Nyligen fick jag mejlet nedan från en läsare. På ett vis väldigt glädjande, på ett annat vis väldigt sorgligt.
”Jag har ett stillasittande arbete. Jag har varit överviktig och ökat i vikt varje år de senaste tjugofem åren. Jag har ätit lightprodukter och till och med bantat med bara kolhydrater! Som faktiskt var inne ett tag. Jag har alltid varit hungrig och kämpat mot mitt sötsug. Med övervikt följer också det förakt som smala människor känner för feta… vi är ju frossande monster utan självbehärskning och borde lära oss att äta mindre och röra oss mer.
2005 fick jag inflammation i en fot och jag har gått med kryckor periodvis och ätit värktabletter varje dag, full pott sedan dess, både med och utan recept. Våren 2013 kom en inflammation i ett knä, dessutom värk i princip i hela kroppen.
Sköterska föreslog gastric bypass
Jag försökte att dra ner på kolhydraterna för något år sedan, när jag läst om Annika Dahlqvist. Men jag vågade inte fortsätta efter allt motstånd som fanns; läkares och dietisters varningar för hjärtinfarkt. Jag var till företagshälsan och under det första besöket föreslog sköterskan att jag skulle göra en gastric bypass operation! Jag grät på vägen hem, men det motstånd jag kände inför att göra mig själv till en patient segrade. Jag gick aldrig mer dit.
Samma sköterska fortsätter nu sprida sin övertygelse med skrönor om att människor får akut höjt kolesterol och blir inlagda på sjukhus och att ” en del människor inte tål fett”. Det är helt vedervärdigt att yrkesmänniskor vägrar ta in ny kunskap. Efter att ha läst din bok och sett dig hålla föredrag på Kunskapskanalen, insåg jag helt enkelt det logiska i resonemanget och jag blev trygg.
Bara två värktabletter sedan 25 december
Jag började dra ner på kolhydrater i höstas, i kombination med att aldrig sitta på en stol längre än tjugo minuter utan att kliva upp och gå en vända (använder äggklocka). Sedan den 25 december äter jag strikt lchf och jag har bara ätit två värktabletter (efter väldigt långa dagar på benen med fel skor.) Jag är mätt för första gången i mitt vuxna liv! Jag kan inte beskriva hur befriande det är! Min ångest över mat är borta. Det försvinner någon cm runt mätställena varje vecka.”
Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Läsares berättelser, Okategoriserade. Stötta mitt arbete via Patreon.
Lillemor ∙ 31 januari, 2014 kl. 14:53
Vilken härlig läsning. En människa som får blir frisk på ett tryggt å säkert sätt utan biverkningar och följdsjukdomar. Det är så det ska vara 😉
≪ | ≫ |
Ulla ∙ 31 januari, 2014 kl. 19:06
Glad för brevskrivarens skull, och tack för att du gett en stjärna i kanten åt Ann Fernholm.
Det som upprör, är att sjuk-och hälsovårdande personal inte uppdateras enligt bevisade medicinska fakta vad gäller fetmans och dess följdsjukdomars orsak, SOCKRET!
≪ | ≫ |
evha ∙ 1 februari, 2014 kl. 15:26
Likväl som underbart höra dessa fantastiska berättelser som gång på gång beskriver hur enkelt det kan vara att må bättre och bli frisk, blir jag så bedrövad och för-d att de som egentligen bör ha kunskapen hjälpa oss varken vill eller kan på grund av ovilja ta in nya sanningar.
≪ | ≫ |
Kjell Granelli ∙ 1 februari, 2014 kl. 16:03
Härligt! Gratulerar till framgången och det bättre livet. Här en till som efter decennier är förundrad över att det kunde vara så enkelt…
≪ | ≫ |
Bengt A ∙ 30 mars, 2014 kl. 08:23
Det är en ganska stor skara människor som säger; man måste ha kolhydrater i sin kost. Det behövs inte speciellt mycket. Jag kan säga att kunskapen om födan är dålig, känner igen exakt samma sak från min krämpa. Jag hade polio för sextio år sedan, var sjutton år då, kunskapen hos sjukgymnaster och läkare är skrämmande, de säger att jag tränar för lite. Men de experter som jag träffat på postpolio säger ingen träning, se bara till att hålla igång rörligheten i kroppen. Nerver och muskler som drabbats av polio blir utmattade genom åren. Vid sjukdomen försvinner en stor del nerver, sedan genom åren genom träning och överansträngning försvinner de resterande. De som varit minst aktiva med träning, är de som slipper postpolio.
Jag har läste boken ”ett sötare blod” och känner att det är rätt. Jag är inte överviktig, 185 lång väger ca 69 a 70 kg.
≪ | ≫ |