Idag skriver DN:s Maciej Zaremba om den svenska skolan och vilka mekanismer som har lett till den kris vi ser idag: Hur kunde Sverige utarma sin lärarkår? – DN.SE. Han menar att det är samma mekanismer som rådde i fallet Thomas Quick. När en liten klick forskare får stort gehör för sina åsikter, bestraffas snabbt den som vågar ifrågasätta. Så här skriver Zaremba: Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Vidare skriver Zaremba: Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten?

Svårt att bryta rådande teorier

Exakt samma mekanismer styr kostdebatten, skulle jag säga. Den som ifrågasätter det rådande paradigmet är lite tokig. Igår ville Stephan Rössner i DN lägga locket på debatten. Han tycker den är meningslös. Han vet ändå vad som är rätt: äta mindre och motionera mer. Att hundratals människor idag går ner i vikt utan att begränsa antalet kalorier, reflekterar han inte ens över. Rössner vill inte ens debattera på sina kritikers språk. Han tycker att debatten ska ske på engelska i internationella tidskrifter; ett sätt att se till att det förhärskande tänkandet får härska ett tag till.

I förra veckan var jag på läkarnas riksstämma. Där presenterade Livsmedelsverket och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) resultaten från sina senaste kostgenomgångar, de nya näringsrekommendationerna NNR5 respektive rapporten Mat vid Fetma. Livsmedelsverkets Wulf Becker och dietisten Ingrid Larsson berättade som vanligt att vi ska begränsa fettet och äta mjuka fetter. Detta helt utan att ge några vetenskapliga belägg. Läkarna i publiken fick aldrig veta hur de kommit fram till detta. De fick inte ens reda på effektstorlekarna (hur många hjärtinfarkter man kan undvika om man gör detta byte). De fick bara reda på att så här är det. 

Projektledaren för SBU-rapporten Mat vid Fetma, Jonas Lindblom, motiverade däremot sin ståndpunkt och slog fast att det inte finns några studier som visar att strikta lågkolhydratdieter är förknippade med några risker. Dessutom sa han att det vetenskapliga underlaget för att säga att mättat fett kan leda till hjärt-kärlsjukdom måste anses vara bräckligt. Citat: ”stödet för att vissa typer av fett är förenade med hälsorisker är närmast obefintligt”.

Livsmedelsverkets expertgrupper består av personer som tycker likadant

Vad hände efter att han droppade en sådan bomb inför flera hundra läkare? Ingenting. Hans insats marginaliserades effektivt. Moderator Måns Rosén frågade lite sömnigt om vad Wulf Becker hade att säga om detta. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad Becker svarade. Han viftade lite med handen och avfärdade lojt alltihop. Så var den debatten över. Hos Livsmedelsverket råder absolut de mekanismer som Zaremba beskriver. Deras expertgrupp är enbart sammansatt av personer som tycker likadant.

Senare i veckan hoppas jag få tid att skriva ett längre inlägg som innehåller alla de smaskiga detaljerna om varför det skiljer så mycket mellan  SBU och vad Livsmedelsverket. Men idag vill jag ge en uppmaning. Sitt inte tyst om du håller med någon som påstår något som går mot rådande teorier. Våga ställ dig upp och säg din mening du också. Ingen ironi. Ingen bitterhet. Gör det trevligt, men tydligt. Kanske kommer du att förlöjligas. Kanske kommer du att ignoreras. Eller så sår du ett frö till nytänkande. Oavsett hur det går kan du vara lite stoltare över dig själv när du somnar den kvällen.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Okategoriserade, Tankar kring fettdebatten. Stötta mitt arbete via Patreon.