Läsares berättelser

Vissa mejl blir man gladare över än andra. Fick detta nyligen från en läsare, Angelica, och det värmde mitt hjärta oerhört mycket:

”Jag är bara 25 år men har kämpat med mitt sockerberoende under större delen av mitt liv. Mina barndomsminnen består i stort sett av ”undrar om jag vågar ta en till kaka”. Jag har alltid trott att det bara är fel på min karaktär och har var så besviken på mig själv för att jag inte lyckats med ”måtta”. Under de sista åren har jag också fått stora problem med magen och till slut kändes det som att det var hopplöst och att jag inte kunde äta någonting så jag kunde lika gärna äta en massa socker. Sen fick en vän mig att börja läsa om LCHF på riktigt, hon lånade mig din bok för att ta reda på mera om det innan jag bestämde mig. Efter att ha kollat runt på internet om sockerberoende och IBS-problematik tändes det ett hopp i mig om att LCHF kanske ändå var något för mig, i alla fall en period för att bli kvitt beroendet. Jag började med LCHF för några dagar sedan samtidigt som jag började läsa din bok. Jag är redan övertygad om att det kommer vara något för mig i resten av mitt liv nu. Min mage är redan bättre (!) och efter att ha läst ”Ett sötare blod” vill jag aldrig mera ta i socker. Ser det som ett vitt gift som förstört livet för så många. Och jag som inte kunde se mig själv leva utan det innan. Jag känner bara lycka och hopp och är övertygad om att jag hittat min väg. Äntligen kanske jag får må bra, och som bonus orka gå ner de där 10 extra kilona så att jag kommer i mina byxor igen. Tack, tack, tack. Vill bara sprida detta till världen nu så att fler får må så bra som jag =)

TREVLIG HELG TILL ER ALLA!

Efter föredraget på akademibokhandeln fick jag mejlet nedan från en lyssnare. Det är mycket tänkvärt. År ut och år in har hon haft problem med extrem törst och kissnödighet, utan att någon har uppmärksammat att det kunde vara diabetes.

”Jag var och lyssnade på dig på Akademibokhandeln igår. Det var ett väldigt bra föredrag, men en sak du sade fick mig verkligen att haja till och komma ihåg något som jag vetat sedan jag var barn men av någon anledning glömt bort, nämligen att överdriven kissnödighet och törst är klassiska tecken på diabetes. Jag mätte mitt blodsocker igår och värdena var inte särskilt exceptionella, det gick från 4,8 till 7,5 efter att ha ätit godiset (och citrusdesserten). Men detta var efter att ha ätit lågkolhydratkost i drygt en månad. Som många andra började jag med lågkolhydratkost för att få stopp på mitt extrema sockersug, så att blodsockret inte åker berg- och dalbana hela tiden, vilket för mig ofelbart leder till övervikt. Och jag har mycket riktigt gått ner rejält i både vikt och midjemått sedan i början av januari. Men den största effekten av att äta lågkolhydratkost har för mig varit något helt annat och oväntat.

Hade svårt med längre jobbmöten

Jag har under flera år nu plågats av en kombination av överdriven kissnödighet och extrem törst. Även enkla uppgifter som att handla mat, att sitta igenom ett längre jobbmöte, att gå på bio eller att pendla till jobbet utan att ha tillgång på toalett har varit väldigt jobbiga eftersom jag upplevt att jag riskerat att kissa på mig. När jag väl varit på toaletten blev jag dessutom ofta kissnödig igen inom bara några minuter. För att göra det hela ännu värre har jag samtidigt ofta varit väldigt törstig, ibland till och med så till den milda grad att jag druckit så mycket vatten att jag bokstavligen kräkts men ÄNDÅ fortfarande haft brännande törst. Naturligtvis blev dessa två problem tillsammans snabbt en ond, självförstärkande och dessutom ångestskapande cirkel.

Jag var dock tvärsäker på att problemen enbart var psykologiska. Av någon anledning slog det mig aldrig att fundera på om det kunde finnas en bakomliggande fysiologisk orsak. Inte förrän jag började äta lågkolhydratkost, och båda problemen plötsligt försvann! Detta har nu i efterhand fått mig att undra om jag faktiskt låg mycket närmare gränsen för diabetes typ 2 än jag trodde innan jag började med lågkolhydratkost. Jag vet sen några år tillbaka att jag har PCOS, som ju är kopplat till det metabola syndromet, så det är inte otänkbart att jag även kan ha fler aspekter av samma sjukdomsgrupp.

Trodde att det var psykologiska problem

Tyvärr är den blodsockermätning jag gjorde igår den första jag någonsin gjort, så jag vet inte vad mitt blodsockervärde var innan jag började äta lågkolhydratkost. Därför kommer jag aldrig att få veta hur nära gränsen jag var, och om mina problem verkligen berodde på diabetes eller om problemen trots allt berodde på något annat. Men frågan är varför jag inte reagerade tidigare. Varför gick jag aldrig och kollade mitt blodsocker under dessa år? Som molekylärbiolog och forskare har jag ägnat massor av tid åt att studera människans fysiologi, biokemi och sjukdomar. Varför var jag då så tvärsäker på att det ”bara” var ett rent psykologiskt problem när jag ju VISSTE OM att kombinationen överdriven törst och kissnödighet är klassiska symptom på diabetes? Och varför reagerade ingen av alla de läkare och sjuksköterskor jag varit hos, eller de läkare och sjuksköterskor jag umgås med på fritiden, och tog upp frågan om jag inte borde testa mitt blodsocker? Inte ens när jag blev remitterad till en dietist för min övervikt var det någon som brydde sig om att kolla blodsockret!

Det jag vill säga är att trots alla larm om att diabetes typ 2 ökar, även inom familjer som inte tidigare haft diabetes, så känner inte ens människor som verkligen borde veta bättre igen diabetes i praktiken och tänker därför inte på att kolla blodsockret när man börjar få symptom som borde vara uppenbara varningssignaler. Och det är allvarligt, eftersom läkare idag nästan aldrig kollar något annat än det du faktiskt söker hjälp för. Inte ens när symptomen är uppenbara! Så man måste själv kunna känna igen symptomen och söka hjälp för rätt sak, annars kan man i värsta fall råka riktigt illa ut. Men även om man har kunskaperna, hur många klarar i verkligheten att koppla bort känslor, önsketänkande och förutfattade meningar och på ett logiskt och rationellt sätt tillämpa dessa kunskaper på sig själv på det sättet? Uppenbarligen inte jag i alla fall!”

Det är fredag och dags för ett fint läsarbrev. Inge skrev nyligen och berättade om hur hans ögon räddats av LCHF. När hans blodsocker gick ner fick de fina blodkärlen i ögonen tid att läka sig. I Ett sötare blod kan du läsa om hur celler på insidan av blodkärlen tar skada av dagliga sockerbad.

”Jag har läst din bok två gånger och tycker att den är helt fantastisk. Andra gången tyckte jag att boken kändes som en deckare! Jag är 82 år gammal och har varit typ 2-diabetiker i cirka 39 år, nästan halva mitt liv. Insulin har jag tagit de senaste 12-13 år.

Jag började med LCHF den 1/9-2010. Då tog jag som de flesta diabetikerna 8-9 olika tabletter och minst 80-90 enheter insulin. Efter flera års uppehälle så gjordes ögonbottenfoton igen och läkaren varnade mig för blindhet. Båda ögon var sockerskadade men i vänstra ögat hade en stor sockersvulst lagt sig framför gula fläcken. Efter den chocken blev det LCHF som sista utväg. Jag har inga åldersförändringar i mina ögon.

Kan läsa liten text igen

Efter två månader med den nya kosten träffade jag diabetessköterskan. Trots att mina värden hade förbättras så tyckte hon inte om LCHF. Tre månader med kosten, strax före julen 2010, blev det återbesök hos ögonläkare. Hon blev förvånad över den förbättringen jag hade fått. Alla gamla ärr var läkta, ögonen var torra och fina och den stora sockersvulsten i vänstra ögat hade blivit mindre. Jag berättade om LCHF och hon blev intresserat och har följt mig med nya undersökningar varje kvartal sedan dess. Högra ögat är helt återställt och med det vänstra ögat läser jag små text igen trots att jag inte har bytt glasögonen.

Jag har fortsatt med mer eller mindre strikt LCHF. Idag tar jag enbart två tabletter mot blodtrycket och ca 30-40 enheter insulin. Enligt läkaren har jag halverat mitt blodsocker och även i familjen har protesterna mot min nya mat blivit mindre.

Även en gammal kropp kan läka

Jag kan inte nog beundra kroppens vilja till ”överlevnad”. Vid min ålder och efter så många år med felaktig kost så kan den fortfarande läka sig självt. Sakta men säker känner jag den ena förbättringen efter den andra. Inget stort och inget man kan beskriva men med tålamod och fortsatt rätt kost så är jag övertygat om att min hälsoresa med LCHF fortfarande inte är slut än. Men det tar tid för en gammal kropp att läka och man får ta det varsamt”.

Det är mejlet kom i veckan från en namne, Ann. När jag läste det bestämde jag mig för att starta en ny kategori av inlägg på min blogg: fina berättelser från läsare. Trevlig helg till alla!

IBS – inte stress utan för mycket kolhydrater i kosten

”Ett stort och mycket varmt tack för att du skrivit denna bok. Jag har sträckläst den och blivit både förvånad, upprörd och väldigt förbannad. Att skriva om ett så omfattande och för ”vanligt folk” krångligt ämne på ett så nyanserat, skarpt och lättbegripligt sätt är tacknämligt.

Det är också första gången jag ser ordet ” kolhydratintolerant” och jag har äntligen fått en rationell förklaringsmodell till mina magproblem. Jag har i 35 års tid besvärats av IBS-symtom i varierad grad och alltid fått höra att det är en psykosomatisk åkomma och att jag ska stressa mindre. Själv har jag ju noterat att jag får ont i magen när jag äter, oavsett om jag är i en stressad period i livet eller om det är god balans och jag känner mig harmonisk. Det senaste året har jag experimenterat med  att utesluta olika livsmedel i olika perioder och det har gett mig indikationer som gjort att jag förändrat min kost till viss del. Men själva sockrets betydelse har jag inte förstått förrän nu – när jag läst din bok.

Nu har jag ätit en ganska strikt lågkolhydratkost i en månad och jag kan inte minnas när jag mådde så bra senast. Magen är som en god vän, jag är piggare, gladare och sover bättre.

Din bok är så viktig för vår folkhälsa. Jag hoppas verkligen att de som sitter på besluten tar din granskning på största allvar och agerar utifrån det. Att med så enkla medel och till en så billig penning kunna påverka vår hälsa och vårt välbefinnande och dessutom göra stora samhällsekonomiska vinster – det vore om inte olagligt så i alla fall oetiskt att låta bli. I väntan på det får vi andra, som är måna om vår hälsa, göra vad vi kan för att sprida kunskap och använda vår konsumentkraft.”

”Jag kan äta grädde!”, utbrast min glada kollega när hon kom in i mitt rum nu på morgonen. Hennes laktosintolerans är plötsligt borta. Den kom 1997, efter en seg halsfluss och ideliga penicillinkurer under ett år. Magen ballade ur totalt. Sedan dess har hon absolut inte kunnat äta grädde.

Förrän nu. Sedan nyår äter hon en strikt lågkolhydratkost (hon vill gå ner i vikt). Till en början använde hon laktosfri grädde och yoghurt. Men en dag glömde hon köpa den laktosfri varianten och åt istället vanlig grädde. Till hennes förvåning kom ingen reaktion från magen.

Lågkolhydratdieten har gjort magen lugn. Hon slipper magknip efter maten och springer inte alls lika ofta på toa. Många som äter lågkolhydratdiet upplever detta. I kapitel 18 i Ett sötare blod kan du läsa hur fem svenska magexperter förklarar effekten.

Allt har dock inte varit en dans på rosor. Första veckan på lågkolhydratdiet tyckte hon var jobbig. Hon var trött och hade molande huvudvärk. Förmodligen för att hjärnan behövde vänja sig att bränna mer ketonkroppar och mindre socker.

Mejlet nedan ramlade in från en läsare här om dagen. Jag hoppas att kunskapen att mycket kolhydrater kan störa ägglossningen kan sprida sig till fler som har problem. Socker och snabba kolhydrater påverkar insulinnivåerna i blodet, som i sin tur påverkar äggstockarnas tillverkning av manligt könshormon. Du kan läsa mer om hur det går till i Ett sötare blod. 

”Har precis köpt och lusläst din bok Ett sötare blod. Jag hade inte så stora farhågor när jag läste, eftersom jag inte äter godis, inte dricker läsk och inte röker. I min familj dricker vi heller inte alkohol och vi serverar inte sockerfällor som ketchup eller sweetchilisås eller dylikt till maten. Jag lever ett ganska hälsosamt, balanserat liv även om jag inte hinner träna så mycket.

Men ack så fel jag hade. Inte hade jag någon aning om att kolhydrater omvandlas till socker i blodet. Inte ens en liten aning hade jag! Och när du började beskriva metabolt syndrom och utebliven ägglossning så fick jag ont i magen. Jag är 26 år och det stämmer in perfekt på mig. Jag hade verkligen ingen aning om allt detta.

Jag har haft en kolhydratsfri vecka(utom en fullkornsmacka till frukost) och jag har mått väldigt bra. Sömnen tycker jag är annorlunda redan nu!

Tack så väldigt mycket för en bra och välskriven bok där du gör det lätt att ta till sig informationen!”