stamp

Almedalen – kom till seminarium om alternativa fakta och forskares roll i en tid av populism

Kommer du att vara i Visby och Almedalen i morgon? Titta i så fall in på Uppsala universitets seminarium om populism och alternativa fakta klockan 14.35: When anything can be true – the role of the academic in an age of populism and ‘alternative facts’. Rush Holt från AAAS (American Association for the Advancement of Science)som är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Science, inleder. Sedan kommer undertecknad att hålla ett (mycket kort) anförande om hur viktigt det är att forskare själva håller sig till vetenskapens spelregler, annars riskerar de att tappa sitt förtroende hos allmänheten. Jag kommer berätta om de slutsatser jag har dragit av att granska kostforskningen och kostråden.

På tisdag är jag moderator för Vetenskapsrådets seminarium om långsiktighet och kortsiktighet i forskningen: Tänka långsiktigt i en kortsiktig värld – vad ställer det för krav? Välkommen dit också!

Dela & kommentera comments

Många sockerbovar i mejeridisken

”Tack för ditt mail och reflektion. Vi följer lagstiftningen kring hur sockermängden, och mängden av andra näringsämnen, ska deklareras. Enligt Nordiska Näringsrekommendationerna (NNR 2012) bör det totala intaget av raffinerade sockerarter (tillsatt socker) inte överstiga 10 energiprocent (precis som du mycket riktigt påpekar), men det avser kosten i sin helhet – inte enskilda livsmedel.”

Så svarade Arla mig på Twitter i förra veckan när jag skrev inlägget om att Yoggi Yalla innehåller 32 energiprocent socker.

Onödigt med socker i yoghurt

Precis som Arla påpekar gäller rekommendationerna kring socker kosten i sin helhet. Under en dag får max 10 procent av alla kalorier komma från tillsatt socker. Dessvärre tänker många matproducenter – liksom Arla – att ”det gör inget om våra livsmedel innehåller alldeles för mycket socker, bara de andra producenterna undviker socker i sina produkter.” Så häller de i massor med socker i maten och lastar över ansvaret på konsumenterna, som behöver gå en högeskolekurs i sockermatematik för att förstå hur mycket socker de egentligen får i sig.

Om Arla ville skulle de kunna göra en himmelsk fruktyoghurt helt utan tillsatt socker. Hemma hos oss använder vi följande ingredienser:

Vi mixar typ 1,5-2 dl fet naturell yoghurt med en halv banan, en ordentlig dos hallon (eller mango eller jordgubbar eller vad vi råkar ha hemma) och ungefär 0,5-1 tsk äkta vaniljpulver. Om barnen är sugna på drickyoghurt häller vi i mjölk tills yoghurten blir lagom rinnig. Vips så är det klart.

Hemmagjord fruktyoghurt kan ersätta många sockerbovar i kyldisken. Utöver Yoggi Yalla finns en uppsjö produkter som marknadsförs som nyttiga, men som borde frysas in och säljas som glass. Här är några exempel:

Danones Danonino – över 30 energiprocent tillsatt socker

Danone skriver om sin Danonino att det ”…är en fruktkvarg och yoghurtdryck för barn som innehåller protein, vitaminer och kalcium, alla nyttiga ämnen (min kursivering) som barn behöver för att växa upp starka och fulla av energi. Produkterna som är utvecklade vid Danones internationella forskningscentra, i samarbete mellan barnläkare och näringsexperter, smakar gott och har en krämig konsistens som många barn älskar…”

Vad Danone glömmer att nämna är att socker är andra ingrediensen i denna yoghurt efter kvarg. Ungefär 30 procent av alla kalorier kommer från tillsatt socker (den exakta mängden är inte är utsatt). Dessutom tror jag bestämt de har glömt att mjölkprodukter exempelvis är järnfattiga när de påstår att yoghurten innehåller alla nyttiga ämnen barn behöver.

Risifrutti – nästan lika mycket socker som ris

Risifrutti marknadsförs som positiv energi och olika idrottsstjärnor har sålt sina namn till produkten. Många verkar också tro att det här är ett bra mellanmål. Nyligen berättade en mamma för mig att hennes barn hade fått höra det i skolan och min dotter fick tips om Risifrutti under en utbildning i näringslära som hennes idrottsförening höll i. Läser du innehållsförteckningen ser du snabbt att Risifrutti i princip innehåller lika mycket socker (8 viktprocent) som ris (8,5 viktprocent), och att en mindre andel består av bär eller frukt (6 viktprocent). Faktum är att ”ris-i-socker” hade varit ett bättre namn. 25 procent av alla kalorier kommer från socker.

Fjällfil – bakom den nyttiga ytan döljer sig…

Det är viktig att lära sig är att ett livsmedel kan vara proppat med socker, utan att förpackningen alls signalerar det. En del tänker nog att Norrmejeriers smaksatta fjällfil är ett hälsosamt val. På hemsidan används signalord som ”spritsig, naturlig njutning och ljuvlig”. Men 25-27 procent av alla kalorier kommer från tillsatt socker i de smaksatta varianterna.

Mjölkfritt – men proppat med socker

Till kategorin ”ser-hälsosam-ut-men-är-en-sockerbomb” hör också Alpros smaksatta soyayoghurt. Många väljer mjölkfritt i tron om att det ära bra för kroppen. Alpro skriver på sin hemsida att deras soyabaserade yoghurt består av ”100% växtbaserat och högkvalitativt vegetabiliskt protein.” Den är också ”naturligt glutenfri och laktosfri” och har en ”naturligt låg halt av mättat fett.” Vad består då denna dunderprodukt av? Jo, mestadels vatten och socker. Över 50 procent av alla kalorier kommer från socker. Äter du en deciliter av denna yoghurt får du i dig lika mycket socker som från motsvarande mängd läsk (som förresten också är växtbaserat, glutenfritt, laktosfritt och innehåller låg halt mättat fett).

Akta dig för tigern

Sedan kan jag inte låta bli att uppmärksamma alla föräldrar på sockermängden i tigeryoghurt. Man skulle önska att industrin valde att marknadsföra sina bästa produkter till barn, men istället är det tvärtom. Tigers päronyoghurt innehåller inte ens hälften så mycket päronjuice som socker. Mängden tillsatt socker utgör 36 procent av alla kalorier.

Listan med sockerbovar i mejeridisken skulle kunna göras mycket längre, men det får räcka med sockermatematik för idag. Glöm inte miniräknaren nästa gång du går och handlar!

Dela & kommentera comments 12

Arla, er yoghurt innehåller 32 % socker (inte 4 %)

Det där med sockermatematik är verkligen inte lätt. Även den mest rutinerade kan göra fel. Idag har jag mejlat Arla och berättat skillnaden mellan viktprocent och energiprocent socker, så att de inte av misstag råkar vilseleda sina (ofta ganska små) konsumenter. Här är mejlet:

Hej Arla!

När min dotter fick drickyoghurten ovan i samband med ett idrottsevenemang tänkte jag först: ”Underbara Arla, äntligen någon som har tagit fram en smaksatt yoghurt med bara 4 procent socker i.”

Dessvärre är jag som jag är – lite misstänksam av naturen. Jag vände på förpackningen, läste innehållsföreteckningen och började räkna. Så här är det:

Er Yoggi Yalla innehåller 32 procent socker. Ingenting annat.

Skilj på vikt- och energiprocent

Till en början for det diverse fula ord genom min hjärna, som om ni skulle vara ute efter att vilseleda konsumenten (mitt barn). Men så besinnade jag mig. Klart ni vill hennes bästa. Ni tycker nog bara – som så många andra – att sockermatematik är alldeles för krångligt. Därför har ni tagit enklaste vägen och räknat ut viktprocenten. 4 gram socker per 100 gram yoghurt blir 4 procent tillsatt socker. Lätt som en plätt.

Problemet är att Livsmedelsverket och WHO ger kostrekommendationer i energiprocent. För att kunna avgöra hur sockerrik er Yoggi Yalla egentligen är behöver konsumenten därför den siffran. Att räkna ut energiprocent är (som tur är) inte så svårt som man kan tro. Det räcker med lite lågstadiematte + kunskapen om att 1 gram socker innehåller 4 kilokalorier (kcal).

  1. Först räknar ni ut hur många kalorier socker det blir per 100 gram yoghurt: 4 gram socker x 4 kcal/gram = 16 kcal socker.
  2. Sedan vänder ni på er Yoggi Yalla. I näringsdeklarationen kan ni läsa att den innehåller 50 kcal per 100 gram.
  3. Till sist dividerar ni antalet kalorier från socker med den totala mängden kalorier: 16 kcal/50 kcal=0,32.

Alltså kommer 32 procent av alla kalorier i en Yoggi Yalla från tillsatt socker.

3,2 gånger mer socker än vad som rekommenderars

Om ni – för att underlätta för konsumenten – ändrar på era förpackningar och skriver ”32 % tillsatt socker” tänker jag att ni samtidigt kan passa på att stryka ordet ”bara.” Er yoghurt innehåller 3,2 gånger mer tillsatt socker än vad Livsmedelverket rekommenderar och 6,4 gånger mer än vad WHO tycker att vi bör äta.

Det skulle vara trevligt att få ett svar från er! Jag kommer att lägga ut det här mejlet på min blogg annfernholm.se. Om ni vill förklara för konsumenterna varför ni väljer att ange mängden socker i viktprocent och inte energiprocent, publicerar jag gärna det.

Trevlig sommar!

Ann Fernholm

Dela & kommentera comments 53

Knasters – ny granola som värnar om barnen

Nu är den här – en frukostflinga som marknadsförs mot barn, men som innehåller 5-10 gånger mindre socker än andra liknande produkter. Knasters Granola har smak av äpple, kanel och kardemumma. 

I höstas berättade jag här på bloggen om mitt möte med Amanda Larsson och Calle Rosengren, två driftiga ungdomar som under sin gymnasietid grundade företaget Healthy Heroes. Deras mål: att ta fram en nyttig frukostflinga till barn. Nu i veckan fick jag detta mejl från Amanda:

Hej Ann, hoppas att allt är bra med dig. Efter många om och men så är nu Knasters Granola en färdig produkt. Knasters Granola lanserades igår i 7 butiker i Skåne och fler butiker är på ingång! Det känns helt overkligt att produkten nu står i butikshyllorna och är fritt fram för folk att köpa. Vi vill tacka dig för att du trodde på oss i höstas och peppade oss. Efter ditt inlägg om oss på bloggen så var det flera stycken som hörde av sig till oss och berättade att de ville köpa produkten. Det är de orden som har gjort att vi orkat fortsätta med projektet när det varit tufft. Tack!

Oj, vad glad jag blev! Med mejlet kom också denna bild:

Knasters på plats bland andra frukostflingor! Målet med Knasters är alltså att den ska konkurrera med exempelvis Coco Pops, Frosties och Nesquik, som också har färglada gubbar på paketen och marknadsförs mot barn, men som till stor del består av socker. Låt oss jämföra innehåll:

Coco Pops: Ris, socker, fettreducerat kakaopulver, kakaomassa, salt, kornmalt och arom. Mängd tillsatt socker: 35 gram per 100 gram (36 procent av alla kalorier).

Frosties: Majs, socker, kornmalt, glukossirap, salt. Mängd tillsatt socker: 37 gram per 100 gram (40 procent av alla kalorier).

Nesquik: Mjöl (fullkornsvete, majs, ris), socker, torkad glukossirap, kakaopulver, vegetabilisk olja, fettreducerat kakaopulver, salt, dexstros, arom (vanilj, kanel), surhetsreglerande medel (trinatriumfosfat). Mängd tillsatt socker: 25 gram per 100 gram (26 procent av alla kalorier).

Knasters: Havreflingor, vetekli, äppeljuicekoncentrat, mandel, kokos, chiafrön, kardemumma, kanel. Mängd tillsatt socker: inget tillsatt socker, men 5 gram äpplejuicekoncentrat per 100 gram. Sockret i juicen bidrar till 3,4 procent av alla kalorier. Mängden socker ligger under WHO:s sockerrekommendationer, där målet är att vi ska få mindre än 5 procent av alla kalorier från socker.

Är en Äkta vara

Eftersom Knasters är fri från konserveringsmedel, e-nummer och andra tillsatser har produkten märkts med Äkta vara. Minns ni boken Den hemlige kocken? Det är bland annat författaren Mats-Eric Nilsson som står bakom Äkta vara.

Under mina föredrag undrar ofta föräldrar hur de ska kunna få upp sina barn ur sockerträsket. När barn väl har fastnat för den söta smaken, kan det vara svårt att få dem att äta nyttig mat. Här kan Knasters fylla ett viktigt tomrum. Flingan finns än så länge att köpa på sju olika Ica-butiker i Ängelholm, Helsingborg och Eslöv. Amanda hälsar att de nu jobbar på att få in flingan i fler butiker.

Heja Healthy Heroes – må ni lyckas med att städa bort socker ur barns liv!

Ett tillägg: Jag får ingen ersättning för att skriva detta inlägg. Jag vill lyfta personer som på allvar jobbar för att få ner mängden socker i barns mat. Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten har nyligen konstaterat att det kan vara svårt att få industrin att frivilligt sänka mängden socker i vår mat. Därför är sådana här initiativ viktiga!

Dela & kommentera comments 12

SUPERPRIS på boken om socker och barn

Just nu är det superpris på Det sötaste vi har på Adlibris. Passa på och inhandla sommarens läsning: Det sötaste vi har : om socker och växande kroppar

Och det finns tips i boken om hur man gör god glass till barn utan att hiva i en massa socker. Som ett alternativ i sommar…

Dela & kommentera comments

Mat och typ 1-diabetes – varför denna debatt?

Det är knappast någon trevlig ton som används i sociala medier när LCHF vid typ 1-diabetes debatteras. En analys av argumentationen visar att ilskan är något överdriven. Om man räknar på procenten förespråkar alla en lågkolhydratkost.  

I förra veckan berättade en mamma här på bloggen om hur stressen kring sonens blodsocker lättade när han fick mindre kolhydrater att äta. Barnet äter det som Socialstyrelsen i sina kostråd kallar för en extrem lågkolhydratkost, med 15-20 energiprocent kolhydrater. Rådet mamman hade fått var att sonen skulle äta minst 200 gram kolhydrater varje dag, vilket blir 35-40 energiprocent kolhydrater. Det kallas för en måttlig lågkolhydratkost av Socialstyrelsen.

Mamman ville nyansera den svart-vita debatt som pågår i sociala medier kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. Det är som att det inte finns något mellanting mellan att äta en ketogen kost där ungefär 5 procent av alla energi kommer från kolhydrater (max 20-30 gram kolhydrater per dag för ett barn) och minst 200 gram kolhydrater. Många läkare och dietister förespråkar till och med 50-55 energiprocent kolhydrater, vilket för en 12-årig kille innebär 300 gram kolhydrater varje dag.

I samband med detta mejlade flera läsare och bad om en kommentar till ett inlägg av Hans Jönsson, som driver sajten Diabethics. Han varnade för att ge barn LCHF-kost. Jag uppfattar Hans Jönsson som en väldigt påläst person inom typ 1-diabetes, som har koll på mycket ny forskning. Just detta inlägg hade det dock behövt mer nyans – LCHF är ett så luddigt begrepp.

I inlägget refererar Jönsson till en beskrivning av sex fall av barn med typ 1-diabetes som mått dåligt på en superextrem lågkolhydratkost, men när de åt mer kolhydrater mådde bättre. Den som skummar Jönsson långa inlägg kan lätt få uppfattningen att det krävs ganska mycket kolhydrater för att barn med typ 1-diabetes ska må bra. Det är just det som behöver nyanseras.

Fall 1 – från lågkolhydratkost till lågkolhydratkost

Vi börjar med fall 1. Det är en 15-årig kille med typ 1-diabetes som har ätit lågkolhydratkost under några år. Han tränar cykling 4-8 timmer per vecka och upplever att han ofta är trött under och efter träningspassen, dessutom har han gått ner mycket i vikt. Kliniken gör en kostgenomgång och det visar sig att han äter 60 gram kolhydrater per dag. När han ökar intaget till 150 gram per dag går han upp i vikt och mår bättre. Långtidsblodsocker ligger på 45 mmol/mol (ett bra värde).

Låt oss analysera killens kost. En kille som är 15 år gör enligt Livsmedelsverket i genomsnitt av med cirka 2760 kcal per dygn (mer om han tränar hårt). Den här killen fick i sig i genomsnitt 60 gram kolhydrater, vilket motsvarar 240 kcal. Därmed kom 8,6 procent av hans kalorier från kolhydrater. När han började äta 150 gram kolhydrater per dag, som han mådde bra på, fick han istället runt 22 procent av sina kalorier från kolhydrater.

Vad definieras då en kost med 22 energiprocent kolhydrater som? Socialstyrelsen (den myndighet som är ansvarig för att ta fram kostråd till personer med diabetes) kallar en kost med 10-20 energiprocent kolhydrater för en extrem lågkolhydratkost. Killen gick alltså från en väldigt extrem (sannolikt ketogen) lågkolhydratkost, till en närmast extrem lågkolhydratkost och mådde bra på det.

Fall 2 mådde också bättre på lågkolhydratkost

Fall 2 var en 13-årig tjej som åt 22 gram kolhydrater per dag. Hon var trött, orkade inte sporta och var rädd för lågt blodsocker. Efter ett tag försvann hennes mens och hon gick ner mycket i vikt. Hon var rädd att äta kolhydrater och hade ätstörningar. När hon var 14 år började hon komma till rätta med problemen och ökade intaget av kolhydrater till 120-140 gram per dag. Hon fick tillbaka sin mens, gick upp till normalvikt och började må bättre.

Enligt Livsmedelsverkets beräkningar behöver 13-åriga tjejer i ungefär 2190 kcal per dygn. När hon åt som minst fick hon alltså 4 procent av sina kalorier från kolhydrater. Det var en ketogen kost. När hon ökade intaget, och mådde bättre, landade hon på 22-25 energiprocent kolhydrater. Socialstyrelsen skulle beteckna detta som ett mellanting mellan en extrem och måttlig lågkolhydratkost.

Inget barn behövde 200 gram kolhydrater

Jag ska inte gå in på alla de sex fallbeskrivningarna, men i inget av fallen beskrivs att barnen behöver äta minst 200-300 gram kolhydrater för att må bättre, den mängd kolhydrater som många svenska barn med typ 1-diabetes uppmanas att äta.

I sitt inlägg tvivlar även Hans Jönsson på att folk klarar att äta så mycket kolhydrater som vården rekommenderar. Så här skriver han: ”Se exempelvis (referens) en pojke mellan 10-13 år, även med intaget enligt Socialstyrelsens definition ”måttlig lågkolhydratkost” om 40E% (40% av energin kommer från kh) så bör denna pojke inta 234 gram kolhydrater/dag. Tror absolut det finns flera som gör det, men jag tror att fler ligger under detta. Men, detta är viktigt. Detta är en utgångspunkt, dessa kostfanatiker utmålar det konstant som att alla med typ 1 diabetes ligger på 55E% kolhydrater. Undrar verkligen om någon över huvud taget gör detta i Sverige om de inte tränar mycket? De är i sådana fall få. Det viktiga är att inte minska intaget för mycket och inte under 100 gram.”

När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra vad som debatteras egentligen? Jag tillhör nog de som Jönsson ovan kallar ”kostfanatiker”, men när jag läser vad han skriver tycker jag nog att vi tänker väldigt lika. Ingen av oss tror tydligen på den traditionella diabeteskostens 50-55 energiprocenter kolhydrater. Jönsson verkar inte ens tro på den måttliga lågkolhydratkostens 40 energiprocent kolhydrater. Han menar att det är okej att gå ner till 100 gram, vilket för en 12-åriga kille innebär 18 energiprocent kolhydrater. Det är vad Socialstyrelsen kallar för en extrem lågkolhydratkost. 

Finns inga belägg för att en extrem lågkolhydratkost

Vad har då Jönsson för belägg när han menar att det är okej att äta en extrem lågkolhydratkost? Inga alls, konstaterade en statlig expertgrupp för några år sedan. Det saknas helt studier av hur en sådan form av kost påverkar kroppen långsiktigt. Det är just därför Kostfonden nu jobbar för att finansera en studie som ska jämföra en extrem lågkolhydratkost (10-20 procent kolhydrater) med en måttlig lågkolhydratkost (30-40 procent kolhydrater) och en traditionell diabeteskost (50-60 procent kolhydrater). Först när de finns vetenskap på området går det att ta ställning till vad som är okej att rekommendera.

Det sorgliga är att man idag i vården ger rekommendationer till föräldrar helt utan vetenskapliga belägg. Många får veta att barnen ska äta som tidigare, eller minst 200 gram kolhydrater varje dag. Punkt. Precis som Jönsson – som har stor erfarenhet på området – menar, är det få som klarar att stabilisera blodsocker med så mycket kolhydrater i maten.

SUMMA SUMMARUM: Ett skäl till den enorma debatten kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes är den luddiga definitionen. ”Man måste tänka på procenten” – eller vad det nu var som Sven Melander sa. Ja, man måste räkna på procenten för att veta vad man uttalar sig om.

Dela & kommentera comments 19

Typ 1-diabetes – varför pendlar blodsockret så?

I förrgår och i går kunde du läsa inlägg här på bloggen av en förälder som har upplevt att de kostråd hon har fått i vården till sitt barn med typ 1-diabetes har fungerat illa. Hon vill dela sin erfarenhet av att dra ner på kolhydrater i maten till barnet, eftersom hon upplever att det har gjort hennes liv som diabetesförälder mycket lättare.

Hennes inlägg är ett försök att nyansera den svart-vita och infekterade debatt som just nu omgärdar lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. En del menar att lågkolhydratkost är livräddande, andra att det är livsfarligt.

För att reda ut hur det egentligen förhåller sig, samlar Kostfonden in pengar till en vetenskaplig studie vid Karolinska sjukhuset som ska utvärdera effekter och biverkningar av att variera mängden kolhydrater i maten vid typ 1-diabetes (Jaså, vill du stötta den? Underbara du! Det kommer en länk nedan…).

Typ 1-diabetes handlar om mer än bara insulinbrist

När jag har följt den intensiva debatt som förs på nätet kring typ 1-diabetes har jag reagerat på att relativt många verkar tro att typ 1-diabetes är en sjukdom där det enda problemet är att insulinproduktionen är utslagen. Bara man sprutar sitt insulin på rätt vis, går det att hantera sitt blodsocker och äta som vanligt verkar många tänka. Men det Nationella Diabetesregistret visar att relativt få personer lyckas med detta. Endast 20-25 procent av alla tonåringar och vuxna når vårdens målvärde när det gäller långtidsblodsockret. Hela 75-80 procent ligger för högt. Är det för att majoriteten av alla med typ 1-diabetes är usla på att dosera sitt insulin? Eller för att de slarvar med sina sprutor?

Självklart inte. Här är två förklaringar (självklart finns många fler) till varför blodsockret ofta är svårt att reglera vid typ 1-diabetes.

Hormonet glukagon börjar gå i otakt

Det är välkänt att typ 1-diabetes beror på att immunförsvaret attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna, de så kallade betacellerna, i bukspottkörteln. Mindre känt är att även de så kallade alfacellerna påverkas av sjukdomen. Bukspottkörtelns alfaceller frisätter glukagon som normalt fungerar som insulinets motpart i kroppen. När blodsockret börjar dala ska alfacellerna släppa ut glukagon ut i blodet. Glukagon stimulerar sedan levern att frisätta glukos, så att blodsockret hålls på en lagom nivå mellan måltiderna. När en person sedan äter, och insulinet stiger, ska halten glukagon sjunka i blodet.

Insulin och glukagon ska alltså gå i otakt. När det ena går upp, ska det andra gå ner. Men hos personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, tar alfacellerna efter ett tag skada och börjar felaktigt släppa ut glukagon i blodet när blodsockret stiger. Det leder till att blodsockertoppen förstärks. När blodsockret – med insulinets hjälp – efter ett tag sjunker och glukagon borde släppas ut för att höja blodsockret, lyser hormonet istället med sin frånvaro. Bristen på glukagon gör att personer med typ 1-diabetes snabbt kan få ett blodsocker som blir så lågt att det blir livshotande.

För några år sedan skrev jag ett personporträtt av Wallenbergforskaren Patrik Rorsman som studerar detta: Förklaring till diabetikers svängiga blodsocker. Här är en diabetesutbildning vid UCSF (sjukhuset i San Francisco) där de förklarar hur glukagon ställer till det vid diabetes: Blood Sugar & Other Hormones. Och här är ett par forskningsartiklar som beskriver fenomenet:Hypoglycemia in Type 1 DiabetesToo Much Glucagon, Too Little Insulin.

Förenklad bild kan skapa dåligt samvete

Den förenklade bild som ges idag av typ 1-diabetes – att sjukdomen endast innebär en brist på insulin – leder nog dessvärre till att en del får skuldkänslor. Varför åker mitt blodsocker berg- och dalbana, trots att jag gör allt vad jag kan för att dosera mitt insulin rätt? Är det jag som är dålig?

En rubbad frisättning av glukagon kan delvis förklara varför vissa upplever att de får bättre kontroll på blodsockret när de drar ner på mängden kolhydrater i maten. När blodsockertoppen efter måltiden blir lägre, kommer de svängningar som glukagon orsakar att bli mindre och lättare att hantera. När du inte behöver spruta så mycket insulin, riskerar du inte heller samma snabba nedgång i blodsocker som kan bli livshotande.

(Och här vill jag poängtera: när jag skriver ”dra ner på mängden kolhydrater i maten” menar jag inte någon extremt strikt ketogen kost, utan att man minskar ner från den rekommenderade höga mängden kolhydrater.)

Vissa kan utveckla dubbeldiabetes

Min andra invändning mot påståendet att det bara är att ”äta som vanligt” är att det som idag definieras som ”vanligt” fungerar illa även för personer utan typ 1-diabetes. Över hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma. Problem med övervikt ökar också bland personer med typ 1-diabetes. Välgjorda vetenskapliga studier visar att de med typ 1-diabetes som tar mycket insulin för att få ner blodsockret, löper en större risk att utveckla fetma, rubbade blodfetter och insulinresistens (som är förstadiet till typ 2-diabetes).

En del forskare pratar nu om att personer med typ 1-diabetes i längden kan utveckla ”dubbeldiabetes.” Blodsockret blir då extra svårt att hantera och risken att avlida i förtid ökar.

Usel statistik för vården

Det här är alltså två skäl till varför många med typ 1-diabetes har så svårt att få kontroll på blodsockret. Blodsockret påverkas av en mängd andra saker, exempelvis motion, stress, infektioner, pubertet, och menscykeln. Det som dagligen påverkar blodsockret mest är dock den mat du äter. Om det råder inget tvivel. Det går knappast att luta sig tillbaka och tycka att nuvarande kostråd fungerar bra när tre fjärdedelar av alla vuxna med typ 1-diabetes ett för högt långtidsblodsocker (över 52 mmol/mol). Runt en fjärdedel ligger över 70 mmol/mol, vilket är kopplat till en femfaldigad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom. Det är rent usla siffror och många får sitt liv förkortat.

Utan tvekan behövs en studie som utforskar vilken slags kost som kan stabilisera blodsockret hos de personer som har problem med detta. I den studie som Kostfonden finansierar kommer vuxna personer med ett långtidsblodsocker över 60 mmol/mol att inkluderas – alltså personer som har så högt blodsocker att deras kärl, ögon och njurar tar skada. Ett stort tack till alla er som varje månad bidrar till Kostfonden, det betyder mycket!

(Just det ja´– du ville ju också hjälpa till att stötta studien. Det är lätt som en plätt. Bara att följa länken här! Det är den första studien någonsin i sitt slag i hela världen.)

Det om det. Nu ska jag dra igång Håkan Hellström på Spotify. Ikväll blir det konsert på Stockholm stadion.

Dela & kommentera comments 1

Mamma till barn med diabetes:
Mindre kolhydrater gav stabilare blodsocker

Igår kunde du läsa ett inlägg från en mamma som har en son med typ 1-diabetes. Hon berättade hur svårt hon tyckte det var att hantera sonens blodsocker när hon följde vårdens rekommendationer och gav honom 200 gram kolhydrater per dag. När hon minskade på mängden kolhydrater i maten till sonen fick han ett stabilare blodsocker och mår nu bättre. Här berättar mamman konkret hur sonens mathållning ser ut.

Så ser vår dag med diabetes ut

Första tiden hemma blev det mycket vaknätter och oro. Sonens blodsocker steg och sjönk ständigt. Han hamnade under 3 mmol/l i blodsocker många gånger per dygn och han var också uppe mellan 15-20 mmol/l dagligen. Humöret svängde av stress och känningar. Efter någon månad hemma började vi som föräldrar lära oss lite vad som påverkade sonens blodsocker och hur hans kurvor betedde sig. Sakta började vi sänka den ordinerade mängden kolhydrater samt plocka bort vitt mjöl och socker i möjligaste mån. Vi gick gradvis från ungefär 200 gram kolhydrater per dag till omkring 80 gram. Vi lärde oss att om vi balanserar sonens ätande med små mängder kolhydrater, ökade mängder fett och protein, små mängder insulin och små mängder dextrosol när vi hamnar fel reagerar hans blodsocker på intet sätt oväntat. Det finns en tydlig förutsägbarhet i detta som gör mig trygg och lugn. Ungefär så här ser en typisk dag ut i dag:

Här är hur blodsockret kan se ut:

Självklart finns det avvikelser från detta schema. Fredagar äter han lite chips och kanske några godisbitar, på hemkunskapen äter han det man lagar där. På kalas eller om vi äter hemma hos andra får det bli lite som det blir. Jag fokuserar inte på att balansera hans blodsocker till varje pris. Jag följer hans kurvor och om de sluttar lite för brant nedåt kan jag ge ½ – 1 dextrosol för att plana ut dem innan han hamnar på ett för lågt värde. Jag kompenserar sällan när han hamnar högt, då det ofta bara leder till att han blir låg i efterförloppet. Istället tar jag lärdom av vad det var som gjorde honom hög och ser till att han äter på ett annat sätt nästa gång. Det viktigaste är att sonen i grunden har en kosthållning som håller blodsockret stabilt.

Kommentar:

Som jag skrev igår pågår en infekterad debatt när det gäller kost vid typ 1-diabetes. Debatten är hyfsat svart-vit. Så fort någon nämner ordet lågkolhydratkost, skriker någon annan KETOACIDOS och håller upp ett varnande finger. Ketoacidos ska absolut tas på allvar. Det är ett farlig tillstånd där blodet blir surt av för mycket ketonkroppar.

Ketonkroppar bildas från fett och frisätts i blodet när kroppen är tom på glukos och hjärnan behöver använda sig av en annan energikälla. Det är helt normalt att få ketonkroppar i blodet exempelvis när man fastar. Om personer med typ 1-diabetes har en brist på insulin kan det dock bildas ovanligt mycket ketonkroppar. Det är detta som är ketoacidos. Ofta sker det när blodsockret ligger högt, men i vissa ovanliga fall kan personer med diabetes även utveckla ketoacidos vid ett normalt blodsocker, exempelvis vid magsjuka. Därför varnar läkare personer med diabetes från att hamna i en ketogen ämnesomsättning.

Ketogen kost kräver extremt lite kolhydrater

MEN. För att hamna i en ketogen ämnesomsättning behöver mängden kolhydrater i maten ligga på runt 5-10 procent av alla kalorier, cirka 20-40 gram för ett barn. Dessutom behöver mängden protein i maten ofta begränsas. Barnet ovan äter 80 gram kolhydrater varje dag. Han är inte ens i närheten av att hamna i en ketogen ämnesomsättning och han tar insulin till varje måltid. Ketoacidos uppstår vid insulinbrist.

Barn som äter de rekommenderade 200 gram kolhydraterna varje dag drabbas också av ketoacidos, exempelvis vid magsjuka. Nyligen läste jag om en person som fick ketoacidos när blodsockermätaren slutade att fungera. För att veta om någon form av kost ökar eller minskar risken för ketoacidos behövs vetenskapliga studier. I den studie som Kostfonden är med och finansierar kommer forskare undersöka just detta. Kosten kommer inte att vara ketogen, men andelen kolhydrater ska vara låg för att få ner blodsockret. Endast personer som har ett skadligt högt långtidsblodsocker kommer att ingå i studien. Forskarna kommer noga följa eventuella biverkningar av olika kostbehandlingar, som ketoacidos och hypoglykemier. (Stöd studien – det behövs sannerligen mer vetenskap inom detta område.)

En sak som ibland påstås är att personer med typ 1-diabetes i princip kan räknas som friska, bara de tar sitt insulin. Därför kan man också – menar vissa – äta som alla andra. I morgon kommer ett inlägg om varför denna bild behöver nyanseras. Hormonet glukagon börjar också strejka när sjukdomen bryter ut och det är en orsak till varför blodsockret blir så svårt att reglera.

Dela & kommentera comments 5

Mamma till barn med diabetes:
”Tänk om sjukvårdens kostråd leder fel?”

För några år sedan var det en intensiv debatt kring hur personer med typ 2-diabetes skulle äta. Många valde att överge den kolhydratrika tallriksmodell som ofta rekommenderas i vården och började istället äta mer fett och protein, med målet att stabilisera blodsockret. På löpsedlar varnades för att det skulle orsaka ett skyhögt kolesterol, men majoriteten fick bättre blodfetter. Det blev ganska snart uppenbart att dessa varningar var grundlösa.

Debatten kring typ 2-diabetes har nu lugnat sig. Istället har det uppstått en – om möjligt – än mer infekterad debatt kring typ 1-diabetes. Föräldrar som upplever att deras barn får ett stabilare blodsocker och mår bättre när de drar ner på kolhydraterna i maten, bör enligt vissa läkare anmälas till socialkontoret. De menar att barnen kommer att drabbas av ketoacidos (ett tillstånd där blodet blir surt), få livsfarligt låga blodsocker och sluta växa.

Föräldrar som prövar att dra ner på kolhydraterna till sina barn upplever att detta inte alls stämmer. För något år sedan berättade en familj om sin erfarenhet av att minska på mängden kolhydrater i maten för Storstockholms diabetesförening. Den specialistutbildade intensivvårdssjuksköterskan Katarina Skogfält märker också att hennes barn får ett mycket stabilare blodsocker och mår bättre när de drar ner på mängden kolhydrater i maten (utan att något av det som läkarna varnar för har slagit in). Nu vill ännu en förälder – som har mejlat mig – berätta sin historia. Här är den:

Mackor, pasta och pannkakor på sjukhuset

Jag är mamma till en kille på 12 år som fick diabetes typ 1 i november förra året. Långt innan sonen fick sin diagnos hade vi som familj minskat intaget av snabba kolhydrater, eftersom vi alla mår bättre av en sådan mathållning. Det som förvånade mig i denna nya situation var vårdens fokus på kolhydrater. Sonens meny bestod plötsligt av mackor, pasta och pannkakor. Var han sugen på O´boy var det inget problem att ge honom det. Jag fick lära mig att det viktigaste för att barnet skulle växa, inte bli akut sjuk eller få långsiktiga skador, var att hitta den perfekta balansen mellan kolhydrater och insulin. Informationsmaterialet från sjukhuset innehöll många listor med kolhydratmängd i glass, godis, bröd, potatis, tacoskal o.s.v. Här är exempel:

Det jag saknade var informationen om ”det andra”, nämligen den mat som man får stabila blodsockerkurvor av och som inte kräver insulin i samma utsträckning.

Stress när blodsockret åkte berg- och dalbana

Under den första tiden gjorde vi som vi blev rekommenderade, men märkte snabbt att det inte fungerade bra. Efter ett huvudmål, bestående av ungefär 40 gram kolhydrater, stack blodsockerkurvan iväg uppåt i rasande fart och efter några timmar blev sonen istället låg. Det var svårt att dosera insulin på ett sätt som gjorde honom stabil och vi fick en pojke med svängande blodsocker och även svängande humör. Allt kändes stressigt och fel. Istället började vi återgå till den kost vi hade haft innan. Vi trappade sakta men säkert ned mängden snabba kolhydrater igen. Vi följde blodsockerkurvorna noga och mätte även ketoner i blodet. Istället för vårdens rekommenderade 200 gram kolhydrater per dag äter vårt barn nu omkring 80 gram kolhydrater. Här är ett exempel på hur sonens blodsockerkurva oftast ser ut numera:

Varningarna stämmer inte

Till min förvåning märkte jag snabbt att min önskan att ge honom en mindre mängd kolhydrater väckte motstånd i många sammanhang. I dagens diabetesvård tycks fokus ligga på att man ska leva och äta ”som vanligt” och dosera insulin därefter. Jag möttes av kommentarer som ”han kan dö om han inte får tillräckligt med kolhydrater”, ”han riskerar att få ketoacidos” och ”han kommer inte att växa normalt”. Vår erfarenhet är att dessa varningar inte alls stämmer. Ju mer kolhydrater han äter desto svårare blir det att balansera hans blodsocker. Nyligen var han på kalas och fick då en halv pizza. Direkt sticker blodsockret upp till 18 mmol/l och när vi försöker parera med insulin får han istället för lågt blodsocker.

På en kost med 80 gram kolhydrater per dag har han inga ketoner i blodet, han kan ta insulin regelbundet utan att hamna lågt i blodsocker, han växer bra, har ett HbA1c på 38 och hans blodsockerkurvor ligger oftast stabilt.

Färre toppar och dalar gör livet lugnare

Just nu informeras det mycket om diabetes typ 1 i media. Det är jättebra. Att ha diabetes typ 1 är verkligen ingen liten sak. Det är en allvarlig sjukdom som ska tas på största allvar. Jag läser om föräldrar som vakar nätterna igenom, går i bitar av stress och oro och sliter sitt hår i kampen mot Försäkringskassan. Jag är också en typisk ”diabetsmamma” i bemärkelsen att jag följer kurvor, planerar ätandet, håller koll på natten och oroar mig för hur det ska gå. Men när andra föräldrar beskriver det ständigt överhängande hotet om död och kaos känner jag helt enkelt inte igen mig. Sonens kurvor ”far inte runt okontrollerbart”. Hans blodsocker ”lever inte sitt eget liv”. Han blir inte längre låg i blodsockret fem gånger på en natt och han pendlar inte mellan 2,5 och 20 i blodsockernivå under loppet av några timmar. Jag förstår att jag kan väcka ilska hos andra föräldrar när jag skriver detta, eftersom andras erfarenhet kan vara en helt annan. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om den bild vi målar upp för varandra och läser om i media inte behöver stämma? Tänk om de råd vi får av sjukvården leder fel?

Varför är inte vården nyfiken?

Självklart reagerar olika kroppar lite olika och självklart finns många yttre och inre faktorer som påverkar blodsockret. Samtidigt delar vi alla samma biokemiska processer. Har man diabetes typ 1 får man högt blodsocker av för mycket snabba kolhydrater. För lågt blodsocker får man av för mycket insulin. Rekyler uppstår om man överdoserar kolhydrater vid lågt värde eller överdoserar insulin vid högt. Genom att läsa allt jag kommer över på temat, följa bloggar och Facebooksidor och prata med kunniga personer har jag kunnat lägga det pussel som ger mitt barn fina värden och god stabilitet så långt det just nu är möjligt. Jag önskar att detta faktum kunde väcka nyfikenhet hos vården och hos andra som kämpar på samma vis. Istället möter jag varierande grad av motstånd på många håll. Men jag är övertygad om att mitt barn, och många med honom, skulle kunna revolutionera sin hälsa och sin sjukdom om vi på allvar vågade se över kostbehandlingen vid diabetes typ 1.

Min kommentar:

Låt oss analysera den här mammans berättelse utifrån ett historiskt perspektiv. Hade hennes son fötts i början av 1900-talet hade behandlingen bestått av en extremt strikt lågkolhydratkost – allt annat hade snabbt dödat barnet. En medicinprofessor i Uppsala lär ha sagt att hans patienters mat bestod av ”varannan dag späck och gurka, varannan dag gurka och späck”. Men i januari 1922 fick en döende pojke på ett sjukhus i Toronto den första insulinsprutan. Det ledde till att sockerhalten sjönk i hans urin och han överlevde.

Upptäckten av insulin är en av medicinhistoriens viktigaste och har räddat enormt många liv. MEN. Nu har pendeln slagit om helt. Den kost som tidigare var den enda möjliga – en strikt lågkolhydratkost – har blivit livsfarlig och vissa läkare menar att barn med typ 1-diabetes numera behöver äta 200 gram kolhydrater varje dag.

Saknas vetenskaplig grund för kostråd

Vad har de då för grund när de påstår detta? För att en medicinsk behandling ska kunna anses vara vetenskapligt grundad krävs så kallade randomiserade kontrollerade kliniska prövningar som bevisar effekter och utvärderar eventuella biverkningar. Men som en statlig expertgrupp konstaterade år 2010 råder ”en uppenbar brist på studier” när det gäller kost vid typ 1-diabetes. Dessvärre har det inte tillkommit en enda högkvalitativ studie sedan detta uttalande.

För att ge kostråden en starkare vetenskaplig grund samlar nu Kostfonden in pengar till en vetenskaplig undersökning (läs mer här – och stöd studien). Personer med typ 1-diabetes, som den 12-åriga killen ovan, har rätt att få vetenskapligt baserade behandlingar.

En svart-vit debatt gagnar ingen

När vetenskapen brister blir det ofta debatt och den som förs idag kring kost och typ 1-diabetes är väldigt svart-vit. Det är som att barn antingen måste äta 200 gram kolhydrater varje dag eller annars max 20 gram (en så kallad ketogen kost). Mamman ovan har hittat barnets balans i 80 gram kolhydrater varje dag – ett mellanting mellan de två extremerna. Blodsockret ligger mycket stabilare än tidigare, men barnet har inga ketonkroppar i blodet och får tillräckligt mycket insulin för att växa.

I morgon kommer ett nytt inlägg från mamman. Då beskriver hon hur en dags mat kan se ut för hennes son. I övermorgon kommer jag att berätta om forskning som kan förklara varför vissa personer med typ 1-diabetes får väldigt svårt att reglera sitt blodsocker. Många får veta i vården att typ 1-diabetes endast handlar om att kroppens egen insulinproduktion med tiden blir helt utslagen och att man med hjälp av insulinsprutor/pumpar kan kompensera för detta. Riktigt så enkelt är det inte. Produktionen av hormonet glukagon börjar också strejka. Det förstärker blodsockersvängningar och förklarar varför det är så lätt att få ett livshotande lågt blodsocker. Mer om det i övermorgon!

Sist men inte minst: varför i hela (lägg in valfritt svärord här) ger man barn O’boy på sjukhus? Inget barn ska dricka O’boy – vare sig de har diabetes eller inte. Gör man choklad själv tar man typ en tesked socker per tesked kakao. I O’boy är det fyra gångar mer socker. Dessutom är det ungefär dubbelt så dyrt som att köpa socker och kakao var för sig – något att tänka på för alla sjukhus som har ansträngd ekonomi.

Dela & kommentera comments 9

D-vitaminexperimentet – tillbaka på samma nivå

Så var cirkeln sluten. Nu har jag mätt mitt D-vitamin varje månad sedan i september (utom i april – då det hände så mycket annat roligt). Det första provet tog jag den 16 maj förra året och det senaste 18 maj i år. Du ser i diagrammet ovan att majvärdena är nästan exakt lika. Förra året låg D-vitaminet på 70 nmol/l och nu har vårsolen fått D-vitaminet att stiga till 69 nmol/l.

Min slutsats är att jag – som gärna är i solen sommartid och dessutom äter mina feta fiskar varma flera gånger i veckan – klarar mig bra utan D-vitamintillskott. Här kan du läsa mina tidigare resonemang kring detta:

Följ vinterns experiment: behöver jag äta D-vitamintillskott?

D-vitamin – hur låg kan nivån bli innan vi behöver tillskott?

Vid närmare eftertanke var det länge sedan jag var så lite sjuk som denna vinter, kanske för att mina barn är äldre och släpar hem färre elakartade virus från skolan. Men ändå! Jag hade en förkylning i september, en ordentlig influensa under julen (den slog mot alla utom tioåringar, konstaterade nöjt de två tioåriga kusinerna som var de enda i släkten som gick helskinnade från dramat) och i mars något som kan räknas som en löjlig mesförkylning. Faktiskt. De virusen skulle behövt gå på gym eller nått. Mitt immunförsvar slog ner dem på nolltid. Det kan jämföras med när barnen var mindre. Varje gång jag pussade på dem fick jag ett nytt virus. Jag var typ snorig varannan vecka och magsjuk varannan. Mellan det hade jag lite influensor och blev fullständigt beroende av näsdroppar. Trots ett ganska regelbundet knaprande av D-vitamintillskott.

Ett stort tack till Werlabs, som har låtit mig göra detta experiment. Det har varit både roligt och intressant!

Dela & kommentera comments 2