stamp

Kostråd och vetenskap

Svar från dietisten Sara Ask: riskerna med socker behöver sättas i ett sammanhang

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till dietisten Sara Ask. Hon menar att socker inte är värre än andra kalorier, och att många har blivit onödigt rädda för socker. I mitt brev går jag igenom lite av den senaste forskningen på socker, där allt mer talar för att sockerarten kan bidra till fettlever. Nu har Sara Ask svarat på min kritik. Här kommer hennes svar, och min reflektion på det.

Bra fråga Ann Fernholm, måste vi vara så sockerfixerade?

Hej Ann, Tack för ditt brev och för att du uppmärksammade mig på att du skrivit det. Det korta svaret på din fråga är: nej, vi behöver absolut inte vara så sockerfixerade. Anledningen att jag skrev min bok var just att jag tyckte att debatten om mat, särskilt för några år sedan, var så sockerfixerad att helheten riskerade att gå förlorad. Jag var rädd att samma misstag skulle upprepas som under 80 och 90-talet, när ”alla” fokuserade på fett, och det ville jag bidra till att förhindra.

Men innan jag går närmare in på hur jag resonerar vill jag korrigera något viktigt: Du skriver att jag vill ”tona ner alla varningar” för socker, men det är inte vad jag avser. Jag vill sätta riskerna i ett sammanhang, och det är en viktig skillnad. Här följer ett exempel på vad jag menar: Intresset för socker, framförallt sockerkomponenten fruktos, har varit stort under de senaste decennierna och många studier har genomförts för att undersöka möjliga negativa hälsoeffekter. Men gemensamt för många av studierna är att försökspersonerna har fått mycket stora mängder socker, i många fall ren fruktos. I vissa studier har socker i någon form adderats till försökspersonernas vanliga mat, t ex genom att de uppmanats att dricka en liter sockersötad läsk om dagen under en viss period; i andra studier har en ansenlig del av försökspersonernas mat bytts ut mot fruktos eller någon annan sockerart. Inte sällan handlar det om så mycket som en fjärdedel av det totala energiintaget i form av ren fruktos. Jag är medveten om att de stora mängderna socker eller fruktos krävs för att identifiera effekter och förstå mekanismerna bakom exempelvis ökad inlagring av fett i levern så jag är inte kritiskt till studierna som sådana. Men jag anser att det är viktigt att den som tolkar studierna för allmänheten sätter dem i ett sammanhang och berättar vilka mängder det handlar om. Risken är annars att den som lyssnar tror att det är mycket mindre mängd socker/fruktos som utgör en risk än vad det i själva verket finns evidens för. Den som lyssnar kan också få intrycket av att just socker/fruktos utgör en extra stor risk. Men i studier där man har undersökt effekterna av ett högt intag av mättat fett har man också sett ökad inlagring av fett i levern, möjligen ännu ”effektivare” än socker. Den allmänna uppfattningen utifrån den samlade forskning som finns tillgänglig idag är fortfarande att ett överintag av kalorier är det största problemet, inte exakt varifrån kalorierna kommer, även om det också verkar spela roll. Du är säkert bekant med den här översiktsartikeln som sammanfattar resultaten från 34 studier inom ämnet (2).

Som motargument lyfter du en studie av 41 barn med fetma, som till vardags äter kopiösa mängder socker, i snitt motsvarande 28% av sitt energiintag. I studien får de under nio dagar dra ner sockerintaget till 10%, vilket för övrigt motsvarar maxgränsen för socker enligt de nordiska näringsrekommendationerna. Forskarna skriver att de bara byter ut sockret mot stärkelse och att barnen får i sig lika mycket energi via studie-menyn som de brukar äta. Det kan låta smidigt och enkelt men efter 20 år som dietist och med hundratals kostanamneser i ryggen vet jag hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att få grepp om vad människor äter. Det verkar man inte ha lyckats med här heller, för barnen tappar i snitt 0,9 kilo i vikt under de nio dagarna. Studien har kritiserats av andra forskare för att vara liten och inte statistiskt välkontrollerad. Framförallt saknar man en kontrollgrupp, eftersom det utan kontrollgrupp är svårt att säga vad som beror på det minskade sockerintaget och vad som beror på viktnedgången.

Jag tror inte vi kommer någonvart med att kasta studier på varandra, men jag vill ändå nämna att det för några år sedan i Uppsala gjordes en randomiserad kontrollerad studie, det vill säga en typ av studie med högt bevisvärde för att vara en enskild studie, på ett 60-tal personer med fetma (5). Hälften lottades till att under en 10-veckorsperiod äta en diet med mycket mättat fett medan den andra hälften i stället fick mycket fleromättat fett (n-6 PUFA). Det totala energiintaget ändrades däremot inte, om något så ökade försökspersonerna lite i vikt. Ändå minskade andelen fett i levern hos de som hade fått dieten rik på fleromättat fett, i nivå med att de skulle ha minskat sitt kaloriintag, ökat sin fysiska aktivitet, och gått ner i vikt.

Den andra studien du hänvisar till är gjord på tio män med fetma och fettlever. De ändrade sin kost och drog ner sockret under två veckor med resultatet att andelen fett i levern minskade. Det är naturligtvis både glädjande och intressant men som forskarutbildad vet du att den här typen av studier väger lätt i jämförelse med studier av den samlade forskningen. Jag lägger inte någon som helst prestige i det här: om det i framtiden kommer tillräckligt många och välkontrollerade studier som visar faran med just fruktos för att få genomslag i översiktsartiklar är jag idel öra. Observera att jag inte på något sätt menar att stora mängder fruktos är riskfritt – vad jag säger är bara att ett för högt intag av fett eller kalorier inte heller verkar vara bra. Helheten, som sagt.

Men nu till en helt annan, men minst lika viktig punkt: Jag har varken skrivit eller sagt att det kan vara osunt att avstå från socker – det vore oseriöst och fel på alla sätt och vis. På direkt fråga i direktsänd TV har jag gett ett rungande nej på den frågan och på flera ställen i boken poängterar jag att den som mår bra med att avstå från socker självklart ska fortsätta med det. Om du verkligen har läst min bok så vet du det här. Vad jag säger, däremot, är att jag tycker att det är viktigt att prata sakligt om socker, och att undvika överdrifter och skrämsel, för att inte göra socker mer laddat än det för många redan är. Extra viktigt tycker jag att det är gentemot barn som precis håller på att utveckla sitt förhållande till mat.

Däremot stämmer det att jag skriver om en observationsstudie, en stor svensk studie som kom för ett par år sedan, där man studerade intaget av tillsatt socker och risken att dö i förtid. Forskarna fann ett så kallat u-samband mellan sockerintag och dödlighet: de personer som hade högst och lägst intag av socker löpte störst risk att dö i förtid, medan de som hade ett intag på motsvarande mellan 7,5 och 10% av energin löpte den lägsta risken. Här har jag haft ett sjå med journalister som vill tolka både studien och mina ord som att det skulle vara farligt att äta ”för lite” socker, men jag har gjort vad jag har kunnat för att förklara att det inte är vad studien visar. I min bok skriver jag också: ”Den här typen av studier säger inte någonting om orsak och verkan, utan visar bara på ett samband. Det går alltså inte att dra slutsatsen att fikabröd i sig leder till bättre hälsa.” (Självklart inte, allt annat vore höjden av osaklighet.) Däremot konstaterar både jag och forskarna till studien att deras resultatet tyder på att näringsrekommendationerna, som förordar max 10% av energiintaget från tillsatt socker, ligger på en vettig nivå i det här avseendet. Nu vet jag att näringsrekommendationerna inte står särskilt högt i kurs hos dig, men det är dem jag förhåller mig till och jag noterar att många andra länder ligger i linje med våra när det gäller socker, även de uppdaterade amerikanska som kom ut häromveckan. Det är med andra ord fler än jag som hävdar att den forskning som finns idag inte tyder på att socker i rimliga mängder i sig är farligt för hälsan. I min bok skriver jag ett helt kapitel om socker i mat för att läsaren ska förstå vad det här innebär i praktiken och hur mycket som ryms utan att det blir för mycket, utifrån den kunskap som finns idag.

Det stämmer att jag skriver i boken att en kalori är en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning. Med det menar jag att om man stänger in människor i ett rum och ger dem en exakt uppmätt mängd kalorier från olika energigivare, så sticker inte socker ut som magiskt fettbildande. I praktiken är det däremot stor skillnad på hur goda olika kalorier är och hur motiverade vi blir att äta dem – och det skriver jag om på flera ställen i boken. Här sticker socker och sötma definitivt ut, särskilt i kombination med andra smaker och det i sin tur kan leda till att man förleds att äta mer, och få i sig mer energi än man gör av med. Att människor går ner i vikt i studier där de utesluter socker beror sannolikt mycket på det: att motivationen att äta minskar, kombinerat med att maten de äter i stället kanske mättar bättre. Jag skulle inte bli förvånad om en liknande effekt sågs om man uteslöt salt, trots att salt inte innehåller några kalorier, helt enkelt eftersom mat utan salt inte blir lika god.

Jag är helt enig med dig och Kevin Hall om att ultraprocessade livsmedel är en stor bov här. I min bok tar jag upp det som kallas för supernormal stimuli, när våra instinkter – i det här fallet att äta söt, fet och salt mat – ”kapas” om vi får det serverat i en kombination som aldrig förekommer i naturen. Det bli helt enkelt för gott med resultatet att det är lätt att överäta. Jag är mycket väl bekant med studien du refererar till, men jag förstår inte din beskäftiga ton. Tror du att jag på något sätt förespråkar ultraprocessad mat? Det händer visserligen att jag pratar om att köpta köttbullar inte är något att skämmas för eftersom jag vill vara saklig även där så att stressade småbarnsföräldrar utan dåligt samvete ska kunna välja om de vill trilla egna eller köpa färdiga. Men du känner kanske till att den typ av böcker jag framförallt skriver är kokböcker, ofta med enkla recept av prisvärda råvaror för att jag vill inspirera människor att laga sin egen mat. Och i min bok om socker skriver jag om det jag tycker är viktigare att fokusera på än att jaga socker: att få i sig tillräckligt med färgglada grönsaker, näringsrika nötter och fröer, hälsosamt fullkorn, livselixiret vatten, bra fett från fisk och nyttiga oljor, och sötma främst i form av frukt och bär. Jag skriver till exempel: ”Söta med frukt och bär i stället för med socker eller andra söta ingredienser där du tycker att det passar. Inte bara för att dra ner på sockret, utan också för att få upp intaget av vitaminer, mineraler, fibrer och annat bra.” Men, jag visar också att en viss mängd socker ryms utan att maten för den skull är att betrakta som onyttig. Handen på hjärtat, Ann Fernholm, låter det inte väldigt mycket som den hälsosamma maten i Kevin Halls studie? Den som gjorde att människor lättare åt lagom mycket och kände sig nöjda?

Du skriver att människor är olika och det håller jag verkligen med om. För vissa kan det viktigaste för hälsan, precis som jag återkommer till på flera ställen, vara att dra ner på sockret. Särskilt om man har provat och mår bra av det – det är ju jättebra i så fall! Men för andra kan det vara viktigare att reflektera över vad som är lagom mycket mat över lag, se till att ha några bra källor till fleromättat fett, inte äta överdrivet mycket salt eller försäkra sig om att ha ett tillräckligt intag av jod, B12 eller något annat viktigt näringsämne. Vissa kanske redan äter bra men rör sig alldeles för lite och då är det viktigare med fysisk aktivitet. Hälsa varken skapas eller förstörs av ett enskilt livsmedel – tvärtom är det många faktorer som bidrar och det vill jag lyfta i min bok.

En risk man tar när man skriver och pratar om mat offentligt är att det man säger missförstås eller landar fel hos den som lyssnar – eller att bara en liten del av ens budskap framgår i artiklar, TV-program eller radio. Risken jag tar är att en som äter mycket socker hör en lösryckt mening och låter den meningen legitimera ett fortsatt högt intag – men jag har kommit fram till att det får vara värt det. För precis som du får jag mail och återkoppling på det jag skriver och säger. Från småbarnsmamman som trodde att hon var världens sämsta för att hennes barn fick blodpudding med socker i; från tjejerna som poddade om ätstörningar och tyckte det var så befriande med någon som pratade om mat i första hand som en potential, inte som en fara; från den utbrända kvinnan som trodde hennes hälsa hängde på hur snabbt hon lyckades rensa ut mat med socker på ingrediensförteckningen ur sin kyl; eller från grannen som trodde att cancern var ett straff för att han tagit en sockerbulle till fikat då och då. Jag tycker att de och många med dem förtjänar ett sakligare samtal om mat.

Så nej Ann Fernholm, vi måste absolut inte vara så sockerfixerade. Faktum är att jag blev väldigt förvånad när jag såg din fråga – för är det någon jag tycker har varit sockerfixerad så är det faktiskt du.

Hälsningar Sara Ask

PS: Tack för filmtipset. Under mina år som klinisk dietist på Karolinska jobbade jag nära de dietister som behandlade svår epilepsi med ketogen kost, så jag är väl bekant med både fördelarna och nackdelarna med den kostregimen. Själv jobbade jag bland annat med barn med betaoxidationsdefekter, som behöver begränsa fettintaget till några gram per dygn för att inte utveckla neuropati, ögonskador och förstorat hjärta till följd av fettinlagringar. Jag jobbade även med barn med PKU, som inte kan metabolisera överskott av aminosyran fenylalanin och behöver stå på en strikt proteinlåg kost för att inte utveckla hjärnskador. Vissa sjukdomar kräver extrema dieter, och det är fantastiskt att se kostbehandlingar fungera. Därmed inte sagt att de lämpar sig för friska.

Min reflektion

Jag vill tacka Sara för hennes sakliga svar. Egentligen tror jag att vi har en relativt likartad syn på hur mycket socker kroppen tål, men att vi har helt olika utgångspunkter. Sara Ask riktar sig till personer som har blivit överrädda för sockret, eller skuldbelägger sig själva för att deras kost kan ha bidragit till olika sjukdomar. Det finns sannolikt en hel del som blir onödigt rädda. Men tittar man på statistiken över hur mycket socker som säljs i Sverige, är gruppen som äter alldeles för mycket socker väldigt mycket större. Därför tycker jag det är olyckligt att Sara Ask på många vis tonar ner problemen med socker i sin bok (som jag absolut har läst), och menar att salt skulle vara ett värre folkhälsoproblem trots att stora studier talar mot det.

Jag vill dock be om ursäkt om jag har felciterat henne. Att Sara Ask skulle ha sagt att det är osunt att äta för lite socker har jag fått från en artikel publicerad i SvD i februari 2020. Den har rubriken: ”Dietist: Att avstå från socker mer osunt än att äta lite.” I ingressen står: ”Måttfulla mängder sött kan faktiskt vara bättre för hälsan än att avstå helt, hävdar dietisten Sara Ask.” Om detta är felaktigt, skulle jag råda Sara att ta kontakt med journalisten och be dem ändra. Ett likartat budskap återkom i SvD på julafton.

De studier Sara Ask kräver är omöjliga att genomföra

Vad gäller det vetenskapliga läget kring fruktos och huruvida det ger fettlever hänvisar Sara Ask till en vetenskaplig genomgång från 2017, och skriver att den allmänna uppfattningen är att fettlever orsakas av en överkonsumtion av kalorier. Hon menar också att de studier som visar att fruktos kan ge fettlever endast inbegripit stora mängder socker, vilket på något vis skulle göra dem irrelevanta.

Men ska man orsaka fettlever och rubbningar i ämnesomsättningen på kort tid, måste man så klart ge stora mängder socker. Normalt brukar det ta åratal att utveckla bukfetma, fettlever och metabolt syndrom. Ska man studera den verkliga processen kommer studien att behöva pågå i årtionden, vilket så klart är omöjligt.

Därför är studier där personer med metabola rubbningar istället har fått ta bort socker eller kolhydrater ur kosten, som den studie på män med fettlever som jag skrev om, intressanta. Sara Ask menar att den skulle vara för liten för att dra några slutsatser från. Hon skriver att en sådan studie väger ”lätt” mot den samlade forskningen.

Eftersom man inom den samlade forskningen i princip aldrig gjort liknande studier tidigare, håller jag inte med. Det är en så kallad mekaniskt studie, och som sådan är den välgjord (även om en kontrollgrupp absolut hade varit att föredra). Det intressanta är att resultaten bekräftar de misstankar forskare och läkare har kring hur socker och raffinerade kolhydrater påverkar kroppen, och de går inte att förklara med hypotesen att det endast är fetma som ger fettlever.

Teorin måste passa med studieresultaten

Inom forskningen pratar man om ett paradigm: de hypoteser och teorier som man utgår från när man tolkar sina data. Utgår man från ett korrekt paradigm ska resultaten från olika studier passa in i det. När resultaten inte passar paradigmet, behöver man börja undra vad i de teser och teorier som man tror på som man behöver modifiera.

Att jag tog upp studien på barn med fettlever, beror på att de resultaten inte heller går att förklara med ett paradigm där fettlever beror på mängden kalorier som man äter. Sara Ask menar att minskningen av mängden fett i levern är en konsekvens av att barnen började äta mindre och gick ner i vikt. Men de barn som inte gick ner i vikt fick också en minskad mängd fett i levern. I ett paradigm där fruktos bidrar till fettlever är denna observation lättförklarad, men den skaver i ett paradigm där fettlever endast handlar om den mängd kalorier man äter.

Fettlever är endast en del av metabolt syndrom

En hel del av det Sara Ask skriver visar att hon inte har satt sig in i fruktosens biokemi, och hur sockerarten omsätts i kroppen. Därför vill jag uppmana henne att göra det. För det handlar inte bara om fettlever, utan vid metabolt syndrom bildas det fett i levern. Denna fettbildning rubbar blodfetterna och höjer triglyceriderna i blodet, framförallt när vi överäter kalorier (vilket vi gör när vi slukar en stor påse godis efter middagen på kvällen). Utöver detta höjs nivåerna av urinsyra i blodet när fruktos sugs upp i levern, något som också är en central del av det metabola syndromet.

Att forskares nyfikenhet kring fruktos ökar så kraftigt beror helt enkelt på att sockerartens biokemi på ett väldigt bra vis förklarar de rubbningar som uppstår i kroppen vid metabolt syndrom. Det senaste året har det publicerats mängder av vetenskapliga artiklar där fruktosens roll vid metabolt syndrom diskuteras, exempelvis här, här, här, här, här och här.

Jag håller dock med Sara Ask om att det behövs större studier innan vi kan anse att det är bevisat att socker kan bidra till fettlever. Dessvärre får nutritionsforskare sällan stora anslag, så det kommer sannolikt att dröja innan det går att fälla ett avgörande. Tills dess är det en öppen fråga vilken roll socker spelar i epidemin av bukfetma och fettlever.

Många överäter socker

Sist men inte minst vill jag resonera lite kring vilken mängd socker vi äter. Sara Ask avfärdar studien på barn med fettlever med att de åt ”kopiösa” mängder socker. Barnen fick 28 procent av sina kalorier från socker. Jag håller med om att det är mycket, men många svenska barn närmar sig de nivåer på helgen och kommer ofta över 10 energiprocent på vardagen. En sjuåring som äter 150 gram smågodis på lördagen får i sig 25 energiprocent tillsatt socker. Äter barnet också ett par skedar sylt till pannkakorna, är det snabbt uppe i 28 procent. I ett inlägg hos Kostfonden har vi räknat ut att barn under ett relativt modest barnkalas får i sig en dubbel maximal dagsranson socker. I ett annat inlägg visar Kostfonden hur lite det krävs för att en sjuåring ska få i sig en dubbel dagsranson socker även till vardags.

Det är nog här som Sara Asks och min syn kring socker skiljer sig mest. Jag tycker det är viktigt att lyfta vår överkonsumtion eftersom den skadar både barn och vuxna. Sara Ask menar att vi inte har någon större överkonsumtion och att en stor grupp snarare är onödigt rädda för sockret, vilket också kan vara skadligt.

Och här har vi ett problem: när jag varnar för socker riskerar människor som egentligen äter en rimlig mängd att dra ner ännu mer. När Sara Ask tycker att vi kan vara vänner med socker, riskerar hon att personer som överäter socker tolkar det som att de kan fortsätta vardagsfesten.

Detta är skälet till varför vi på Kostfonden har skrivit om hur man kan dra ner på sockret till rimliga nivåer, och ändå äta gott. Du som vill få koll på sockret, läs det: Syna sockret.

Foto: Viktor Forgacs

Dela & kommentera comments 4

Öppet brev till dietisten Sara Ask:
Måste vi vara så sockerfixerade? 

Dietisten Sara Ask menar att det kan vara osunt att avstå från sötsaker och att vi behöver bli ”vänner med sockret” för att kunna hantera det på rätt sätt. Hennes budskap har fått mycket uppmärksamhet i media, trots att hon saknar vetenskapligt belägg för att det skulle kunna hjälpa oss att bli mer hälsosamma. Här kommer ett öppet brev till Sara Ask om den senaste forskningen på sockerområdet och varför det är dags att vi gör slut med vår tids sockerfixering.

För ett år sedan gav dietisten Sara Ask ut boken Bli vän med sockret : att överleva i sötsaksdjungeln med en stenåldershjärna. I den driver hon hypotesen att vi måste försonas med sockret för att må bra. Om vi inte känner skuld och skam när vi äter socker, är det lättare att äta lagom mycket, menar hon. Därför vill hon också tona ner alla varningar om att socker skulle vara farligt.

Boken har uppmärksammat i DN, Expressen, TV4 och nu senast på julafton i SvD. En del av det Sara Ask säger är vettigt, men annat vilar på en väldigt bräcklig vetenskaplig grund. Journalister har exempelvis köpt hennes budskap om att det till och med skulle vara dåligt att avstå från socker, och att socker inte direkt orsakar fetma eller typ 2-diabetes. Här kommer därför ett öppet brev till Sara Ask som jag hoppas att hon vill svara på.

Sara Ask: undvik tillspetsade budskap från observationsstudier

Hej Sara! Det är lika bra att gå rakt på sak. Du är ute på tunn is när du påstår att det kan vara osunt att avstå från socker. Vad jag kan se har du bara en enda vetenskaplig studie som grund för detta, och det är en observationsstudie. Som du själv skriver går det aldrig att dra några orsakssamband från sådana studier, därför bör de heller aldrig ligga till grund för så tillspetsade budskap (sidan 128 och 129 i din bok).

Den bild som du sprider om att vi behöver bli vänner med sockret och att socker inte är värre än andra kalorier, har också ett dåligt vetenskapligt stöd. Tvärtom visar nu allt fler vetenskapliga studier att socker sannolikt kan skada kroppen genom att bidra till fettlever. Vi återkommer till det. Men först lite om mat, skuld och skam.

Svårt att välja bort skuldkänslor

Du menar att skulden vi känner när vi äter socker kan få oss att äta för mycket. Om vi istället lägger bort skulden och njuter av det söta skulle det vara lättare att äta lagom mycket, enligt de korta måltidsstudier som du citerar.

Men det finns inga långtidsstudier som belägger att ett sådant förhållningssätt till socker kan ge en bättre hälsa. När du för fram din hypotes, är det också som att du tänker att skuld är något man bara kan besluta sig för att sluta känna. Men få personer styr så medvetet över sina skuldkänslor. Ofta grundar de sig i djupare problem. Den fråga vi måste ställa oss istället är: varför känner människor alls skuld och skam när de äter? Matskammen begränsar sig ju sällan till sötsaker, utan många känner skam även när de äter vanliga mat. Varför?

Övervikt bidrar till matskam

Det är en stor fråga, som har olika svar för olika personer. Men en viktig orsak till matskam är att många har svårt att kontrollera sin egen vikt. Halva vår befolkning har numera övervikt eller fetma, vilket utan tvekan för med sig mycket skamkänslor.

Personligen tycker jag att den nuvarande kroppsfixeringen är sorglig, men även om man lägger bort den blir många sjuka av sin övervikt. Många förbannar sig själva för att de inte klarar av att äta lagom mycket. De känner sig karaktärslösa eftersom de inte behärskar ”konsten att äta balanserat”, som du kallar det i din bok.

Men nu talar väldigt mycket för att den dominerande hypotesen till varför vi utvecklar övervikt – att vi äter för mycket kalorier och ”obalanserat” – är för ensidig och bitvis felaktig. I din bok skriver du exempelvis att: ”I praktiken är en kalori en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning”. Men det är en sanning som är i stort behov av modifikation.

Ultraprocessad mat som sötsaker får oss att överäta

En forskare som också har fört fram hypotesen att ”en kalori är en kalori” är Kevin Hall, forskare vid National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Research. Precis som du tyckte han att de senaste dieterna där man minimerar sockret och förespråkar naturlig mat var överdrivna. Men så beslöt han sig för att utsätta sin egen övertygelse för ett vetenskapligt test.

Under fyra veckor lät han tjugo försökspersoner bo på en forskningsklinik. De fick testa två olika kostupplägg under två veckor vardera. Båda kostuppläggen uppfyllde kostrekommendationerna när det gäller hur mycket kolhydrater, fibrer, fett, protein, salt och socker som vi bör äta, men den ena var baserad på naturliga råvaror, som frukt, grönsaker, kyckling, kött, ägg, fullkornmjöl, nötter, bönor, naturell yoghurt och mjölk. Den andra utgjordes av ultraprocessad mat, som vitt bröd, pannkakor, hamburgare, korv, marmelad, sötade yoghurts, bullar, olika snacks, friterad mat, färdiggjorda såser, juice och lightdrycker (för att få i sig tillräckligt med fibrer fick deltagarna fibertillskott).

Målet med studien var att mäta hur mycket försöksdeltagarna behövde äta på de två olika kostuppläggen för att känna sig nöjda. Skillnaden blev enorm. Här är en bild av resultaten:


From: Cell Metabolism 2019 3067-77.e3DOI: (10.1016/j.cmet.2019.05.008

När studiedeltagarna serverades ultraprocessad mat åt de i genomsnitt 500 kcal mer per dag än när de serverades naturlig mat. Och detta påverkade vikten. Efter två veckor med ultraprocessad mat hade de i genomsnitt gått upp ett kilo, medan två veckor med naturlig mat ledde till en viktminskning om ett kilo.

Riktig mat ger naturlig mättnad

Ultraprocessad mat – som sötsaker – tycks alltså få oss att äta för mycket. En annan välgjord studie som stödjer detta har genomförts av Christopher Gardner på Stanford. Han lottade deltagarna till att antingen äta en lågkolhydratkost eller en lågfettkost, men alla uppmanades att minimera konsumtionen av tillsatt socker, raffinerat mjöl och annan processad mat. Istället skulle de äta mat lagad från grunden på naturliga råvaror. Dessutom – och detta är viktigt – fick de äta tills de kände sig nöja. De behövde alltså återigen inte begränsa kalorierna. Trots det hade deltagarna efter ett år gått ner i genomsnitt fem–sex kilo, vilket är ett ovanligt bra resultat för att vara en långsiktig viktnedgångsstudie. Andelen kolhydrater eller fett i maten spelade alltså ingen större roll, så länge som de mestadels åt icke-processad mat (men männen tjänade mer på en lågkolhydratkost). New York Times sammanfattade studien på ett mycket bra vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity, a New Study Finds.

Balansen sitter i mängden ultraprocessad mat vi äter

Det tycks alltså som att när vi – tvärt emot vad du rekommenderar – minimerar mängden tillsatt socker i maten och fokuserar på att äta naturlig mat, så behöver vi inte längre hålla koll på kalorierna. När kroppen får naturlig mat klarar den utmärkt väl att räkna kalorierna själv. Jag får en hel del mejl från mina läsare och brukar träffa dem under mina föredrag. Förutom att de berättar att de har fått en bättre hälsa (mindre ont i magen, bättre blodsocker med mera) när de lägger om till en lågkolhydratkost eller en naturlig kost, vittnar väldigt många om att det är en fantastisk känsla att äntligen kunna äta mat med gott samvete. När de inte längre behöver vara rädda för att gå upp i vikt, kan de njuta mer. Och vet du vad det intressantaste med Kevin Halls studie är? Personerna tycker att den naturliga maten var lika njutbar som den ultraprocessade. Vi behöver alltså inte äta en massa tillsatt socker för att tycka om maten (vi återkommer till det).  

Så vilken mat vi väljer att äta, påverkar hur mycket vi äter. Därför spelar kaloriernas ”kontext” stor roll. Tidigare har forskning också exempelvis visat att kalorier från grädde mättar bättre än kalorier från socker. Dessutom – tvärt emot vad du påstår – påverkar olika kalorier kroppsfettet och energiförbrukningen olika, och allt mer talar nu för att socker är en värstingkalori.

Sockersnål kost gav automatisk viktnedgång

En studie som visar detta är genomförd på barn med fetma. Under nio dagar fick de byta ut tillsatt socker i maten mot stärkelse. Exempelvis fick de äta vitt bröd istället för sockrade flingor till frukost, men målet var att de skulle fortsätta äta precis lika mycket energi som tidigare. Trots att forskarna inte införde några kalorirestriktioner, gick majoriteten av barnen ner i vikt. Dessutom – och detta är viktigt – avtog fettbildningen i barnens lever och mängden fett i levern minskade snabbt, även hos de barn som bibehöll sin vikt. Här ser du effekten:

Minskning av mängd fett i levern, bukfett (VAT) och underhudsfett (SAT).
Bild från Gastroenterology. 2017 Sep; 153(3): 743–752.

Fruktos förändrar leverns ämnesomsättning

Resultaten från studien ovan är inte överraskande, utan stämmer med vad man utifrån kartläggningar av kroppens biokemi kan förutspå skulle hända. Vitt socker består av sockerarterna fruktos och glukos. Fruktos sugs upp och omsätts i levern, och forskning visar att sockerarten sannolikt förändrar ämnesomsättningen i levern på flera vis. Dels påverkar fruktos cellernas energikraftverk, mitokondrierna, så att de delvis förlorar sin förmåga att bryta ner och skapa energi från fett. Dels triggar fruktos igång de enzymsystem i levern som tillverkar fett. Detta sker genom att sockerarten påverkar speciella proteiner, ChREBP och SREBP-1c, som styr vilka gener som är aktiva i levercellerna. (Kära läsare, ni får ursäkta nörderiet men jag måste bli detaljerad för att Sara Ask bättre ska förstå på vilket vis forskare tror att fruktos skadar kroppen.)

Sara Ask: din förklaringsmodell stämmer inte

I din bok avfärdar du hypotesen ovan, men din text vittnar om att du inte har satt dig in i den senaste forskningen på området. Du slår fast att det är ett överskott av kalorier som ger fetma, och att fetma i sin tur orsakar fettlever. Men resultaten från studien ovan passar inte in i den förklaringsmodellen. Efter nio dagar med sockerrestriktion vägde vissa av barnen precis lika mycket som tidigare, trots det försvann en stor andel fett från deras lever. Dessutom förbättrades barnens blodfetter på ett vis som är kopplat till en lägre risk för hjärt-kärlsjukdom (en förändringen som stämmer med hypotesen att socker orsakar en fettbildning i levern).

Lågkolhydratkost gav dramatisk minskning av fettet i levern

En annan välgjord studie som talar mot din förklaringsmodell har genomförts på Sahlgrenska. I den fick tio män med fetma och fettlever ändra sin kost under två veckor. De skulle fortsätta äta precis lika många kalorier som tidigare, men i form av en strikt lågkolhydratkost.

När deltagarna lade om kosten, följde forskarna vad som hände i deras kroppar. De undersökte ämnesomsättningen, följde förändringar i tarmfloran och tog massor av olika prover. Om männen började gå ner i vikt uppmanades de att äta mer. Trots det tappade de 1,8 procent av sin kroppsvikt, men den stora förändringen skedde i ämnesomsättningen. Fettbildningen i levern minskade snabbt och forskarna skriver att de såg ”en dramatisk minskning av leverfettet och andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom”. Dessutom minskade inflammationen i deltagarnas kroppar och tarmfloran förändrades drastiskt. Intressant nog började den tillverka mer folsyra, ett vitamin som man tror är gynnsamt för levern.

Kartan måste stämma med verkligheten

Även i denna studie minskade alltså leverfettet oberoende av kroppsvikten. I Dagens Medicin kommenterar en professor i gastroenterologi studien ovan så här:

– Fynden bekräftar det kliniker som arbetar med fettleverpatienter misstänkt, nämligen att kolhydrater är en viktig faktor för utvecklande av sjukdomen.

Detta innebär att du behöver modifiera din hypotes till varför fettlever uppstår, för när kartan inte stämmer med verkligheten är det verkligheten man ska lita på.

Vår sockerkonsumtion är historiskt hög

Som ett viktigt försvar för varför socker inte skulle vara så farligt för oss, framför du också att vi inte har ökat konsumtionen av tillsatt socker nämnvärd de senaste åren. Och du har rätt. De senaste decennierna har sockerkonsumtionen legat mellan 40-48 kg. Vad du missar att berätta för dina läsare är att sockerkonsumtionen ökade extremt mycket i början av 1900-talet, med en explosion på 1930-talet (när dagens 80-åringar föddes). Här är en graf över vår sockerförbrukning baserad på siffror från Statistisk årsbok och SCB:

Så utan tvekan äter vi historiskt höga mängder socker. Utöver detta har vi de senaste decennierna ökad konsumtionen av fritt socker från juice och juicekoncentrat (till exempel finns det numera godis gjort på juicekoncentrat). Dessutom har vi börjat äta mer vitt bröd, pasta och annan processad mat som chips, och vi har blivit allt mer stillasittande. Det gör att vi klarar sockret sämre, för den skadliga fettbildningen i levern drar sannolikt framförallt igång när vi äter ett överskott av kalorier.

Vår sockerkonsumtion är ett stort problem

Trots att vi aldrig ätit så mycket socker som vi gör idag, skriver du i din bok (sid 63 och 64) att vår sockerkonsumtion i dagsläget inte är något speciellt stort folkhälsoproblem. Men om vi åt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer borde vi maximalt få i oss cirka 20 kg socker per person och år. Enligt statistiken ovan förbrukar vi istället runt 40 kg. En hel del av allt detta socker slängs i form av torra bullar och avslagen läsk, men absolut inte hälften. Även om vi förutsätter att så mycket som 10 kg socker slängs, ligger vi på en överkonsumtion på 50 procent i genomsnitt.

Individuellt hur mycket socker vi tål

Så hur mycket socker och sötsaker kan vi äta utan att ta skada? Måste alla vara så restriktiva som studierna ovan visar? Absolut inte. Hur mycket socker olika personer tål beror av många olika saker: hur mycket övervikt man har; hur mycket annan processad mat man äter; hur mycket man motionerar; och vilka gener man har.

Sedan spelar det sannolikt roll hur ofta vi äter socker, hur koncentrerat sockret är och vad vi äter tillsammans med sötsakerna, till exempel tycks antioxidanter kunna skydda oss mot effekterna av fruktos. Men om vi uppfyllde kostrekommendationerna och minskade vårt sockerintag till maximalt 10 procent av alla kalorier, skulle många må bättre. På den punkten är vi ense.

Söt smak är en vanesak och kulturellt betingat

Detta blev långt. Jag vill dock ta upp en sista sak som du missar att betona i din bok: smak är kulturellt betingat. När jag skrev Smakäventyret intervjuade jag en kille som var uppvuxen på den afganska landsbygden. Han åt hellre långkokt lammskalle kryddad med en försvarlig mängd gurkmeja, än han åt bullar och kakor. Lyssnar du på P1:s Söndagsintervjun med Theodor Kallifatides, som flydde från Grekland till Sverige år 1964, beskriver sitt första möte med svensk matkultur så här:

– Allt var sockrat. Limpor, bullar och vad du ville. Kaffe också. Det gick inte ens hitta en sardinburk i Sverige där sardinerna var salta, utan de var bara söta i tomatsås. Människor som kom från medelhavet och andra delar av världen var inte vana vid en så söt diet. Jag fick själv över tio hål i tänderna under det första året i Sverige.

Intressant perspektiv, eller hur? Vi pratar alldeles för sällan om att den klassiska medelhavskosten innehöll extremt lite socker. Faktum är att den innehöll mindre än vad du i olika tidningsartiklar menar skulle vara osunt att äta. Även den traditionella japanska kosten – som ju är känd för att ge ett långt liv – har varit extremt sockersnål.

Vi är alldeles för sockerfixerade

Jag tänker att din bok verkligen är en produkt av vår sockerfixerade tid. Vi har fått för oss att ett liv utan dagliga sötsaker är trist och hemskt. När jag läser intervjuer med dig är det som att du tycker lite synd om alla som minskar på sockret. Men ju mindre socker man äter, desto mindre längtar man efter sötsaker och dessutom är det som att smaklökarna skruvas om. Förut älskade jag GB-glassar, industribakade pepparkakor eller vetelängder. Numera tycker jag att den extremsöta smaken dödar alla andra smaker. Det är som att lyssna till en melodi som bara har en enda ton.

Du får gärna svara på detta öppna brev. Men innan du gör det tycker jag att du ska titta på filmen ”…First do no harm” med Meryl Streep. Den är baserad på verkliga händelser och är enormt berörande. Den fantastiska dietisten i filmen kan inspirera till att våga titta bortom de konventionella kostråden. För kosten kan påverka vår biokemi på de mest undergörande vis, och vi har mycket kvar att lära oss.

Tillägg: Sara Ask har svarat på mitt inlägg här: http://annfernholm.se/2021/01/29/svar-fran-dietisten-sara-ask/

Dela & kommentera comments 13

Svar från Bröstcancerförbundet: Bullar okej enligt kodex för cancerprevention

De sötsaker som marknadsförs inom rosa bandet-kampanjen gör mer skada än nytta. Igår lyfte jag detta problem i ett öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet. Nu har båda organisationerna svarat. Bröstcancerförbundet menar att bullar faller inom ramen för den europeiska kodexen för cancerprevention. Däremot har de avslutat sitt samarbete med geisha.

Antalet fall av bröstcancer bara ökar och ökar. En orsak är att allt fler får bukfetma. I mitt öppna brev till organisationerna bakom rosa bandet-kampanjen kunde du igår läsa om att personer med bukfetma ofta får höga insulinnivåer i kroppen, och att insulin är ett hormon som på flera olika vis driver tillväxt i kroppen. Uppmaningar som den ovan är därför synnerligen kontraproduktiva.

I sitt svar menar dock Bröstcancerförbundet att varor som innehåller mindre än 15 gram socker per 100 gram är okej att äta ur ett cancerperspektiv. Så här skriver de:

Bröstcancerförbundet har avslutat samarbetet med geisha

Hej Ann, Tack för kontakt och information om ditt inlägg.           

Vid årsskiftet antog Bröstcancerförbundet en ny policy för företagssamarbeten för att reglera och förtydliga hur vi arbetar med företag. När det kommer till val av produkter följer vi den europeiska kodexen för cancerprevention som innebär att produkten inte ska ha en sockermängd som överstiger gränsvärdet 15 procent per 100 gram. https://cancer-code-europe.iarc.fr/index.php/en/ecac-12-ways/diet-recommendation/48-fatty-sugary-foods

Som en konsekvens av införande av de nya riktlinjerna avslutades samarbetet med Geisha. Bullarna från Lantmännen Bonjour ligger inom ramen för den europeiska kodexen. Här följer länkar till innehållsförteckningen. https://www.lantmannen-unibake.com/sv-SE/Products/kaffebrod/vetebrod/kanelbulle3/#show

Vi på Bröstcancerförbundet förespråkar en sund och hälsosam livsstil. Vi främjar samarbeten inom fysisk aktivitet och uppmuntrar till träning för ökat välmående under behandling. 

Vi ser kontinuerligt över våra företagssamarbeten för att säkerställa att de håller sig inom ramarna för vår policy. Policy för företagssamarbeten hittar du på vår webb: https://brostcancerforbundet.se/om-oss/mer-om-oss/giva-sveriges-kvaliteskod/

Hör gärna av dig om du har några frågor. 

Vänliga hälsningar, Sara

Min kommentar

Att Bröstcancerförbundet avslutat samarbetet med geisha är toppen. Samtidigt känns det fornnordisk (som mina barn brukar säga om något gammeldags) att försvara ett livsmedel som är baserat på socker och vetemjöl. Jag vet inte hur den europeiska kodexen för cancerprevention har tagits fram, men den skulle behöva uppdateras.

Att undvika bukfetma och hålla en normal vikt är bland det viktigaste vi kan göra för att förebygga cancer. Eftersom halva Sveriges befolkning numera har övervikt eller fetma, är det många som skulle behöva tappa några kilon.

Det gör man dessvärre inte genom att ”bulla upp”. Tvärt om visar den senaste forskningen att personer som minimerar intaget av socker, raffinerat mjöl och annan ultraprocessad mat ofta automatiskt går ner i vikt. I en av de större studierna på området behövde deltagarna inte ens räkna kalorier. När de åt mat lagad från grunden på naturliga råvaror, åt de lagom mycket. New York Times sammanfattade studien på ett utmärkt vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity.

Så Bröstcancerförbundet: det är dags att lämna fornnordisk tid. Vill ni värna era medlemmar bör ni uppdatera era kampanjregler ännu en gång.

Cancerfonden tycker Bröstcancerförbundet gör fel när de uppmanar oss att äta sötsaker. Vill du läsa deras svar? Det kan du göra här:

Dela & kommentera comments 4

Svar från Cancerfonden: Vi ska inte proppas oss fulla med geisha

I går skrev jag ett öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet angående alla kampanjer för rosa sötsaker. På en av bilderna (ovan) hängde en vimpel med Cancerfondens logotyp vid ett berg av geisha. Det visade sig att Icabutiken hängt vimpeln fel. Cancerfonden står inte bakom Bröstcancerförbundets geishakampanj. Tvärt om. Här kommer deras svar.

Hej Ann!

Jag har läst ditt öppna brev till oss och Bröstcancerförbundet och är angelägen om att svara.

Först och främst: tack för att du ägnar denna viktiga fråga uppmärksamhet!!! Att nå ut med kunskap om cancer och levnadsvanor är ett av våra prioriterade mål och vi välkomnar självklart att fler pratar om ämnet.

Vi vet ju nämligen att en tredjedel av all cancer kan förebyggas genom hälsosamma levnadsvanor och att det är viktigt att hålla en hälsosam vikt. Det finns en koppling mellan övervikt och tretton cancerformer, varav bröstcancer är en. Tillsammans med matvanor och fysisk inaktivitet är övervikt och fetma den största riskfaktorn för cancer efter rökning och solning. Eftersom bröstcancer är en så omfattande sjukdom med många drabbade varje år betyder det att många cancerfall skulle kunna gå att undvika om riskfaktorerna plockades bort.

Precis som du skriver finns det ett samband mellan cancer och insulin. Du kan läsa mer om övervikt, fetma och cancer här: https://www.cancerfonden.se/minska-risken/overvikt

Och just eftersom vi vet allt detta är det en självklarhet för oss att alla produkter som ingår i vår Rosa bandet-kampanj går hand i hand med våra rekommendationer kring hälsosam kost för cancerprevention. Vi har tydliga riktlinjer vad gäller alla våra 200 produkter. För att en produkt ska få vara en del av Rosa bandet-kampanjen kräver Cancerfonden att produkten har en låg sockerhalt och uppfyller kraven för nyckelhålsmärkningen. Med andra ord jobbar vi inte med varken Geisha eller Bonjour, som det kan framstå i ditt inlägg. ”Vi” (Cancerfonden) vill varken att man ska ”bulla upp” eller ”proppa oss fulla med geisha”. Vad Bröstcancerförbundet gör eller har gjort får stå för dem, jag kan enbart svara utifrån Cancerfonden.

Sedan Cancerfonden startade sin Rosa bandet-kampanj 2003 har vi samlat in över 900 miljoner kronor till svensk cancerforskning. Det är fantastiska siffror.

Cancerfonden förmedlar pengar till drygt 400 svenska forskningsprojekt om cancer varje år. Forskningsprojekten väljs ut i en noggrann process och i nationell konkurrens vilket innebär att bara de bästa projekten, med störst förutsättningar att bidra till att cancer ska kunna besegras, får stöd. Många av de forskningsprojekt som finansieras gäller grundforskning, något som kommer alla cancerformer till nytta.

Här kan du läsa mer om pågående forskningsprojekt kopplat specifikt till bröstcancer:https://www.cancerfonden.se/forskning/projekt?diagnoseGroup=Br%C3%B6st

När det gäller forskningens framsteg så är det en stor skillnad att idag överlever 60 procent sin cancersjukdom medan man 1951 hade en överlevnad på cirka 30 procent. En fördubbling! Cancer har funnits sedan människan skapades. Fram till början på 1900-talet hade vi inga andra sätt att bekämpa sjukdomen med än kirurgi. Men hjälp av forskning har vi funnit både orsaker samt behandlingar som effektivt botar cancer.

Vad gäller just bröstcancer har vi de senaste åren lärt oss mycket om cancer på molekylär nivå, och vet nu mer om komplexiteten, att det finns flera olika typer av bröstcancer. Det har berett vägen för individualiserad behandling. Forskningen har också gett oss flera nya läkemedel baserade på antikroppar som lett till att även vissa aggressiva former av bröstcancer kan behandlas framgångsrikt, vilket leder till ökad överlevnad. De kirurgiska metoderna har utvecklats så att det ofta räcker att ta bort en del av bröstet och att bröstet kan rekonstrueras vilket ökar livskvaliteten för många kvinnor.

Tack vare de stora forskningsframsteg som gjorts lever 85 procent av de som fått bröstcancer tio år efter insjuknandet. Men självklart är även vårt mål att antalet cancerfall ska sjunka och att färre ska drabbas! Men det är bara genom att fortsätta finansiera livsviktig forskning vi kommer nå dit. Och det är därför som till exempel vår Rosa bandet-kampanj är så viktig.

De pengar som samlas in under Cancerfondens Rosa bandet-kampanj används till att finansiera svensk cancerforskning, men även till att driva påverkansarbete för en bättre cancervård, samt sprida kunskap om cancer och hur man genom ändrade levnadsvanor kan minska risken att drabbas av cancer.

För att summera: tack för att du lyfter en viktig fråga! Jag skulle bli jätteglad om du korrigerar de felaktigheter som förekommer i din artikel, och du får hemskt gärna publicera vårt svar i sin helhet.

Har du fler frågor eller vilka funderingar som helst får du mer än gärna höra av dig. 😊

Ha en fin vecka, Tobias

Min kommentar

Det är fantastiskt bra att Cancerfonden har börjat jobba mot sockret. Men när det gäller preventionen av cancer borde vi ha nått mycket längre. Tittar man på vad Cancerfonden årligen samlar in är det svindlande summor. 2019 fick de 844 miljoner kronor, 2018 runt 750 miljoner. Alldeles för lite av detta går till att förebygga cancer. Vad gäller bröstcancer ökar antalet fall i alla åldrar, även bland yngre. Här är statistik över antalet drabbade kvinnor per 100 000 invånare i åldern 0-69 år från 1970-talet fram till idag.

Och om ni undrar varför det är sådana köer i cancervården, ser den totala ökningen av antalet cancerfall per 100 000 svenskar i åldern 0-69 år ut så här:

En del av detta beror på att läkare har blivit bättre på att upptäcka tumörer. Men mycket beror på att vi idag inte vet hur man bäst förebygger cancer. Det är sannerligen något vi behöver satsa mer pengar på!

Rättelse: Cancerfonden har kommit in med en rättelse. I en tidigare version av texten stod en felaktighet angående mängden socker som en vara får innehålla för att platsa inom deras rosa bandet-kampanj. Fonden följer sedan några år tillbaka nyckelhålsmärkningen.

Vill du läsa Bröstcancerförbundet svar? Det hittar du här:

Dela & kommentera comments 5

Den rosa sötsaksfesten gör mer skada än nytta – öppet brev till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet

Under många år har Cancerfonden och Bröstcancerförbundet samlat in pengar genom rosa kampanjer där de vill förmå oss att köpa både bullar och godis. Målet är att få in mer medel till cancerforskningen. Men sötsaker ökar kroppens produktionen av insulin – ett hormon som kan stimulera cancerceller att växa. Läs mitt öppna brev till organisationerna bakom rosa bandet, där jag föreslår att de kan börja jobba mot övervikten i samhället. Om färre personer utvecklar bukfetma, kommer också färre att drabbas av bröstcancer!

Hej Cancerfonden och Bröstcancerförbundet!

Det är oktober och hela Sverige är tapetserat i rosa. Ni är otroligt duktiga på att samla in medel till forskningen! Jag sympatiserar helt och hållet med ert mål: att ingen ska drabbas av bröstcancer. Men ska detta bli verklighet, måste ni på allvar börja jobba mot bukfetman. Och då behöver ni se över era årliga kampanjer, för i nuläget är de inte särskilt bröstcancervänliga.

För tre år sedan dök exempelvis en bullbil upp på ett torg nära mig:

Och ni uppmanade folk att skicka bullogram:

För två år sedan ville ni att vi skulle proppa oss fulla med geisha:

Och i år tycker ni att det är livsviktigt att vi ska bulla upp:

Men det är precis tvärt om. Det är livsviktigt att vi bullar ner.

Hög konsumtion av sötsaker bidrar till cancer

För era kampanjer bidrar – bland mycket annat – till att allt fler får övervikt och även cancer. Som ni säkert vet tillhör bröstcancer de sjukdomar som har ökat drastiskt sedan 1970-talet. Här är statistiken från cancerregistret för kvinnor i åldern 0-69 år.

Diagrammet visar hur många som drabbas per 100 000 svenskar. Ökningen är enorm, trots att rökning – en av riskfaktorerna för bröstcancer – har minskat drastiskt bland kvinnor.

Det finns flera skäl till ökningen. En är sannolikt att vi dricker mer alkohol. En annan att fler screenar sig för bröstcancer. Men en tredje väldigt viktig orsak är att allt fler får skadligt fett insprängt i buken, och detta gäller både kvinnor med övervikt och normal vikt.

Bukfetma viktig riskfaktor för bröstcancer

Många studier visar att bukfetma ökar risken för bröstcancer, men varför? När jag skrev boken Ett sötare blod lusläste jag den vetenskapliga litteraturen på området, och intervjuade forskare som studerat detta på molekylära nivå. De flesta tycks vara överens om att höga insulinnivåer i blodet och en låggradig inflammation i kroppen sannolikt är viktiga orsaker till varför bukfetman är så farlig.

För så här är det: när fett sprängs in i vår lever och våra muskler utvecklar vi något som kallas insulinresistens. Det innebär att vi reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin. När en person som har insulinresistens äter snabba kolhydrater i form av bullar och godis, kommer insulinnivåerna i blodet att stiga mer än normalt. Vissa kan dubbla nivåerna, andra kan få upp till åtta gånger mer insulin i blodet än en frisk person.

Insulin får oss att växa mer

Vad spelar då lite extra insulin för roll? Jo, insulin är inte bara ett blodsockersänkande hormon, utan driver även tillväxt i kroppen. I tonåren blir vi exempelvis lite insulinresistenta för att växa mer. Gravida kvinnor blir insulinresistenta för att fostret ska växa. Det är helt naturligt. Men utöver detta har numera hundratusentals kvinnor i Sverige en onaturlig form av insulinresistens, som bland annat orsakas av en historiskt hög godiskonsumtion och alldeles för många bullkalas. Insulinresistens är dessvärre kopplad till en ökad risk för många olika cancerformer, bland annat bröstcancer efter klimakteriet.

Insulin kan driva bröstcancer att växa

Tittar man in bland kroppens molekyler (som vi biokemister älskar att göra), kan man se att insulin driver tillväxt av cancerceller på flera olika vis. Vi ska inte gå in på några detaljer, men förenklat kan man säga att höga halter insulin i blodet leder till att en tillväxtfaktor som heter IGF-1 får ett friare spelrum i kroppen. Bröstcancerceller har mottagare för både insulin och IGF-1 på sin yta. När insulin och IGF-1 kopplar till dessa mottagare, signalerar det till cancercellerna att de ska dela sig och bli fler.

Förutom detta påverkar insulin halten av ett protein i kroppen som heter sexual hormon binding globulin (SHBG). När insulinet stiger, går halten SHBG ner. Det är illa, för SHBG fungerar som en broms för bland annat östrogen. SHBG hakar fast vid östrogen i blodet, och hindrar hormonet från att interagera med celler i vår kropp. Höga halter av SHBG i kroppen är kopplat till ett skydd mot bröstcancer, och forskare tror att det beror på att SHBG stoppar framfarten av östrogen som ju annars kan driva vissa former av bröstcancer.

Stora skillnader i insulinnivåerna i blodet

För att ni ska förstå att det är stor skillnad på insulinpåslaget hos en person som är frisk och en som har insulinresistens vill jag visa er denna bild:

För ett antal år sedan gjorde jag ett inslag för SVT:s Vetenskapens värld som handlade om insulin och cancer. Tillsammans med Kerstin Brismar, professor i diabetesforskning, åt jag då godis och drack ett stort glas läsk på fastande mage på morgonen. Sedan mätte hon vårt blodsocker och insulinpåslaget. Ovan ser ni den enorma skillnaden i insulinnivåerna. Kerstin är 20 år äldre än jag, och en upptagen forskare som på den tiden inte tränade tillräckligt mycket. Hennes kropp var insulinresistent. Min kropp reagerade mycket bättre på insulin, därför sänktes blodsockret snabbare.

Bullkalas dålig idé för personer med bröstcancer

Många av de som vill stödja cancerforskningen och följer era uppmaningar att äta en massa sötsaker, kommer att att få ungefär lika höga insulinnivåer i blodet som Kerstin Brismar fick under vårt experiment. Eftersom bröstcancer är vanligt, kommer vissa av dessa personer ha cancerceller i sin kropp. Andra kanske är på väg att få ett återfall. Då kommer sannolikt insulinet att stimulera de sjuka cellerna att växa. Kvinnor som har ett högt insulin, löper exempelvis en högre risk att drabbas av ett återfall eller avlida av bröstcancer, visar forskning.

Se det positiva: fler kan leva friska

Ni har ju jobbat enormt med era kampanjer, och det känns säkert deppigt att läsa detta. Men se det från den ljusa sidan. Om ni nästa år satsar på att förmå livsmedelsindustrin att sälja grönsaker i rosa förpackningar som ersätter allt godis nära kassan, kan ni bidra till att vända trenden med bukfetman. Kostfonden jobbar med att minska sötsakskonsumtionen i Sverige, eftersom vi vill att fler ska leva friska. Minskar bukfetman, minskar också insulinresistensen. Det kommer leda till att alla våra stora folksjukdomar blir mer ovanliga, inklusive många former av cancer. Tänk då slipper vi kanske rubriker i tidningen som: Stor ökning av övervikt bland tioåringar. Eller Halva Sverige har övervikt eller fetma. Istället kan det stå: Bröstcancer minskar när fler får normal vikt.

Hade inte det varit fantastiskt? Vad tycker ni om detta förslag? Ni får gärna delge era tankar, så lägger jag upp dem här på sajten.

En sista sak: se till att öronmärka lite av de medel ni samlar in i år för att undersöka om en insulinsänkande kost kan bromsa utvecklingen av bröstcancer. Kostfonden menar att detta är en kunskapslucka som är viktig att fylla med bra vetenskap. Den molekylära forskningen talar starkt för att det borde fungera, men det har aldrig testats i en stor studie på en cancerklinik. En sannolik orsak är att många cancerläkare har relativt dålig koll på insulinets roll i kroppen. Det är mer diabetesläkarnas område.

En sista sista sak: med tanke på hur enormt mycket pengar ni samlar in varje år, borde då inte antalet fall av bröstcancer snart sjunka? Vad gör ni för att ta reda på hur bröstcancer bäst förebyggs?

Med förhoppning om att färre ska få cancer,

Ann Fernholm

Tillägg: Vill du veta vilka svar jag fick? Du hittar svaret från Bröstcancerförbundet via denna länk, och Cancerfondens svar via denna.

Cancerfonden ringde också och berättat att de aldrig stått bakom Geishakampanjen. Att deras logotyp syns på en vimpel bredvid all geisha beror på att de har ett samarbete med Ica. När Icabutiken har lyft Bröstcancerföreningens kampanj för Geisha, har de placerat vimpeln med Canerfondens logotyp bredvid.

Dela & kommentera comments 18

Australiens urföda är otroligt näringsrik – naturlig mat ger hälsa

I Australien pågår just nu ett stort projekt där forskare kartlägger landets urföda. Flera av de frukter som urbefolkningen har ätit har visat sig vara extremt näringsrika, och utgör en skarp kontrast mot industriprocessad och näringsfattig mat. Min uppmaning: satsa på att äta naturlig mat i sommar och undersök vad som händer med din hälsa.

När jag var i Australien i januari intervjuade jag bland annat Selina Fyfe vid Centre for Nutrition and Food Sciences, The University of Queensland. Som en del av sin doktorandutbildning har hon undersökt en frukt som kallas ”the green plum” eller ”the wild mango”. Den växer i norra Australien, är stor som ett körsbär och ser ut som ut som en minimal grön mango.

Nu visar Selina Fyfes forskning att denna fantastiskt goda frukt dessutom är otroligt rik på folsyra. Det är ett av de näringsämnen som processad mat generellt innehåller för lite av, vilket kan orsaka blodbrist och även öka risken för missfall eller ryggmärgsbråck hos foster. Du kan läsa om upptäckten här: Plum pickings: ancient fruit ripe for modern plates.

Kakadu plum konserverar skaldjur

I samma projekt har forskarna även upptäckt att ”the Kakadu plum” är otroligt rik på C-vitamin och antioxidanter. Därför används frukten nu exempelvis som ett naturligt konserveringsmedel för skaldjur: Seafood Co-operative Research Centre calls for more Kakadu Plum production.

Projektet i Australien är så otroligt intressant, eftersom forskarna kartlägger den mat människokroppen är gjord för att äta. När Australiens urfolk fortfarande åt naturlig mat, hade de en fantastisk hälsa. Sedan kom britterna och tog över markerna med våld. De isolerade urbefolkningen i så kallade ”missions”, vilket ledde till att de slutade att jaga och började äta västerländsk processad mat, rik på raffinerat mjöl och socker. På bara några årtionden gick det åt pipan med deras hälsa. I dag är katastrofmånga drabbade av typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom.

Barebells: symbol för vår skruvade syn på mat

Den konstgjorda och näringsfattiga mat som globala livsmedelskoncerner nu sprider över världen, är helt enkelt inte gjord för att driva våra kroppar. Vi får övervikt, rubbade blodfetter och blir sjuka. Så åtgärdar vi det med att äta blodfettsänkande läkemedel, kalorisnåla pulversoppor eller konstiga bars. Under en kvällspromenad i förra veckan fotade jag denna reklam:

För mig är Barebells en symbol för vår skruvade syn på vad som är hälsosamt. Dessa bars säljs som functional foods eftersom de innehåller 20 gram protein och inget tillsatt socker. Som om det skulle vara definitionen på vad som är funktionell mat.

Ät naturlig mat i sommar

Min uppmaning till alla er läsare: satsa på naturlig mat i sommar. Ät grönsaker, frukt, bär, ägg, fisk, kött, kyckling, bönor, linser och annan mat där all näring finns bevarad. Smaksätt med kryddväxter och örter. Njut och tänk på att du har en fantastisk kropp som utvecklats under miljontals år. Den är värd det bästa!

Med detta önskar jag er en härlig sommar!

Foto: Margaret Puls, UQ

Dela & kommentera comments

Minns du den nyckelhålsmärkta glassen?

Fram till 2005 kunde glass märkas med Livsmedelsverkets gröna nyckelhål. Det spelade ingen roll hur mycket socker glassen innehöll. Om mängden mättat fett var begränsad ansågs den nyttig. Nu har jag hittat spår av detta på GB:s sajt. På en glasskarta från 1993 syns den nyckelhålsmärkta glassen Flöjer.  

Under den tid som jag har granskat kostvetenskapen är det forskare som har sagt att ingen någonsin har rekommenderat oss att äta socker. Att vi har ersatt det mättade fettet med socker ansåg forskaren i fråga var vårt eget fel.

Men det är att förvanska historien. Jag har tidigare skrivit om hur sötad light yoghurt har märkts med det gröna nyckelhålet, medan en lika kaloririk naturell yoghurt har ansetts onyttigt eftersom den har innehållit mer mättat fett.  

Ingen gräns för mängden socker i glassen

Under 1990-talet kunde också glass nyckelhålsmärkas, alldeles oavsett sockermängd. Nu har jag hittat spår av detta på GB:s sajt

Glassen Flöjer, en form av yoghurtglass, bar det gröna nyckelhålet. I en reklamfilm beskrevs glassen som ”hälften så fet” och det var ”ett lättare sätt att njuta”. 

Många skuldbelägger sig själva för att de har utvecklat övervikt och fetma. Men vi har också rekommenderats att äta livsmedel som är fetmabildande.  Få nutritionsforskare anser i dag att socker skulle vara nyttigare än mättat fett. Glädjande nog togs nyckelhålsmärkningen bort från glass år 2005. Däremot får fortfarande sötad yoghurt, sötade frukostflingor och sötat bröd nyckelhålsmärkas, men mängderna är begränsade. 

Dela & kommentera comments

Faktakoll av ny studie: vilken koll har Livsmedelsverket på sockret och sötsakerna?

I helgen rapporterade en rad svenska medier, bland annat SVT, helt okritiskt om en studie från Livsmedelverket. Enligt myndigheten skulle den visa att den viktigaste kostförändring vi kan göra är att börja äta mer frukt och grönt. Studien är ett typexempel på hur Livsmedelsverket bygger sina kostråd. De har låtit en extremt svag studie ligga till grund för en ny studie, som de sedan drar tvärsäkra slutsatser från. Så länge som Livsmedelsverket jobbar på detta vis, kommer fetmaepidemin i Sverige att fortgå.

Du hittar SVT:s text om den studie som Livsmedelsverket har genomfört tillsammans med forskare vid Lunds universitet här: Mer grönt och mindre kött – så kan 6 400 svenska liv räddas varje år.

Ingressen lyder: 6 400. Ja, så många svenska liv skulle kunna räddas varje år – om vi börjar äta rätt. Det visar en ny studie som Livsmedelsverket och Lunds universitet har gjort. Studien nämner särskilt män, som äter mindre frukt och grönsaker än kvinnor.

– Politikerna måste vakna, säger Irene Mattisson, nutritionist på Livsmedelsverket och en av medförfattarna till studien.

Enligt Irene Mattisson och Livsmedelsverket skulle alltså en högre konsumtion av frukt och grönt vara den kostförändring som kan ge störst effekt på folkhälsan. Men slutsatsen som de drar vilar på ett korthus till vetenskap. Det är ett typexempel på hur Livsmedelsverket under många år har jobbat när det gäller kostråden.

(Innan vi går vidare vill jag tillägga att Livsmedelsverket gör ett bra jobb i annat, exempelvis när de kontrollerar att maten i affären håller hög kvalitet.)

Resultat baserade på undermålig undersökning av Livsmedelsverket

I studien som nu har publicerats, har Livsmedelsverket och Lundaforskarna byggt vidare på en tidigare undersökning från Livsmedelsverket: Riksmaten-vuxna 2010–2011.  De har utgått från att Riksmaten vuxna ger en korrekt bild av vad vi faktiskt äter, vilket på mycket goda grunder går att ifrågasätta.

När Riksmaten vuxna genomfördes maj 2010-maj 2011 ombads 5003 personer att berätta hur de åt under fyra dagar. Endast 1797 valde att svara på enkäten och de som svarade hade generellt en längre utbildning och var oftare kvinnor.

Det enorma bortfallet, speciellt av vissa grupper, innebär att enkätundersökningen sannolikt är missvisande. Frågan som infinner sig är: hur väl speglar denna undersökning det verkliga intaget av olika livsmedel i Sverige?

Stor underrapportering av sötsaker i Livsmedelsverkets studier

Granskningar av andra kostundersökningar visar att deltagare generellt underrapporterar livsmedel som de vet är dåliga för hälsan, exempelvis sötsaker. Och jämför man det rapporterade intaget av godis, glass och söt dryck i Riksmaten vuxna med vad som produceras i Sverige är glappet enormt.

Riksmaten vuxna rapporterar deltagarna att de i genomsnitt konsumerar 4,4 kilo godis och choklad per person och år. Under samma period producerades det över 15 kilo godis och choklad per person, enligt Jordbruksverkets statistik. Det självrapporterade intaget av glass var 5,8 liter, medan produktionen låg på över 10 liter. För sockersötad läsk och saft är den självrapporterade siffran 30,6 liter, medan produktionen låg på cirka 60-70 liter.

Livsmedelsverkets kostråd: ett korthus

En del av allt sött som produceras slängs, till exempel avslagen läsk. Men sötsaker är generellt hållbara och med stor sannolikhet underskattar Riksmaten vuxna kraftigt hur mycket sött vi äter.

Därför är det problematiskt när Livsmedelsverket och Lundaforskarna nu utgår från Riksmaten vuxna, när de ska ta reda på vilka kostförändringar som kan betyda mest för folkhälsan.

Det finns mer kritik att rikta mot den studie som Livsmedelsverket nu har publicerat. Det är illa att myndigheten slirar så långt utanför den vetenskapliga hjulfåran. Fetmaepidemin i Sverige har pågått under flera decennier. Ska folkhälsan bli bättre krävs att Livsmedelsverket bygger sin analys på mer gedigen vetenskap. Dessutom måste de ta tag i elefanten i rummet. När barn varit på barnkalas och ätit tårta, kakor och godis, orkar de sällan med all den spenat som de rekommenderas att äta.

Tillägg: Jag fick en bra kommentar från en läsare. Sedan 1960-talet har vår konsumtion av färska grönsaker och rotfrukter enligt Jordbruksverkets statistik ökat från cirka 21 kg till 58 kg. Konsumtionen av frukt och bär har ökat från runt 53 kg till 69 kg. Trots den ökningen har vi haft en epidemi av fetma och typ 2-diabetes. Att äta mer frukt och grönt, verkar alltså inte kunna skydda nämnvärt mot fetma och typ 2-diabetes. 

Dela & kommentera comments 12

Kraftig minskning av sockerförbrukningen i Sverige

Yay! Sockerförbrukningen går ner i Sverige. Mellan 2016 och 2017 minskade den med hela 13 procent och för första gången på många årtionden förbrukar vi nu mindre än 40 kg socker per person och år. Den viktigaste orsaken till nedgången är sannolikt att livsmedelsindustrin har börjat sockersanera sina produkter. 

Äntligen, äntligen, äntligen! All den uppmärksamhet som socker har fått som en bov i fetmaepidemin börjar äntligen, äntligen, äntligen ge effekt. När jag för ett par veckor sedan kikade in på Jordbruksverkets sajt för att se om siffrorna för 2017 års livsmedelskonsumtion hade kommit, blev det en glad överraskning. År 2016 förbrukade vi enligt statistiken 43 kg socker per person och 2017 endast 37,5 kg, alltså har förbrukningen minskat med hela 5,5 kg.

Bild från Jordbruksverkets konsumtionsstatistik

Marginell minskning av sötsakskonsumtion

Vi fortsätter dock festa loss på sötsaker, nästan som om ingenting hade hänt. Vi åt bara marginellt mindre mjukt kaffebröd, tårtor och glass. Konsumtionen av kex, rån och småkakor har till och med ökat. Godiskonsumtionen har bara minskat med 3 procent och läskkonsumtionen med 9 procent. Vet ni vad som sannolikt istället orsakar den kraftiga minskningen?

Det här:  

Minskning av mängden tillsatt socker i mat

Under senare tid har det dykt upp allt fler produkter i affärerna där livmedelsindustrin kraftigt har skurit ner på mängden tillsatt socker. Under det senaste tiden har till och med vissa av de värstinglivsmedel som industrin marknadsför mot barn sockersanerats. 

(OBS! Det är fortfarande väldigt mycket socker i Coco-pops, men numera är det i alla fall mindre socker i dem än vad det är i Ballerinakakor. Ett framsteg.)

Målet: maximalt 25 kg socker

När Kostfonden förra året synade sockerkonsumtionen, räknade vi ut att vi borde förbruka maximalt 25 kg socker per person och år om vi följde rekommendationerna kring socker. Det är en bra bit kvar innan vi når dit, men varje steg på vägen är ett steg närmare målet. Vad tror ni – kan nästa steg bli att vi gör något åt de där 12-13 kilona med godis och choklad som vi sätter i oss varje år? Ska vi slänga ut hinkarna med plockgodis och låta tablettasken få en revival? 

Dela & kommentera comments 5

Debatt i Aftonbladets morgonsändning: ska hälsoböcker granskas?

Hälsoböcker bör granskas innan de publiceras, det slog fem medicinforskare fast på DN debatt i söndags. I en replik kritiserade jag förslaget och i morse mötte jag en av forskarna, Maria Ahlsén, i en debatt i Aftonbladets morgonsändning. 

Du kan se vårt samtal här: Kan vi lita på hälsotrenderna? – se hela debatten.

I inslaget säger Maria Ahlsén att Livsmedelsverket numera bara säger att mättat fett ”kan” ge hjärt-kärlsjukdom. Lite av en nyhet för mig, måste jag säga. Så här skriver Livsmedelsverket på sin sajt om mättat fett:

”Bakgrunden till rekommendationen är att en minskning av det mättade fettet i maten kan bidra till att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar om man samtidigt äter mer av omättade fetter, det vill säga enkelomättat och fleromättat fett. Att minska på mättat fett och istället äta mer av mat med kolhydrater ger inte samma positiva effekt.”

Här är vad Statens beredning för medicinsk och social utvärdering skriver i rapporten ”Mat vid fetma”:

”Sammantaget måste det vetenskapliga underlaget för att intag av mättat fett leder till försämrad hjärt-kärlhälsa anses vara bräckligt. Samtidigt finns inget starkt stöd för att omättat fett skulle vara ohälsosamt. I samma Cochranerapport konstaterades visserligen en marginell ökning av dödsfall till följd av cancer i de grupper som ökat intaget av omättat fett, men precisionen var låg och denna effekt var inte statistiskt säkerställd.”

Om inte ens svenska myndigheter kan enas om hur farligt något är för vår hälsa, hur ska man då kunna enas om vilka hälsoböcker som kan anses vara vetenskapliga och få den kvalitetsstämpel som forskarna nu föreslår?

Som jag skrev igår: mycket som skrivs i hälsoböcker är överdrivet, men de är knappast mer skadliga än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.

Dela & kommentera comments 6