Många personer har velat ha min kommentar på ett blogginlägg som Jacob Gudiol, sjukgymnast med utbildning i idrottsmedicin, skrev i samband med att jag var med i SVT:s Plus i oktober. Här kommer nu äntligen mina tankar kring inlägget till alla er som har väntat på det.

Det finns flera anledningar till varför jag inte har kommenterat Jacob Gudiols inlägg. Först och främst är han ofta obefogat nedlåtande mot andra. Jag diskuterar gärna sakfrågor, men håller ogärna på med diverse härskartekniker för att försöka förlöjliga andras kunskaper.

Efter att ha ägnat ett helt inlägg åt personpåhopp och kritik, överlåter också Jacob Gudiol åt sina läsare att berätta för vederbörande om kritiken. De gånger jag grundligt har kritiserat företag eller organisationer på min blogg erbjuder jag dem utrymme att försvara sig. Deras svar läggs upp här. Min blogg är välläst och allt annat skulle vara oetiskt och ansvarslöst, ett missbruk av den position jag har och yttrandefriheten.

En annan anledning är att Jacob Gudiol ofta förvränger sina meningsmotståndares påståenden. Det må vara medvetet eller omedvetet, jag har ingen aning, men det är meningslöst att föra en vetenskaplig diskussion när argumentationen blir osaklig.

Även denna gång har Jacob Gudiol skruvat ihop en helt egen version av vad jag har sagt. Här kommer nu min sida av saken till alla er som har hört av er och undrat.

Rättelser att göra

Först till några saker som Jacob Gudiol absolut har rätt i. I SVT:s Plus sa jag att man i USA märker ut mängden tillsatt socker på livsmedel. Vad jag hade missat är att Donald Trump har stoppat den förändringen. Huvudbudskapet i resonemanget gäller dock: det är omöjligt för konsumenter att veta hur mycket socker de får i sig om inte mängden tillsatt socker märks ut på livsmedel.

Sedan har jag i ett av mina inlägg skrivit 4 procent socker, istället för 4 procent fruktos, som var den korrekta uppgiften. Det är ändrat och jag har skrivit en rättelse. Jag uppskattar alla som påpekar felaktigheter, eftersom den information som ges här ska vara korrekt.

Jacob Gudiol förvränger andras påståenden

Nu till Gudiols inlägg. Den första felaktigheten kring mig kommer på tredje raden (det understrukna):

Jag har skrivit två böcker där socker är ett huvudtema, men båda böckerna handlar om väldigt mycket mer. Min tredje bok, Smakäventyret, handlar om bebisar och ätande.

I stycke tre fortsätter Jacob Gudiol med följande utsaga:

I ingen av mina böcker använder jag ordet knark om socker och de två gånger ordet förekommer på min blogg är det som citat av andra. I Det sötaste vi har skildrar jag forskarvärldens debatt kring socker och beroende på följande vis:

”Exakt hur starkt suget efter socker kan bli är dock ett tvisteämne inom forskarvärlden. En del menar att socker bara kan orsaka ett lätt beroende; andra att socker hos vissa personer ger ett beroende som är precis lika starkt som det som de tyngsta drogerna ger.”

Och så är det. Forskare debatterar detta.

Enligt Jacob Gudiol skulle jag också påstå att ”ingen mängd är säker” med avseende på det tillsatta sockret. De tips jag ger i SVT Plus är i korthet:

  • Dra ner på godiset och läsken. Barn ska aldrig äta mer än 5-6 bitar på lördagen. Släng ut läsken. Drick vatten och mjölk till vardags. Använd juice som festdricka.
  • Se över mellanmål och frukost. I vissa frukostflingor är det lika mycket socker som i kakor.
  • Halvera mängden socker när du bakar.

Jag låter er läsare avgöra hur väl Jacob Gudiols påstående speglar vad jag faktiskt står för.

Jacob Gudiol försöker förminska andras kompetens

Sist men inte minst skriver Jacob Gudiol om orsaken till varför jag är inbjuden till SVT Plus:

Att jag granskar kost- och näringsforskningen beror på att jag har disputerat i molekylär bioteknik och därmed har en hyfsat bra koll på kroppens biokemi, väldigt mycket bättre än vad man exempelvis får på en läkarutbildning.

Jacob Gudiol ger en skev bild av forskningsläget

Så till det som föranleder Jacob Gudiols inlägg om mig: att jag skildrar att socker kan vara en orsak till varför en av tio unga i USA och Europa nu misstänks ha fettlever. I SVT:s Plus sa jag:

”Det man tror nu är att socker, en del av sockret omsätts i levern, och att det är en orsak till att fettlever ökar. Det var något man förr såg främst hos alkoholister. I det vita sockret finns sockerarten fruktos och den omsätts som alkohol i kroppen.”

Jag inleder med att säga ”Det man tror nu” eftersom det jag redovisar fortfarande, utifrån ett vetenskapligt perspektiv, är en hypotes. Men det är en hypotes som förtjänar uppmärksamhet och som får allt större uppmärksamhet i forskarvärlden. Här är hur antalet publikationer i forskningsdatabasen PubMed har ökat om man söker på ”fructose” och ”fatty liver disease”:

På Facebook menar dock Jacob Gudiol att jag ”bara hittar på någonting.” I en kommentar till en läsare, som anser att det idag finns olika läger inom forskningen, skriver han:

Förutom att Jacob Gudiol i kommentaren tycks glömma att han själv säljer böcker och inte ens har en forskarutbildning, drar han här en ren lögn. Många forskare menar att fruktos kan orsaka fettlever, exempelvis de 14 amerikanska professorer, forskare och läkare som ligger bakom sajten SugarScience.com.

Forskare vid universitetet i Surrey publicerade nyligen en studie som visar att en hög konsumtion av socker påverkar omsättningen av fett i levern och rubbar blodfetterna, och följer du den här länken ger forskare i Schweiz och Frankrike sin bild av fruktos som en trolig nyckelspelare i utvecklingen av fettlever och leverskador. Du får inte heller missa denna översiktsartikel: Role of Dietary Fructose and Hepatic de novo Lipogenesis in Fatty Liver Disease.

Så visst finns det olika läger inom forskningen. Allt annat är att snedvrida sanningen.

Jacob Gudiol har bristande kunskap kring hur fruktos omsätts

Det som gör hypotesen att fruktos kan orsaka bukfetma och typ 2-diabetes, det som forskare kallar för metabolt syndrom, högintressant är att den är så väl grundad i kroppens biokemi. Jacob Gudiol skriver följande när han syftar på en studie där deltagarna har fått äta ett överskott av kalorier i form av fruktos (på andra raden står ”kaloriunderskott”, det är en felskrivning, det ska stå kaloriöverskott):

Han får det att låta som att fruktos bara omsätts i levern vid ett kaloriöverskott. Jag vill förtydliga att levern alltid suger upp nästan all fruktos som vi äter. I levern bryts sedan fruktos ner. På det viset likar fruktos alkohol, som också omsätts i levern.

Levern tar sannolikt hand om fruktos eftersom det är en reaktiv molekyl som kan skada den omgivande vävnaden. I kroppen är i princip alla kemiska reaktioner extremt noga kontrollerade, det är grunden för vår existens. Att fruktos (och produkter som bildas när fruktos bryts ner) spontant reagerar med och förstör andra molekyler skulle kunna förklara varför levern i längden tar skada när vi överkonsumerar sockerarten.

Fruktos orsakar symptom på metabolt syndrom

Fruktos omsätts alltså i levern. Det som händer i levern vid en överkonsumtion kan sedan förklara många av de symptom som personer med bukfetma och typ 2-diabetes har. Det som forskare kallar metabolt syndrom yttrar sig bland annat med följande:

  • en hög halt av triglycerider (ett slags fett) i blodet
  • små och täta onda LDL-kolesterolpartiklar (som forskare vet bidrar till hjärt-kärlsjukdom)
  • fettlever
  • insulinresistens (kroppen reagerar sämre på det blodsockersänkande hormonet insulin)

Jacob Gudiol tittar bara på en av alla pusselbitar

Problemet med Jacob Gudiols inlägg är att han endast fokuserar på ett av dessa symptom: fettlever. Han bortser från de rubbade blodfetterna och insulinresistensen och missar därför att lägga hela pusslet. Till saken hör att ansamlingar av fett i levern egentligen inte är särskilt farligt. Levern kan kortsiktigt både lagra fett och göra sig av med fett. Den form av fettlever som nu ökar, och som oroar forskare, går hand i hand med rubbade blodfetter och insulinresistens.

Centralt i denna form av fettlever tycks vara att levern tillverkar fett. Det kallas de novo lipogenes. Och här kommer fruktos in i bilden eftersom en överkonsumtion av sockerarten stimulerar leverns fettproduktion. En studie från 2008 visar exempelvis att fettbildningen blir dubbelt så hög i levern om fruktos konsumeras tillsammans med glukos, i jämförelse med om personen bara äter glukos. En annan studie visar att en hög konsumtion av fruktos i jämförelse med glukos under 10 veckor gav samma slags viktuppgång, men fruktos ökade fettbildningen i levern och mängden bukfett.

När levern bildar mycket fett, skickas fettet ut i blodet i olika fettbärande partiklar. Det gör att blodfetterna rubbas. Utan att gå in på några biokemiska detaljer (de finns förklarade i mina böcker) stiger de så kallade triglyceriderna och antalet små, täta och ”onda” LDL-kolesterolpartiklar blir fler i blodet (en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom). I studien ovan orsakar fruktos fler små och täta LDL-partiklar. Dessutom ökade fruktos, men inte glukos, insulinresistensen efter tio veckor.

Jacob Gudiol undanhåller viktig information

I sitt inlägg beskriver Gudiol en studie där forskare jämför effekten av att överkonsumera fett eller fruktos på mängden fett i levern. Studien pågår i en vecka. Han lägger upp denna bild…

…som utan tvekan visar att fett kan orsaka en högre fettinlagring i levern än fruktos.

MEN. Vad Gudiol aldrig berättar för sin läsare är att blodfetterna påverkas olika. Fruktos ökar mängden av fettbärande partiklar i blodet, medan fettet minskar halten. Forskarna skriver att den sannolika orsaken till skillnaden är att fruktos, men inte fett, orsakar en fettbildning i levern.

Lika ensidigt blir det när han redovisar en studie i vilken unga latinoamerikaner med fettlever under fyra veckor får dricka antingen glukossötad dryck eller fruktossötad dryck. Gudiols läsare får reda på att inget signifikant händer med mängden fett i levern. Däremot missar han att berätta att gruppen som drack glukos förbättrade sina blodfetter och minskade insulinresistensen i fettväven. Dessutom minskade C-reaktiv protein, vilket visar att inflammationen i kroppen dämpades – ett gott tecken för en ung människa.

Stärkelse bättre än socker

En annan studie som talar mot Gudiols hypotes, att alla kalorier påverkar levern lika, publicerades 2015. Den är väldigt liten, endast åtta deltagare. Hälften av deltagarna fick under nio dagar konsumera en hög dos fruktos och sedan byta till samma mängd kalorier i form av komplexa kolhydrater (CCHO) från exempelvis bröd, pasta, ris och potatis. Andra halvan åt samma mat, men började med komplexa kolhydrater och åt sedan fruktos. Under hela studien var deltagarna viktstabila. När de åt mycket fruktos var fettproduktionen i levern och mängden leverfett högre än när de åt komplexa kolhydrater, trots samma mängd kalorier. I grafen nedan visas skillnaden hos de som började med komplexa kolhydrater till vänster, och de som började äta mycket fruktos till höger. ”Hepatic lipids” betyder leverfetter:

Alla deltagare som genomgick undersökningen hade mer fett i levern när de åt fruktos i jämförelse med komplexa kolhydrater. Den relativa förändringen du ser ovan, som är statistiskt signifikant, beskriver Jacob Gudiol så här:

Studien har svagheter och är liten, men det finns inget stöd för det Jacob Gudiol skriver, vare sig i originalartikeln eller den översiktsartikel han refererar till i sitt blogginlägg.

Men vad händer i verkligheten?

Studierna ovan är genomförda under en mycket kort tid, bara någon eller några veckor, och under konstgjorda förhållanden. Effekten av fruktos på levern bekräftas dock i försök på apor, och när det gäller råttor och möss används fruktos numera rutinmässigt för att djuren ska utveckla fettlever. Men en viktig fråga att ställa sig är: hur väl speglar konstgjorda experiment och djurförsök verkligheten?

Riktigt välgjorda och långsiktiga studier på människor saknas fortfarande, det är därför jag kallar detta en hypotes. Forskare har dock exempelvis jämfört effekten av att dricka en liter Coca-Cola, mellanmjölk, light-cola eller vatten varje dag under ett halvår. Här ser du hur mängden fett i levern påverkades:

Studien har flera svagheter, man har bland annat inte standardiserat vad deltagarna åt i övrigt (detta påpekar Gudiol med rätta). Det innebär dock inte att resultaten är ovidkommande, utan att de skulle behöva verifieras i en mer välkontrollerad studie.

Gudiol försöker bortförklara resultaten med ett resonemang som går ut på att skillnaden beror på att de som dricker läsk går upp mer i fettmassa. Men det är inte sant. Skillnaden i total fettmassa mellan grupperna är inte statistiskt signifikant. Här är ett klipp från studiens sammanfattning:

Även Jacob Gudiols slutkläm efter att ha beskrivit studien saknar grund i vetenskapen och verkar tagen helt ur luften:

Studien ledde inte till någon signifikant skillnad på vikten. Tittar man på de icke-statistiskt signifikanta skillnaderna så gick personer som drack mjölk upp 1,36 kg medan de som drack läsk lade på sig 1,28 kg. Viktuppgången var alltså lika, men endast läskkonsumtionen ökade mängden leverfett och bukfett. Dessutom höjde läsken triglyceriderna och totalnivåerna kolesterol i blodet, och orsakade ett högre blodtryck än mjölken. Högt blodtryck är också ett symptom på metabolt syndrom.

Stärkelse bättre än socker

På osakliga grunder avfärdar Jacob Gudiol också en studie som publicerades i somras. Amerikanska forskare har låtit barn med fetma och fettlever ersätta sockret i maten med stärkelse, och sedan mätte de effekten på fettet i levern. Mängden sjön drastiskt inom loppet av nio dagar. Gudiol menar att leverfettet minskar eftersom barnen åt ett kaloriunderskott och gick ner i vikt. Det är sant att en stor andel av barnen tappade i vikt, trots att målet var att hålla deras kalorikonsumtion konstant. MEN. Även hos de barn som inte gick ner i vikt minskade mängden fett i levern. Här är grafen (VAT står för visceral adipose tissue, bukfett, och SAT är subcutaneous adipose tissue, underhudsfettet):

Även leverns fettproduktion minskade, både i gruppen som helhet och hos de som inte tappade i vikt:Som jag skrev tidigare är fettlever i sig inte farligt, men i längden kan levern bli inflammerad och något som kallas non-alcoholic steatohepatitis (NASH) utvecklas. NASH är i sin tur en orsak till skrumplever och levercancer. I en alldeles ny studie kopplar forskare en hög konsumtion av fruktos till en ökad risk för just NASH. I USA är NASH nu den snabbast ökande orsaken till varför unga personer behöver en levertransplantation.

Många frågetecken återstår

Med allt detta sagt vill jag poängtera att det finns många frågor kvar att svara på. Som jag skrev ovan är fruktos en reaktiv molekyl, som bland annat kan orsaka en ökad produktion av syreradikaler i levern. Det kan vara dessa som i längden är skadliga. En del talar också för att antioxidanter kan skydda mot effekten av fruktos.

Ett annat frågetecken är i hur hög grad tarmen och tarmfloran är inblandad. Vår höga sockerkonsumtion påverkar de celler som kantar tarmen, och en del forskare menar att stora doser fruktos kan få tarmarna att läcka på oss. I så fall skulle belastningen på levern kunna förvärras av att det läcker in gifter från tarmbakterierna i blodet. Läs mer om det här.

En ny sak för mig, som jag upptäckte när jag skrev det här inlägget, är att vissa data talar för att olika aminosyror och proteiner i exempelvis vassle kan skydda mot inlagring av fett i levern.

Sist men inte minst hade godis och läsk sannolikt inte alls varit så illa om socker hade gett oss ordentliga mättnadskänslor. När forskare jämförde mellanmjölk och läsk, minskade mellanmjölken hungerkänslorna mer. Fredrik Nyström i Linköping har också gjort ett försök där han visat att grädde mättar bättre än socker. Brist på mättnadskänslor kan förklara den överkonsumtion av socker som vi ägnar oss åt.

SUMMA SUMARUM. Det återstår en del forskning innan vi kan fälla något slags avgörande kring socker, fettlever och metabolt syndrom. De studier som har publicerats den senaste tiden har olika svagheter, men resultaten bekräftar genomgående misstankarna om att socker direkt kan orsaka rubbade blodfetter, fettlever och metabolt syndrom. Jacob Gudiols resonemang är illa underbyggt och det finns väldigt många forskare som inte alls håller med honom.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Faktakoll av media. Stötta mitt arbete via Patreon.