När två flygplan störtade in i World Trade Centers tvillingtorn i New York, var det min födelsedag. Det var också året när jag blev journalist. De senaste veckorna har därför varit tid för reflektion: Vill jag fortsätta att granska livsmedelsindustrin och kostråden? Eller vill jag göra något annat? Och hur länge ska jag driva min sajt? Jag har landat i att jag vill fortsätta, för att jag måste. Om du uppskattar mitt arbete får du gärna bli min Ann-hängare. Läs vidare så får du reda på hur du gör.

På min födelsedag för 20 år och 2 dagar sedan var min pappa på besök. Jag bodde i Uppsala och hade nyligen disputerat i biokemi. En professor i på Harvard – Jack Szostak – hade erbjudit mig en postdoc-tjänst. Det kunde ha blivit ett första viktigt steg i forskarkarriären, men jag tackade nej. I stället gick jag Poppius journalistskola, med målet att bli journalist. På eftermiddagen – innan jag skulle åka till en föreläsning i Stockholm – såg pappa och jag de oförglömliga bilderna av hur de två flygplanen flög in i World Trade Center.  

Terrordådet den 11 september 2001 var början på en ny tid för hela världen. Personligen har jag också alltid förknippat den dagen med en viktig vändpunkt i mitt eget liv. Beslutet att bli journalist kändes helt rätt. Första tiden skrev jag mycket för Ny Teknik, och jobbade på ett vetenskapligt teveprogram på UR. Sedan gjorde jag en dokumentär om ”När aids kom till Sverige”, vikarierade som vetenskapsreporter på DN, och praktiserade på San Francisco Chronicle under ett halvår (tack vare ett stipendium i innovationsjournalistik från Vinnova).

Intervjun som fick mig att byta spår

Men så en dag – våren 2009 – intervjuade jag en kvinna som hade typ 2-diabetes. Hon berättade om dagen när vågen stod på 100 kg. Trots ganska stora doser insulin, for hennes blodsocker i höjden efter måltiderna. Hon var desperat, och på internet hittade hon en amerikansk läkare som hanterade sin typ 1-diabetes med hjälp av en lågkolhydratkost.

Samma dag lade hon själv om kosten och efter endast två dagar kunde hon sluta med sina insulinsprutor. Hennes blodsocker sjönk till en låg och jämn nivå, som hos en frisk människa. Här ser du förändringen:

Trots att hon åt både grädde och smör, började hon också rasa i vikt. Hon gick ner hela 42 kg inom loppet av två år.

Utan mediciner skulle kostråden vara livsfarliga

Hennes berättelse väckte mitt intresse, för den stämde inte alls med vad vi alla har lärt oss om kosten. Dessutom hade jag svårt att förstå de kostråd som hon hade fått. Här är en bild tagen från en broschyr som personer med diabetes ofta fick från vården på den tiden:

Enligt broschyren skulle personer med diabetes äta bröd till varje måltid. En bulle till kaffet var okej, bara den var liten. Rotfruktssoppan till lunch var så kalorisnål att man behövde pannkakor efter den.

För mig som biokemist var det här mot all logik. Personer med typ 2-diabetes råddes att äta extremt blodsockerhöjande mat, sedan fick de mediciner för att sänka blodsockret. Faktum var att utan medicinerna skulle de här kostråden ha tagit kål på kvinnan som jag intervjuade. 

Intervjun blev nästa vändpunkt i mitt yrkesliv. Det ledde till att jag började granska våra kostråd, speciellt kostråden till personer med diabetes.

Kostråden till personer med typ 2-diabetes vilar på en bräcklig grund

När jag insåg att kostråden vilade på en vetenskaplig grund som närmast kunde liknas vid ett plockepinn, gjorde jag ett granskande reportage för SVT:s Vetenskapens värld. Det sändes för ganska så precis tio år sedan, och är sorgligt nog fortfarande lika aktuellt. Du kan se det på youtube i tre klipp här, här och här.

Året efter gav jag ut boken Ett sötare blod och drog i gång min första blogg. Sedan dess har jag skrivit nästan 1000 inlägg. Få inlägg har tagit färre än tre–fyra timmar att knåpa ihop. Väldigt många har tagit flera dagar, speciellt granskningar av uttalanden i media, nyheter och mina öppna brev.  

Ibland tänker jag att det är dags att göra något annat, och i år har jag tänkt extra mycket på det. Men så ser jag sådana här nya produkter i butiken:

Det är ett sugrör som innehåller smaksatta sockerkulor. När barnen suger i sig mjölken, blir den alltså sockersöt. Och ser ni högst upp. Om jag tolkar det rätt, tycker Ica att sugröret ska användas varje dag.

Tänk om dygnet kunde ha 48 timmar?

Den ilska jag känner när jag ser sådant här gör att jag bara inte kan sluta granska livsmedelsindustrin, politiker och myndigheter. Tvärt om önskar jag att jag hade mer till över för detta. Mina anmälningar av olika livsmedelsföretag har hittills lett till exempelvis förändringar i naturgodishyllan och till att havredryckstillverkare har fått ändra på sina förpackningar. Men det finns många fler anmälningar kvar att göra.

Jag skulle också vilja ha mer tid för att granska olika nyheter som publiceras i media. Ni är många som till exempel hörde av er om den rapport som Hjärt-lungfonden släppte nyligen, där man påstod att vår konsumtion av salt skulle vara den största orsaken till hjärt-kärlsjukdom. Den vetenskapliga grunden för att påstå det är också som ett plockepinn. Drar man i en pinne, rasar allt.

Till sist skulle jag vilja skriva fler nyheter här. Svensk media missar massor av spännande forskningsnyheter om hur kosten kan påverka oss. I tidskriften Nature, publicerade forskare till exempel nyligen en studie som potentiellt kan förklara varför en hög konsumtion av socker tycks öka risken för tjocktarmscancer. 

Om du blir en Ann-hängare, kan jag få mer tid att granska

Sådana nyheter vill jag sprida, men för att försörja mig måste jag helt enkelt jobba med annat. Några annonser vill jag inte ha in här på sajten, och när jag får förfrågningar om att göra reklam för exempelvis Arlas nya lågsockeryoghurts i sociala medier, tackar jag konsekvent nej.

Vad jag däremot har gjort är att skaffat mig en sida på Patreon. Där kan du som uppskattar det jag skriver, och känner att du har haft nytta av det, bli en Ann-hängare. Om du bidrar med en liten slant varje månad, kommer du garanterat att kunna läsa fler saker här.

Jag är så otroligt glad att jag för 20 år sedan valde att bli journalist. Enda gången jag ångrade det var hösten 2009, när jag fick reda på att Jack Szostak hade tilldelats Nobelpriset i fysiologi och medicin. Då önskade jag plötsligt att jag hade tagit den där postdoc-tjänsten på hans labb på Harvard. Men den känslan varade bara i fem minuter.  

Vill du läsa fler liknande inlägg? Stötta mitt arbete via Patreon. Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.