stamp

Naturgodistillverkare får bakläxa – måste ändra i sitt sortiment

Vit choklad får inte längre kallas för yoghurt och vanligt godis måste rensas bort från naturgodishyllan. Det har en nationell grupp av livsmedelsinspektörer bestämt, efter att undertecknad skickat in ett klagomål. Exotic Snacks, Parrots, Coop och Hemköp har nu fram till sommaren på sig att rätta till sitt sortiment.

För snart tre år sedan skrev jag ett öppet brev till alla producenter av naturgodis. Jag undrade två saker: varför kallar ni vit choklad för yoghurt?

Och vad skiljer egentligen naturgodis från vanligt godis? Som exempel tog jag den här bananlakritsen…

… som vare sig innehåller banan eller några andra naturliga ingredienser (om man räknar ”naturligt” som något som existerar i sitt befintliga skick i naturen, vilket man bör göra enligt Livsmedelsverket)

Brevet delades 7000 gånger från min sajt, och företagen svarade med en och annan undanflykt. Parrots skulle exempelvis se över sitt sortiment. Men när naturgodistillverkarna efter två år fortfarande inte hade förändrat något, anmälde jag dem till livsmedelsinspektörerna i kommunerna där företagen har sina huvudkontor.

Vit choklad får inte längre kallas för yoghurt

Nu har företagens granskats och blivit ålagda att genomföra två förändringar. För det första får de inte längre kalla vit choklad för yoghurt, vilket är logiskt. Det är trots allt två helt olika saker. Företagen har också torkat de mikroskopiska mängder yoghurt som de verkligen har i sin vita choklad till ett pulver. När yoghurten värmebehandlas dör alla nyttiga mjölksyrabakterier, och då är det inte längre yoghurt enligt regelverket.

Här ser ni exempelvis hur Exotic snacks har ändrat beteckningen på sitt naturgodis:

År 2018 och 2021

Istället för ”yoghurt” står det numera ”vit cholkad med yoghurtsmak” vilket är en sannare beskrivning.

Vanligt godis ska rensas bort från naturgodiset

Den andra förändringen som företagen måste genomföra är att rensa bort allt vanligt godis från naturgodishyllan. Naturgodis är en så kallad vedertagen livsmedelsbeteckning. Det innebär att konsumenter har en viss uppfattning om vad det är, och enligt livsmedelsinspektörerna innebär det att produkterna måste innehålla någon form av nöt eller frukt.

Därför får vanliga godisbitar som denna…

…inte längre ingå i naturgodissortimentet, enligt den livsmedelsinspektör jag har talat med. Här syns dock ännu ingen förändring i hyllorna (vad jag sett). Producenterna har fram till sommaren på sig att se till att de följer alla lagar och regler.

Så var det med det. Ni får ursäkta, men det känns lite så här 💪 .

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 6

Svar från barnmatsföretag:
Svårt att göra vanlig gröt i klämmis

I förrgår skickade jag ett öppet brev till Alex & Phil, Semper och Hipp och frågade varför deras bebisgröt innehåller mer juice än spannmål. När Edward Blom och hans barn blindtestade dessa grötprodukter, menade de att purén smakade mer dessert än gröt. Så varför kallar barnmatsföretagen juicesötade fruktpuréer för gröt? Här är de tre företagens svar.

WHO Europe, tyska barnläkare, brittiska barnläkare och norska myndigheter har alla varnat för klämmisar som innehåller söt fruktpuré. För det första ska bebisar inte suga i sig mat, utan lära sig att tugga och svälja den. De söta puréerna är också skadliga för tänderna, som är extra känsliga precis när de tittar fram. Till sist är det viktigt att bebisar vänjer sig vid andra smaker än den söta.

Det här bakgrunden till varför jag nappade på ett mejl från Isabell Nicklasson, som skickade den här bilden…

…och undrade hur något som till störst del består av frukt och juice kan kallas gröt.

I mitt öppna brev skickade jag hennes fråga vidare till olika barnmatsföretag som kokar sin gröt på juice och frukt. Vi börjar med svaret från Hipp, vars gröt till en tredjedel består av juice.

Hipp: ska vara tydligt att klämpåsen innehåller spannmål

Svar från Hipp: ”Tack för ditt mejl och ditt öppna brev angående benämningen ”gröt” på HiPPs klämpåsar.

Vi använder oss av namnet ”gröt” för att tydliggöra för konsumenten att dessa klämpåsar innehåller cerealier, till skillnad från våra andra klämpåsar som enbart innehåller frukt.

På baksidan av förpackningen finns en benämning av produkten som tydliggör innehållet – ”fruktpuré med havre och vete”. 

Utöver det så kategoriseras produkten som ett mellanmål, inte menat att serveras som frukost. Det hittas tydligt här på vår hemsida.

Hoppas ovanstående svarar på dina frågor. Önskar dig en fin påsk!

Vänliga hälsningar, Monica Wadell, Business Unit Manager

Min kommentar: Hipp är alltså noga med att tydliggöra för föräldrar att produkten innehåller spannmål. Det är svårt att förstå varför företaget inte lägger lika mycket energi på att lyfta fram att grötens huvudingrediens är juice. På förpackningens framsida står istället att gröten innehåller apelsin, trots att det är apelsinjuice. De bör skriva att det är juice eftersom det är viktig information för föräldrar.

47 procent av kalorierna i gröten kommer från socker, vilket är för mycket för att vara mat till ett spädbarn.

Semper: juice från koncentrat lägger grunden för bra matvanor

Svar från Semper: Hej Ann, Tack för uppdatering om ditt inlägg gällande gröt på klämpåse, vi välkomnar ditt öppna brev till oss.

När vi utvecklar barnmat anpassar vi alltid råvaruval och sammansättning så att våra livsmedel bidrar till att ge barn god näringsstatus, samtidigt som de kan lägga grunden till goda matvanor för en bra start i livet. Vi erbjuder livsmedel för barnets hela matresa, från födseln fram till de äter familjens vanliga mat.

Gröt består av förhållandevis lite cerealier i förhållande till vätska i vikt procent. Vi brukar räkna att i en barnportion hemlagad havregrynsgröt med äppelmos, utgör havren ca 10 % (dvs innan den läggs i vatten) av den tillredda gröten med äppelmos. Semper gröt i klämpåse innehåller motsvarande mängd spannmål ca 9% cerealier. Dessutom innehåller den frukt, vatten och fruktjuice samt berikad med värdefulla vitaminer och mineraler.

Vi tycker att var tråkigt att Edward inte gillade vår gröt, men tackar för tipset till hans bok. 

Gröt är ett bra mellanmål och kompletterar barnets övriga kost. När det gäller märkning av all vår barnmat så är den i enlighet med lagstiftningen.

För oss är dialogen med föräldrar som har frågor om våra produkter jätteviktig och vi svarar gärna på frågor. Om man har ytterligare frågor kring våra produkter, går det jättebra att kontakta oss direkt så får man svar om våra produkter: 020 – 62 20 00.

Vänliga Hälsningar Semper

Min kommentar: 36 procent av kalorierna i Sempers klämmisgröt kommer från enkla sockerarter, vilket är mycket. En gröt ska inte smaka dessert. Har man juice från koncentrat i produkten missar man att lägga den grund för goda matvanor som Semper säger sig vilja stödja.

Semper påstår också att de följer lagstiftningen när det gäller märkning av deras barnmat. Men det utreds just nu om exempelvis deras yoghurtklämmisar är rätt märkta. Yoghurten är värmebehandlad och alla nyttiga bakterier döda. Därför är det inte längre en yoghurt. Frågan är ännu inte avgjord, men om jag har förstått saken rätt lutar det åt att Semper och andra barnmatsföretag måste märka om sina produkter.

En annan produkt som Semper har fått ändra på är dessa:

Det är Semper som saluför varumärket Organix i Sverige, och påståendet att dessa kakor till bebisar skulle vara ”no junk” har fått tas bort. (I Storbritannien används det dock fortfarande.)

Att Semper skulle följa lagstiftningen går alltså att på goda grunder att ifrågasätta.

Alex & Phil: vanlig gröt fungerar inte i klämpåse

Alex & Phil valde att svara via ett brev i pdf-format, som du kan läsa via denna länk. I korthet går svaret ut på att en vanlig gröt, kokt på havregryn och vatten som serveras med mjölk, blir stel, hård och oätlig när den fått stå en stund. Samma sak skulle hända med klämmisgröten om Alex & Phil hade mer havre i. Innehållet skulle inte gå att få ur förpackningen.

Alex & Phil menar att de har i rikligt med frukt i gröten, och använder juice från pressad frukt (ej koncentrat), eftersom de vill att maten ska innehålla så mycket naturlig näring som möjligt.

De håller med läkarna som varnar för klämmisar, och ser sina produkter som ett komplement till hemlagad mat. De vill vara en bra alternativ när tiden tryter.

I brevet finns också en lista där de tyska barnläkarna analyserat sockerinnehållet i klämmisar. Värstingarna ligger på 80-88 procent av alla kalorier. Som jämförelse ligger Alex & Phils på 25-35 procent. De använder aldrig juicekoncentrat i sina produkter, just för att hålla nere sockerhalten.

Min kommentar: Jag tänker att om det inte går att göra en god gröt i klämplåse, så kanske man inte ska göra det. Vill man göra en fruktpuré med juice och havre, kanske man ska skriva fruktpuré med juice och havre? Men Alex & Phils gröt är den som innehåller minst socker (27 procent av alla kalorier) och även den som innehåller mest fett, vilket är bra. Många bebisar behöver energität mat.

För att få lite perspektiv på alla söta fruktpuréer som barnmatsföretagen tillverkar till barn, berättade Gunilla Kinn Blom för mig att deras barn gärna äter havregrynsgröt med rena lingon (alltså inte sylt utan bär). Om barn bara får en chans, kan de vänja sig vid många olika smaker, även sura och beska. Vi vuxna måste helt enkelt göra upp med våra fördomar om vad som är barnsmak.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
1
comments

Öppet brev till barnmatsföretag:
Vad är det för annorlunda gröt ni säljer?

Kan man kalla något som består av juice och frukt för ”gröt”? Det undrade Isabell Nicklasson efter att hon köpt en grötklämmis till sin bebis. Med hjälp av gastronomen Edward Blom och hans familj har jag nu utrett detta. Läs dagens öppna brev till barnmatsföretagen Semper, Hipp och Alex & Phil, där jag tipsar dem om att barnläkare varnar för juicesötade klämmisar och att gröt ska smaka gröt, inte dessert.

Kära barnmatstillverkare,

Jag kontaktar er eftersom vi behöver reda ut vad som kan säljas under beteckningen ”gröt”. Det är ju en traditionell nordisk rätt som många anser vara ett styrkemål: den bästa födan att inmundiga inför en dag i skidbacken eller andra kraftansträngningar.

Nyligen blev jag kontaktad av Isabell Nicklasson. När hon skulle köpa en klämmis till sitt barn, var det ordet gröt som avgjorde hennes val. Varje morgon brukar hon laga gröt till frukost, men familjen skulle ut och resa och behövde komma iväg tidigt. Så det fick bli en klämmis som matsäck.

När hon i efterhand läste ingredienslistan på gröten, upptäckte hon att 89 procent av förpackningens innehåll bestod av frukt och juice. Mängden spannmål var minimal. Hon mejlade den här bilden till mig…

…och undrade: ”Kan du inte skriva ett öppet brev till detta barnmatsföretag och fråga hur det ens kan marknadsföras som gröt?”

Eftersom Alex & Phil inte är ensamma om att laga gröt på juice och frukt skriver jag även till er på Hipp och Semper, för vi måste gå till botten med den här frågan. Är det som ni säljer som gröt till bebisar verkligen gröt?

Edward Blom och barnen eniga: ni säljer ett fruktpuré

Här kan säkert olika personer tycka lite olika. Men för att vi inte ska förfalla i ett tyckande, har jag fått hjälp av en gastronomisk proffsfamilj: Edward Blom, Gunilla Kinn Blom och deras barn Melchior 5 år, Wilhelmina 3 år och Zacharias 2 år. Förutom att de har vältränade smaklökar, har de också bra koll på barnmat. I er produktutveckling borde ni faktiskt ta inspiration från den fantastiska bok de skrivit tillsammans med måltidskreatören Henrietta Anefalk: Mums för minigourmeter och matgladisar. Genom den kan ni få idéer till lite smakrikare barnmat, som blomkålspuré med champagnevinäger, midsommarpuré med dill och kummin, eller varför inte en räkmackepuré?

Nåväl. För att få ett objektivt utlåtande kring era grötklämmisar, skickade jag några av dem till Gunilla, som sedan riggade ett blindtest med Edward och barnen.

Utan att veta annat än att de åt någon form av barnmat, fick först barnen och sedan Edward pröva innehållet i klämmisarna. Först när de hade smakat alla varianterna fick de veta att de hade ätit gröt. Då fick de gradera livsmedlets likhet med gröt på en skala från 1-5. Gunilla protokollförde resultatet (och för att vi ska förstå barnens referenser tipsar hon om att de fick en superpuré med osötat äpplemos och krossat paltbröd när de var små).

1. Alex & Phils drottninggröt mixas med äpplejuice

Först ut i blindtestet var Alex & Phils drottninggröt, vars första ingrediens är äppeljuice. Här är smakpanelens utlåtande:

Wilhelmina: ”Det luktar som en slags god lera!”
Melchior: ”Det smakar som äpplemos och paltbröd. Eller … det smakar björnbär.”
Wilhelmina: ”Och körsbär!”
Edward: ”Detta luktar svarta vinbär, men smakar matolja. Det är en märkligt mjölig konsistens, kanske det är malda kärnor av något slag i. Det är väldigt lite fruktsmak, det är visserligen en svag smak av svarta vinbär men desto kraftigare av matolja.

Gröt på en skala 1–5: 1

2. Hipps gröt består till en tredjedel av juice

Nästa produkt var en gröt från Hipp, som till en tredjedel utgörs av juice:

Melchior och Wilhelmina: ”Det smakar banan, aprikos och mango!”
Edward: ”Detta smakar lite mango, ganska mycket banan och så någon tropisk frukt.”

Gröt på en skala 1–5: 1

3.Sempers gröt sämst i test

Sist ut var Sempers blåbär- & äpplegröt, som kokas på tre olika former av juice.

Wilhelmina: ”Det smakar äppelmos med paltbröd!”
Melchior: ”Den smakar aprikos!”
Edward: ”Den här är helt annorlunda! Här är det knappt märkbar frukt, och härsken matolja. Det är tjockt med cerealier, som om de malt ner rågbröd eller knäckebröd i purén. Kan det vara någon form av välling? Den här hade jag svårt för. Jag gillade den inte alls.”

Gröt på en skala 1–5: 2

Mer dessert än gröt

Visst är det imponerande att Edward Blom kände smaken av matolja? Mina smaklökar är alldeles för outvecklade för sådant. Något vidare värst bra grötbetyg fick dock ingen av er. Barnen Blom är relativt vana grötätare, och de tyckte inte alls att detta kan kallas för gröt. Edward menar att en gröt ska vara kokad, inte mixad. Det ni säljer definierar han mer som en dessert.

NE om gröt: det är en urgammal maträtt

Personligen är jag benägen att hålla med. Slår man upp begreppet gröt i Nationalencyklopedien skriver de att gröt är: ”urgammal maträtt av mjöl, gryn eller flingor, kokt på vatten eller mjölk.” Där står ingenting om att gröt kan mixas av juice och frukt.

Svenska Akademiens orbok definierar istället gröt som: 1) maträtt av degliknande (mjuk, lös) beskaffenhet, vanl. bestående av i vatten l. mjölk kokt(a) gryn l. mjöl; äv. (i vissa trakter) om liknande maträtt av i vatten kokt(a) frukt (bär), avredd(a) med mjöl: kräm; stundom (i ssgr), övergående i 2, om mos av växtdelar m. m.

Texten är aningens svårtydd, men i vissa trakter tycks man kunna kalla en kräm kokt på frukt eller bär för en gröt. Men era klämmisar säljs ju i alla trakter i Sverige, och beteckningen behöver därför förstås korrekt av konsumenter hela vägen från Ystad till Haparanda.

Barnläkare varnar för söta barnpuréer

Men vad spelar det för roll då om föräldrar råkar köpa lite god dessert till sina små istället för fattigmanskost från torpartiden, kanske ni tänker nu? Problemet är att om barn vänjer sig vid att frukosten ska smaka dessert, kommer de att vilja äta dessert till frukost hela uppväxten. I längden blir det inte alls bra. Det tyska sällskapet för barnläkare tar avstånd från juicesötade klämmisar av bland annat den anledningen.

Så vad borde ni då kalla er produkt? Edward Bloms förslag är ”fruktkompott” eller ”fruktpuré med olja och cerealier.” Jag tänker att man för tydlighetens skull även borde lägga till något med juice. Kanske juicekompott med mjöl och olja?

Vad tror ni om det? Och – en nyfiken fråga – hur kom ni ens på att kalla dessa livsmedel för gröt?

Det ska bli spännande att få höra era tankar kring detta!

Vänliga hälsningar, Ann Fernholm 

Tillägg: Du kan läsa de tre barnmatsföretagens svar via denna länk.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 8

Ny studie: Barn som får en bra smakintroduktion äter mer frukt och grönt

Bebisar som tidigt får smaka grönsaker, frukt och bär, fortsätter äta mer grönt när de blir äldre. Det visar nu en studie genomförd vid Umeå universitet. Resultaten bekräftar vad tidigare studier visar: första året i livet är otroligt viktigt för att barn ska lära sig äta riktig mat. 

Stora boken om barn och mat peppar vi föräldrar att redan från fyra månaders ålder introducera barn för olika smaker. Forskning visar nämligen att bebisar som vänjer sig vid en myriad av olika smaker och konsistenser, lättare accepterar ny mat.

Bebisar har lätt för att lära sig nya smaker

Nu bekräftar en studie från Umeå universitet detta. Barn som redan mellan 4-6 månader fick öva sig att äta exempelvis gröna ärtor, blomkål, kålrot, lingon och hallon, åt mer frukt och grönt vid både 12 och 18 månaders ålder, än de barn som fick en vanlig matintroduktion.

Forskaren bakom studien, dietisten och forskaren Ulrica Johansson, säger till SVT Nyheter:

– Vi fokuserade mycket på bittra och sura smaker från norden. Det är ofta inte det man introducerar. Söt smak har vi redan utvecklat i fosterstadiet, så det behöver vi inte träna på. När barnet är mellan fyra månader upp till ett år är hjärnan mottaglig för de smakerna.

Mycket att vinna på tidig smakintroduktion

Föräldrar har helt enkelt mycket att vinna på att låta bebisarna testa olika smaker tidigt. Och de ska inte bara fokusera på bittra och sura smaker, utan även på olika kryddor och konsistenser.

Missar föräldrar det första viktiga året (så som jag själv gjorde), är det mycket svårare att lära barnen äta olika former av mat. Studien visar att mellan 12 och 18 månaders ålder minskade barnen i båda grupperna sitt intag av frukt och grönt. Det är ett välkänt faktum att barn under andra året i livet blir allt mer skeptiska mot mat, framförallt mat de aldrig smakat. Det kallas neofobi.

Första året i livet är viktigt för ätandet

Så ju mer mat barnen får träna sig att äta under första året, desto större är chanserna att de ska äta många olika former av mat även under det neofobiska stadiet. Sprid därför kunskapen om hur viktig en bra smakintroduktion är till alla bebisföräldrar. Dietisten bakom studien säger till SVT Nyheter:

– Föräldrar behöver mer stöd än de får idag. Önskan är att de får mer föräldrastöd och utbildning än att du får en broschyr. Många blir konfunderade och vet inte var man ska börja. Vi önskar att det fanns en guidning till en smakinlärning. Det finns absolut inte idag.

Hennes sista påstående är faktiskt felaktigt. Mig veterligen finns det två superböcker som ger just den guidning föräldrarna behöver. Jag får mängder av mejl från glada mammor och pappor som följt tipsen i Smakäventyret och Stora boken om barn och mat. De vittnar om barn som älskar att äta, och varje gång jag hör det blir jag lika varm om hjärtat.

Foto: Christian Hermann

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
9
comments 2

En matglad Alfred, mumsiga morotskaksbollar och andra bra mellistips

Fy fabian vad jag blir glad när små barn får en chans att lära äta riktig mat. I förra veckan hörde Alfreds mamma Isabelle Ståhl av sig och skrev: ”Jag har en son som idag är drygt två år och han äter allt och jag skulle säga att det är precis tack vare den kunskap som du delat med dig av. Tack för det!” Det visade sig att Isabelle har startat ett instakonto med massor av bra mellistips, och nu delar hon med sig av sina mmm… morotskaksbollar.

Det är en sak jag ofta undrar: Hur många barn skulle vara kräsna om alla fick ett ordentligt smakäventyr som bebisar? Vad skulle hända om vi föräldrar slutade att köpa söta klämmispuréer, konsistenslös pulvergröt och smakfattig burkmat, och istället gav barnen riktig mat?

Även om en hel del små krabater fortfarande skulle vara väldigt noga med vad det stoppade i munnen, skulle sannolikt fler gladeligen mumsa på allt från chicken tikka masala och sushi, till smörslungade primörer och linsgryta. Men exakt hur många som skulle bli matgladare, kommer vi nog aldrig få veta. Barnmatsindustrins lobbying är stark. De är väldigt duktiga på att övertyga både bvc-personal och föräldrar om att bebisar knappast kan överleva utan deras mat.

Varje gång jag hör om föräldrar som har lyckats genomskåda industrins lobbying, blir jag i alla fall väldigt glad. Nyligen fick jag ett mejl från Isabelle Ståhl, som är mamma till Alfred:

Så här skriver hon…

Jag lät min son få smaka på allt det jag åt

När jag väntade barn funderade jag nog inte så mycket över vad jag skulle servera honom för mat när han blivit stor nog för det. Men vi fick en skrikande bebis med kolik och mycket magont. Bebismassage, pysventiler, läkarbesök och jakten på en lösning var något som fyllde våra dagar och nätter. Jag lärde mig att det inte alltid finns ett enkelt svar på barns magproblem, då barns tarmar inte är helt mogna när de föds. Det jag däremot kunde påverka var att lära mig mer om barn och mat, och ge mitt barn de bästa förutsättningar för att få i sig mycket näring genom kosten och kanske på så sätt slippa de besvär som en mindre bra kost kan ge. Det var då smakäventyret började för oss.

Smakäventyret och Stora boken om barn och mat lärde mig otroligt mycket, till exempel att barn inte måste äta färdig barnmat, dricka välling och att det är viktigt att de får i sig mycket järn. I början lät jag min son få smaka på allt det jag åt. Sedan gjorde jag hopkok med olika smakkombinationer, jag mixade, mosade, blandade och hackade och lät min son äta olika livsmedel med olika texturer. Jag hade som mål att låta honom smaka på det mesta innan han fyllde två år, då neofobin brukar slå till; rädslan för nya saker (smaker).

Idag äter Alfred det som vuxna äter

Tidigt började han äta av den mat vi vuxna åt. Dessutom började jag baka egna så kallade grötpinnar. Ett fantastiskt litet mellanmål fyllt med fibrer, vitaminer och mineraler (bland annat järn) som ger barnet möjlighet att få i sig näring och samtidigt öva på pincettgreppet och oralmotoriken. Det här ledde till att jag började utveckla egna recept på mellanmål och fika, utan vitt socker och vetemjöl. Enkla, näringsrika och goda recept som går snabbt att göra och som hela familjen kan och vill njuta av. Dessutom är de flesta recepten järnrika och går att göra helt glutenfria och utan mejeriprodukter.

Idag är min son drygt två år och han äter det som vi vuxna äter, oftast med god aptit.

Detta är mycket tack vare den kunskap jag fått genom Stora boken om barn och mat.

Bra mellistips för småbarnsföräldrar

Som småbarnsförälder vet jag att det ofta äts mellanmål där hemma och att det kan vara svårt att komma på något snabbt som är både gott och näringsrikt istället för att alltid ge en banan. Därför vill jag hjälpa och inspirera andra småbarnsföräldrar och delar nu med mig av mina recept på grötpinnar, krämer, muffins, plättar och mycket mer på instagramkontot Mellistipset. Här kommer ett smakprov på ett uppskattat mellanmål:

Morotskaksbollar

ca 10–15 st

  • 2 dl havregryn
  • 1 nypa salt (ej till bebis)
  • 1 krm kardemumma
  • 1 tsk äkta kanel
  • 7 färska dadlar (urkärnade)
  • 2 dl finriven morot
  • Eventuellt 1 msk vatten
  • ca 1 dl kokos att rulla bollarna i

Skala några morötter. Finriv dem så att du har 2 dl. Mixa allt, förutom kokosen. Forma sedan små bollar av smeten och rulla i kokos. Klart!

Sprid och dela till alla som behöver tips

Ett stort tack till Isabelle för tipset! Vill ni ha mitt ärliga omdöme om bollarna? Hälften var slut på typ 10 minuter. Sedan fick jag fick tvinga mig själv att spara resten så att övriga i familjen fick smaka. De kommer att följa med på nästa familjeutflykt. Punkt slut.

Dela och sprid detta tips till alla föräldrar som känner att de behöver lite inspiration i sin vardag. Alltså till alla föräldrar. För visst finns det väl ingen som inte behöver lite inspiration?

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 2

Fällningen av Oatlys vilseledande märkning har blivit riksnyheter

”Oatly i sockerkonflikt – anklagas för att vilseleda kunder”. Det är rubriken på en text som Göteborgs-Posten publicerade i förrgår efter min anmälan om Oatlys vilseledande förpackningar. TT gjorde en rewrite som nu har publicerats i både lokaltidningar och rikstäckande medier. Här kommer min syn på Oatlys försvar.

Som ni säkert vet har Oatly och flera andra havredryckstillverkare fällts eftersom de påstår att sockret i deras havredryck är naturligt och kommer från havren. Men sanningen är att de har brutit ner stärkelsen i havren, så att sockerarten maltos formas. I drycken är det därför ungefär lika mycket socker som i öl.

Oatlys försvar: sockret är nödvändig del av processen

I går plockade GP upp fällningen, och bland annat Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning har publicerat en rewrite från TT. Till GP säger Oatlys kommunikationschef Linda Nordgren följande:

– Vår tillverkningsprocess har inte som ändamål att skapa socker eller maltos, utan att skapa flytande havre. Om man bearbetar havre på det sättet så bildas maltos automatiskt.

Skälet till varför de måste bryta ner havrens stärkelse är att drycken annars blir för tjock. Det går helt enkelt inte att göra en len havredryck med stärkelsen bevarad. MEN. Oavsett skäl, hade ju havredrycken inte blivit hälften så populär om den inte var söt.

Felaktigt påstående satte mig på spåren

Att jag alls började granska Oatly har att göra med ett påstående om att drycken kunde bli för tjock. Under ett seminarium om Kolhydrater och hälsa – myter och verklighet som Kungl. Vetenskapsakademien arrangerade i november 2019, sa en person från Lantmännen att det inte gick att göra havredryck utan att bryta ner havrens nyttiga fibrer. Annars blev drycken för tjock.

Självklart vaknade min journalistiska nyfikenhet av detta. Fibrerna i havredryck är ju orsaken till varför den anses vara nyttig. Men när jag granskade påståendet visade det sig vara felaktigt. Det är stärkelsen som måste brytas ner, inte fibrerna.

Oatlys socker är onaturligt

Alldeles oavsett är sockret i havredryck onaturligt. Det har skapats genom industriprocesser. Punkt slut. Oatly har överklagat Malmö stads beslut till länsstyrelsen. Vi får se vad de kommer fram till, men det är toppenbra att information om den vilseledande märkningen nu sprids till konsumenter. Utifrån det som står på havredryckens förpackning är det i dagsläget helt omöjligt för konsumenter att förstå att havredryck innehåller framställt socker.

Det enda jag inte riktigt gillar med GP:s och TT:s texter är att det står att det är en privatperson som gjort anmälan. Det jag gör här på sajten och mina öppna brev till livsmedelsindustrin känns faktiskt inte jätteprivata.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 9

Havredrycker säljs med vilseledande budskap – producenter ålagda att ändra sina förpackningar

Många tillverkare av havredrycker påstår att drycken är ”osötad” eller ”utan tillsatt socker” och endast innehåller ”naturliga sockerarter från havre”. Men det är att vilseleda konsumenten. I höstas anmälde jag därför dessa havredryckstillverkare. Nu har livsmedelsinspektörer bestämt att de måste ändra på sina förpackningar. Oatly kommer dock att överklaga beslutet.

För några månader sedan skrev jag ett öppet brev till Oatly där jag ifrågasatte deras marknadsföring. Både Oatly och andra havredrycksproducenter påstår att sockret i deras drycker är ”naturligt” och att det kommer från havren. Men havre innehåller väldigt lite socker, runt 1 gram per 100 gram. Om allt socker i havredrycker skulle komma från havren, skulle de maximalt innehålla o,1 gram sockerarter per 100 gram (eftersom havre utgör en tiondel av drycken). De flesta havredrycker innehåller dock fyrtio gånger mer, runt 4 gram socker per 100 gram.

Sockret i havredryck har processas fram

Att drycken är så söt beror på att producenterna bryter ner en del av havrens stärkelse under tillverkningsprocessen, så att sockerarten maltos formas. Det är samma socker som finns i öl. Precis som öl höjer också havredrycker effektivt blodsockret, om de dricks i större mängder.

Att havredryckens sötma har processats fram är dock inget producenterna skyltar med på sina förpackningar. Tvärtom skriver de att sockret skulle vara naturligt. På baksidan av Oatlys havredryck…

…står att den innehåller ”naturliga sockerarter från havre”.

Oddly Good (ett varumärke som ägs av Valio) skriver på sin förpackning…

…att drycken ”innehåller naturligt förkommande socker (3,5 g/100 g) från havre.

På Ica:s havredryck av varumärket ”I love Eco”, står till och med att den är ”osötad”:

På Änglamarks havredryck står (på norska) att den är ”utan tillsatt socker” och att den ”innehåller naturligt förekommande socker”.

Alpro skriver på sin hemsida att ”inget tillsatt socker eller sötningsmedel” finns i deras barista havredryck:

(Som du kan se är deras dryck dock endast för professionals, alltså inget man bör köpa som vanlig svenssonkaffemakare)

Oatly menar att deras fabrik kan sköta kroppens jobb

I mitt öppna brev till Oatly undrade jag om deras marknadsföring är laglig? Deras svar gick ut på att de bara gör kroppens jobb. I kroppens bryts stärkelse ner till socker av enzymet amylas. Oatly använder samma enzym i sina fabriker. Därför hävdar de att deras process är naturlig ”även om de sker på olika platser (i kroppen respektive Oatly-fabriken)”.

När min man läste svaret från Oatly undrade han om de inte lika gärna kunde göra bajs av havredrycken i så fall… Helt ärligt: det är förvånande att Oatly låtsas som att matens glykemiska index inte skulle spela någon roll för vår hälsa. Ju snabbare stärkelsen i maten bryts ner till socker och går ut i blodet, desto sämre för oss. Att stärkelsen redan från början är nedbruten till maltos är självklart dåligt för konsumenten.

Vilseledande påståenden på havredryckerna

Efter mitt öppna brev anmälde jag alla tillverkare av havredrycker till de kommuner där de har sina huvudkontor. Precis innan jul kom livsmedelsinspektörernas gemensamma beslut. De menar att tillverkarna vilseleder konsumenterna, både de som skriver att sockret är naturlig och de som menar att deras produkt är fri från tillsatt socker eller osötad. Du kan läsa deras beslut via denna länk.

Jag har kontaktat alla producenter för att höra hur de tänker hantera beslutet. Ica har redan ändrat sina förpackningar. Coop skriver att de delar bedömningen att det är vilseledande att skriva att Änglamarks havredryck är ”utan tillsatt socker”. De ska också ändra på sina förpackningar, och det ska även Oddly Good göra.

Oatly har överklagat beslutet

Oatly har däremot överklagat kommunens beslut till länsstyrelsen. De skriver:

”Vi har valt att överklaga eftersom vi anser att vi följer Livsmedelsverkets rekommendationer gällande märkning av socker. Och vi tycker snarare det är vilseledande för konsumenterna att inte skriva ut att det är naturliga sockerarter från havre eftersom vi inte tillsätter något socker i vår tillverkningsprocess, utan det är de naturliga enzymerna i vår tillverkningsprocessen som skapar maltos från havren som en bieffekt. Precis som vår kropp bryter ner havren till maltos när vi äter havre.

Ett förtydligande vi skulle kunna göra i framtiden är att lägga till märkningen ”Utan tillsatt socker” i tillägg till ”naturliga sockerarter från havre”, vilket vi anser skulle göra märkningen helt i överensstämmelse med Livsmedelsverkets rekommendationer.

Det är också värt att nämna att våra konsumenter naturligtvis har tillgång till information om mängden sockerarter i näringstabellen, vilket många nog skulle anse är den viktigaste informationen.”

Eftersom produktionen av maltos i Oatlys process knappas är någon ”bieffekt” och konsumenter har rätt att få veta vad de köper, mejlade jag följande fråga tillbaka:

Varför skriver ni inte bara som det är: Sockerarter framställda från enzymatiskt nedbruten havrestärkelse? Hade inte det varit tydligast mot konsumenten?

Oatly svarade:

Vi tycker att ”naturliga sockerarter från havre” är tillräckligt att skriva på förpackningen, och anser som sagt att det ligger i linje med Livsmedelsverkets rekommendationer. Vi håller med dig om att transparens är viktigt, och för konsumenter som vill veta mer finns därför vår produktionsprocess beskriven i detalj på vår hemsida: https://www.oatly.com/se/our-process

Svårt att inse att havredryck är sötare än havre

Det ska bli spännande att se vad länsstyrelsen kommer fram till. Vi får hoppas att de har en annan syn på vad som är naturligt än Oatly.

Det är ett stort steg om påståenden om att havredrycker skulle vara osötade och att sockret skulle vara naturligt försvinner från förpackningarna. Men det kommer fortfarande att vara svårt för konsumenter att förstå att de köper en dryck som innehåller lika mycket snabba kolhydrater som öl. I min anmälan försökte jag argumentera för att det behöver framgå av ingrediensförteckningen att drycken består av processad havre. Man skriver exempelvis aldrig att öl är gjort på korn, utan det är gjort på ”mältat” korn eller kornmalt. När korn mältas bryts stärkelse ner till maltos, och det är tydligt för konsumenten att kornet har processats.

Tillverkare av havredryck borde på ett liknande vis vara tvungna att i ingredienslistan indikera att havren har processats, och att maltos har frigjorts. Men detta (helt geniala) förslag fick tyvärr avslag från livsmedelsinspektörerna.

Många som dricker havredryck kommer alltså fortsättningsvis tro att drycken är nyttigare än vad den här. Men sprid och dela detta inlägg, så att fler får koll på vad de köper!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 15

Svar från dietisten Sara Ask: riskerna med socker behöver sättas i ett sammanhang

I förra veckan skrev jag ett öppet brev till dietisten Sara Ask. Hon menar att socker inte är värre än andra kalorier, och att många har blivit onödigt rädda för socker. I mitt brev går jag igenom lite av den senaste forskningen på socker, där allt mer talar för att sockerarten kan bidra till fettlever. Nu har Sara Ask svarat på min kritik. Här kommer hennes svar, och min reflektion på det.

Bra fråga Ann Fernholm, måste vi vara så sockerfixerade?

Hej Ann, Tack för ditt brev och för att du uppmärksammade mig på att du skrivit det. Det korta svaret på din fråga är: nej, vi behöver absolut inte vara så sockerfixerade. Anledningen att jag skrev min bok var just att jag tyckte att debatten om mat, särskilt för några år sedan, var så sockerfixerad att helheten riskerade att gå förlorad. Jag var rädd att samma misstag skulle upprepas som under 80 och 90-talet, när ”alla” fokuserade på fett, och det ville jag bidra till att förhindra.

Men innan jag går närmare in på hur jag resonerar vill jag korrigera något viktigt: Du skriver att jag vill ”tona ner alla varningar” för socker, men det är inte vad jag avser. Jag vill sätta riskerna i ett sammanhang, och det är en viktig skillnad. Här följer ett exempel på vad jag menar: Intresset för socker, framförallt sockerkomponenten fruktos, har varit stort under de senaste decennierna och många studier har genomförts för att undersöka möjliga negativa hälsoeffekter. Men gemensamt för många av studierna är att försökspersonerna har fått mycket stora mängder socker, i många fall ren fruktos. I vissa studier har socker i någon form adderats till försökspersonernas vanliga mat, t ex genom att de uppmanats att dricka en liter sockersötad läsk om dagen under en viss period; i andra studier har en ansenlig del av försökspersonernas mat bytts ut mot fruktos eller någon annan sockerart. Inte sällan handlar det om så mycket som en fjärdedel av det totala energiintaget i form av ren fruktos. Jag är medveten om att de stora mängderna socker eller fruktos krävs för att identifiera effekter och förstå mekanismerna bakom exempelvis ökad inlagring av fett i levern så jag är inte kritiskt till studierna som sådana. Men jag anser att det är viktigt att den som tolkar studierna för allmänheten sätter dem i ett sammanhang och berättar vilka mängder det handlar om. Risken är annars att den som lyssnar tror att det är mycket mindre mängd socker/fruktos som utgör en risk än vad det i själva verket finns evidens för. Den som lyssnar kan också få intrycket av att just socker/fruktos utgör en extra stor risk. Men i studier där man har undersökt effekterna av ett högt intag av mättat fett har man också sett ökad inlagring av fett i levern, möjligen ännu ”effektivare” än socker. Den allmänna uppfattningen utifrån den samlade forskning som finns tillgänglig idag är fortfarande att ett överintag av kalorier är det största problemet, inte exakt varifrån kalorierna kommer, även om det också verkar spela roll. Du är säkert bekant med den här översiktsartikeln som sammanfattar resultaten från 34 studier inom ämnet (2).

Som motargument lyfter du en studie av 41 barn med fetma, som till vardags äter kopiösa mängder socker, i snitt motsvarande 28% av sitt energiintag. I studien får de under nio dagar dra ner sockerintaget till 10%, vilket för övrigt motsvarar maxgränsen för socker enligt de nordiska näringsrekommendationerna. Forskarna skriver att de bara byter ut sockret mot stärkelse och att barnen får i sig lika mycket energi via studie-menyn som de brukar äta. Det kan låta smidigt och enkelt men efter 20 år som dietist och med hundratals kostanamneser i ryggen vet jag hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att få grepp om vad människor äter. Det verkar man inte ha lyckats med här heller, för barnen tappar i snitt 0,9 kilo i vikt under de nio dagarna. Studien har kritiserats av andra forskare för att vara liten och inte statistiskt välkontrollerad. Framförallt saknar man en kontrollgrupp, eftersom det utan kontrollgrupp är svårt att säga vad som beror på det minskade sockerintaget och vad som beror på viktnedgången.

Jag tror inte vi kommer någonvart med att kasta studier på varandra, men jag vill ändå nämna att det för några år sedan i Uppsala gjordes en randomiserad kontrollerad studie, det vill säga en typ av studie med högt bevisvärde för att vara en enskild studie, på ett 60-tal personer med fetma (5). Hälften lottades till att under en 10-veckorsperiod äta en diet med mycket mättat fett medan den andra hälften i stället fick mycket fleromättat fett (n-6 PUFA). Det totala energiintaget ändrades däremot inte, om något så ökade försökspersonerna lite i vikt. Ändå minskade andelen fett i levern hos de som hade fått dieten rik på fleromättat fett, i nivå med att de skulle ha minskat sitt kaloriintag, ökat sin fysiska aktivitet, och gått ner i vikt.

Den andra studien du hänvisar till är gjord på tio män med fetma och fettlever. De ändrade sin kost och drog ner sockret under två veckor med resultatet att andelen fett i levern minskade. Det är naturligtvis både glädjande och intressant men som forskarutbildad vet du att den här typen av studier väger lätt i jämförelse med studier av den samlade forskningen. Jag lägger inte någon som helst prestige i det här: om det i framtiden kommer tillräckligt många och välkontrollerade studier som visar faran med just fruktos för att få genomslag i översiktsartiklar är jag idel öra. Observera att jag inte på något sätt menar att stora mängder fruktos är riskfritt – vad jag säger är bara att ett för högt intag av fett eller kalorier inte heller verkar vara bra. Helheten, som sagt.

Men nu till en helt annan, men minst lika viktig punkt: Jag har varken skrivit eller sagt att det kan vara osunt att avstå från socker – det vore oseriöst och fel på alla sätt och vis. På direkt fråga i direktsänd TV har jag gett ett rungande nej på den frågan och på flera ställen i boken poängterar jag att den som mår bra med att avstå från socker självklart ska fortsätta med det. Om du verkligen har läst min bok så vet du det här. Vad jag säger, däremot, är att jag tycker att det är viktigt att prata sakligt om socker, och att undvika överdrifter och skrämsel, för att inte göra socker mer laddat än det för många redan är. Extra viktigt tycker jag att det är gentemot barn som precis håller på att utveckla sitt förhållande till mat.

Däremot stämmer det att jag skriver om en observationsstudie, en stor svensk studie som kom för ett par år sedan, där man studerade intaget av tillsatt socker och risken att dö i förtid. Forskarna fann ett så kallat u-samband mellan sockerintag och dödlighet: de personer som hade högst och lägst intag av socker löpte störst risk att dö i förtid, medan de som hade ett intag på motsvarande mellan 7,5 och 10% av energin löpte den lägsta risken. Här har jag haft ett sjå med journalister som vill tolka både studien och mina ord som att det skulle vara farligt att äta ”för lite” socker, men jag har gjort vad jag har kunnat för att förklara att det inte är vad studien visar. I min bok skriver jag också: ”Den här typen av studier säger inte någonting om orsak och verkan, utan visar bara på ett samband. Det går alltså inte att dra slutsatsen att fikabröd i sig leder till bättre hälsa.” (Självklart inte, allt annat vore höjden av osaklighet.) Däremot konstaterar både jag och forskarna till studien att deras resultatet tyder på att näringsrekommendationerna, som förordar max 10% av energiintaget från tillsatt socker, ligger på en vettig nivå i det här avseendet. Nu vet jag att näringsrekommendationerna inte står särskilt högt i kurs hos dig, men det är dem jag förhåller mig till och jag noterar att många andra länder ligger i linje med våra när det gäller socker, även de uppdaterade amerikanska som kom ut häromveckan. Det är med andra ord fler än jag som hävdar att den forskning som finns idag inte tyder på att socker i rimliga mängder i sig är farligt för hälsan. I min bok skriver jag ett helt kapitel om socker i mat för att läsaren ska förstå vad det här innebär i praktiken och hur mycket som ryms utan att det blir för mycket, utifrån den kunskap som finns idag.

Det stämmer att jag skriver i boken att en kalori är en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning. Med det menar jag att om man stänger in människor i ett rum och ger dem en exakt uppmätt mängd kalorier från olika energigivare, så sticker inte socker ut som magiskt fettbildande. I praktiken är det däremot stor skillnad på hur goda olika kalorier är och hur motiverade vi blir att äta dem – och det skriver jag om på flera ställen i boken. Här sticker socker och sötma definitivt ut, särskilt i kombination med andra smaker och det i sin tur kan leda till att man förleds att äta mer, och få i sig mer energi än man gör av med. Att människor går ner i vikt i studier där de utesluter socker beror sannolikt mycket på det: att motivationen att äta minskar, kombinerat med att maten de äter i stället kanske mättar bättre. Jag skulle inte bli förvånad om en liknande effekt sågs om man uteslöt salt, trots att salt inte innehåller några kalorier, helt enkelt eftersom mat utan salt inte blir lika god.

Jag är helt enig med dig och Kevin Hall om att ultraprocessade livsmedel är en stor bov här. I min bok tar jag upp det som kallas för supernormal stimuli, när våra instinkter – i det här fallet att äta söt, fet och salt mat – ”kapas” om vi får det serverat i en kombination som aldrig förekommer i naturen. Det bli helt enkelt för gott med resultatet att det är lätt att överäta. Jag är mycket väl bekant med studien du refererar till, men jag förstår inte din beskäftiga ton. Tror du att jag på något sätt förespråkar ultraprocessad mat? Det händer visserligen att jag pratar om att köpta köttbullar inte är något att skämmas för eftersom jag vill vara saklig även där så att stressade småbarnsföräldrar utan dåligt samvete ska kunna välja om de vill trilla egna eller köpa färdiga. Men du känner kanske till att den typ av böcker jag framförallt skriver är kokböcker, ofta med enkla recept av prisvärda råvaror för att jag vill inspirera människor att laga sin egen mat. Och i min bok om socker skriver jag om det jag tycker är viktigare att fokusera på än att jaga socker: att få i sig tillräckligt med färgglada grönsaker, näringsrika nötter och fröer, hälsosamt fullkorn, livselixiret vatten, bra fett från fisk och nyttiga oljor, och sötma främst i form av frukt och bär. Jag skriver till exempel: ”Söta med frukt och bär i stället för med socker eller andra söta ingredienser där du tycker att det passar. Inte bara för att dra ner på sockret, utan också för att få upp intaget av vitaminer, mineraler, fibrer och annat bra.” Men, jag visar också att en viss mängd socker ryms utan att maten för den skull är att betrakta som onyttig. Handen på hjärtat, Ann Fernholm, låter det inte väldigt mycket som den hälsosamma maten i Kevin Halls studie? Den som gjorde att människor lättare åt lagom mycket och kände sig nöjda?

Du skriver att människor är olika och det håller jag verkligen med om. För vissa kan det viktigaste för hälsan, precis som jag återkommer till på flera ställen, vara att dra ner på sockret. Särskilt om man har provat och mår bra av det – det är ju jättebra i så fall! Men för andra kan det vara viktigare att reflektera över vad som är lagom mycket mat över lag, se till att ha några bra källor till fleromättat fett, inte äta överdrivet mycket salt eller försäkra sig om att ha ett tillräckligt intag av jod, B12 eller något annat viktigt näringsämne. Vissa kanske redan äter bra men rör sig alldeles för lite och då är det viktigare med fysisk aktivitet. Hälsa varken skapas eller förstörs av ett enskilt livsmedel – tvärtom är det många faktorer som bidrar och det vill jag lyfta i min bok.

En risk man tar när man skriver och pratar om mat offentligt är att det man säger missförstås eller landar fel hos den som lyssnar – eller att bara en liten del av ens budskap framgår i artiklar, TV-program eller radio. Risken jag tar är att en som äter mycket socker hör en lösryckt mening och låter den meningen legitimera ett fortsatt högt intag – men jag har kommit fram till att det får vara värt det. För precis som du får jag mail och återkoppling på det jag skriver och säger. Från småbarnsmamman som trodde att hon var världens sämsta för att hennes barn fick blodpudding med socker i; från tjejerna som poddade om ätstörningar och tyckte det var så befriande med någon som pratade om mat i första hand som en potential, inte som en fara; från den utbrända kvinnan som trodde hennes hälsa hängde på hur snabbt hon lyckades rensa ut mat med socker på ingrediensförteckningen ur sin kyl; eller från grannen som trodde att cancern var ett straff för att han tagit en sockerbulle till fikat då och då. Jag tycker att de och många med dem förtjänar ett sakligare samtal om mat.

Så nej Ann Fernholm, vi måste absolut inte vara så sockerfixerade. Faktum är att jag blev väldigt förvånad när jag såg din fråga – för är det någon jag tycker har varit sockerfixerad så är det faktiskt du.

Hälsningar Sara Ask

PS: Tack för filmtipset. Under mina år som klinisk dietist på Karolinska jobbade jag nära de dietister som behandlade svår epilepsi med ketogen kost, så jag är väl bekant med både fördelarna och nackdelarna med den kostregimen. Själv jobbade jag bland annat med barn med betaoxidationsdefekter, som behöver begränsa fettintaget till några gram per dygn för att inte utveckla neuropati, ögonskador och förstorat hjärta till följd av fettinlagringar. Jag jobbade även med barn med PKU, som inte kan metabolisera överskott av aminosyran fenylalanin och behöver stå på en strikt proteinlåg kost för att inte utveckla hjärnskador. Vissa sjukdomar kräver extrema dieter, och det är fantastiskt att se kostbehandlingar fungera. Därmed inte sagt att de lämpar sig för friska.

Min reflektion

Jag vill tacka Sara för hennes sakliga svar. Egentligen tror jag att vi har en relativt likartad syn på hur mycket socker kroppen tål, men att vi har helt olika utgångspunkter. Sara Ask riktar sig till personer som har blivit överrädda för sockret, eller skuldbelägger sig själva för att deras kost kan ha bidragit till olika sjukdomar. Det finns sannolikt en hel del som blir onödigt rädda. Men tittar man på statistiken över hur mycket socker som säljs i Sverige, är gruppen som äter alldeles för mycket socker väldigt mycket större. Därför tycker jag det är olyckligt att Sara Ask på många vis tonar ner problemen med socker i sin bok (som jag absolut har läst), och menar att salt skulle vara ett värre folkhälsoproblem trots att stora studier talar mot det.

Jag vill dock be om ursäkt om jag har felciterat henne. Att Sara Ask skulle ha sagt att det är osunt att äta för lite socker har jag fått från en artikel publicerad i SvD i februari 2020. Den har rubriken: ”Dietist: Att avstå från socker mer osunt än att äta lite.” I ingressen står: ”Måttfulla mängder sött kan faktiskt vara bättre för hälsan än att avstå helt, hävdar dietisten Sara Ask.” Om detta är felaktigt, skulle jag råda Sara att ta kontakt med journalisten och be dem ändra. Ett likartat budskap återkom i SvD på julafton.

De studier Sara Ask kräver är omöjliga att genomföra

Vad gäller det vetenskapliga läget kring fruktos och huruvida det ger fettlever hänvisar Sara Ask till en vetenskaplig genomgång från 2017, och skriver att den allmänna uppfattningen är att fettlever orsakas av en överkonsumtion av kalorier. Hon menar också att de studier som visar att fruktos kan ge fettlever endast inbegripit stora mängder socker, vilket på något vis skulle göra dem irrelevanta.

Men ska man orsaka fettlever och rubbningar i ämnesomsättningen på kort tid, måste man så klart ge stora mängder socker. Normalt brukar det ta åratal att utveckla bukfetma, fettlever och metabolt syndrom. Ska man studera den verkliga processen kommer studien att behöva pågå i årtionden, vilket så klart är omöjligt.

Därför är studier där personer med metabola rubbningar istället har fått ta bort socker eller kolhydrater ur kosten, som den studie på män med fettlever som jag skrev om, intressanta. Sara Ask menar att den skulle vara för liten för att dra några slutsatser från. Hon skriver att en sådan studie väger ”lätt” mot den samlade forskningen.

Eftersom man inom den samlade forskningen i princip aldrig gjort liknande studier tidigare, håller jag inte med. Det är en så kallad mekaniskt studie, och som sådan är den välgjord (även om en kontrollgrupp absolut hade varit att föredra). Det intressanta är att resultaten bekräftar de misstankar forskare och läkare har kring hur socker och raffinerade kolhydrater påverkar kroppen, och de går inte att förklara med hypotesen att det endast är fetma som ger fettlever.

Teorin måste passa med studieresultaten

Inom forskningen pratar man om ett paradigm: de hypoteser och teorier som man utgår från när man tolkar sina data. Utgår man från ett korrekt paradigm ska resultaten från olika studier passa in i det. När resultaten inte passar paradigmet, behöver man börja undra vad i de teser och teorier som man tror på som man behöver modifiera.

Att jag tog upp studien på barn med fettlever, beror på att de resultaten inte heller går att förklara med ett paradigm där fettlever beror på mängden kalorier som man äter. Sara Ask menar att minskningen av mängden fett i levern är en konsekvens av att barnen började äta mindre och gick ner i vikt. Men de barn som inte gick ner i vikt fick också en minskad mängd fett i levern. I ett paradigm där fruktos bidrar till fettlever är denna observation lättförklarad, men den skaver i ett paradigm där fettlever endast handlar om den mängd kalorier man äter.

Fettlever är endast en del av metabolt syndrom

En hel del av det Sara Ask skriver visar att hon inte har satt sig in i fruktosens biokemi, och hur sockerarten omsätts i kroppen. Därför vill jag uppmana henne att göra det. För det handlar inte bara om fettlever, utan vid metabolt syndrom bildas det fett i levern. Denna fettbildning rubbar blodfetterna och höjer triglyceriderna i blodet, framförallt när vi överäter kalorier (vilket vi gör när vi slukar en stor påse godis efter middagen på kvällen). Utöver detta höjs nivåerna av urinsyra i blodet när fruktos sugs upp i levern, något som också är en central del av det metabola syndromet.

Att forskares nyfikenhet kring fruktos ökar så kraftigt beror helt enkelt på att sockerartens biokemi på ett väldigt bra vis förklarar de rubbningar som uppstår i kroppen vid metabolt syndrom. Det senaste året har det publicerats mängder av vetenskapliga artiklar där fruktosens roll vid metabolt syndrom diskuteras, exempelvis här, här, här, här, här och här.

Jag håller dock med Sara Ask om att det behövs större studier innan vi kan anse att det är bevisat att socker kan bidra till fettlever. Dessvärre får nutritionsforskare sällan stora anslag, så det kommer sannolikt att dröja innan det går att fälla ett avgörande. Tills dess är det en öppen fråga vilken roll socker spelar i epidemin av bukfetma och fettlever.

Många överäter socker

Sist men inte minst vill jag resonera lite kring vilken mängd socker vi äter. Sara Ask avfärdar studien på barn med fettlever med att de åt ”kopiösa” mängder socker. Barnen fick 28 procent av sina kalorier från socker. Jag håller med om att det är mycket, men många svenska barn närmar sig de nivåer på helgen och kommer ofta över 10 energiprocent på vardagen. En sjuåring som äter 150 gram smågodis på lördagen får i sig 25 energiprocent tillsatt socker. Äter barnet också ett par skedar sylt till pannkakorna, är det snabbt uppe i 28 procent. I ett inlägg hos Kostfonden har vi räknat ut att barn under ett relativt modest barnkalas får i sig en dubbel maximal dagsranson socker. I ett annat inlägg visar Kostfonden hur lite det krävs för att en sjuåring ska få i sig en dubbel dagsranson socker även till vardags.

Det är nog här som Sara Asks och min syn kring socker skiljer sig mest. Jag tycker det är viktigt att lyfta vår överkonsumtion eftersom den skadar både barn och vuxna. Sara Ask menar att vi inte har någon större överkonsumtion och att en stor grupp snarare är onödigt rädda för sockret, vilket också kan vara skadligt.

Och här har vi ett problem: när jag varnar för socker riskerar människor som egentligen äter en rimlig mängd att dra ner ännu mer. När Sara Ask tycker att vi kan vara vänner med socker, riskerar hon att personer som överäter socker tolkar det som att de kan fortsätta vardagsfesten.

Detta är skälet till varför vi på Kostfonden har skrivit om hur man kan dra ner på sockret till rimliga nivåer, och ändå äta gott. Du som vill få koll på sockret, läs det: Syna sockret.

Foto: Viktor Forgacs

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 4

Öppet brev till Vivels bageri: Hur många ingredienser kan en stolt bagare ha i sin deg?

Den information som ges på livsmedelsförpackningar är ofta otydlig. I dag skickar jag ett öppet brev till Vivels bageri i Stockholm för att höra hur vi konsumenter ska tolka budskapen på deras bakverk. Min tanke är att man kanske kan skapa ett slags ordbok att ta med till butiken. För vad är egentligen en ”stolt bagare”? Vad krävs för att man ska kunna kalla sig ett ”kvalitetsbageri”? Och vad menas med ”nyskapande med tradition”?

Hej Vivels,

Ni i livsmedelsindustrin vill ju ofta hjälpa oss konsumenter att välja rätt mat i butiken. Därför pryder ni era förpackningar med mängder av olika budskap. Men ibland är det lite svårt att veta hur man ska tolka dessa. Därför funderar jag på att skapa ett slags ordbok som konsumenter kan skriva ut och ta med till affären. Nu undrar jag om jag har tolkat budskapen på denna kardemummalängd korrekt:

Stolta bagare: känner till många former av socker

Låt oss börja med den första budskapet. Att längden är bakad av…

…”stolta bagare”. Vad innebär det egentligen? Efter att ha läst er ingredienslista, är min gissning att stoltheten kan sitta i hur många former av socker som bagaren har i sitt skafferi. I ordlistan funderar jag på att skriva: ”Medan en vanlig ordinär bagare bakar med vanligt ordinärt socker, har den stolte bagaren en bredare repertoar. Hen kombinerar gärna flera former av socker i ett och samma bakverk, exempelvis kan vanligt socker kompletteras med invertsockersirap, glukossirap, mjölksocker och druvsocker.” Vad tror ni om det?

Nyskapande med tradition: ett bakverk som expanderar efter kompression

Under ”Stolta bagare” står också ”nyskapande med tradition”. Det tänker jag handlar om er förmåga att skapa spänstiga bakverk. Mitt förslag till förklaring är: ”Som traditionen bjuder använder bagaren vetemjöl som grund i sin deg. Nyskapandet står för att man numera också tillsätter extra gluten. Det ger ett luftigt, men samtidigt stabilt bakverk. Om man trycker ihop det kan det till och med expandera igen (lite som en tvättsvamp).”

Kvalitetsbageri: har bra koll på olika e-nummer

Vidare så skriver ni på förpackningen…

…att ni är kvalitetsbageriet. Det funderar jag på att definiera som ”det bageri som har bäst koll på olika tillsatser med e-nummer”. Det tog ett tag att sammanställa alla de tillsatser som ni har i er kardemummalängd, men här är de i nummerordning: E202, E300, E330, E471, E500(i), E535, E1414 och E1422.

Ett strå vassare: kan jonglera med många ingredienser

När jag räknade alla e-nummer fick jag det till åtta stycken, och totalt i er kardemummalängd…

…har ni typ 30 ingredienser (om man räknar med att äggin består av mjölkprotein, mjölksocker och E500(i)). Det är en imponerande mängd. När jag själv bakade senast missade jag att ha i saltet, och då hade jag bara åtta ingredienser att hålla reda på. Så det jag undrar är om ett bageri som är…

…”ett strå vassare” kan definieras som: ”ett bageri som har högre simultankapacitet än normalbageriet, och klarar av att baka väldigt komplexa recept”?

Ett anpassat bageri: anställer livsmedelskemister

Så till de sista budskapen om att ni har…

…”ett gediget kunnande i hantverket att baka”, men ändå har ”lyckats anpassa” er till ”tidens förändringar”. Kan jag skriva att det är ”ett bageri som, i tillägg till bagare (som står för själva knådandet och hantverket), även har anställt livsmedelskemister (som kan allt om e-nummer, stabiliseringsmedel och emulgeringsmedel), och copywriters (som designar fina förpackningar)?

Vad tror ni om detta? Har ni andra definitioner som på ett bättre vis förklarar vad ni menar, får ni väldigt gärna höra av er. Det är viktigt att ordboken bli korrekt. Enligt Livsmedelsverket måste den livsmedelsproducent som använder säljande uttryck också ”kunna motivera användningen av uttrycket”. Så jag gissar att ni har funderat igenom detta!

Tack på förhand,

Ann Fernholm

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 15

Öppet brev till dietisten Sara Ask:
Måste vi vara så sockerfixerade? 

Dietisten Sara Ask menar att det kan vara osunt att avstå från sötsaker och att vi behöver bli ”vänner med sockret” för att kunna hantera det på rätt sätt. Hennes budskap har fått mycket uppmärksamhet i media, trots att hon saknar vetenskapligt belägg för att det skulle kunna hjälpa oss att bli mer hälsosamma. Här kommer ett öppet brev till Sara Ask om den senaste forskningen på sockerområdet och varför det är dags att vi gör slut med vår tids sockerfixering.

För ett år sedan gav dietisten Sara Ask ut boken Bli vän med sockret : att överleva i sötsaksdjungeln med en stenåldershjärna. I den driver hon hypotesen att vi måste försonas med sockret för att må bra. Om vi inte känner skuld och skam när vi äter socker, är det lättare att äta lagom mycket, menar hon. Därför vill hon också tona ner alla varningar om att socker skulle vara farligt.

Boken har uppmärksammat i DN, Expressen, TV4 och nu senast på julafton i SvD. En del av det Sara Ask säger är vettigt, men annat vilar på en väldigt bräcklig vetenskaplig grund. Journalister har exempelvis köpt hennes budskap om att det till och med skulle vara dåligt att avstå från socker, och att socker inte direkt orsakar fetma eller typ 2-diabetes. Här kommer därför ett öppet brev till Sara Ask som jag hoppas att hon vill svara på.

Sara Ask: undvik tillspetsade budskap från observationsstudier

Hej Sara! Det är lika bra att gå rakt på sak. Du är ute på tunn is när du påstår att det kan vara osunt att avstå från socker. Vad jag kan se har du bara en enda vetenskaplig studie som grund för detta, och det är en observationsstudie. Som du själv skriver går det aldrig att dra några orsakssamband från sådana studier, därför bör de heller aldrig ligga till grund för så tillspetsade budskap (sidan 128 och 129 i din bok).

Den bild som du sprider om att vi behöver bli vänner med sockret och att socker inte är värre än andra kalorier, har också ett dåligt vetenskapligt stöd. Tvärtom visar nu allt fler vetenskapliga studier att socker sannolikt kan skada kroppen genom att bidra till fettlever. Vi återkommer till det. Men först lite om mat, skuld och skam.

Svårt att välja bort skuldkänslor

Du menar att skulden vi känner när vi äter socker kan få oss att äta för mycket. Om vi istället lägger bort skulden och njuter av det söta skulle det vara lättare att äta lagom mycket, enligt de korta måltidsstudier som du citerar.

Men det finns inga långtidsstudier som belägger att ett sådant förhållningssätt till socker kan ge en bättre hälsa. När du för fram din hypotes, är det också som att du tänker att skuld är något man bara kan besluta sig för att sluta känna. Men få personer styr så medvetet över sina skuldkänslor. Ofta grundar de sig i djupare problem. Den fråga vi måste ställa oss istället är: varför känner människor alls skuld och skam när de äter? Matskammen begränsar sig ju sällan till sötsaker, utan många känner skam även när de äter vanliga mat. Varför?

Övervikt bidrar till matskam

Det är en stor fråga, som har olika svar för olika personer. Men en viktig orsak till matskam är att många har svårt att kontrollera sin egen vikt. Halva vår befolkning har numera övervikt eller fetma, vilket utan tvekan för med sig mycket skamkänslor.

Personligen tycker jag att den nuvarande kroppsfixeringen är sorglig, men även om man lägger bort den blir många sjuka av sin övervikt. Många förbannar sig själva för att de inte klarar av att äta lagom mycket. De känner sig karaktärslösa eftersom de inte behärskar ”konsten att äta balanserat”, som du kallar det i din bok.

Men nu talar väldigt mycket för att den dominerande hypotesen till varför vi utvecklar övervikt – att vi äter för mycket kalorier och ”obalanserat” – är för ensidig och bitvis felaktig. I din bok skriver du exempelvis att: ”I praktiken är en kalori en kalori när det kommer till kroppsfett och energiförbrukning”. Men det är en sanning som är i stort behov av modifikation.

Ultraprocessad mat som sötsaker får oss att överäta

En forskare som också har fört fram hypotesen att ”en kalori är en kalori” är Kevin Hall, forskare vid National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Research. Precis som du tyckte han att de senaste dieterna där man minimerar sockret och förespråkar naturlig mat var överdrivna. Men så beslöt han sig för att utsätta sin egen övertygelse för ett vetenskapligt test.

Under fyra veckor lät han tjugo försökspersoner bo på en forskningsklinik. De fick testa två olika kostupplägg under två veckor vardera. Båda kostuppläggen uppfyllde kostrekommendationerna när det gäller hur mycket kolhydrater, fibrer, fett, protein, salt och socker som vi bör äta, men den ena var baserad på naturliga råvaror, som frukt, grönsaker, kyckling, kött, ägg, fullkornmjöl, nötter, bönor, naturell yoghurt och mjölk. Den andra utgjordes av ultraprocessad mat, som vitt bröd, pannkakor, hamburgare, korv, marmelad, sötade yoghurts, bullar, olika snacks, friterad mat, färdiggjorda såser, juice och lightdrycker (för att få i sig tillräckligt med fibrer fick deltagarna fibertillskott).

Målet med studien var att mäta hur mycket försöksdeltagarna behövde äta på de två olika kostuppläggen för att känna sig nöjda. Skillnaden blev enorm. Här är en bild av resultaten:


From: Cell Metabolism 2019 3067-77.e3DOI: (10.1016/j.cmet.2019.05.008

När studiedeltagarna serverades ultraprocessad mat åt de i genomsnitt 500 kcal mer per dag än när de serverades naturlig mat. Och detta påverkade vikten. Efter två veckor med ultraprocessad mat hade de i genomsnitt gått upp ett kilo, medan två veckor med naturlig mat ledde till en viktminskning om ett kilo.

Riktig mat ger naturlig mättnad

Ultraprocessad mat – som sötsaker – tycks alltså få oss att äta för mycket. En annan välgjord studie som stödjer detta har genomförts av Christopher Gardner på Stanford. Han lottade deltagarna till att antingen äta en lågkolhydratkost eller en lågfettkost, men alla uppmanades att minimera konsumtionen av tillsatt socker, raffinerat mjöl och annan processad mat. Istället skulle de äta mat lagad från grunden på naturliga råvaror. Dessutom – och detta är viktigt – fick de äta tills de kände sig nöja. De behövde alltså återigen inte begränsa kalorierna. Trots det hade deltagarna efter ett år gått ner i genomsnitt fem–sex kilo, vilket är ett ovanligt bra resultat för att vara en långsiktig viktnedgångsstudie. Andelen kolhydrater eller fett i maten spelade alltså ingen större roll, så länge som de mestadels åt icke-processad mat (men männen tjänade mer på en lågkolhydratkost). New York Times sammanfattade studien på ett mycket bra vis i en rubrik: The Key to Weight Loss Is Diet Quality, Not Quantity, a New Study Finds.

Balansen sitter i mängden ultraprocessad mat vi äter

Det tycks alltså som att när vi – tvärt emot vad du rekommenderar – minimerar mängden tillsatt socker i maten och fokuserar på att äta naturlig mat, så behöver vi inte längre hålla koll på kalorierna. När kroppen får naturlig mat klarar den utmärkt väl att räkna kalorierna själv. Jag får en hel del mejl från mina läsare och brukar träffa dem under mina föredrag. Förutom att de berättar att de har fått en bättre hälsa (mindre ont i magen, bättre blodsocker med mera) när de lägger om till en lågkolhydratkost eller en naturlig kost, vittnar väldigt många om att det är en fantastisk känsla att äntligen kunna äta mat med gott samvete. När de inte längre behöver vara rädda för att gå upp i vikt, kan de njuta mer. Och vet du vad det intressantaste med Kevin Halls studie är? Personerna tycker att den naturliga maten var lika njutbar som den ultraprocessade. Vi behöver alltså inte äta en massa tillsatt socker för att tycka om maten (vi återkommer till det).  

Så vilken mat vi väljer att äta, påverkar hur mycket vi äter. Därför spelar kaloriernas ”kontext” stor roll. Tidigare har forskning också exempelvis visat att kalorier från grädde mättar bättre än kalorier från socker. Dessutom – tvärt emot vad du påstår – påverkar olika kalorier kroppsfettet och energiförbrukningen olika, och allt mer talar nu för att socker är en värstingkalori.

Sockersnål kost gav automatisk viktnedgång

En studie som visar detta är genomförd på barn med fetma. Under nio dagar fick de byta ut tillsatt socker i maten mot stärkelse. Exempelvis fick de äta vitt bröd istället för sockrade flingor till frukost, men målet var att de skulle fortsätta äta precis lika mycket energi som tidigare. Trots att forskarna inte införde några kalorirestriktioner, gick majoriteten av barnen ner i vikt. Dessutom – och detta är viktigt – avtog fettbildningen i barnens lever och mängden fett i levern minskade snabbt, även hos de barn som bibehöll sin vikt. Här ser du effekten:

Minskning av mängd fett i levern, bukfett (VAT) och underhudsfett (SAT).
Bild från Gastroenterology. 2017 Sep; 153(3): 743–752.

Fruktos förändrar leverns ämnesomsättning

Resultaten från studien ovan är inte överraskande, utan stämmer med vad man utifrån kartläggningar av kroppens biokemi kan förutspå skulle hända. Vitt socker består av sockerarterna fruktos och glukos. Fruktos sugs upp och omsätts i levern, och forskning visar att sockerarten sannolikt förändrar ämnesomsättningen i levern på flera vis. Dels påverkar fruktos cellernas energikraftverk, mitokondrierna, så att de delvis förlorar sin förmåga att bryta ner och skapa energi från fett. Dels triggar fruktos igång de enzymsystem i levern som tillverkar fett. Detta sker genom att sockerarten påverkar speciella proteiner, ChREBP och SREBP-1c, som styr vilka gener som är aktiva i levercellerna. (Kära läsare, ni får ursäkta nörderiet men jag måste bli detaljerad för att Sara Ask bättre ska förstå på vilket vis forskare tror att fruktos skadar kroppen.)

Sara Ask: din förklaringsmodell stämmer inte

I din bok avfärdar du hypotesen ovan, men din text vittnar om att du inte har satt dig in i den senaste forskningen på området. Du slår fast att det är ett överskott av kalorier som ger fetma, och att fetma i sin tur orsakar fettlever. Men resultaten från studien ovan passar inte in i den förklaringsmodellen. Efter nio dagar med sockerrestriktion vägde vissa av barnen precis lika mycket som tidigare, trots det försvann en stor andel fett från deras lever. Dessutom förbättrades barnens blodfetter på ett vis som är kopplat till en lägre risk för hjärt-kärlsjukdom (en förändringen som stämmer med hypotesen att socker orsakar en fettbildning i levern).

Lågkolhydratkost gav dramatisk minskning av fettet i levern

En annan välgjord studie som talar mot din förklaringsmodell har genomförts på Sahlgrenska. I den fick tio män med fetma och fettlever ändra sin kost under två veckor. De skulle fortsätta äta precis lika många kalorier som tidigare, men i form av en strikt lågkolhydratkost.

När deltagarna lade om kosten, följde forskarna vad som hände i deras kroppar. De undersökte ämnesomsättningen, följde förändringar i tarmfloran och tog massor av olika prover. Om männen började gå ner i vikt uppmanades de att äta mer. Trots det tappade de 1,8 procent av sin kroppsvikt, men den stora förändringen skedde i ämnesomsättningen. Fettbildningen i levern minskade snabbt och forskarna skriver att de såg ”en dramatisk minskning av leverfettet och andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom”. Dessutom minskade inflammationen i deltagarnas kroppar och tarmfloran förändrades drastiskt. Intressant nog började den tillverka mer folsyra, ett vitamin som man tror är gynnsamt för levern.

Kartan måste stämma med verkligheten

Även i denna studie minskade alltså leverfettet oberoende av kroppsvikten. I Dagens Medicin kommenterar en professor i gastroenterologi studien ovan så här:

– Fynden bekräftar det kliniker som arbetar med fettleverpatienter misstänkt, nämligen att kolhydrater är en viktig faktor för utvecklande av sjukdomen.

Detta innebär att du behöver modifiera din hypotes till varför fettlever uppstår, för när kartan inte stämmer med verkligheten är det verkligheten man ska lita på.

Vår sockerkonsumtion är historiskt hög

Som ett viktigt försvar för varför socker inte skulle vara så farligt för oss, framför du också att vi inte har ökat konsumtionen av tillsatt socker nämnvärd de senaste åren. Och du har rätt. De senaste decennierna har sockerkonsumtionen legat mellan 40-48 kg. Vad du missar att berätta för dina läsare är att sockerkonsumtionen ökade extremt mycket i början av 1900-talet, med en explosion på 1930-talet (när dagens 80-åringar föddes). Här är en graf över vår sockerförbrukning baserad på siffror från Statistisk årsbok och SCB:

Så utan tvekan äter vi historiskt höga mängder socker. Utöver detta har vi de senaste decennierna ökad konsumtionen av fritt socker från juice och juicekoncentrat (till exempel finns det numera godis gjort på juicekoncentrat). Dessutom har vi börjat äta mer vitt bröd, pasta och annan processad mat som chips, och vi har blivit allt mer stillasittande. Det gör att vi klarar sockret sämre, för den skadliga fettbildningen i levern drar sannolikt framförallt igång när vi äter ett överskott av kalorier.

Vår sockerkonsumtion är ett stort problem

Trots att vi aldrig ätit så mycket socker som vi gör idag, skriver du i din bok (sid 63 och 64) att vår sockerkonsumtion i dagsläget inte är något speciellt stort folkhälsoproblem. Men om vi åt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer borde vi maximalt få i oss cirka 20 kg socker per person och år. Enligt statistiken ovan förbrukar vi istället runt 40 kg. En hel del av allt detta socker slängs i form av torra bullar och avslagen läsk, men absolut inte hälften. Även om vi förutsätter att så mycket som 10 kg socker slängs, ligger vi på en överkonsumtion på 50 procent i genomsnitt.

Individuellt hur mycket socker vi tål

Så hur mycket socker och sötsaker kan vi äta utan att ta skada? Måste alla vara så restriktiva som studierna ovan visar? Absolut inte. Hur mycket socker olika personer tål beror av många olika saker: hur mycket övervikt man har; hur mycket annan processad mat man äter; hur mycket man motionerar; och vilka gener man har.

Sedan spelar det sannolikt roll hur ofta vi äter socker, hur koncentrerat sockret är och vad vi äter tillsammans med sötsakerna, till exempel tycks antioxidanter kunna skydda oss mot effekterna av fruktos. Men om vi uppfyllde kostrekommendationerna och minskade vårt sockerintag till maximalt 10 procent av alla kalorier, skulle många må bättre. På den punkten är vi ense.

Söt smak är en vanesak och kulturellt betingat

Detta blev långt. Jag vill dock ta upp en sista sak som du missar att betona i din bok: smak är kulturellt betingat. När jag skrev Smakäventyret intervjuade jag en kille som var uppvuxen på den afganska landsbygden. Han åt hellre långkokt lammskalle kryddad med en försvarlig mängd gurkmeja, än han åt bullar och kakor. Lyssnar du på P1:s Söndagsintervjun med Theodor Kallifatides, som flydde från Grekland till Sverige år 1964, beskriver sitt första möte med svensk matkultur så här:

– Allt var sockrat. Limpor, bullar och vad du ville. Kaffe också. Det gick inte ens hitta en sardinburk i Sverige där sardinerna var salta, utan de var bara söta i tomatsås. Människor som kom från medelhavet och andra delar av världen var inte vana vid en så söt diet. Jag fick själv över tio hål i tänderna under det första året i Sverige.

Intressant perspektiv, eller hur? Vi pratar alldeles för sällan om att den klassiska medelhavskosten innehöll extremt lite socker. Faktum är att den innehöll mindre än vad du i olika tidningsartiklar menar skulle vara osunt att äta. Även den traditionella japanska kosten – som ju är känd för att ge ett långt liv – har varit extremt sockersnål.

Vi är alldeles för sockerfixerade

Jag tänker att din bok verkligen är en produkt av vår sockerfixerade tid. Vi har fått för oss att ett liv utan dagliga sötsaker är trist och hemskt. När jag läser intervjuer med dig är det som att du tycker lite synd om alla som minskar på sockret. Men ju mindre socker man äter, desto mindre längtar man efter sötsaker och dessutom är det som att smaklökarna skruvas om. Förut älskade jag GB-glassar, industribakade pepparkakor eller vetelängder. Numera tycker jag att den extremsöta smaken dödar alla andra smaker. Det är som att lyssna till en melodi som bara har en enda ton.

Du får gärna svara på detta öppna brev. Men innan du gör det tycker jag att du ska titta på filmen ”…First do no harm” med Meryl Streep. Den är baserad på verkliga händelser och är enormt berörande. Den fantastiska dietisten i filmen kan inspirera till att våga titta bortom de konventionella kostråden. För kosten kan påverka vår biokemi på de mest undergörande vis, och vi har mycket kvar att lära oss.

Tillägg: Sara Ask har svarat på mitt inlägg här: http://annfernholm.se/2021/01/29/svar-fran-dietisten-sara-ask/

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
0
comments 13