Nu har Jacob Gudiol kommenterat den senaste debatten: Bara du äter lite socker går ”alla” bananas. Han tycker att mitt debattinlägg i Aftonbladet är tunt. Det tycker jag också. Jag fick 1500 tecken inklusive blanksteg att försvara min bok på. Vill han läsa hela min nyanserade syn på socker, finns den i boken. Sist ligger över 400 referenser att bita i.

Gudiol påstår en hel rad saker i sitt inlägg som jag aldrig har skrivit eller sagt. Faktum är att vi är rörande ense i väldigt mycket. Till exempel att motion skyddar mot socker. Att vi i norra Europa klarar socker bättre än övriga delar, är för att vi är otroligt duktiga på att träna. Sverige ligger i topp i Europa.

4 av 20 barn i en klass bör vara försiktig med sockret

Precis som Gudiol menar jag också att socker är värst när man börjar gå upp i vikt. Vad Jacob Gudiol tycks missa är att en femtedel av alla barn bär på övervikt. Det är dessa barns talan jag för. I en klass med 20 barn behöver i genomsnitt fyra stycken vara mycket försiktiga med sockret. Därför måste skolan dra ner på sockret. När det är dags för bullkalas funkar det liksom inte att säga till dessa fyra barn: ni får inte äta för ni bär på för mycket övervikt.

Först hade jag tänkt bemöta Gudiols kritik punkt för punkt. Men jag låter istället en av mina läsare göra det:

Har läst och bockat av problem för problem

”Här kommer en kommentar modell längre från en rörd och tacksam läsare. När jag var liten så åt jag flera smörgåsar med margarin varje dag. Det var mycket helfabrikat hemma, fiskpinnar, fiskbullar, pulversås och korv. Söt yoghurt åt jag tonvis av, liksom godis, glass, sockerdricka, kex, kakor, med mera. Sådant fanns alltid hemma. Jag åt i smyg, skamsen för att jag hade svårt att låta bli.

Nu har jag läst Det sötaste vi har (vilket borde ha varit den här ungen (och alla andra barn!) som växte upp och skrev DEN HÄR kommentaren), och jag har ”bockat av” problem efter problem.

S. 37 om Acanthosis nigricans – check. Till och från sedan 10 års åldern, hela tonåren. Jag trodde det var smuts och tvättade mig mycket mer än vanligt. Jag var rädd och visade mamma, som sa att jag nog var solbränd. I hudveck som aldrig ser solen…

S. 78 om saboterad mättnad, ätandet tills illamåendet tar över – check. En av mina bästa vänner (då när vi var ca 10 år) åt också chips till hon kräktes.

S. 79 om att gå upp i vikt trots att man äter mindre än vännerna – check. Skam och förtvivlan. Flickan i boken är 9 år, det var jag också när jag blev nekad inbjudan till en klasskamrats kalas för att någon ”trodde att jag skulle äta upp hela tårtan”.

S. 93 om tonårsproblem i form av mycket akne – check. Självmordstankar – check (från 12 års ålder för min egen del). Sämre kontakt med kompisar – check. Trivs inte i skolan – check. Inget förhållande – check.  Lägg därtill mobbing och påföljande isolering och sjunkande studieresultat. Så har vi det här med glasögon för närsynthet, vilket sägs orsakas av förstorad glaskropp, på grund av för mycket tillväxthormon, på grund av för mycket socker. (ta hemskt gärna upp det i kommande böcker, Ann) Jag lade redan som barn märke till att övervikt ofta gick hand i hand med närsynthet, och resonerade som en 10-åring, att det måste vara fråga om någon förbannelse eller dubbel otur.

S. 221 om skammen – check. Den förlorade kontrollen, efter ofta bara 1 smakbit, följd av veckors vansinnigt, okontrollerat missburk, och detta redan i unga tonår – check.

Jag är fortfarande överviktig ( ca 8 kg, siffran var proportionellt högre när jag var yngre och kortare) och blev nyligen i 30-årsåldern ”äntligen” diagnostiserad för depression, vilket jag haft (ca 40 olika) symptom på nästan konstant sedan 7-årsåldern.

Det som står i ”Det sötaste vi har” är verklighet

Hade jag kunnat slippa det här om jag fått slippa socker? Det lovar jag er, go´vänner, att INGA barn med de här problemen sedan i vuxen ålder önskar att de hade fått en bulle till, en godis till! Men då, på den tiden (från ca 5 år och uppåt), var det den enda lycka (läs: genväg till psykiskt välmående (läs: knark)) jag hade. Man vet aldrig i förväg vilket barn som kommer att drabbas. Att barnets föräldrar är smala är ingen garanti, det vet jag personligen. Att chansa (genom att ge barn socker) är som att spela rysk roulette med barn – bokstavligt talat.

Ni kritiker. Det som står i Det sötaste vi har är verklighet. Idag är jag bildad och mogen nog att kunna sätta ord på saker och ting på ett helt annat sätt än som 7-åring. Men vem för barnens talan, när de inte själva kan? Det är inte alls säkert att föräldrarna gör det. Mina gjorde det inte. Är jag ett extremt skräckexempel, ensammast i världen? Eller, ännu värre, är jag en del i en stor massa av barn (f.d. barn, d.v.s. ”vuxen”) där tusentals, hundratusentals har liknande problem?

Värdelöst och förstört – på grund av det sabla sockret

Jag står på båda ben, jag kan andas, jag kom in på en bra universitetsutbildning (till slut – men inte tack vare mina gymnasiebetyg), – men i flera avseenden har jag tyckt och tänkt att mitt liv varit onödigt, värdelöst och förstört – och dessa tankar började redan i lågstadiet. Då var jag ensammast i världen. Sådant här kan man som 8-åring inte säga – eller? Jag kunde det inte. Ibland försökte jag, men fick aldrig något stöd. Tänk hur många barn som går i grundskolan idag som har det såhär, de är sannolikt fler nu än på 1980-talet. Tänk på hur många vuxna vi är, som lever med dessa kroppar och hjärnor i dag, kroppar och hjärnor som i någon mån är skadade för livet. PÅ GRUND AV DET SABLA SOCKRET!

Tack Ann. Tack från alla ledsna 7-åringar som jag vill hjälpa och representera, jag är fortfarande en av dem. Du är så bra, och har gjort så bra. Du har satt ord på allt jag visste eller kände på mig redan som förstagluttare (1988), men som jag aldrig hade kunnat formulera själv. Kan vi rädda en enda unge, som vi aldrig ens kommer att träffa, från detta helvete så är det värt besväret. Jag ställer gärna upp som (anonymt) exempel om du behöver ha ett i någon kommande bok! Jag kommer att bidra till fonden också.”

Den senaste veckan har varit ganska slitsam. Men nu känner jag plötsligt att jag klarar många liknande veckor till.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Läsares berättelser, Okategoriserade, Hälsoeffekter av socker. Stötta mitt arbete via Patreon.