmatsföretagen att ändra på dem.

Yoghurt måste innehålla en levande bakteriekultur

Den första förändringen är att klämmisar som har sålts som ”yoghurt” ska tas bort, exempelvis dessa:

Skälet är att barnmatsföretagen har värmebehandlat yoghurten. Därmed har alla nyttiga mjölksyrebakterier dött. Då får produkterna enligt Livsmedelsverkets regelverk inte längre kallas för yoghurt.

Den livsmedelsinspektör som jag har pratat med har sagt att företagen nu ska återkomma med förslag på vad de ska kalla dessa produkter i stället. Tittar man på en värmebehandlad barnyoghurt som Nestlé har sålt, så har den bytt namn till ”YogoFrukt”.

Vad övriga barnmatsföretag kommer att kalla sina produkter återstår att se. Personligen tycker jag att företagen borde hålla sig till att sälja kyld yoghurt, där alla nyttiga mjölksyrebakterier lever och frodas.

Grötklämmisar måste innehålla mer spannmål

Den andra förändringen i barnmatshyllan är att klämmisar som företagen har påstått innehåller ”gröt” måste uppdateras:

När Edward Blom och hans barn blindtestade dessa klämmisar i samband med mitt öppna brev, blev deras slutsats att de smakade mer dessert än gröt. Det är inte så konstigt, eftersom de till ungefär 90 procent har bestått av ett juicesötat fruktmos. Eftersom ett juicesötat fruktmos inte är samma sak som gröt, har livsmedelsinspektörerna kom fram till att produkterna bryter mot barnmatslagstiftningen. Ska företagen få kalla detta för gröt måste de öka andelen spannmål i klämmisarna och minska mängden socker.

Sempers grötklämmisar är nu mindre söta

Detta har bland annat Semper försökt göra. Här är hur de till exempel förändrat sin gröt med smak av blåbär och äpple:

De har tagit bort all juice och använder i stället vatten, vilket har minskat mängden sockerarter med 25 procent. Däremot är det tveksamt om Semper har ökat mängden spannmål. Hade de haft i mer spannmål borde det totala kolhydratinnehållet i produkten ha blivit högre, men det har i stället minskat. (Jag har uppmärksammat livsmedelsinspektören som granskar Semper på detta.)

Både Hipp och Alex & Phil har kvar sina produkter med juicesötat fruktmos. Så hur de kommer att ändra dem är ännu ovisst.

Flera onyttiga barnmatsprodukter är borta

Förutom detta finns flera glädjande förändringar i barnmatshyllan. Dessa godisar, gjorda på juicekoncentrat, kan jag inte längre hitta i butikerna:

Semper – som säljer varumärket Organix – kallade dem för ”goodies” som om de skulle vara bra att äta för små barn. Godis gjort på juicekoncentrat är bättre än vanligt godis, men det är absolut inte bra.

De här kakorna har också fått en mycket tydligare förpackning:

Och de här snacksen:

Du ser de gamla förpackningarna till vänster och de nya till höger. Budskapet ”no junk promise” nere till höger försvann för ett par år sedan. Nu har även begreppet ”finger foods” tagits bort, vilket är bra eftersom vare sig kakor eller snacks är mat. Semper borde verkligen inte sälja skräpmat till små barn. Nu är i alla fall förpackningarna mindre vilseledande.

Barnmatshyllan har alltså tagit några små steg i rätt riktning. Tack alla ni som stöttar mig via Patreon. Det här inlägget är finansierat av er och ni kan lita på att jag kommer att fortsätta granska barnmatsföretagens övertramp. Få saker gör mig så arg som när man säljer fejkmat till de allra minsta.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Nu inför Coop Sockercheckens märkning över hela Gotland. Därmed kommer det att bli mycket lättare för Gotlandsbor att avslöja butikernas alla sockervärstingar. Coops mål är att deras kunder ska bär hem 30 procent mindre tillsatt socker i sina kassar.

Det här är fantastiska nyheter! Sockerchecken går i dag ut med ett pressmeddelande om att Coop inför deras färgmärkning – som undertecknad har varit med att utveckla – på hyllorna i sina nio butiker. I pressmeddelandet säger Carl-Johan Stålhammar, vd på Coop Gotland, att:

– Vi vill alltid vara i framkant och underlätta för våra kunder att göra bra och kloka val. Det här handlar inte om att förbjuda några produkter eller skriva folk på näsan vad de ska äta, utan om att hjälpa de konsumenterna som vill.

Sockerchecken visar tydligt vilka varor som är sockervärstingar

Det var precis vårt mål när vi utvecklade märkningen. Många konsumenter är omedvetna om hur mycket socker det finns i maten som de bär hem. De flesta orkar helt enkelt inte lusläsa ingredienslistor och näringsdeklarationer. Med märkningen är det mycket lättare att bedöma varornas sockerinnehåll. Grönmärkta varor innehåller inget eller väldigt lite tillsatt socker. Gula varor är också helt okej ur ett sockerperspektiv. Röda och svarta varor innehåller däremot mycket eller väldigt mycket tillsatt socker. Här är några jämförelser från butiker som har märkningen på sina hyllor:

Det syns tydligt vilka exotiska såser som innehåller mest socker.

Föräldrar kan också lättare välja frukostflingor till sina barn.

Och det framgår att mjölkchoklad med nötter i är bättre än en vanlig mjölkchoklad, men att en riktigt mörk choklad är bäst.

Sockerchecken avslöjar vinklad marknadsföring

Det jag gillar bäst med Sockercheckens märkning är dock att tillverkarna inte kan kommer undan med sin hårdvinklade marknadsföring. Den yoghurt som marknadsförs som Activia, och som ser supernyttig ut, blir till exempel…

…svart.

Så grattis alla ni som bor på Gotland! Jag hoppas att ni ska utnyttja märkningen i dessa butiker. För alla er andra finns appen Matchecken på Appstore och Google Play. Skannar du streckkoden på en vara med Matchecken kan även den att avslöja butikens sockerbomber. Vi har jobbat otroligt mycket för att få fram den här märkningen. Jag är så glad att den nu kommer till användning!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

På många varor i butiken står det ”utan tillsatt socker” eller ”osockrad”. Men se upp med den märkningen. Det finns en lucka i lagstiftningen som en del livsmedelsbolag utnyttjar. Därför kan de exempelvis skriva ”utan tillsatt socker” på en granola som har havresirap som andra ingrediens.

I arbetet med Fejkmaten har jag skickat in klagomål på mängder av livsmedel, bland annat den här granolan som jag fick tips om via sociala medier:

Trots att det står ”utan tillsatt socker” på förpackningen är havresirap andra ingrediens. Tittar man på sockerinnehållet är det åtminstone fem gånger högre än vad en osockrad granola borde innehålla.    

Eftersom jag anser att det här är vilseledande anmälde jag förpackningen till livsmedelsinspektörerna i Lidköping, kommunen där Frebaco har sitt huvudkontor.

Socker som ger ”mustig smak” räknas inte som tillsatt socker

Utan omsvep kan jag säga att jag trodde att det var öppet mål. Jag var övertygad om att livsmedelsinspektörerna i Lidköping skulle ge Frebaco bakläxa och be dem ändra förpackningen. Informationen på livsmedelsförpackningar får nämligen inte riskera att ge oss konsumenter ”ett missvisande eller felaktigt intryck”, enligt Livsmedelsverkets sajt.

Men tji fick jag. Livsmedelsinspektörernas svar blev att sirapens funktion inte var att söta, utan att ”få till den krispiga karaktären till granolabitarna och mustig smak”. Därför räknades tydligen inte sirapen som tillsatt socker.  

Dessvärre finns ett kryphål i lagstiftningen som Frebaco utnyttjar. I den förordning som reglerar märkningen ”utan tillsatt socker” står att produkten inte får innehålla något tillsatt socker, eller ”något annat livsmedel som används på grund av sina sötande egenskaper”.

Hade tillverkaren sagt att havresirapen användes för att söta granolan, hade märkningen alltså varit olaglig. Men eftersom tillverkaren menar att havresirapen har en helt annan funktion är märkningen okej. Om lagstiftningen gäller eller inte, hänger alltså på hur livsmedelsföretaget definierar syftet med den söta ingrediensen.

Bob osötade sylt är sötad med juicekoncentrat

Det här kryphålet i lagstiftningen används också ofta av företag som säljer produkter med sirapsöta juicekoncentrat i. Orkla utnyttjar det till exempel i marknadsföringen av BOB:s ”Bara bär och frukt”:

Namnet på produkten indikerar att den endast skulle innehålla bär och frukt. På framsidan står ”inget tillsatt socker”, men andra ingrediens är ett sirapssött äpplejuicekoncentrat. Därför är sylten mer än dubbelt så söt som den skulle ha varit om den verkligen innehöll ”bara bär och frukt”.

Sempers osockrade barngröt innehåller juicekoncentrat

Andra exempel på företag som utnyttjar luckan i lagstiftningen är Risenta och Semper:

Deras varor är märkta med ”no sugar added” och ”osockrad”, men båda innehåller juicekoncentrat. Det är inga stora mängder, men i müslin används det helt uppenbart för att söta tranbären.

Företagen använder juicekoncentratet för allt annat än att söta

När jag anmälde dessa tre varor blev livsmedelsinspektörernas gemensamma svar att:

Fruktjuicens primära syfte i produkterna, enligt företagen, är att förbättra konsistens, färg och/eller medföra en fruktsmak till produkterna. Under dessa förutsättningar bedöms det därmed vara relevant att använda märkningen utan tillsatt socker eller liknande i de fall det används. I ingrediensförteckningarna framgår vilka ingredienser som finns i produkten.

Utan att ifrågasätta låter livsmedelsinspektörerna alltså företagen själva bestämma varför de har juicekoncentratet i sina produkter. Detta trots att det i fallet med sylten och tranbären utan tvekan bidrar till en söt smak.

Vi konsumenter kan alltså inte lita på märkningar som ”utan tillsatt socker” och ”osötad”. I stället måste vi bli cyniska och lusläsa ingredienslistan. Visst är det lite märkligt att livsmedelsföretagen inte är mer rädda om sin trovärdighet?

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.