Länge har Livsmedelsverket satsat mer på att få ner vår saltkonsumtion än vår sockerkonsumtion. Skälet är att myndigheten bygger sina folkhälsostrategier på vad vi rapporterar till dem att vi äter. Exempelvis uppger vi att vi äter 4,4 kilo godis och choklad per person och år, men industrins statistik visar att det säljs 15 kilo. Läs dagens öppna brev till Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström, där jag undrar om hon tror att det finns ett svart slukhål där alla sötsaker som säljs i Sverige försvinner.

Hej Annica!

Ända sedan Livsmedelsverket grundades för snart 50 år sedan, har ni utfärdat kostråd med målet att hjälpa oss att hålla vikten. Men det har gått ganska dåligt. Numera har 62 procent av alla medelålders svenskar övervikt eller fetma, och det blir bara fler och fler. Vår övervikt ökar risken för allt från högt blodtryck, typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom, till cancer, demens och graviditetskomplikationer. Så det är en allvarlig situation. Den fråga vi måste ställa oss är: vad är det viktigaste vi kan göra för att vända den negativa trenden?

Detta är anledningen till varför jag nu skriver till dig. För vad gör att ni på Livsmedelsverket aldrig tag i elefanten i rummet? Vad gör att ni prioriterar att slåss mot mättat fett, salt och rött kött, när vägen fram mot kassorna i nästan alla svenska matvarubutiker ser ut så här:

Det som säljs här är ekande tomma kalorier, som mättar dåligt och i princip är helt fria från vitaminer och mineraler. Ni på Livsmedelverket lyfter dock sällan detta som ett större problem.

Livsmedelsverket ser inte godis som ett större problem

Nu i maj skickade ni till exempel ut en pressrelease där ni graderade de största riskfaktorerna i våra svenska matvanor. Listan på femton punkter såg ut så här:

Att många svenskar varje helg (och ofta även på vardagarna) köper enorma påsar godis, finns inte ens med som en riskfaktor för sjukdom.

När ni skriver om bra matvanor som kan rädda liv på er sajt, tar ni inte heller upp godiset. Där lyfts istället följande kostproblem:

Att vi äter för lite fullkorn, för mycket salt och för mycket rött kött, menar ni alltså är större problem än att vi äter för mycket socker.

Livsmedelsverket: viktigare att dra ner på saltet än sockret

Till allmänheten förmedlar ni också en bild av att skulle vara viktigare att vi drar ner på saltet än sockret. Ni har till exempel skrivit debattartiklar om vårt behov att salta mindre på maten, och till DN säger en av era dietister:

”När det gäller risker i maten är det salt som kan påverka folkhälsan mest faktiskt.”

När jag nyligen var med i en tevedebatt kring hur vi ska förebygga fetma, refererade Elisabeth Rytter från branschorganisation Livsmedelsföretagen också till er på Livsmedelsverket. Hon menade att hon har full dialog med er och att:

”När det handlar om bra och dåliga matvanor, då ska vi komma ihåg att för lite fullkorn och för mycket salt är stora risker för hälsan. Sockersötade livsmedel kommer en bra bit nedanför.”

Hon sa vidare att företagen har gjort en branschöverenskommelse om att dra ner på saltet, och att de nu ska dra igång ett fullkornspartnerskap. Hennes slutkläm var:

”Vi vill inrikta oss på det som gör verklig skillnad. Det är salt och fullkorn.”

Livsmedelsverkets lägesbild krockar med verkligheten

Den här bilden av vad ni anser är viktigt för folkhälsan, frontalkrockar ju med hur verkligheten ser ut. Som ett exempel av väldigt många fick jag nyligen en bild från en kompis vars åttaåriga son just fått en present på sitt födelsedagskalas:

När min kompis såg sonens present, var det knappas saltmängden som upprörde henne. En annan symbol för vår urspårade syn på socker är godispåsens utveckling:

Och att godiset ofta blir billigare om man köper ett helt kilo:

Enligt Livsmedelsverket är godiskonsumtionen mindre än ett hekto/vecka

Om jag har förstått saken rätt grundar ni på Livsmedelsverket era folkhälsoprioriteringar på Riksmaten vuxna, en undersökning av hur vi svenskar äter som ni genomför med cirka tio års mellanrum. Den senaste gjordes 2010-2011. Ni bad då flera tusen slumpmässigt utvalda personer att föra matdagbok under fyra dagar. Sedan sammanställde ni vad deltagarna rapporterade att de åt, och resultaten av detta arbete har ni sedan använd som underlag för ert folkhälsoarbete.

Grottar man ner sig i siffrorna från Riksmaten, visar de dock att vi bara skulle ha en daglig genomsnittlig godis- och chokladkonsumtion på 12 gram per dag. Vilket är så här mycket:

Antar vi att allt detta godis äts som lördagsgodis, blir det totalt 84 gram i veckan:

Det är en liten bottenskyla i de stora påsar som finns vid butikernas lösgodishyllor. Åt vi så här lite godis i Sverige, skulle det verkligen inte vara något större problem. Och här kan man välja väg. Antingen kan man inta en nöjd Baloo-attityd, käka en banan och bekymmersfritt tänka att det är skönt att svensken förstår att vara måttfull. Sedan kan man fokusera på något annat, som typ vår saltkonsumtion.

Eller så kan man ställa sig frågan: går dessa siffror verkligen att lita på?

Stor skillnad mellan Riksmaten och vad som säljs i butikerna

Om vi åt i genomsnitt 84 gram godis per vecka, borde det säljas runt 4,4 kilo godis och choklad per person och år i Sverige. Men den mängden stämmer inte alls med industrins försäljningssiffror. Enligt en rapport från Caobisco (en branschorganisation för europeiska sötsaksföretag) ligger den svenska godismarknaden på…

…nästan 8 kilo sockerkonfektyr per person och år, vilket är mest i hela Europa. I tillägg till det handlar vi…

…närmare 5 kilo choklad. Totalt blir det runt 12,5 kilo godis och choklad per capita, vilket är väldigt mycket mer än 4,4 kilo.

Kollar vi istället på de data som livsmedelsindustrin varje år skickar till Jordbruksverket, visar de att industrin årligen säljer runt 15 kilo godis och choklad per capita.

Utveckling av godisförsäljning i Sverige, kg per person och år

Så lite som 4,4 kilo tycks vi inte ha köpt sedan denna statistikseries begynnelse. Betänk också att när per capita-försäljningen räknas ut, inkluderas både bebisar och äldre-äldre, som ju sällan är några stora godiskonsumenter.

Varför är det en så stor skillnad i siffrorna?

Glappet mellan vad vi rapporterar att vi äter till er på Livsmedelsverket och vad som säljs är alltså orimligt stor. Det intressanta är att om vi jämför skillnaden för frukt och grönt, är den betydligt mindre än skillnaden för olika sötsaker och totalmängd tillsatt socker.

När det gäller grönsaker säljs det bara 17 procent mer än vad vi rapporterar att vi äter. För frukt och bär är skillnaden 42 procent, men för godis och tillsatt socker är skillnaden 247 respektive 162 procent.

Vad händer om vi faktiskt äter det socker som säljs?

Självklart ska försäljningsstatistiken vara högre än konsumtionsstatistiken, för en del av allt det vi köper slänger vi. Men svinnet borde vara högre för frukt och grönt än för sötsaker, av den enkla anledningen broccoli ruttnar lättare än karameller.

Så varför är förhållandet det omvända? Här kan vi ju bara spekulera. Min gissning är att vi vill framstå som duktigare än vad vi är inför er på Livsmedelsverket. Vi vet att det är onyttigt att äta godis. De dagar som vi ska fylla i era matdagböcker hoppar vi därför över sådana här erbjudanden:

Och så köper vi lite spenat istället.

Vart tror ni på Livsmedelsverket att allt godis tar vägen?

Riksmaten missar alltså att fånga upp mer än två tredjedelar av allt godis och all choklad som säljs i Sverige, och långt över hälften av allt tillsatt socker. Den fråga jag vill att du Annica Sohlström svarar på är: vart tror du att allt detta socker tar vägen? Finns det ett slags svart slukhål där alla sötsaker försvinner? Eller kan det vara så att en stor del trots allt hamnar i våra magar, utan att vi har rapporterat det till er?

Om vi leker med tanken att vi faktiskt äter majoriteten av de godsaker som säljs, vad betyder det då för folkhälsan? Enligt Jordbruksverkets senaste statistik konsumerade vi svenskar 2018 runt 40 kilo tillsatt socker per person. Låt oss säga att 25 procent av detta slängdes i form av avslagen läsk, torra bullar och gammalt sillspad. Då fick vi ändå i oss 30 kilo tillsatt socker. Det motsvarar 120 000 kcal, vilket är ungefär vad 13,3 kilo kroppsfett innehåller. Ska vi förbränna alla dessa onödiga kalorier krävs ungefär 180 timmar ganska tuff löpträning.

Så om vi antar att vi faktiskt får i oss tre fjärdedelar av allt socker som säljs, hur högt upp på era listor över riskfyllda matvanor skulle då vår sockerkonsumtion hamna?

Vad ska Livsmedelsverket göra för att höja kvaliteten på sitt arbete?

Sist men inte minst: jag vet att ni nu återigen håller på att genomföra undersökningen Riksmaten. Vad ska ni göra för att denna gång hålla en högre vetenskapliga kvalitet? Senast var svarsfrekvensen på era matdagböcker 36 procent, vilket är för lågt. Många forskare skulle döma en sådan vetenskaplig studie som undermålig, och absolut inte lämplig att använda som underlag för ett lands folkhälsoarbete.

Jag hoppas att du tar dig tid att svara på dessa frågor, eftersom Livsmedelsverkets prioriteringar är helt avgörande för om vi ska lyckas vända epidemin av övervikt och fetma. Tänk till exempel om det är viktigare att livsmedelsföretagen flyttar bort godiset från kassorna och satsar på att få ner det dolda sockret i maten, än att de minskar på saltet och ökar matens fullkornsinnehåll?

Ert arbete har stor inverkan på våra liv och vår hälsa. Därför måste ni säkerställa att de insatser ni gör verkligen har största möjliga effekt.

Med vänlig hälsning,

Ann Fernholm 

Tillägg: Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström har svarat. Läs här:

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.