stamp

Faktakoll av media

Öppet brev till dietisten Sara Ask:
Måste vi vara så sockerfixerade? 

Dietisten Sara Ask menar att det kan vara osunt att avstå från sötsaker och att vi behöver bli ”vänner med sockret” för att kunna hantera det på rätt sätt. Hennes budskap har fått mycket uppmärksamhet i media, trots att hon saknar vetenskapligt belägg för att det skulle kunna hjälpa oss att bli mer hälsosamma. Här kommer ett öppet brev till Sara Ask om den senaste forskningen på sockerområdet och varför det är dags att vi gör slut med vår tids sockerfixering.

För ett år sedan gav dietisten Sara Ask ut boken Bli vän med sockret : att överleva i sötsaksdjungeln med en stenåldershjärna. I den driver hon hypotesen att vi måste försonas med sockret för att må bra. Om vi inte känner skuld och skam när vi äter socker, är det lättare att äta lagom mycket, menar hon. Därför vill hon också tona ner alla varningar om att socker skulle vara farligt.

Boken har uppmärksammat i DN, Expressen, TV4 och nu senast på julafton i SvD. En del av det Sara Ask säger är vettigt, men annat vilar på en väldigt bräcklig vetenskaplig grund. Journalister har exempelvis köpt hennes budskap om att det till och med skulle vara dåligt att avstå från socker, och att socker inte direkt orsakar fetma eller typ 2-diabetes. Här kommer därför ett öppet brev till Sara Ask som jag hoppas att hon vill svara på.

Sara Ask: undvik tillspetsade budskap från observationsstudier

Hej Sara! Det är lika bra att gå rakt på sak. Du är ute på tunn is när du påstår att det kan vara osunt att avstå från socker. Vad jag kan se har du bara en enda vetenskaplig studie som grund för detta, och det är en observationsstudie. Som du själv skriver går det aldrig att dra några orsakssamband från sådana studier, därför bör de heller aldrig ligga till grund för så tillspetsade budskap (sidan 128 och 129 i din bok).

Den bild som du sprider om att vi behöver bli vänner med sockret och att socker inte är värre än andra kalorier, har också ett dåligt vetenskapligt stöd. Tvärtom visar nu allt fler vetenskapliga studier att socker sannolikt kan skada kroppen genom att bidra till fettlever. Vi återkommer till det. Men först lite om mat, skuld och skam.

Svårt att välja bort skuldkänslor

Du menar att skulden vi känner när vi äter socker kan få oss att äta för mycket. Om vi istället lägger bort skulden och njuter av det söta skulle det vara lättare att äta lagom mycket, enligt de korta måltidsstudier som du citerar.

Men det finns inga långtidsstudier som belägger att ett sådant förhållningssätt till socker kan ge en bättre hälsa. När du för fram din hypotes, är det också som att du tänker att skuld är något man bara kan besluta sig för att sluta känna. Men få personer styr så medvetet över sina skuldkänslor. Ofta grundar de sig i djupare problem. Den fråga vi måste ställa oss istället är: varför känner människor alls skuld och skam när de äter? Matskammen begränsar sig ju sällan till sötsaker, utan många känner skam även när de äter vanliga mat. Varför?

Övervikt bidrar till matskam

Det är en stor fråga, som har olika svar för olika personer. Men en viktig orsak till matskam är att många har svårt att kontrollera sin egen vikt. Halva vår befolkning har numera övervikt eller fetma, vilket utan tvekan för med sig mycket skamkänslor.

Personligen tycker jag att den nuvarande kroppsfixeringen är sorglig, men även om man lägger bort den blir många sjuka av sin övervikt. Många förbannar sig själva för att de inte klarar av att äta lagom mycket. De känner sig karaktärslösa eftersom de inte behärskar ”konsten att äta balanserat”, som du kallar det i din bok.

Men nu talar väldigt mycket för att den dominerande hypotesen till varför vi utvecklar övervikt – att vi äter för mycket kalorier och ”obalanserat” – är för ensidig och bitvis felaktig. I din bok skriver du exempelvis att: ”I praktiken är en kalori en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning”. Men det är en sanning som är i stort behov av modifikation.

Ultraprocessad mat som sötsaker får oss att överäta

En forskare som också har fört fram hypotesen att ”en kalori är en kalori” är Kevin Hall, forskare vid National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Research. Precis som du tyckte han att de senaste dieterna där man minimerar sockret och förespråkar naturlig mat var överdrivna. Men så beslöt han sig för att utsätta sin egen övertygelse för ett vetenskapligt test.

Under fyra veckor lät han tjugo försökspersoner bo på en forskningsklinik. De fick testa två olika kostupplägg under två veckor vardera. Båda kostuppläggen uppfyllde kostrekommendationerna när det gäller hur mycket kolhydrater, fibrer, fett, protein, salt och socker som vi bör äta, men den ena var baserad på naturliga råvaror, som frukt, grönsaker, kyckling, kött, ägg, fullkornmjöl, nötter, bönor, naturell yoghurt och mjölk. Den andra utgjordes av ultraprocessad mat, som vitt bröd, pannkakor, hamburgare, korv, marmelad, sötade yoghurts, bullar, olika snacks, friterad mat, färdiggjorda såser, juice och lightdrycker (för att få i sig tillräckligt med fibrer fick deltagarna fibertillskott).

Målet med studien var att mäta hur mycket försöksdeltagarna behövde äta på de två olika kostuppläggen för att känna sig nöjda. Skillnaden blev enorm. Här är en bild av resultaten:


From: Cell Metabolism 2019 3067-77.e3DOI: (10.1016/j.cmet.2019.05.008

När studiedeltagarna serverades ultraprocessad mat åt de i genomsnitt 500 kcal mer per dag än när de serverades naturlig mat. Och detta påverkade vikten. Efter två veckor med ultraprocessad mat hade de i genomsnitt gått upp ett kilo, medan två veckor med naturlig mat ledde till en viktminskning om ett kilo.

Riktig mat ger naturlig mättnad

Ultraprocessad mat – som sötsaker – tycks alltså få oss att äta för mycket. En annan välgjord studie som stödjer detta har genomförts av Christopher Gardner på Stanford. Han lottade deltagarna till att antingen äta en lågkolhydratkost eller en lågfettkost, men alla uppmanades att minimera konsumtionen av tillsatt socker, raffinerat mjöl och annan processad mat. Istället skulle de äta mat lagad från grunden på naturliga råvaror. Dessutom – och detta är viktigt – fick de äta tills de kände sig nöja. De behövde alltså återigen inte begränsa kalorierna. Trots det hade deltagarna efter ett år gått ner i genomsnitt fem–sex kilo, vilket är ett ovanligt bra resultat för att vara en långsiktig viktnedgångsstudie. Andelen kolhydrater eller fett i maten spelade alltså ingen större roll, så länge som de mestadels åt icke-processad mat (men männen tjänade mer på en lågkolhydratkost). New York Times sammanfattade studien på ett mycket bra vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity, a New Study Finds.

Balansen sitter i mängden ultraprocessad mat vi äter

Det tycks alltså som att när vi – tvärt emot vad du rekommenderar – minimerar mängden tillsatt socker i maten och fokuserar på att äta naturlig mat, så behöver vi inte längre hålla koll på kalorierna. När kroppen får naturlig mat klarar den utmärkt väl att räkna kalorierna själv. Jag får en hel del mejl från mina läsare och brukar träffa dem under mina föredrag. Förutom att de berättar att de har fått en bättre hälsa (mindre ont i magen, bättre blodsocker med mera) när de lägger om till en lågkolhydratkost eller en naturlig kost, vittnar väldigt många om att det är en fantastisk känsla att äntligen kunna äta mat med gott samvete. När de inte längre behöver vara rädda för att gå upp i vikt, kan de njuta mer. Och vet du vad det intressantaste med Kevin Halls studie är? Personerna tycker att den naturliga maten var lika njutbar som den ultraprocessade. Vi behöver alltså inte äta en massa tillsatt socker för att tycka om maten (vi återkommer till det).  

Så vilken mat vi väljer att äta, påverkar hur mycket vi äter. Därför spelar kaloriernas ”kontext” stor roll. Tidigare har forskning också exempelvis visat att kalorier från grädde mättar bättre än kalorier från socker. Dessutom – tvärt emot vad du påstår – påverkar olika kalorier kroppsfettet och energiförbrukningen olika, och allt mer talar nu för att socker är en värstingkalori.

Sockersnål kost gav automatisk viktnedgång

En studie som visar detta är genomförd på barn med fetma. Under nio dagar fick de byta ut tillsatt socker i maten mot stärkelse. Exempelvis fick de äta vitt bröd istället för sockrade flingor till frukost, men målet var att de skulle fortsätta äta precis lika mycket energi som tidigare. Trots att forskarna inte införde några kalorirestriktioner, gick majoriteten av barnen ner i vikt. Dessutom – och detta är viktigt – avtog fettbildningen i barnens lever och mängden fett i levern minskade snabbt, även hos de barn som bibehöll sin vikt. Här ser du effekten:

Minskning av mängd fett i levern, bukfett (VAT) och underhudsfett (SAT).
Bild från Gastroenterology. 2017 Sep; 153(3): 743–752.

Fruktos förändrar leverns ämnesomsättning

Resultaten från studien ovan är inte överraskande, utan stämmer med vad man utifrån kartläggningar av kroppens biokemi kan förutspå skulle hända. Vitt socker består av sockerarterna fruktos och glukos. Fruktos sugs upp och omsätts i levern, och forskning visar att sockerarten sannolikt förändrar ämnesomsättningen i levern på flera vis. Dels påverkar fruktos cellernas energikraftverk, mitokondrierna, så att de delvis förlorar sin förmåga att bryta ner och skapa energi från fett. Dels triggar fruktos igång de enzymsystem i levern som tillverkar fett. Detta sker genom att sockerarten påverkar speciella proteiner, ChREBP och SREBP-1c, som styr vilka gener som är aktiva i levercellerna. (Kära läsare, ni får ursäkta nörderiet men jag måste bli detaljerad för att Sara Ask bättre ska förstå på vilket vis forskare tror att fruktos skadar kroppen.)

Sara Ask: din förklaringsmodell stämmer inte

I din bok avfärdar du hypotesen ovan, men din text vittnar om att du inte har satt dig in i den senaste forskningen på området. Du slår fast att det är ett överskott av kalorier som ger fetma, och att fetma i sin tur orsakar fettlever. Men resultaten från studien ovan passar inte in i den förklaringsmodellen. Efter nio dagar med sockerrestriktion vägde vissa av barnen precis lika mycket som tidigare, trots det försvann en stor andel fett från deras lever. Dessutom förbättrades barnens blodfetter på ett vis som är kopplat till en lägre risk för hjärt-kärlsjukdom (en förändringen som stämmer med hypotesen att socker orsakar en fettbildning i levern).

Lågkolhydratkost gav dramatisk minskning av fettet i levern

En annan välgjord studie som talar mot din förklaringsmodell har genomförts på Sahlgrenska. I den fick tio män med fetma och fettlever ändra sin kost under två veckor. De skulle fortsätta äta precis lika många kalorier som tidigare, men i form av en strikt lågkolhydratkost.

När deltagarna lade om kosten, följde forskarna vad som hände i deras kroppar. De undersökte ämnesomsättningen, följde förändringar i tarmfloran och tog massor av olika prover. Om männen började gå ner i vikt uppmanades de att äta mer. Trots det tappade de 1,8 procent av sin kroppsvikt, men den stora förändringen skedde i ämnesomsättningen. Fettbildningen i levern minskade snabbt och forskarna skriver att de såg ”en dramatisk minskning av leverfettet och andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom”. Dessutom minskade inflammationen i deltagarnas kroppar och tarmfloran förändrades drastiskt. Intressant nog började den tillverka mer folsyra, ett vitamin som man tror är gynnsamt för levern.

Kartan måste stämma med verkligheten

Även i denna studie minskade alltså leverfettet oberoende av kroppsvikten. I Dagens Medicin kommenterar en professor i gastroenterologi studien ovan så här:

– Fynden bekräftar det kliniker som arbetar med fettleverpatienter misstänkt, nämligen att kolhydrater är en viktig faktor för utvecklande av sjukdomen.

Detta innebär att du behöver modifiera din hypotes till varför fettlever uppstår, för när kartan inte stämmer med verkligheten är det verkligheten man ska lita på.

Vår sockerkonsumtion är historiskt hög

Som ett viktigt försvar för varför socker inte skulle vara så farligt för oss, framför du också att vi inte har ökat konsumtionen av tillsatt socker nämnvärd de senaste åren. Och du har rätt. De senaste decennierna har sockerkonsumtionen legat mellan 40-48 kg. Vad du missar att berätta för dina läsare är att sockerkonsumtionen ökade extremt mycket i början av 1900-talet, med en explosion på 1930-talet (när dagens 80-åringar föddes). Här är en graf över vår sockerförbrukning baserad på siffror från Statistisk årsbok och SCB:

Så utan tvekan äter vi historiskt höga mängder socker. Utöver detta har vi de senaste decennierna ökad konsumtionen av fritt socker från juice och juicekoncentrat (till exempel finns det numera godis gjort på juicekoncentrat). Dessutom har vi börjat äta mer vitt bröd, pasta och annan processad mat som chips, och vi har blivit allt mer stillasittande. Det gör att vi klarar sockret sämre, för den skadliga fettbildningen i levern drar sannolikt framförallt igång när vi äter ett överskott av kalorier.

Vår sockerkonsumtion är ett stort problem

Trots att vi aldrig ätit så mycket socker som vi gör idag, skriver du i din bok (sid 63 och 64) att vår sockerkonsumtion i dagsläget inte är något speciellt stort folkhälsoproblem. Men om vi åt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer borde vi maximalt få i oss cirka 20 kg socker per person och år. Enligt statistiken ovan förbrukar vi istället runt 40 kg. En hel del av allt detta socker slängs i form av torra bullar och avslagen läsk, men absolut inte hälften. Även om vi förutsätter att så mycket som 10 kg socker slängs, ligger vi på en överkonsumtion på 50 procent i genomsnitt.

Individuellt hur mycket socker vi tål

Så hur mycket socker och sötsaker kan vi äta utan att ta skada? Måste alla vara så restriktiva som studierna ovan visar? Absolut inte. Hur mycket socker olika personer tål beror av många olika saker: hur mycket övervikt man har; hur mycket annan processad mat man äter; hur mycket man motionerar; och vilka gener man har.

Sedan spelar det sannolikt roll hur ofta vi äter socker, hur koncentrerat sockret är och vad vi äter tillsammans med sötsakerna, till exempel tycks antioxidanter kunna skydda oss mot effekterna av fruktos. Men om vi uppfyllde kostrekommendationerna och minskade vårt sockerintag till maximalt 10 procent av alla kalorier, skulle många må bättre. På den punkten är vi ense.

Söt smak är en vanesak och kulturellt betingat

Detta blev långt. Jag vill dock ta upp en sista sak som du missar att betona i din bok: smak är kulturellt betingat. När jag skrev Smakäventyret intervjuade jag en kille som var uppvuxen på den afganska landsbygden. Han åt hellre långkokt lammskalle kryddad med en försvarlig mängd gurkmeja, än han åt bullar och kakor. Lyssnar du på P1:s Söndagsintervjun med Theodor Kallifatides, som flydde från Grekland till Sverige år 1964, beskriver sitt första möte med svensk matkultur så här:

– Allt var sockrat. Limpor, bullar och vad du ville. Kaffe också. Det gick inte ens hitta en sardinburk i Sverige där sardinerna var salta, utan de var bara söta i tomatsås. Människor som kom från medelhavet och andra delar av världen var inte vana vid en så söt diet. Jag fick själv över tio hål i tänderna under det första året i Sverige.

Intressant perspektiv, eller hur? Vi pratar alldeles för sällan om att den klassiska medelhavskosten innehöll extremt lite socker. Faktum är att den innehöll mindre än vad du i olika tidningsartiklar menar skulle vara osunt att äta. Även den traditionella japanska kosten – som ju är känd för att ge ett långt liv – har varit extremt sockersnål.

Vi är alldeles för sockerfixerade

Jag tänker att din bok verkligen är en produkt av vår sockerfixerade tid. Vi har fått för oss att ett liv utan dagliga sötsaker är trist och hemskt. När jag läser intervjuer med dig är det som att du tycker lite synd om alla som minskar på sockret. Men ju mindre socker man äter, desto mindre längtar man efter sötsaker och dessutom är det som att smaklökarna skruvas om. Förut älskade jag GB-glassar, industribakade pepparkakor eller vetelängder. Numera tycker jag att den extremsöta smaken dödar alla andra smaker. Det är som att lyssna till en melodi som bara har en enda ton.

Du får gärna svara på detta öppna brev. Men innan du gör det tycker jag att du ska titta på filmen ”…First do no harm” med Meryl Streep. Den är baserad på verkliga händelser och är enormt berörande. Den fantastiska dietisten i filmen kan inspirera till att våga titta bortom de konventionella kostråden. För kosten kan påverka vår biokemi på de mest undergörande vis, och vi har mycket kvar att lära oss.

Tillägg: Sara Ask har svarat på mitt inlägg här: https://annfernholm.se/2021/01/29/svar-fran-dietisten-sara-ask/

Dela & kommentera comments 13

Replik på debattartikel i DN om granskning av hälsoböcker

Forskarsamhällets ibland arroganta inställning till olika kostbehandlingar hindrar den vetenskapliga utvecklingen. Det är ett av budskapen i en replik som jag har skrivit på en debattartikel som publicerades i söndagens DN. I artikeln föreslog fem forskare att det behövs en oberoende aktör som granskar hälsoböcker innan de publiceras.

Här kan du läsa debattartikeln i DN: Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa. De debatterande forskarna skriver att hälsoböcker: ”… innehåller så många, och så allvarliga, felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt.”

Jag håller med dem om att mycket som skrivs är överdrivet, men de är knappast mer skadliga än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.

Offentliga kostråd är ofta illa grundade

I debattartikeln förespråkar forskarna de nordiska näringsrekommendationerna, som de menar att är väl grundade eftersom ”de har tagits fram av expertgrupper bestående av mer än hundra ledande nordiska forskare.”

Det finns mycket att invända mot detta, och eftersom undertecknad är hyfsat trött på forskarsamhällets övermod när det gäller vad man vet eller inte vet om kosten, skrev jag en replik som nu har publicerats på dn.se. Läs här: ”Forskare avoga inställning mot kosten hindrar utvecklingen”

I repliken går jag bland annat igenom historien om den ketogena kosten som behandling mot epilepsi, där det krävdes en Hollywoodregissör för att forskarsamhället skulle ta den (i vissa fall) smått undergörande kostbehandlingen på allvar.

Uttalanden som gränsar till högmod

I min replik fick jag dessvärre inte plats att kritisera de ”sanningar” som de fem forskarna slog fast i sin debattartikel, exempelvis skrev de följande: ”Nej, enskilda livsmedel skyddar inte mot depression, Parkinsons sjukdom eller andra neurologiska sjukdomar.”

Den tvärsäkra attityd som forskarna genom detta påstående antar, är i sig ytterst ovetenskaplig och gränsar till högmod. Speciellt som vissa biokemiska kartläggningar och djurstudier visar att antioxidantrika bär, eller kurkumin i gurkmeja, exempelvis skulle kunna motverka de molekylära mekanismer som skadar cellerna vid Parkinsons sjukdom. Effekten har dock aldrig testats i kliniska prövningar på patienter. Forskarna borde därför ha skrivit: ”Vi vet inte om enskilda livsmedel kan hjälpa mot neurologiska sjukdomar, eftersom vi aldrig har utvärderat det i välgjorda studier.”

Mer ödmjukhet skulle vara klädsamt

Personligen önskar jag mig lite mer nyans och ödmjukhet både från en del hälsoboksförfattare och etablerade forskare. Men högst upp på min önskelista står mer och bättre forskning. Det är skälet till varför vi grundade Kostfonden. Antalet välgjorda vetenskapliga studier inom kostområdet är väldigt få. Med stor sannolikhet kommer en hel del kostbehandlingar visa sig vara effektiva när de väl får en chans och utvärderas i stora och väldesignade studier. 

Och hur kan jag veta det? Jo, för under de tio år som jag har granskat kostvetenskapen har jag fått ta del av många underbara berättelser kring hur människor med kostens hjälp har blivit friskare. En av de som har berört mig mest är 22-åriga Samuel Backman, som håller Bechterews sjukdom i schack med hjälp av kosten. Läs här: Maten hjälpte honom att få hoppet och livet tillbaka

Men kan fler personer med Bechterews sjukdom få samma effekt av en kostomläggning? Eller sprider jag allvarliga felaktigheter, som kan påverka människors beteende och hälsa negativt, när jag berättar hans historia? Vet ni vad: endast en välgjord vetenskaplig studie kan svara på det. Tills det finns en sådan, tycker jag att vi ska värna om yttrandefriheten i Sverige och fortsätta att skriva viktiga böcker.  

Dela & kommentera comments 9

Ledande experter eniga: rådet att begränsa mängden fett i maten saknar grund

1971 fick svensken för första gången rådet att dra ner på mängden fett i maten. Som lägst skulle vi äta maximalt 30 energiprocent fett. Nu har några av världens ledande nutritionsexperter enats om att det ensidiga fokuset på mängden fett i maten har varit skadligt för vår hälsa, framförallt eftersom vi ersatte fettet med raffinerade kolhydrater. 

Under de senaste dagarna har en rapport i tidskriften Science fått en hel del uppmärksamhet: Dietary fat: From Foe to friend? Fyra ledande nutritionsforskare har gått igenom vetenskapen på kostområdet och dragit slutsatsen att det inte spelar någon större roll hur mycket fett eller kolhydrater vi äter. Det viktigaste är att vi äter mat lagad på bra råvaror.

Rapporten är en uppgörelse med tallriksmodellen (som på bilden ovan, tagen från Livsmedelsverkets hemsida) och de kostråd som vi har fått sedan 1971, där vi har uppmanats att begränsa mängden fett i maten och istället äta mer kolhydrater, som pasta. Som lägst rekommenderade Livsmedelsverket att maximalt 30 procent av våra kalorier fick komma från fett. Den som ville banta skulle till exempel skära ner på livsmedel som avokado och lax, eftersom de är feta. Istället för naturell yoghurt utvecklade också livsmedelsindustrin smaksatta och sötade lågfettyoghurts, som så småningom började nyckelhålsmärkas. Under lång tid spelade det ingen roll hur mycket socker livsmedelsindustrin hällde i lågfettyoghurten, Livsmedelsverket ansåg ändå att den var nyttig. Fram till 2005 kunde till och med glass nyckelhålsmärkas förutsatt att det var lite fett i.

Forskare eniga: Dra ner på socker och raffinerade spannmål

Istället för fet mat uppmanades vi alltså att äta mer socker och raffinerade kolhydrater, som ris, pasta och gärna en skiva bröd till maten. Det vita mjölet ansågs bättre än fett, eftersom det per gram innehöll färre kalorier. I den nya rapporten är det tydligt att detta smala fokus på mängden kalorier i maten har varit illa för vår hälsa:

Current evidence indicates that no specific carbohydrate-to-fat ratio in the diet is best for the general population. Nor do all diets, and calorie sources, have similar metabolic effects in everyone. With attention to diet quality—and specifically a focus on reducing processed foods, including sugar and refined grains—many people do relatively well with substantial variation in macronutrient composition. 

Höj kraven på kostråden

Det är intressant hur denna viktiga rapport vinklas i svenska medier. Journalistens roll är att granska makten, vilket i det här fallet är staten, Livsmedelsverket och de experter som tar fram våra nordiska näringsrekommendationer. Men istället för att lyfta fram hur illa grundade kostråd vi har fått har SVT Nyheter följande rubrik: Nu är det slut på kostkriget mellan fett och kolhydrater.

I artikeln står inte ett ord om att de statliga rekommendationerna sannolikt har bidragit till epidemierna av fetma och typ 2-diabetes. Det är synd, eftersom vi borde dra lärdom av det här hyfsat kostsamma misstaget. Tidigare i år publicerade SvD en serie artiklar av medicinjournalisten Gunilla Eldh och mig där vi gick igenom den vetenskapliga grunden för en rad offentliga kostråd, med målet att se vilka som vilar på så kallade randomiserade och kontrollerade studier. Sådana studier krävs för att bevisa effekten av ett kostråd och identifiera eventuella biverkningar. Inga av våra kostråd vilar på några sådana studier, och när det gäller de tidigare rekommendationerna kring bebisar och gluten kan man misstänka att även de har gjort mer skada än nytta. Rådet att vi ska dra ner på mängden salt är troligtvis också effektlöst, och kan i värsta fall vara skadligt.

Vi skulle alltså behöva en ordentligt kravhöjning när det gäller den vetenskapliga grunden för olika kostråd. Det ska bli spännande att se vad som händer nästa gång som de nordiska näringsrekommendationer revideras. Tror ni att gränserna för hur mycket fett och kolhydrater vi bör äta kommer att försvinna?

Dela & kommentera comments 2

Faktakoll: Ekots onyanserade rapportering om kolhydrater

”För lite kolhydrater förkortar livet” påstod Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot igår, men rapporteringen bottnar i en illa genomförd tolkning av en vetenskaplig studie. Vad studien egentligen visar är att en kost som kan innehålla både chips och Big Mac:s är farlig. 

Ni är många som har hört av er och velat ha min syn på följade nyhet från Ekot: För lite kolhydrater förkortar livet. Rapporteringen baserar sig på en publikation i den medicinvetenskapliga tidskriften The Lancet Public Health: Dietary carbohydrate intake and mortality: a prospective cohort study and meta-analysisEkot menar att studien visar att: ”den som äter mindre än 40 procent kolhydrater lever i genomsnitt fyra år mindre jämfört med den som har ett mer normalt intag” och slår sedan fast att en LCHF-kost kan förkorta livet.

LCHF-kosten fanns inte när studien genomfördes

För det första är detta en så kallad epidemiologisk studie, en form av studie som aldrig kan slå fast något orsakssamband. Det man ser i studien är en association mellan både ett högt och lågt kolhydratintag och ett förkortat liv. Ekots rubrik – som slår fast ett orsakssamband – är därför direkt felaktig.

För det andra inleddes studien 1987-1989, när 15 428 amerikaner i åldern 45–64 år fyllde i en enkät kring hur de åt. På den tiden – mot slutet av 1980-talet – var LCHF-kosten inte ens uppfunnen. Antalet personer i studien som har ätit en strikt LCHF-kost torde därför vara försvinnande liten.

I publikationen i Lancet slår forskarna också ihop resultaten från sin studie, men resultaten från flera liknande studier. Ingen av dessa studier var utformad för att studera en LCHF-kost, så som den definieras av de forskare som förespråkar den.

Är Big Mac:s LCHF?

Så vad har forskarna bakom studien i The Lancet Public Health egentligen tittat på? Jo, de har jämfört de personer som åt en mindre andel kolhydrater (under 40 procent av alla kalorier) för 30 år sedan med de som åt en större andel kolhydrater under samma tid. I sista kapitlet av Ett sötare blod granskar jag ett liknande larm kring LCHF och räknar då ut energiprocenten i en Big Mac. Uträkningen visade att 32 procent av alla kalorier kommer från kolhydrater, 22 procent från protein, och resten – cirka 46 procent – från fett. I studien som Ekot rapporterade om räknas alltså en Big Mac till en lågkolhydratkost. Även chips eller en måltid med läsk, bearnaisesås, kött och pommes, kvalar in som lågkolhydratkost i den här studien. Forskare som förespråkar LCHF brukar vanligtvis varna för sådan mat.

Studier som granskar orsakssamband ger andra resultat

Den som vill veta hur en LCHF-kost påverkar hälsan, ska naturligtvis titta på vetenskapliga studier som är utformade för att ta reda på just detta. Det finns flera välgjorda sådana. När en strikt lågkolhydratkost, utan socker, vetemjöl och snabba kolhydrater, jämförs mot en traditionell lågfettkost, som kan innehålla både socker och vetemjöl, ger lågkolhydratkosten generellt bäst effekt på till exempel vikt och blodfetter. Här är länkar till sådana studier: 1, 2 och 3. Jämförs en strikt lågkolhydratkost mot en strikt lågfettkost utan socker, vetemjöl och annan processad mat, är dieterna ungefär lika bra när det gäller viktnedgång och blodfetter. Här hittar du exempel på det: 1 och 2.

Istället för att fungera som megafoner åt en forskarvärld som har mycket att försvara när det gäller kostråden, skulle jag önska att Sveriges Radio kunde prestera en granskande rapportering inom kostområdet liknande den man ofta kan läsa i till exempel New York Times. 

Rättelse: Jag skrev tidigare i inlägget att studien var publicerad i The Lancet, vilket också står på Sveriges radios hemsida. Det är felaktigt. Studien är publicerad i The Lancet Public Health. 

Dela & kommentera comments 18

Slutreplik kritik av Jacob Gudiol

Jacob Gudiol har lagt upp ett svar på den kritik jag gav honom i förrgår. Han har gått igenom sitt inlägg och rättat felaktigheter kring mig och även saker han missförstått i de studier han tolkat. För dig som läser hans svar vill jag förtydliga vad en systematisk översikt är och att Jacob Gudiol alls inte har läst någon sådan. 

Igår kritiserade jag ett inlägg av Jacob Gudiol. Nu har han svarat. En poäng han gör i början av inlägget handlar om evidensvärdet i olika former av vetenskapliga artiklar. Han länkar till KI:s sajt och lägger upp den här bilden…

…och menar sedan att han baserar sina slutsatser kring fettlever på en systematiskt översikt, som ligger högt upp i pyramiden och har en hög evidensgrad. Flera gånger använder han ordet systematisk översikt, bland annat här:

Att det skulle vara en systematisk översiktsartikel är felaktigt. I en systematisk genomgång av vetenskapen ställer man på förhand upp vissa kvalitetskriterier som studier behöver uppfylla för få ingå i översikten. Dessa krav är ofta höga. Ett exempel på systematisk översikt är SBU:s Mat vid diabetes. I kravlistan specificerades exempelvis längd på studien, minsta antalet deltagare och så vidare. Studier som inte uppfyllde dessa krav filtrerade man bort.

Metodologin i en systematisk översikt är rigoröst utformad, vilket är grunden för att den ska få hamna så högt upp i pyramiden. Här kan du läsa om skillnaderna mellan en traditionell översikt och en systematisk översikt. 

Låg vetenskapliga kvalitet

Vad Jacob Gudiol har läst är en traditionell översikt, en bred genomgång av vetenskapen kring inlagring av fett i levern. Forskarna har inte filtrerat sina data på något speciellt vis, utan inkluderat alla studier de har hittat för att skaffa sig en bred översyn. Hade exempelvis Cochrane, en organisation som gör systematiska översikter, tittat på området, hade många av de studier som både jag och Jacob Gudiol har refererat till våra inlägg rykt all världens väg. De är för små, har pågått under för kort tid och har metodologiska svagheter.

Skälet till infekterade vetenskapliga diskussioner ligger ofta i bristande vetenskap. Studier går att tolka olika beroende på i vilket paradigm man rör sig i. När det gäller socker har vetenskapen bara nått den nedre delen av den blå regionen i pyramiden. Det finns alldeles för få randomiserade och kontrollerade studier och kvaliteten på dem lämnar mycket övrigt att önska. Exakt det står också i den översiktsartikel som Jacob Gudiol refererar till.

Ganska ofta sticker Jacob Gudiol ut hakan och menar att andra personer och journalister är ovetenskapliga, har missförstått det mesta och överdriver. Jag tänker att man då lägger ribban rätt högt för sig själv. Påståendet att han har tittat på en systematisk översikt är en ordentlig rivning av den ribban.

Fettlever – en del av metabolt syndrom

Jacob Gudiol menar också att jag gör en red herring i min kritik av honom när jag inte håller mig till att diskutera endast fettlever, utan också drar in rubbade blodfetter och insulinresistens. Så här skriver han:

Eftersom rubriken på hans inlägg börjar med mitt namn, tänker jag att vi diskuterar den hypotes kring socker som jag har serverat mina läsare. Då är det helt ointressant att sålla ut fettlever som en enskild faktor. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är fett i levern i sig inte särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både ansamla fett och göra sig av med fett utan att det är det minsta skadligt för någon.

Den hypotes som växer fram kring socker, och som jag skildrar i min bok Det sötaste vi harbygger helt och hållet på att en hög omsättning av fruktos leder till en fettbildning i levern som rubbar blodfetterna och i längden kan leda till fettlever och insulinresistens. De rubbade blodfetterna är starkt kopplade till en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Som jag skriver i mitt inlägg är också fruktos en reaktiv molekyl, vilken kan förklara varför det kan uppstå en inflammation i levern. Andra saker talar för att utvecklingen av fettlever också har med tarmfloran och en läckande tarm att göra.

Har Jacob Gudiol lust att diskutera fettlever utan dessa dimensioner får han helt enkelt göra det med någon annan. Detta är mitt sista inlägg i den här frågan.

Dela & kommentera comments 25

Jacob Gudiol och felaktigheterna om socker på bloggen träningslära.se

Många personer har velat ha min kommentar på ett blogginlägg som Jacob Gudiol, sjukgymnast med utbildning i idrottsmedicin, skrev i samband med att jag var med i SVT:s Plus i oktober. Här kommer nu äntligen mina tankar kring inlägget till alla er som har väntat på det.

Det finns flera anledningar till varför jag inte har kommenterat Jacob Gudiols inlägg. Först och främst är han ofta obefogat nedlåtande mot andra. Jag diskuterar gärna sakfrågor, men håller ogärna på med diverse härskartekniker för att försöka förlöjliga andras kunskaper.

Efter att ha ägnat ett helt inlägg åt personpåhopp och kritik, överlåter också Jacob Gudiol åt sina läsare att berätta för vederbörande om kritiken. De gånger jag grundligt har kritiserat företag eller organisationer på min blogg erbjuder jag dem utrymme att försvara sig. Deras svar läggs upp här. Min blogg är välläst och allt annat skulle vara oetiskt och ansvarslöst, ett missbruk av den position jag har och yttrandefriheten.

En annan anledning är att Jacob Gudiol ofta förvränger sina meningsmotståndares påståenden. Det må vara medvetet eller omedvetet, jag har ingen aning, men det är meningslöst att föra en vetenskaplig diskussion när argumentationen blir osaklig.

Även denna gång har Jacob Gudiol skruvat ihop en helt egen version av vad jag har sagt. Här kommer nu min sida av saken till alla er som har hört av er och undrat.

Rättelser att göra

Först till några saker som Jacob Gudiol absolut har rätt i. I SVT:s Plus sa jag att man i USA märker ut mängden tillsatt socker på livsmedel. Vad jag hade missat är att Donald Trump har stoppat den förändringen. Huvudbudskapet i resonemanget gäller dock: det är omöjligt för konsumenter att veta hur mycket socker de får i sig om inte mängden tillsatt socker märks ut på livsmedel.

Sedan har jag i ett av mina inlägg skrivit 4 procent socker, istället för 4 procent fruktos, som var den korrekta uppgiften. Det är ändrat och jag har skrivit en rättelse. Jag uppskattar alla som påpekar felaktigheter, eftersom den information som ges här ska vara korrekt.

Jacob Gudiol förvränger andras påståenden

Nu till Gudiols inlägg. Den första felaktigheten kring mig kommer på tredje raden (det understrukna):

Jag har skrivit två böcker där socker är ett huvudtema, men båda böckerna handlar om väldigt mycket mer. Min tredje bok, Smakäventyret, handlar om bebisar och ätande.

I stycke tre fortsätter Jacob Gudiol med följande utsaga:

I ingen av mina böcker använder jag ordet knark om socker och de två gånger ordet förekommer på min blogg är det som citat av andra. I Det sötaste vi har skildrar jag forskarvärldens debatt kring socker och beroende på följande vis:

”Exakt hur starkt suget efter socker kan bli är dock ett tvisteämne inom forskarvärlden. En del menar att socker bara kan orsaka ett lätt beroende; andra att socker hos vissa personer ger ett beroende som är precis lika starkt som det som de tyngsta drogerna ger.”

Och så är det. Forskare debatterar detta.

Enligt Jacob Gudiol skulle jag också påstå att ”ingen mängd är säker” med avseende på det tillsatta sockret. De tips jag ger i SVT Plus är i korthet:

  • Dra ner på godiset och läsken. Barn ska aldrig äta mer än 5-6 bitar på lördagen. Släng ut läsken. Drick vatten och mjölk till vardags. Använd juice som festdricka.
  • Se över mellanmål och frukost. I vissa frukostflingor är det lika mycket socker som i kakor.
  • Halvera mängden socker när du bakar.

Jag låter er läsare avgöra hur väl Jacob Gudiols påstående speglar vad jag faktiskt står för.

Jacob Gudiol försöker förminska andras kompetens

Sist men inte minst skriver Jacob Gudiol om orsaken till varför jag är inbjuden till SVT Plus:

Att jag granskar kost- och näringsforskningen beror på att jag har disputerat i molekylär bioteknik och därmed har en hyfsat bra koll på kroppens biokemi, väldigt mycket bättre än vad man exempelvis får på en läkarutbildning.

Jacob Gudiol ger en skev bild av forskningsläget

Så till det som föranleder Jacob Gudiols inlägg om mig: att jag skildrar att socker kan vara en orsak till varför en av tio unga i USA och Europa nu misstänks ha fettlever. I SVT:s Plus sa jag:

Det man tror nu är att socker, en del av sockret omsätts i levern, och att det är en orsak till att fettlever ökar. Det var något man förr såg främst hos alkoholister. I det vita sockret finns sockerarten fruktos och den omsätts som alkohol i kroppen.”

Jag inleder med att säga ”Det man tror nu” eftersom det jag redovisar fortfarande, utifrån ett vetenskapligt perspektiv, är en hypotes. Men det är en hypotes som förtjänar uppmärksamhet och som får allt större uppmärksamhet i forskarvärlden. Här är hur antalet publikationer i forskningsdatabasen PubMed har ökat om man söker på ”fructose” och ”fatty liver disease”:

På Facebook menar dock Jacob Gudiol att jag ”bara hittar på någonting.” I en kommentar till en läsare, som anser att det idag finns olika läger inom forskningen, skriver han:

Förutom att Jacob Gudiol i kommentaren tycks glömma att han själv säljer böcker och inte ens har en forskarutbildning, drar han här en ren lögn. Många forskare menar att fruktos kan orsaka fettlever, exempelvis de 14 amerikanska professorer, forskare och läkare som ligger bakom sajten SugarScience.com.

Forskare vid universitetet i Surrey publicerade nyligen en studie som visar att en hög konsumtion av socker påverkar omsättningen av fett i levern och rubbar blodfetterna, och följer du den här länken ger forskare i Schweiz och Frankrike sin bild av fruktos som en trolig nyckelspelare i utvecklingen av fettlever och leverskador. Du får inte heller missa denna översiktsartikel: Role of Dietary Fructose and Hepatic de novo Lipogenesis in Fatty Liver Disease.

Så visst finns det olika läger inom forskningen. Allt annat är att snedvrida sanningen.

Jacob Gudiol har bristande kunskap kring hur fruktos omsätts

Det som gör hypotesen att fruktos kan orsaka bukfetma och typ 2-diabetes, det som forskare kallar för metabolt syndrom, högintressant är att den är så väl grundad i kroppens biokemi. Jacob Gudiol skriver följande när han syftar på en studie där deltagarna har fått äta ett överskott av kalorier i form av fruktos (på andra raden står ”kaloriunderskott”, det är en felskrivning, det ska stå kaloriöverskott):

Han får det att låta som att fruktos bara omsätts i levern vid ett kaloriöverskott. Jag vill förtydliga att levern alltid suger upp nästan all fruktos som vi äter. I levern bryts sedan fruktos ner. På det viset likar fruktos alkohol, som också omsätts i levern.

Levern tar sannolikt hand om fruktos eftersom det är en reaktiv molekyl som kan skada den omgivande vävnaden. I kroppen är i princip alla kemiska reaktioner extremt noga kontrollerade, det är grunden för vår existens. Att fruktos (och produkter som bildas när fruktos bryts ner) spontant reagerar med och förstör andra molekyler skulle kunna förklara varför levern i längden tar skada när vi överkonsumerar sockerarten.

Fruktos orsakar symptom på metabolt syndrom

Fruktos omsätts alltså i levern. Det som händer i levern vid en överkonsumtion kan sedan förklara många av de symptom som personer med bukfetma och typ 2-diabetes har. Det som forskare kallar metabolt syndrom yttrar sig bland annat med följande:

  • en hög halt av triglycerider (ett slags fett) i blodet
  • små och täta onda LDL-kolesterolpartiklar (som forskare vet bidrar till hjärt-kärlsjukdom)
  • fettlever
  • insulinresistens (kroppen reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin)

Jacob Gudiol tittar bara på en av alla pusselbitar

Problemet med Jacob Gudiols inlägg är att han endast fokuserar på ett av dessa symptom: fettlever. Han bortser från de rubbade blodfetterna och insulinresistensen och missar därför att lägga hela pusslet. Till saken hör att ansamlingar av fett i levern egentligen inte är särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både lagra fett och göra sig av med fett. Den form av fettlever som nu ökar, och som oroar forskare, går hand i hand med rubbade blodfetter och insulinresistens.

Centralt i denna form av fettlever tycks vara att levern tillverkar fett. Det kallas de novo lipogenes. Och här kommer fruktos in i bilden eftersom en överkonsumtion av sockerarten stimulerar leverns fettproduktion. En studie från 2008 visar exempelvis att fettbildningen blir dubbelt så hög i levern om fruktos konsumeras tillsammans med glukos, i jämförelse med om personen bara äter glukos. En annan studie visar att en hög konsumtion av fruktos i jämförelse med glukos under 10 veckor gav samma slags viktuppgång, men fruktos ökade fettbildningen i levern och mängden bukfett.

När levern bildar mycket fett, skickas fettet ut i blodet i olika fettbärande partiklar. Det gör att blodfetterna rubbas. Utan att gå in på några biokemiska detaljer (de finns förklarade i mina böcker) stiger de så kallade triglyceriderna och antalet små, täta och ”onda” LDL-kolesterolpartiklar blir fler i blodet (en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom). I studien ovan orsakar fruktos fler små och täta LDL-partiklar. Dessutom ökade fruktos, men inte glukos, insulinresistensen efter tio veckor.

Jacob Gudiol undanhåller viktig information

I sitt inlägg beskriver Gudiol en studie där forskare jämför effekten av att överkonsumera fett eller fruktos på mängden fett i levern. Studien pågår i en vecka. Han lägger upp denna bild…

…som utan tvekan visar att fett kan orsaka en högre fettinlagring i levern än fruktos.

MEN. Vad Gudiol aldrig berättar för sin läsare är att blodfetterna påverkas olika. Fruktos ökar mängden av fettbärande partiklar i blodet, medan fettet minskar halten. Forskarna skriver att den sannolika orsaken till skillnaden är att fruktos, men inte fett, orsakar en fettbildning i levern.

Lika ensidigt blir det när han redovisar en studie i vilken unga latinoamerikaner med fettlever under fyra veckor får dricka antingen glukossötad dryck eller fruktossötad dryck. Gudiols läsare får reda på att inget signifikant händer med mängden fett i levern. Däremot missar han att berätta att gruppen som drack glukos förbättrade sina blodfetter och minskade insulinresistensen i fettväven. Dessutom minskade C-reaktiv protein, vilket visar att inflammationen i kroppen dämpades – ett gott tecken för en ung människa.

Stärkelse bättre än socker

En annan studie som talar mot Gudiols hypotes, att alla kalorier påverkar levern lika, publicerades 2015. Den är väldigt liten, endast åtta deltagare. Hälften av deltagarna fick under nio dagar konsumera en hög dos fruktos och sedan byta till samma mängd kalorier i form av komplexa kolhydrater (CCHO) från exempelvis bröd, pasta, ris och potatis. Andra halvan åt samma mat, men började med komplexa kolhydrater och åt sedan fruktos. Under hela studien var deltagarna viktstabila. När de åt mycket fruktos var fettproduktionen i levern och mängden leverfett högre än när de åt komplexa kolhydrater, trots samma mängd kalorier. I grafen nedan visas skillnaden hos de som började med komplexa kolhydrater till vänster, och de som började äta mycket fruktos till höger. ”Hepatic lipids” betyder leverfetter:

Alla deltagare som genomgick undersökningen hade mer fett i levern när de åt fruktos i jämförelse med komplexa kolhydrater. Den relativa förändringen du ser ovan, som är statistiskt signifikant, beskriver Jacob Gudiol så här:

Studien har svagheter och är liten, men det finns inget stöd för det Jacob Gudiol skriver, vare sig i originalartikeln eller den översiktsartikel han refererar till i sitt blogginlägg.

Men vad händer i verkligheten?

Studierna ovan är genomförda under en mycket kort tid, bara någon eller några veckor, och under konstgjorda förhållanden. Effekten av fruktos på levern bekräftas dock i försök på apor, och när det gäller råttor och möss används fruktos numera rutinmässigt för att djuren ska utveckla fettlever. Men en viktig fråga att ställa sig är: hur väl speglar konstgjorda experiment och djurförsök verkligheten?

Riktigt välgjorda och långsiktiga studier på människor saknas fortfarande, det är därför jag kallar detta en hypotes. Forskare har dock exempelvis jämfört effekten av att dricka en liter Coca-Cola, mellanmjölk, light-cola eller vatten varje dag under ett halvår. Här ser du hur mängden fett i levern påverkades:

Studien har flera svagheter, man har bland annat inte standardiserat vad deltagarna åt i övrigt (detta påpekar Gudiol med rätta). Det innebär dock inte att resultaten är ovidkommande, utan att de skulle behöva verifieras i en mer välkontrollerad studie.

Gudiol försöker bortförklara resultaten med ett resonemang som går ut på att skillnaden beror på att de som dricker läsk går upp mer i fettmassa. Men det är inte sant. Skillnaden i total fettmassa mellan grupperna är inte statistiskt signifikant. Här är ett klipp från studiens sammanfattning:

Även Jacob Gudiols slutkläm efter att ha beskrivit studien saknar grund i vetenskapen och verkar tagen helt ur luften:

Studien ledde inte till någon signifikant skillnad på vikten. Tittar man på de icke-statistiskt signifikanta skillnaderna så gick personer som drack mjölk upp 1,36 kg medan de som drack läsk lade på sig 1,28 kg. Viktuppgången var alltså lika, men endast läskkonsumtionen ökade mängden leverfett och bukfett. Dessutom höjde läsken triglyceriderna och totalnivåerna kolesterol i blodet, och orsakade ett högre blodtryck än mjölken. Högt blodtryck är också ett symptom på metabolt syndrom.

Stärkelse bättre än socker

På osakliga grunder avfärdar Jacob Gudiol också en studie som publicerades i somras. Amerikanska forskare har låtit barn med fetma och fettlever ersätta sockret i maten med stärkelse, och sedan mätte de effekten på fettet i levern. Mängden sjön drastiskt inom loppet av nio dagar. Gudiol menar att leverfettet minskar eftersom barnen åt ett kaloriunderskott och gick ner i vikt. Det är sant att en stor andel av barnen tappade i vikt, trots att målet var att hålla deras kalorikonsumtion konstant. MEN. Även hos de barn som inte gick ner i vikt minskade mängden fett i levern. Här är grafen (VAT står för visceral adipose tissue, bukfett, och SAT är subcutaneous adipose tissue, underhudsfettet):

Även leverns fettproduktion minskade, både i gruppen som helhet och hos de som inte tappade i vikt:Som jag skrev tidigare är fettlever i sig inte farligt, men i längden kan levern bli inflammerad och något som kallas non-alcoholic steatohepatitis (NASH) utvecklas. NASH är i sin tur en orsak till skrumplever och levercancer. I en alldeles ny studie kopplar forskare en hög konsumtion av fruktos till en ökad risk för just NASH. I USA är NASH nu den snabbast ökande orsaken till varför unga personer behöver en levertransplantation.

Många frågetecken återstår

Med allt detta sagt vill jag poängtera att det finns många frågor kvar att svara på. Som jag skrev ovan är fruktos en reaktiv molekyl, som bland annat kan orsaka en ökad produktion av syreradikaler i levern. Det kan vara dessa som i längden är skadliga. En del talar också för att antioxidanter kan skydda mot effekten av fruktos.

Ett annat frågetecken är i hur hög grad tarmen och tarmfloran är inblandad. Vår höga sockerkonsumtion påverkar de celler som kantar tarmen, och en del forskare menar att stora doser fruktos kan få tarmarna att läcka på oss. I så fall skulle belastningen på levern kunna förvärras av att det läcker in gifter från tarmbakterierna i blodet. Läs mer om det här.

En ny sak för mig, som jag upptäckte när jag skrev det här inlägget, är att vissa data talar för att olika aminosyror och proteiner i exempelvis vassle kan skydda mot inlagring av fett i levern.

Sist men inte minst hade godis och läsk sannolikt inte alls varit så illa om socker hade gett oss ordentliga mättnadskänslor. När forskare jämförde mellanmjölk och läsk, minskade mellanmjölken hungerkänslorna mer. Fredrik Nyström i Linköping har också gjort ett försök där han visat att grädde mättar bättre än socker. Brist på mättnadskänslor kan förklara den överkonsumtion av socker som vi ägnar oss åt.

SUMMA SUMARUM. Det återstår en del forskning innan vi kan fälla något slags avgörande kring socker, fettlever och metabolt syndrom. De studier som har publicerats den senaste tiden har olika svagheter, men resultaten bekräftar genomgående misstankarna om att socker direkt kan orsaka rubbade blodfetter, fettlever och metabolt syndrom. Jacob Gudiols resonemang är illa underbyggt och det finns väldigt många forskare som inte alls håller med honom.

Dela & kommentera comments 66

Faktakoll SVT:s Agenda: Hur mycket socker äter vi egentligen?

Är det dags för Sverige att införa en sockerskatt? Den frågan diskuterades i gårdagens Agenda på SVT: Agenda – 5 jun 21.15 | SVT Play (diskussionen är i början av programmet).

Återigen fick en representant för livsmedelsindustrin, denna gång VD:n för branschorganisationen Livsmedelsföretagen, oemotsagd påstå att vi inte äter mer socker idag än vad vi gjorde på 1960-talet. Så här sa VD Marie Söderqvist: ”Då kan vi ju utesluta socker som en orsak till fetmaepidemin.” Hon tyckte också att: ”…det ligger ett visst ansvar hos de här som driver den här debatten att hålla ordning på fakta i sammanhanget.”

Personligen kan jag tänka att Agenda borde ha faktakollat VD:n bättre. Tittar man på Jordbruksverkets statistik ser det visserligen ut som om sockerkonsumtionen har legat konstant de senaste decennierna:

sockerstatistik Nordic Sugar

MEN. Jordbruksverkets statistik inkluderar inte den glukossirap och glukos-fruktossirap som industrin använder i inhemsk produktion av livsmedel. Jordbruksverkets statistik är till för att följa situationen i sockerindustrin (vilket länge var en av våra viktigaste industrier). Dessa nya former av socker tillverkas från stärkelse, därför är de inte med.

Dessutom är inte koncentrerad fruktjuice med i statistiken. Om industrin använder koncentrerade juicer kan de skriva ”osötat” eller ”osockrat” på produkten och ändå tillsätta massor med socker. Detta knep används på många former av livsmedel, bland annat spädbarnsmat. Hur mycket koncentrerad juice vi konsumerar har jag inte hittat någon statistik på.

En mer rättvis graf över vår sockerkonsumtion är denna:sockerstatistik Ann

Grafen börjar på 1850-talet och den röda streckade linjen representerar de nutida osäkerheterna. Det är också viktigt att komma ihåg att de äldre personer som nu har fetma och diabetes föddes på 1940- och 1950-talen. Det var under denna tid som vi började äta extrema mängder socker. Fetma är inget som utvecklas över en natt. Det dröjer i många fall årtionden. 1980-talets fetmaökning speglar alltså mycket sannolikt 1950-talets stigande sockerkonsumtion.

Utöver detta tillbringar många av dagens barn väldigt mycket tid stillasittandes framför diverse skärmar, vilket gör att de tål socker ännu sämre.

Folkhälsoministern vill utreda istället för att agera

Folkhälsominister Gabriel Wikström sa i Agenda att han vill utreda vad vi ska göra åt fetman. Uppdraget har gått till Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet. Jag vet inte vad han hoppas uppnå med detta. Livsmedelsverket har arbetat mot fetman sedan 1970-talet. Under tiden har antalet personer med fetma fördubblats. Med tanke på hur misslyckat det arbetet har varit, är det märkligt att ministern har något förtroende kvar för den myndigheten.

Det var synd att Agenda valde fetmaläkaren Claude Marcus som motpart till Gabriel Wikström. SVT kallar ofta in Claude Marcus när det handlar om socker, eftersom han är för en sockerskatt. Det är bra, men hans argumentation kunde vara betydligt spetsigare. Dels kunde han lyfta de luckor som finns i sockerstatistiken (som jag har beskrivit ovan.) Dels kunde han lyfta det faktum att socker sannolikt kan orsaka fettlever, vilket i sin tur är en orsak till fetma och typ 2-diabetes. Allt fler internationella experter står bakom den bilden, men Claude Marcus tycks inte följa med i utvecklingen.

Föräldrarna är nyckeln till barnens hälsa

Samtidigt tycker jag att Claude Marcus var bra när han flera gånger poängterade att man redan har utrett problemet med fetma. Nu är det dags att agera. Han jämförde socker med tobak och alkohol, där man idag använder punktbeskattning. Socker är ett minst lika stort folkhälsoproblem. Gabriel Wikström vill istället ta ”ett helhetsgrepp”. Så luddigt. Han pratade om skolans arbete. Det är mycket viktigare att nå ut till föräldrar och far- och morföräldrar. Barn får större delen av all läsk och allt godis från vuxna utanför skolan. Ska vi få bukt med fetmaepidemin, måste föräldrar börja ta ansvar för sina barns hälsa.

Dela & kommentera comments 3

Faktakoll: Fiktivt fall i Ekots rapportering om LCHF och barn

I förra veckan rapporterade Ekot kring LCHF-kost och barn med typ 1-diabetes. En läkare varnade: Ge inte barn LCHF-dietJag hade fullt upp och hann inte skriva någon kommentar till detta. Vill ändå göra det nu eftersom det är viktigt att nyansera den hätska debatt som nu omgärdar LCHF, typ 1-diabetes och barn.

Först och främst var det fall som Ekot rapporterade kring fiktivt, vilket tydligt syns på sajten Dagens Diabetes: Barn med typ 1 diabetes 8,5 år gammalt och LCHF-kost. En journalist ska absolut inte rapportera kring en påhittad verklighet. Jag har mejlat Ekot:s reporter Anna Larsson för att höra varför lyssnaren inte fick veta att fallet var fiktivt.

Kostråd vid typ 1-diabetes saknar grund

Det borde också ha framgått av reportaget att det saknas vetenskaplig grund för de kostråd som ges i vården idag. När en statlig expertgrupp 2010 granskade området Mat vid diabetes konstaterade de att det råder en ”uppenbar brist” på välgjorda studier. I den inledande kommentaren skriver de: Det vetenskapliga underlaget för kostrekommendationer inom området prevention och behandling av diabetes är därför begränsat. När det vetenskapliga underlaget är bräckligt finns större utrymme för åsikter, därmed också för emotionellt färgade diskussioner.

SLUTSATS: ingen vet idag hur ett barn med typ 1-diabetes ska äta för att leva så länge som möjligt, vilket lämnar spelplanen fri för mycket tyckande.

Barn med typ 1-diabetes behöver insulin

Läkaren i Ekots reportaget – Gun Forsander – berättade att personer på sociala medier har skrivit att barn med typ 1-diabetes som äter LCHF kan sluta med insulinsprutor. Med all rätta menade hon att detta är ett livsfarligt råd. Innan blodsockersänkande läkemedel utvecklades avled många personer med typ 1-diabetes alldeles för tidigt eftersom de inte klarade att med kostens hjälp hålla ett tillräckligt lågt blodsocker. När läkare på 1920-talet utvecklade insulin som läkemedel var det en räddning för många.

Barn med typ 1-diabetes behöver också ta insulinsprutor för att de ska växa ordentligt. Du kan läsa om detta i Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Insulin sänker inte bara blodsockret, utan triggar även i gång kroppens tillväxtsystem. Ska barn med typ 1-diabetes växa i takt med sina kompisar, krävs att de äter en del kolhydrater (och även protein) så att de kan ta insulin.

Gun Forsander har alltså rätt när hon kritiserar extrema LCHF-förespråkare som menar att barn med typ 1-diabetes ska undvika att ta insulin. Å andra sidan står hon för en helt annan extrem, som även den i längden kan vara livsfarlig.

Dagens kostråd kan vara lika farliga

Sedan varningarna för det mättade fettet kom på 1980-talet har personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, fått rådet att äta fettsnåla produkter och fylla tallriken med kolhydrater. Men som experterna konstaterade i genomgången  ”Mat vid diabetes” 2010 är den vetenskapliga grunden för fettsnåla råd bräcklig. Det framkom dock inte när Gun Forsander strax efter rapporten skrev en text för Nordisk NutritionMat vid diabetes hos barn. Trots osäkerheten på området uttalar hon sig tvärsäkert: Rekommenderad energifördelning innebär att kolhydrater utgör 50–55 procent av energiintaget, fett 30–35 procent varav högst tio procent mättat fett och transfetter, samt protein 10–15 procent. Denna energifördelning baseras på behov för friska barn, men det finns ingenting som talar för att barn med diabetes behöver en annan typ av kost.

Ekots reporter borde ha granskat detta istället. När Gun Forsander som läkare ger dessa råd, gör hon det med barnens liv som insats. Som läkare har hon de facto större makt över framtiden för barn med typ 1-diabetes än personer som lägger kommentarer i sociala medier.

Måttlig lågkolhydratkost – en gyllene medelväg

Många föräldrar är idag frustrerade eftersom deras barn får ett för högt blodsocker av den rekommenderade kosten, vilket i längden är farligt. Siffror från Nationella diabetesregistret visar att cirka en fjärdedel av alla personer med typ 1-diabetes har ett för högt medelblodsocker (Hba1c). Det orsakar bland annat skador på njurar och ögon, och är kopplat till en mer än fem gånger högre risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom.

För att hindra att barnen utvecklar livsfarliga diabeteskomplikationer minskar många föräldrar på eget bevåg på mängden kolhydrater i barnen mat. Många väljer då en medelväg och ger en måttlig lågkolhydratkost. Det dämpar blodsockersvängningar, men ger ändå utrymme för att spruta insulin så att barnet växer. Till exempel skildrade Storstockholms diabetesförening en sådan familj nyligen: Diagnosen som drabbar hela familjen.

Personligen kan jag tänka att dessa föräldrar borde få stöd i sitt beslut av vården. Om de upplever att de har svårt att reglera barnens blodsocker på de kostråd som ges, borde de få hjälp och kunskap att hitta en gyllene medelväg. Den extrema inställning kring kost som vårdpersonal ofta har idag – där barn med typ 1-diabetes till varje pris ska äta fettsnålt – kan istället driva föräldrar att gå för långt i sin strävan om att dra ner på kolhydraterna till barnen.

Det krävs bättre studier inom området mat vid diabetes

Oavsett på vilken sida man står i debatten som omgärdar kost vid diabetes borde alla kunna enas kring följande: det behövs bättre vetenskapliga studier. De cirka 70 000 personer som har typ 1-diabetes har rätt att få veta att de råd som de får verkligen hjälper dem att leva längre.

För att fylla denna viktiga kunskapslucka satsar vi på Kostfonden nu på kost vid typ 1-diabetes. Tycker du också att detta är viktigt? Stöd Kostfonden. Det finns bara en väg bort från extrema och osakliga diskussioner: välgjorda vetenskapliga studier.

Dela & kommentera comments 11

Är operation bättre än kostomställning vid typ 2-diabetes?

När jag skannade av olika nyhetssidor nu på morgonen fick jag alldeles ont i magen. Reuters skriver om en amerikansk studie där forskare drar slutsaten att det är effektivare att behandla typ 2-diabetes med gastric bypass än med hjälp av livsstilsförändringar: Bypass surgery better at alleviating diabetes than diet and exercise | Reuters.

Förhastade och farliga slutsatser

I studien fick 15 patienter genomgå en gastric bypass medan 17 stycken fick hjälp att förändra livsstilen. Efter ett år hade nio av de opererade patienterna ett normalt blodsocker utan att behöva medicinering. I livsstilsgruppen var det bara en person som hade lyckats uppnå samma mål.

Slutsatsen som forskarna drar är: Clearly surgery is much more effective than intensive lifestyle change for causing remission of diabetes, but surgery should still be the last option.  

Det är denna slutsats som får mig att få ont i magen (vilken tur att jag fortfarande har kvar min mage). Den är alldeles för förhastad. Vad forskarna har gjort är att låta en ineffektiv form av kostbehandling – den som ger förbättring i snigelfart – tampas mot en metod där de mer eller mindre stympar patienternas förmåga att äta.

En orättvis kamp

Deltagarna rekommenderades en fettsnål kost, med hög andel långsamma kolhydrater. För mig som biokemist är det fullständigt ologiskt. Målet i studien är att patienterna ska få ett normalt blodsocker och samtidigt kunna sluta med sin blodsockersänkande medicinering. Ändå får de rådet att äta en kost som effektivt – vid varje måltid – höjer blodsockret.

Många studier visar att resultat blir bättre om personer med diabetes får rekommendationen att istället minimera mängden kolhydrater i maten, bland annat denna: The effect of a low-carbohydrate, ketogenic diet versus a low-glycemic index diet on glycemic control in type 2 diabetes mellitus. Inom loppet av bara ett halvår hade 95 procent av deltagarna dragit ner på eller helt slutat med sin medicinering.

Vi måste bort från det ineffektiva kostparadigmet

Jag ser framför mig hur gastric bypass-forskarna nu kommer bjudas in som talare på diverse diabeteskonferenser runt om i världen. Så sprider sig en felaktig bild där läkare kommer att tro att gastric bypass är den effektivaste vägen bort från diabetes.

Vi på Kostfonden för just nu förhandlingar med diverse olika parter för att kunna få till en stor och välgjord studie på kost vid typ 2-diabetes. Målet är att granska det ineffektiva kostparadigm som forskarvärlden bygger sin kunskap på. Det får inte fortsätta så här. Människor tar skada. En stor och välgjord vetenskaplig studie är enda vägen till förändring.

Här hittar du originalstudien: Gastric bypass surgery vs intensive lifestyle and medical intervention for type 2 diabetes: the CROSSROADS randomised controlled trial.

Dela & kommentera comments 2

Kritik av kritik av "That Sugar Film" (Sockerfilmen) – del 2

That Sugar Film som sändes av SVT i måndags har fått kritik från flera håll, bland annat från vetenskapsskribenten Daniel Engber: That Sugar Film science: Debunking links to mood, health, fatty liver disease, acne

Igår hade jag ett inlägg om varför vi har all anledning att ta filmens huvudbudskap på fullaste allvar: tillsatt socker i maten kan direkt orsaka farlig bukfetma och typ 2-diabetes. Nu tänker jag koncentrera mig på Daniel Engbers kritik av filmens påståenden om att socker kan få oss att bli dummare, mer labila i humöret och ineffektiva. Dessutom menar han att bilden av socker som en orsak till akne och dålig hy är förenklad. Har han rätt? Vi börjar med hjärnan.

Kan humöret påverkas av blodsockret?

I filmen lade Damon Gameau om från en kost med runt 23 procent kolhydrater, som till stor del hade ett lågt glykemiskt index, till en kost där över 25 procent av kalorierna kom från rent socker och en stor andel från vetemjöl. Detta innebar utan tvivel att hans blodsocker började åka berg- och dalbana. Kan det påverka hjärnan?

I försök på personer med typ 2-diabetes har forskare visat att ett högt blodsocker orsakar en sämre kognitiv förmåga och nedstämdhet. I dessa försök höjde man blodsockret till 16.5 mmol/l.

Även i försök där man har sänkt blodsockret till väldigt låga nivåer påverkas den kognitiva funktionen hos personer med diabetes. Många med diabetes kan intyga att en blodsockerdipp märks. Jag citerar VårdguidenMan kan bli yr, aggressiv eller förvirrad och omtöcknad. Man tappar omdömet och om blodsockernivån fortsätter att sjunka förlorar man medvetandet.

Vid sjukhuset John Hopkins i USA får personer med diabetes veta att det är viktigt att undvika kraftiga blodsockersvängningar, bland annat eftersom det kan påverka både förmågan att tänka och humöret.

Damon Gameau har inte diabetes och hans blodsockersvängningar kommer därför inte att bli lika kraftiga som för personer med diabetes. Frågan är om det ändå kan ge liknande effekter? Jag har inte hittat några bra studier som utreder detta. Den forskning som Daniel Engber refererar till tycker jag inte är stark nog för att avfärda Damon Gameaus upplevelser. Här behövs bättre vetenskap.

Kan barn bli hyperaktiva av socker?

Utöver detta behöver forskare utreda hur hjärnan klarar den näringsbrist som uppstår när 25 procent av kalorierna kommer från tillsatt socker. Svenska Livsmedelsverket rekommenderar max 10 procent, eftersom vi annars får i oss för lite vitaminer, mineraler och antioxidanter. Väldigt många barn och vuxna äter mer socker än så. Studier kopplar järnbrist och D-vitaminbrist till adhd hos barn. Andra menar att barn med adhd behöver mer omega-3.

Järnbrist kan till exempel påverka dopaminsystemet i hjärnan. När forskare undersökte järntillgången i hjärnan hos barn med adhd, hade de en lägre nivå än barn utan adhd. I Läkartidningen skriver två doktorer: Redan lindrig till måttlig järnbrist tros därmed kunna påverka hjärnan negativt. Läs mer här: Barns järnbehov och hur vi bäst kan skydda barnhjärnan.

Barn har ett väldigt stort näringsbehov i förhållande till hur mycket de äter. När en stor andel av kalorierna kommer från näringsfritt socker, finns absolut en risk att de kan få i sig för lite av en hel rad näringsämnen. Det skulle behövas fler seriösa vetenskapliga studier på detta område eftersom majoriteten av alla barn äter för mycket socker.

Kan vi bli dummare av socker?

Så till frågan om vi kan bli dummare av socker. Svaret är: absolut. Även om jag personligen föredrar att kalla det för att man får en ”nedsatt kognitiv förmåga”. Mitt inlägg igår handlade om hur socker förstör vår blodsockerreglering och orsakar typ 2-diabetes.

Många studier kopplar typ 2-diabetes till en sämre kognitiv funktion. En möjlig förklaring är att hippocampus, en del av hjärnan som är viktig för korttidsminnet och för att bilda nya minnen, blir insulinresistent. När forskare har undersökt hjärnor från personer som just har avlidit i alzheimer är de insulinresistenta. Det går också att förutspå alzheimer genom att mäta insulinresistensen i hjärnan.

Många studier kopplar även ett högt blodsocker till en ökad risk för demens. Och problem att reglera blodsockret verkar snabba på utvecklingen av allvarlig demens.

Utöver detta har forskare kopplat riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom (högt blodtryck och blodsocker) hos unga vuxna, till en sämre kognitiv förmåga i medelåldern.

Att insulinresistens är skadligt för hjärnan råder knappast något tvivel om. Nu till akne.

Kan socker ge oss akne?

Daniel Engber kritiserar filmens skildring av kopplingarna mellan socker och akne: The same evidence—his own movie—is enough to convince him that sugar causes acne, since he develops zits midway through his sugar binge. That’s not impossible, as some dermatologists now believe that high-glycemic diets lead to pimples. But the evidence also suggests that dairy is at least as harmful to our skin, and so is saturated fat. Gameau recommends a paleo-type diet in the film, with minimal sugar but lots of fat—bacon, eggs, avocados, nuts, and cheese. In other words, a picnic basket of acne-causing foods.

Den studie som Daniel Engber refererar till som skulle visa att mättat fett ger akne är endast en enkätstudie. Den kan inte slå fast något orsakssamband. Däremot finns ett tydligt orsakssamband mellan insulinresistens, höga insulinnivåer i blodet och akne. En studie visar att personer med akne mer än fem gånger så ofta har bukfetma, i jämförelse med personer utan akne. I Ett sötare blod kan du läsa om hur insulin triggar igång kroppens tillväxtsystem, med tillväxtfaktorn IGF-1 i spetsen. Det påverkar till exempel produktionen av manligt könshormon från kvinnors äggstockar och kan leda till problem med ägglossningen, polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Majoriteten av alla kvinnor med PCOS har insulinresistens och de är också – hör och häpna – väldigt ofta drabbade av akne.

Daniel Engber menar att en paleokost skulle orsaka akne. Tvärt om. Studier av urfolk visar att akne är ett västvärldsfenomen, som följer i den västerländska kostens spår.

Det är mycket som följer i den västerländska kostens fotspår. Men jag tror det får räcka för idag. Det var länge sedan jag skrev ett så här långt blogginlägg. Nu är det dags för sportlov. Ät riktig mat och kör hårt i backarna!

Dela & kommentera comments 7