Så var cirkeln sluten. Nu har jag mätt mitt D-vitamin varje månad sedan i september (utom i april – då det hände så mycket annat roligt). Det första provet tog jag den 16 maj förra året och det senaste 18 maj i år. Du ser i diagrammet ovan att majvärdena är nästan exakt lika. Förra året låg D-vitaminet på 70 nmol/l och nu har vårsolen fått D-vitaminet att stiga till 69 nmol/l.

Min slutsats är att jag – som gärna är i solen sommartid och dessutom äter mina feta fiskar varma flera gånger i veckan – klarar mig bra utan D-vitamintillskott. Här kan du läsa mina tidigare resonemang kring detta:

Följ vinterns experiment: behöver jag äta D-vitamintillskott?

D-vitamin – hur låg kan nivån bli innan vi behöver tillskott?

Vid närmare eftertanke var det länge sedan jag var så lite sjuk som denna vinter, kanske för att mina barn är äldre och släpar hem färre elakartade virus från skolan. Men ändå! Jag hade en förkylning i september, en ordentlig influensa under julen (den slog mot alla utom tioåringar, konstaterade nöjt de två tioåriga kusinerna som var de enda i släkten som gick helskinnade från dramat) och i mars något som kan räknas som en löjlig mesförkylning. Faktiskt. De virusen skulle behövt gå på gym eller nått. Mitt immunförsvar slog ner dem på nolltid. Det kan jämföras med när barnen var mindre. Varje gång jag pussade på dem fick jag ett nytt virus. Jag var typ snorig varannan vecka och magsjuk varannan. Mellan det hade jag lite influensor och blev fullständigt beroende av näsdroppar. Trots ett ganska regelbundet knaprande av D-vitamintillskott.

Ett stort tack till Werlabs, som har låtit mig göra detta experiment. Det har varit både roligt och intressant!