I fyrahundra år har forskare och läkare varnat för socker. Det visar Ulrika Torell, intendent vid Nordiska museet, i sin nya bok Socker och söta saker. Det är dags att vi tar dessa varningar på allvar. 

Igår var jag på bokrelease på Nordiska museet. Ulrika Torell – forskare och intendent på museet – berättade om sin nya bok Socker och söta saker. Det är hennes researcharbete som ligger bakom museets fantastiska sockerutställning. Under fem år har hon fördjupat sig i sockrets historia och hon skildrar i sin bok hur det kom att bli en njutningsvara för lyxiga stunder; hur det till en början var ett medikament – men hur varningar för sockrets skadliga effekter så småningom kom att följa i dess fotspår.

När jag nu har skummat korta stycken av boken och tittat på bilderna svindlar det för ögonen. En sak är säker: Historien går igen. Samma sak upprepar sig. Skeppet är på väg att sjunka och dra mänsklighetens hälsa med sig i djupet. Men bandet spelar på – som om ingenting har hänt. Vi äter mer godis än någonsin.

Det svindlar för ögonen

I sista kapitlet av Det sötaste vi har kan du läsa om boken ”The Saccharine Disease” och hur den brittiske läkaren Peter Cleave på 1950-talet identifierar socker som orsaken till karies, diabetes, åderförklaring och en hel rad mag-tarmåkommor.

Ulrika Torell har gått mycket längre tillbaka i tiden. Hon spårar de första varningarna om sockrets skadliga effekter till början av 1600-talet. En belgisk läkare – Johann Baptist van Helmont – menar att sockret försämrar matsmältningen, får kroppen att jäsa, ökar gallbildningen och därför fördärvar blodet. Liknande saker noterar bland andra den irländske 1600-talskemisten Robert Boyle. Socker har en speciell förmåga att främja jäsning, vilket påverka matsmältning och orsakar magsjukdomar.

År 1647 skriver en fransk apotekare, Theophilus Garencières, att ”Socker är inget näringsmedel, snarare ett gift, och inget vore bättre än om det skickades tillbaka till Indien.” Han menar att det kan vara en orsak till lungsot.

På 1700-talet varnar Linné för den tilltagande sockerkonsumtionen. Socker ska undvikas ”til dagligt bruk.” Framförallt människor med känsliga magar ska se upp med sötsaker. Socker får också tänderna att ruttna.

1800-talet – fetman börjar sprida sig

Under början av 1800-talet uppmärksammar läkare den tilltagande onaturliga fetman. Den påverkar matsmältningen och lungorna. En fransk gastronom, Jean Anthelme Brillat-Savarin, menar i sin bok ”Smakens fysiologi” från 1825 att mjölmat i kombination med socker orsakar korpulensen.

På 1860-talet kämpar begravningsentreprenören William Banting, bosatt i London, med sin vikt. När han får rådet att utesluta socker, mjölmat, kolhydratrika vegetabilier, feta mejeriprodukter och fläskkött ur kosten, rasar kilona av kroppen. Banting skriver: ”Mitt intryck från de experiment jag har gjort på mig själv under den senaste tiden är att socker är den främsta orsaken till fetma. Jag vet att det i mitt fall leder till en högre vikt och en myckenhet väderspänningar och tror inte bara socker, utan alla ämnen som bidrar till att skapa sockerarter under matsmältningen, skall undvikas.”

Hans berättelse sprider sig hela vägen till Sverige och vi myntar uttrycket att ”banta.”

Sveriges första varnande röst

På 1930-talet börjar sockerkonsumtionen, med hjälp av mycken propaganda (som du också kan läsa om i Ulrika Torells bok), på allvar sprida sig i Sverige. De vita, billiga och energirika kristallerna ska ta landet ur fattigdom och svält. Men frisksportaren Are Waerland varnar för följderna i skriften: Död åt det vita sockret! – Liv åt de vita folken! Sockret ödelade tänderna, bidrog till de flesta magsjukdomar och var huvudorsaken till sockersjuka (diabetes).

Men många skakade på huvudet åt Waerland. Istället fick vi rådet att undvika fett. Och ungefär samtidigt som fettet försvann ur mjölkdisken, växte hyllor med plockgodis upp i affärerna. Dessa hyllor blev bara längre och längre. Läskflaskorna blev bara större och större. Och ju större bullar ett fik sålde, desto populärare blev det.

Om Peter Cleave, Willliam Banting, Are Waerland och alla de andra hade levt och sett mänsklighetens tillstånd idag, skulle de lugnt ha kunnat konstatera: ”Vad var det jag sa.” Aldrig någonsin har vi haft så mycket fetma, typ 2-diabetes, väderspänningar och magproblem.

Sockret har unikt fetmabildande egenskaper

Och vi bara fortsätter. Till frukost äter våra barn flingor och yoghurt där 40 procent av alla kalorierna kommer från tillsatt socker. Vi fredagsmyser med godis, vi har lördagsgodis, vi har barnkalas med obegränsat med sötsaker. Och nu när vårsolen spricker fram behöver vi äta en glass på väg hem från dagis.

För inte så länge sedan snackade jag med en grannpappa. Han satt på ett fik med sina barn. Själv hade han ju dragit ner på sockret. Men – tja – barnen – för dem var det väl ingen fara?

Vi måste sätta en punkt i denna historia

Under denna vecka har jag haft en dust med organisationen Swedish Nutrition Foundation på Aftonbladet debatt. I det pressmeddelande som gick ut med deras nya sockerrapport, menade de att socker inte har några unikt fetmabildande egenskaper. Socker är inte värre än andra kalorier, är deras budskap. Rubriken på deras svar i Aftonbladet var: ”Fernholm gör kampen mot fetman en otjänst.” Så förminskar de varningar om socker, precis så som vi har förminskat dem genom hela historien.

Kära läsare – jag vill inte se historien upprepa sig igen. Barn har rätt att få gå med lätt steg genom livet. De ska slippa få bröst när de är nio år eftersom de har fetma. Det ska inte – som ett av tio amerikanska barn – behöver börja sina liv med fettlever. Magproblem ska inte vara den vanligaste orsaken till besök hos läkaren. Eller – som DN skriver idag – deras skolgång ska inte vara ett helvete på grund av deras vikt.

För att citera en livboj på Smögen: ALLA BARN ÄR ALLAS ANSVAR.

Låt oss alla ta hand om alla barn. Och oss själva. Mänsklighetens lycka ligger absolut inte i sockret.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Stötta mitt arbete via Patreon. Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.