Nu har Jacob Gudiol kommenterat den senaste debatten: Bara du äter lite socker går ”alla” bananas. Han tycker att mitt debattinlägg i Aftonbladet är tunt. Det tycker jag också. Jag fick 1500 tecken inklusive blanksteg att försvara min bok på. Vill han läsa hela min nyanserade syn på socker, finns den i boken. Sist ligger över 400 referenser att bita i.
Gudiol påstår en hel rad saker i sitt inlägg som jag aldrig har skrivit eller sagt. Faktum är att vi är rörande ense i väldigt mycket. Till exempel att motion skyddar mot socker. Att vi i norra Europa klarar socker bättre än övriga delar, är för att vi är otroligt duktiga på att träna. Sverige ligger i topp i Europa.
4 av 20 barn i en klass bör vara försiktig med sockret
Precis som Gudiol menar jag också att socker är värst när man börjar gå upp i vikt. Vad Jacob Gudiol tycks missa är att en femtedel av alla barn bär på övervikt. Det är dessa barns talan jag för. I en klass med 20 barn behöver i genomsnitt fyra stycken vara mycket försiktiga med sockret. Därför måste skolan dra ner på sockret. När det är dags för bullkalas funkar det liksom inte att säga till dessa fyra barn: ni får inte äta för ni bär på för mycket övervikt.
Först hade jag tänkt bemöta Gudiols kritik punkt för punkt. Men jag låter istället en av mina läsare göra det:
Har läst och bockat av problem för problem
”Här kommer en kommentar modell längre från en rörd och tacksam läsare. När jag var liten så åt jag flera smörgåsar med margarin varje dag. Det var mycket helfabrikat hemma, fiskpinnar, fiskbullar, pulversås och korv. Söt yoghurt åt jag tonvis av, liksom godis, glass, sockerdricka, kex, kakor, med mera. Sådant fanns alltid hemma. Jag åt i smyg, skamsen för att jag hade svårt att låta bli.
Nu har jag läst Det sötaste vi har (vilket borde ha varit den här ungen (och alla andra barn!) som växte upp och skrev DEN HÄR kommentaren), och jag har ”bockat av” problem efter problem.
S. 37 om Acanthosis nigricans – check. Till och från sedan 10 års åldern, hela tonåren. Jag trodde det var smuts och tvättade mig mycket mer än vanligt. Jag var rädd och visade mamma, som sa att jag nog var solbränd. I hudveck som aldrig ser solen…
S. 78 om saboterad mättnad, ätandet tills illamåendet tar över – check. En av mina bästa vänner (då när vi var ca 10 år) åt också chips till hon kräktes.
S. 79 om att gå upp i vikt trots att man äter mindre än vännerna – check. Skam och förtvivlan. Flickan i boken är 9 år, det var jag också när jag blev nekad inbjudan till en klasskamrats kalas för att någon ”trodde att jag skulle äta upp hela tårtan”.
S. 93 om tonårsproblem i form av mycket akne – check. Självmordstankar – check (från 12 års ålder för min egen del). Sämre kontakt med kompisar – check. Trivs inte i skolan – check. Inget förhållande – check. Lägg därtill mobbing och påföljande isolering och sjunkande studieresultat. Så har vi det här med glasögon för närsynthet, vilket sägs orsakas av förstorad glaskropp, på grund av för mycket tillväxthormon, på grund av för mycket socker. (ta hemskt gärna upp det i kommande böcker, Ann) Jag lade redan som barn märke till att övervikt ofta gick hand i hand med närsynthet, och resonerade som en 10-åring, att det måste vara fråga om någon förbannelse eller dubbel otur.
S. 221 om skammen – check. Den förlorade kontrollen, efter ofta bara 1 smakbit, följd av veckors vansinnigt, okontrollerat missburk, och detta redan i unga tonår – check.
Jag är fortfarande överviktig ( ca 8 kg, siffran var proportionellt högre när jag var yngre och kortare) och blev nyligen i 30-årsåldern ”äntligen” diagnostiserad för depression, vilket jag haft (ca 40 olika) symptom på nästan konstant sedan 7-årsåldern.
Det som står i ”Det sötaste vi har” är verklighet
Hade jag kunnat slippa det här om jag fått slippa socker? Det lovar jag er, go´vänner, att INGA barn med de här problemen sedan i vuxen ålder önskar att de hade fått en bulle till, en godis till! Men då, på den tiden (från ca 5 år och uppåt), var det den enda lycka (läs: genväg till psykiskt välmående (läs: knark)) jag hade. Man vet aldrig i förväg vilket barn som kommer att drabbas. Att barnets föräldrar är smala är ingen garanti, det vet jag personligen. Att chansa (genom att ge barn socker) är som att spela rysk roulette med barn – bokstavligt talat.
Ni kritiker. Det som står i Det sötaste vi har är verklighet. Idag är jag bildad och mogen nog att kunna sätta ord på saker och ting på ett helt annat sätt än som 7-åring. Men vem för barnens talan, när de inte själva kan? Det är inte alls säkert att föräldrarna gör det. Mina gjorde det inte. Är jag ett extremt skräckexempel, ensammast i världen? Eller, ännu värre, är jag en del i en stor massa av barn (f.d. barn, d.v.s. ”vuxen”) där tusentals, hundratusentals har liknande problem?
Värdelöst och förstört – på grund av det sabla sockret
Jag står på båda ben, jag kan andas, jag kom in på en bra universitetsutbildning (till slut – men inte tack vare mina gymnasiebetyg), – men i flera avseenden har jag tyckt och tänkt att mitt liv varit onödigt, värdelöst och förstört – och dessa tankar började redan i lågstadiet. Då var jag ensammast i världen. Sådant här kan man som 8-åring inte säga – eller? Jag kunde det inte. Ibland försökte jag, men fick aldrig något stöd. Tänk hur många barn som går i grundskolan idag som har det såhär, de är sannolikt fler nu än på 1980-talet. Tänk på hur många vuxna vi är, som lever med dessa kroppar och hjärnor i dag, kroppar och hjärnor som i någon mån är skadade för livet. PÅ GRUND AV DET SABLA SOCKRET!
Tack Ann. Tack från alla ledsna 7-åringar som jag vill hjälpa och representera, jag är fortfarande en av dem. Du är så bra, och har gjort så bra. Du har satt ord på allt jag visste eller kände på mig redan som förstagluttare (1988), men som jag aldrig hade kunnat formulera själv. Kan vi rädda en enda unge, som vi aldrig ens kommer att träffa, från detta helvete så är det värt besväret. Jag ställer gärna upp som (anonymt) exempel om du behöver ha ett i någon kommande bok! Jag kommer att bidra till fonden också.”
Den senaste veckan har varit ganska slitsam. Men nu känner jag plötsligt att jag klarar många liknande veckor till.
Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Läsares berättelser, Okategoriserade, Hälsoeffekter av socker. Stötta mitt arbete via Patreon.
Marita ∙ 18 oktober, 2014 kl. 15:57
Åh vad jag känner igen mig av det som skrivs . Tyvärr så har jag inga höga tankars om Jacob efter hans alla inlägg hos kostdoktorn för mig är han ett stort ego och det är vad han går igång på , världen behöver inga sådana oas om han tänker rätt emellanåt .Vi behöver folk som gör skillnad och du är en av dem . Tusen tack Ann .
≪ | ≫ |
Jacob Gudiol ∙ 18 oktober, 2014 kl. 16:14
Du menar nog ”Först hade jag tänkt bemöta Guidols kritik punkt för punkt men sen insåg jag att jag inte kunde så jag klistrar in en anekdot som inte berör det som står i Gudiols inlägg istället och hoppas ingen märker det”
≪ | ≫ |
Jerker ∙ 19 oktober, 2014 kl. 08:08
Jacob Gudiol: Om meningsmotståndaren aldrig är mottaglig för rationell argumentation (vilket du har bevisat genom din aktivitet på bl.a. Kostdoktorn) så får man ta till andra retoriska grepp för att höja debattnivån och inte riskera att dras ner i ett meningslöst skyttegravskrig vilket aldrig leder nånstans.
≪ | ≫ |
Jacob Gudiol ∙ 20 oktober, 2014 kl. 17:53
Specifikt till dig, http://tranastyrka.se/verkligheten-vs-kartan/#comment-44670
Nu kan du fundera på varför det aldrig leder någon vart i LCHF diskussioner 😉
≪ | ≫ |
Andreas ∙ 19 oktober, 2014 kl. 09:01
Jerker:
Snygg rationalisering. Ni är ärligt talat ganska patetiska som inte kan diskutera sakfrågor på ett vettigt sätt.
≪ | ≫ |
Ann Fernholm ∙ 18 oktober, 2014 kl. 16:52
När verkligheten och kartan skiljer sig åt, brukar jag välja att navigera efter verkligheten.
≪ | ≫ |
Jacob Gudiol ∙ 20 oktober, 2014 kl. 17:52
Replik i fall någon är intresserad, http://tranastyrka.se/verkligheten-vs-kartan/
≪ | ≫ |
Walter Levy ∙ 20 oktober, 2014 kl. 20:52
Snälla Ann, ge Jacob en vettig replik. Jag förstår att Du haft extremt mycket att stå i på sistone med tv-framträdanden och en rad debattinlägg. Repliken behöver inte komma snart, bara den kommer någon gång. Du skriver själv att Jacob och Du är ”rörande ense i väldigt mycket”. Just det lilla gränslandet där Ni inte är överens är ju det som är mest spännande för oss som är väl insatta i kostdebatten. Det är liksom där utvecklingen av förståelsen sker.
≪ | ≫ |
Pia ∙ 18 oktober, 2014 kl. 16:20
Fortsätt trots motståndet, åtminstone så länge du orkar. Det är så värdefullt. Efter att ha tittat på debattprogrammet satt jag kvar med en besvikelse över att en del inte förstår att det handlar om att vi fungerar olika, om solidaritet och om att skydda barnen som fungerar dåligt med socker eller som kommer att göra det om de fortsätter med riskbruk. Jag önskar för mina barn att de kan fortsätta vara friska och njuta av LITE socker IBLAND resten av livet i stället för att behöva sluta helt som jag har fått göra. Därför begränsar jag mängden socker i deras liv ungefär på samma nivå som du gör i din familj. Inte på grund av någon sorts fanatism. Tack för allt du gör, framför allt kapitel 13 i nya boken. Öppnade mina ögon ännu mer.
≪ | ≫ |
Susanna ∙ 18 oktober, 2014 kl. 16:42
Bästa läsning på mycket länge, TACK. Den måste jag dela vidare och använda mig utav när jag jobbar med En sockerfri skola. En gripande berättelse som många inom livsmedelsindustrin skulle behöva läsa.
≪ | ≫ |
Ann ∙ 18 oktober, 2014 kl. 16:55
Anekdoter tas som gudsord. Skribenten bemödar sig inte ens att kontrollera stavningen. Jaja. Då vet jag att jag inte behöver köpa boken, om det är på den här nivån den ligger.
≪ | ≫ |
Frida D ∙ 19 oktober, 2014 kl. 15:50
Översättning:
Anekdoter tas som gudsord.
=
En människa reagerar på att barn far illa. Väldigt illa.
Skribenten bemödar sig inte ens att kontrollera stavningen.
=
Tryckfel förekommer helt enkelt aldrig. Böcker korrekturläses nog inte heller.
Då vet jag att jag inte behöver köpa boken,
=
Det är ett fritt land, ja.
om det är på den här nivån den ligger.
=
Ja, Det sötaste vi har är en bok som ligger på den här nivån där en människa kan bry sig om en annan. Alla människor ligger inte på den nivån, nej.
≪ | ≫ |
Karin Westlund ∙ 18 oktober, 2014 kl. 17:04
Förstår inte hur man kan kritisera en bok som man inte ens läst!?? Hmm kan det vara så att en viss herre precis givit ut en bok och vill ha lite ”gratisreklam”?
≪ | ≫ |
Frida D ∙ 18 oktober, 2014 kl. 17:09
Jacob Gudiol,
Efter att ha läst ditt inlägg i frågan så är jag av uppfattningen av att vi jobbar mot olika håll. Du tycks vara mest inne på att hårdgranska vetenskapliga studier (vilket behövs göras), och vissa andra jobbar närmare verkligheten, närmare levande personer, med vardagliga problem, det som kallas just anekdoter. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt mer och jobba mot ett gemensamt mål; att barn och vuxna slipper må dåligt.
Ibland har jag varit inne på din blogg och läst, men när du lagt upp ett påstående så har du inte sällan länkat till ett flertal studier, hellre än att ge en summering eller förklaring av vad saken gäller, som en del andra bloggare gör. Fine by me, ha vilket upplägg på din blogg du vill – men informationen som du vill få ut (?) blir inte lika lättillgänglig för en lekman/icke-akademiker, som på t ex ettsötareblod.se eller på kostdoktorn.se. Det är inte alla som orkar eller klarar av att läsa och fullt förstå en (eller 20) vetenskaplig studie. Jag har själv ”studerat studiet av studier” i flera kurser på universitetet (kunskap om vetenskapliga metoder ingår både i sociologi, psykologi och kriminologi), ändå tycker jag att det är svårt – särskilt när det är fråga om fackspråk på engelska, och i synnerhet studier i ett ämne jag inte studerat på universitetsnivå (medicin, eller vadsom).
Det enda som i slutändan spelar någon roll är hur vi och våra barn mår. I det arbetet så tycker jag att det finns mer eller mindre viktiga saker/problem att anmärka på, det är upp till var och en. Man gör det man är bra på, eller tycker är viktigt.
Bottom line här: Att du ger Ann konstruktiv kritik gör på sikt att hon blir ännu smartare och vässar sina argument till att bli ännu bättre. Men att dividera om olika studiers relevans, reliabilitet eller validitet gör inte att våra ”anekdoter” får det bättre inom en snar framtid. Det finns mer angelägna saker att arbeta med i den frågan. Men gör du det du gillar och är bra på och är engagerad i. Men det är Ann som gör verklig skillnad, och det är henne jag tackar.
≪ | ≫ |
Jonathan ∙ 18 oktober, 2014 kl. 22:27
Frida, det borde ligga i allas intresse, oavsett om du är akademiker eller inte, att den information du tar del av har vetenskapligt stöd. Bygger vi inte våra uttalanden på information som faktiskt har prövats kan vi bara spekulera. Det här blir extra känsligt när du är i en position där folk faktiskt lyssnar på dig och följer dina råd.
Dessutom förstår jag inte vad det är Ann gör som är bra? Det är ingenting hon säger som inte redan sagts av andra förutom att hon målar upp det i onödigt absoluta termer.
≪ | ≫ |
Frida D ∙ 19 oktober, 2014 kl. 10:18
Jag håller med dig om allt i första stycket.
I övrigt behöver information upprepas tills den befästs.
Ann har skrivit en ny bok, med ett visst innehåll och inriktning, och hon håller debatten vid liv. Människor får sig en tankeställare. Många, inklusive mig själv, kan behöva höra vissa saker flera gånger, från olika källor, innan man blir övertygad. Det räcker inte att en person säger ”socker är dåligt” en gång.
≪ | ≫ |
Bo Tox ∙ 18 oktober, 2014 kl. 17:11
Jag ska inte kommentera specifikt just den här pågående debatten. Jag har istället en fråga.
Hur många branscher i näringsliv och i offentlig verksamhet kommer att drabbas/påverkas om socker kommer i sånt vanrykte att vanligt folk helt enkelt slutar köpa de produkter som innehåller höga halter snabba kolhydrater?
Jag förväntar mej inte att det finns någon tabell där svar med lätthet kan inhämtas. Det nästbästa skulle då vara lite tips hur man letar adekvat information att sammanställa.
Varför? Jo, det har ju med min egen plånbok – och sannolikt många andras – att göra ur ett flertal aspekter.
Vad gör vi om 95% av all tandvårdspersonal blir friställda om inga patienter med karies längre finns?
Och vad gör alla fitness-institut om folk klarar sej med enbart vardagsmotion och inte behöver långa gym-pass? Och hur går det då för alla sportswear-kedjor och den ständigt växande redskapsfloran?
Och kanske framförallt, vad ska läkemedelstillverkarna hitta för nya nischer om mediciner för sockersjuka och för följdsjukdomar som hjärtbesvär och blodfettsänkare inte längre behövs?
Ja, jag kan tänka mej börja fnula fram en fortsatt listning av branscher som skulle hamna i ett paradigmskifte om folkhälsan drastiskt förbättrades. Och hur det då skulle gå med pensionerna och om kanske geriatrisk specialkompetens dessutom inte bara blev lönsam utan att deras patientgrupp skulle utökas å det grövsta…
Nämnde jag att ja börjat prenumerera på Kostfondens nyhetsbrev. Att den här debatten nog också gör så att jag donerar ett belopp vars storlek sannolikt kommer att växa när jag också kan göra som Amerikanerna brukar säja: Follow the Money!
≪ | ≫ |
maja ∙ 20 oktober, 2014 kl. 07:46
Nu är det ju inte så att alla tränar för viktminskning, utan det finns väldigt många i dagens samhälle som tycker det är kul att träna, som gör det för att det är deras fritidsintresse.
visst många gör det säkert för att hålla kroppen i schack och för att skynda på förbränningen.
Men många tränar ju för styrka och kondition, för att dopaminets skulle, för lyckohormonet, för att man älskar att träna =) och för att man älskar att se hur kroppen förändras, att den blir starkare och man kan fylla ut kläderna man har med muskler.
that’s why I do it och jag kommer aldrig sluta träna på gym, för det är där jag trivs bäst!
≪ | ≫ |
Frida D ∙ 18 oktober, 2014 kl. 17:35
Jag förlorade jobbet 2009, liksom ganska många andra, jorden runt. Jag anpassade mig och bytte till en lukrativ bransch. Det finns många unga som är arbetslösa redan idag. Jag tror att situationen skulle kunna förbättras mycket med bättre skola, bättre möjligheter till vidareutbildning, och närmare koppling till verkligheten (vilket redan nämnts här idag…). Man kan helt enkelt inte ta för givet att få ett jobb vid 18 år, utan utbildning. Även med utbildning kan man behöva vara beredd på omskolning.
Efterfrågan på bättre mat lär ju öka…
≪ | ≫ |
Andreas ∙ 18 oktober, 2014 kl. 18:22
Du klarar inte ens av att stava hans namn korrekt..
≪ | ≫ |
Bjørn Larsen ∙ 19 oktober, 2014 kl. 06:23
Det gjelder oss alle!
Problemet er jo mye større enn at:”4 av 20 barn i en klass bör vara försiktig med sockret” Hva med de andre 16 barn? De blir også syke og overvektige, kanskje ikke som barn, men de har startet som barn med et kosthold som ødelegger helsen på lengre sikt. Ikke alle blir fete men noen blir det etter fyllte 30 år. Noen blir diabetikere og hjertesyke, atter andre får kreft og autoimmune sykdommer som voksne. Så etter min mening gjelder det alle 20 barna! Sukkeret skader alle, noen tidlig, andre litt senere i livet.
≪ | ≫ |
Lovisa ∙ 19 oktober, 2014 kl. 07:50
Ann, du gör ett fantastiskt jobb!
≪ | ≫ |
dufva ∙ 19 oktober, 2014 kl. 07:57
Gudiols kritik kan du ta lätt på eftersom han själv har extremt svårt att hantera respons han får på sin egen sajt
Han trycker gärna till skribenter (ofta Lchf:are) som vill kommentera någon artikel men publicerar aldrig svar på angrepp han själv gör
Guddi agerar som en treåring i sandlådan som kastar sand med spaden och sedan springer iväg för att slippa ta del av responsen
≪ | ≫ |
Bo Tox ∙ 19 oktober, 2014 kl. 10:51
Intressant att debatt skapas. Sen kan man väl ifrågasätta vem eller vilken grupp av människor uppvisandet av referenser egentligen når. Den svenska tesen ”att prata med bönder på bönders vis och de lärde på latin” ska kanske sammaföras med det numera evigt återkommande Hemingwaycitatet om framgång i hur man når läsarna: ”Don’t tell’em, show’em”.
På gott och ont, är det nog fortsatt så att lättillgänglig litteratur oxå når de flesta läsarna. Gällande även icke så lätt innehåll. De flesta skriftställare förbättrar sej ständigt genom att efterlikna den flertusenåriga berättartekniken mun-till-öra. Och standup-komiken röner framgångar inte sällan på sätt att den ändrar förutsättningarna för grundmurad vetenskap att nå massorna. Och i ett demokratiskt klimat blir det till slut den som når den stora massan, ”bönderna”, som kommer att nå framgång.
Ett bra exempel är nog historikern Alf Henriksson som lyckades popularisera konsumtionen av fornhistoriska kunskaper, inte genom att enbart översätta forngrekiskan utan att även anpassa språket till Alf Henrikssons samtids läsare.
Ann Fernholm är nog vare sej Karlfeldt, Hemingway eller Henriksson men håller referenserna till referenssamlingen. För oss som är intresserade att läsa eller möjligen utröna om hon fibbar oss. Där Gud iols texter känns lika intressanta som IKEAs tecknade hopplocksanvisningar över Billyhyllan eller den tekniska manualen till min senaste Espressomaskin. IKEA-manualen likt hyllan går förr eller senare till någon förbränningsugn för utverkande av fjärrvärme och Espressomaskinen har sin livscykel för att förr eller senare hamna på nån återvinningsstation för elektriska sopor.
Men efter att ha fått sockersjukan – jag kallar den så eftersom det svenska namnet bättre beskriver upphovet – tre infarkter med två stentar och senast en bypass, börjar jag inse att livskvalitet inte ska ligga i händerna på medicinindustrierna. Eller för all del i händerna på livsmedelsindustrin.
Hellre då äta bönders mat på bönders vis. Och hellre slippa medicinering.
Och plötsligt är det väldigt talande när fettskrämmarna tystas med inuiternas oomtvistade överlevnad, att man i Egypten lyckats bygga pyramider utan att äta mat med raffinerat socker, kombinerat med det faktum att oerhört många fler generationer människor och primater lyckats överleva utan tillsatser och fabriks-”förädlad” mat än de genenrationer som blivit allt sjukare under det senaste seklet.
Kanske inte Ann Fernholm har rätt. Kanske hon inte får Nobelpriset. Men efter att i tre veckor ha levt fisfritt med Katrin Zytomierskas NCHF-diet (utmärkt och entusiasmerande berättare), konsumerat Professorn vid Karolinska, Martin Ingvars Hjärnkolls-böcker, Hormonbibeln, och otaliga kostböcker börjar min 63-åriga kropp kännas bara hälften så gammal. Trots att jag idrottat på min tids Elit-nivå i två idrotter och hunnit skaffat mej lite skavanker, är det enda som finns kvar lite nya nötningsskador. Och dom nötningsskadorna har jag fått eftersom jag återhämtat mej och är tillbaka på träningsnivåer som en gång kändes så höga och slitsamma att jag beslutade mej för att lägga av med idrottandet.
Men belastningen minskar ju fortlöpande i takt med att det metabola syndromet återgår till sexpack utan öl.
Och det är ju inte lätt det där med ”skyddsräcken” mot allting. Det får ju dessvärre kunskaper om farliga situationer att inte sällan negativt nivåförändras. Skydden gör oss sturskare och kan ibland få oss att tro oss osårbara. Men är inte ibland alternativen ännu sämre? Skickar vi ut folk på broar eller balkonger om skyddsräcken sakians eller är otillräckliga.
Komiern Seinfeldt avslutade en gång ett program med ett ståupp-inlägg som ibland kan väckia till eftertanke (ungefär):
— Tänk att en del av oss människor är så korkade att vi oupphörligen slår oss i huvudet och blir skadade. Det kan gälla skåpluckor i hemmet eller en vurpa med motorcykeln.
Men är det inte ännu mer korkat när vi då bestämmer oss för hjälmtvång?
För om vi nu lyckas tvinga alla människor att bära hjälm, så innebär ju det att alla de som är så korkade att de oupphörligen slår i huvudet, även de människorna att i framtiden överleva och kunna föra sina korkade gener vidare?
—
Kanske vi borde avvakta med aktioner – som höjda sockerskatter – tills åtminstone sockerförespråkarna dött i följdsjukdomarna?
≪ | ≫ |
Frida D ∙ 19 oktober, 2014 kl. 14:26
Utbildning är bättre än skatt, anser jag (iofs skulle en hypotetisk statlig allmänbildningskampanj om socker kosta pengar, som skulle kunna finansieras fiskalt…). Jag tror att kunskap kan stävja missbruk/okynnesätande/urspårat fredagsmys (olika beteenden i olika familjer, såklart) på ett bättre och för alla mer givande sätt än ett prispålägg, eller t ex ett förbud som allmänheten inte riktigt förstår hur det är befogat. Jag är alltså spontant emot någon extra sockerskatt, men jättemycket för en intensiv debatt och bättre sätt att informera den lilla vanliga människan.
≪ | ≫ |
Märta ∙ 19 oktober, 2014 kl. 14:21
Ann, det du gör är beundransvärt! Jag har läst båda dina böcker med stor behållning! Försök att inte låta dig nedslås av det motstånd du nu möter. Det är känsligt att gå mot sockerströmmen. Det kostar. Men du har många med dig som är glada för det jobb du gör! Nu är det lite lättare att dra ner på sockret och stå emot ”sockernormen”, nu finns det bra referenser. Tack!
≪ | ≫ |
Åsa ∙ 19 oktober, 2014 kl. 18:09
Jag tycker du gör ett fantastiskt jobb, Ann. Jag tycker inte man ska införa sockerskatt för det öppnar bara portarna på vid gavel för glukos-fruktossirap, invertsocker, koncentrerad fruktjuice och alla de andra avarterna och då hamnar vi verkligen ur askan i elden. Kan det inte vara bättre att ta bort momsen på livsmedel som är ekologiska och rättvisemärkta? Då får fler hushåll råd att laga vettig mat från grunden. Bonus blir att man fokuserar på det som är bra istället för att bara klanka på det dåliga.
≪ | ≫ |
maja ∙ 20 oktober, 2014 kl. 07:28
Tycker det är konstigt allt som skrivs om att man firar födelsedagar i skolan med bullar och fika. När jag gick i skolan 1990-1999 så firades de som fyllde år med att man sjöng ”ja må de leva”. Inget mer.
Firandet av födelsedagen fick skötas på hemmaplan med familjen istället.
Det fanns inga godisautomater i låg och mellanstadiet, vi var i princip ute och lekte varje rast, vi var tvungna att vara ute och fick inte vara inne förutom när det ösregnade.
Jag åt inget godis förrän jag fick börja välja själv vad jag skulle lägga pengar på, så det var en uppväxt fram till skolåldern utan godis och läsk (läsk gjorde intåget i mitt liv kanske i trean-fyran, då vi köpte en back läsk som räckte en vecka på fem personer.)
Saft, sylt, bullar, kakor och tårta har iofs alltid funnits.
Men mest förvånad är jag som sagt av firandet av födelsedagar i skolan, varför inte bara sjunga, varför måste det firas med bullar och saft mm.
Låt det ske på kalas istället.
Och på kalasen jag gick på var det mer fokus på vad man skulle göra, de aktiviteter som man skulle hitta på än vad man skulle äta.
Fel fokus tycker jag idag.
≪ | ≫ |
Walter Levy ∙ 20 oktober, 2014 kl. 08:32
Återigen målas Gudiol upp som en ”ond” motståndare till Eenfeldt, Fernholm med flera. Men varför? Gudiol, Eenfeldt och Fernholm är ju till 99% överens. De är överens om vad som är bra mat. De är överens om att skräpmat bidrar till välfärdssjukdomar. De är överens om att träning i viss mån kan skydda mot dålig kost. De är t.o.m. överens om att LCHF är en bra kosthållning. De är överens om att industrin inte kommer att lösa folkhälsoproblemen. Låt debatten frodas och sluta vara så rädda för småkonflikter bland likasinnade.
≪ | ≫ |
Verkligheten vs Kartan ∙ 20 oktober, 2014 kl. 14:40
[…] Fernholm skrev sen en ”replik” på sin hemsida, Går vi verkligen bananas för lite socker? Lite socker?. Jag skriver ”replik” och inte bara replik för även om hon nämner min artikel i […]
≪ | ≫ |
John ∙ 21 oktober, 2014 kl. 18:57
Det tråkiga med LCHF rörelsen är att det förenklar ett helt område till en ända punkt – socker.
De är så inriktade på just socker att de tappar fokus på många orsaker som bidrar till detta.
Det intressanta med anekdoten som en ”läsare” skrev var ju att personen verkade i princip äta skräpmat till största delen, och socker. Hur kommer det sig att i slutändan handlar det bara om socker? Varför spelar det ingen roll att halvfabrikat innehåller hur mkt tillsatser, smakämnen och utfyllnad som helst, och har väldigt väldigt dåligt nåringsinnehåll.
Sedan tycker jag att det är viktigt att särskilja socker från, frukt, socker som vitt socker, och blodsocker. Man kan inte bara använda termen hur som helst och säga att man ”skyddar sig från socker genom träning”. Nej, man förbättrar glukosupptag genom träning. Glukos är vad som är blodsocker. Vet du vad som innehåller mest glukos? Det är inte vitt socker, det är stärkelse.
≪ | ≫ |
Ann Fernholm ∙ 21 oktober, 2014 kl. 19:46
Man skyddar sig även mot fettbildning i levern av fruktos genom träning. Det finns alltså två effekter. Tömmer du glykogendepåer kommer det finnas mer plats att omvandla fruktos till glukos. Klarar kroppen inte att ta hand om alla fruktos (vid ett energiöverskott) uppkommer exakt samma blodfettrubbning som vid typ 2-diabetes och metabolt syndrom eftersom levern börjar bilda mycket fett.
Läser du mina böcker kan du se att jag skiljer väldigt noga mellan olika sockerarter o var de kommer från.
Tycker det är många inom LCHF-rörelsen som snackar tillsatser. Men tar du bort sockret får du bort en stor mängd näringsfattiga livsmedel som innehåller tillsatser. Det går liksom hand i hand.
≪ | ≫ |
AnnFernholm ∙ 31 oktober, 2014 kl. 08:44
De är gjorda genom att man ser till att personer håller vikten och man byter ut kalori för kalori. Så lever vi inte. Hur ofta tänker du att du ska byta ut en del av spagettin mot godis när du äter? Det jag är noga med att skriva i boken är att socker är farligt när vi äter det i ”överskott.” Det är en av de saker Gudiol inte verkar tänka på.
Eftersom godis mättar dåligt och eftersom vi äter så otroligt mycket, kommer vi överkonsumera och då sätter fettbildningen i levern i gång. Detta är en orsak till varför motion är en skyddsfaktor.
≪ | ≫ |
Walter Levy ∙ 13 november, 2014 kl. 10:35
Jag noterar att flera kommentarer är borttagna, bla från mig samt Gudiol. Har jag brutit mot något i kommentarspolicyn? Väldigt konstigt tycker jag.
≪ | ≫ |
AnnFernholm ∙ 13 november, 2014 kl. 11:51
NÄ, jag har inte tagit bort några kommentarer. Däremot fixade personen som hjälper mig med bloggen att lägga in Disqus igen som av någon anledning slutat fungera. Undrar om något kan ha försvunnit då? Det är i alla fall ingen medveten rensning.
≪ | ≫ |
AnnFernholm ∙ 13 november, 2014 kl. 22:38
Jag kommer nog dessvärre inte kunna få tillbaka något. Är inte så haj på sånt här…
≪ | ≫ |
Walter Levy ∙ 14 november, 2014 kl. 13:21
Jag ser att ALLA kommentarer på hela bloggen som är äldre än ett par veckor helt enkelt har gått förlorade. Väldigt tråkigt kan jag tycka eftersom dessa ofta tillför en hel del till inläggen.
Men låt mig då än en gång be Dig att ge ett sakligt svar till Jacob. Svaret ovan med en anekdot uppfattar i alla fall jag som undvikande och under Din värdighet. Det skapar polarisering istället för klarhet i kampen för en bättre kosthållning, som Ni ju båda står för.
≪ | ≫ |
AnnFernholm ∙ 14 november, 2014 kl. 13:39
Eftersom Jacob är ute efter polarisering och han i många stycken påstår saker som jag aldrig skrivit och dessutom för ett otroligt förvirrat resonemang, ser jag det som ett heltidsjobb att bemöta honom. Jag har helt enkelt inte den tiden. Mina slutsatser finns i min bok ”Det sötaste vi har”.
≪ | ≫ |
Jacob Gudiol ∙ 15 november, 2014 kl. 07:59
Jag har läst din bok Ann. Jag har också bett dig flera gånger om berätta vad det är som jag påstår att du sagt som inte stämmer. Du har valt att, precis som ovan, helt ducka frågan. Så det är fullständigt uppenbart att du undviker det hela, https://twitter.com/AnnFernholm/status/523743709213786112
Här är min replik på ”svaret” här ovanför som inte på något sätt bemöter någonting för den som är intresserad av det, tranastyrka.se/verkligheten-vs-kartan/
≪ | ≫ |
AnnFernholm ∙ 16 november, 2014 kl. 11:00
Det finns en bok att läsa för alla som vill. Duckar knappast för debatten.
≪ | ≫ |
Walter Levy ∙ 19 november, 2014 kl. 10:18
”Först hade jag tänkt bemöta Gudiols kritik punkt för punkt. Men…” (från inlägget ovan)
samt
”Jag har helt enkelt inte den tiden.” (från kommentar ovan)
är två tydliga exempel på att Du duckar för en saklig debatt med Gudiol. Det var bara det jag menade. I övrigt duckar Du verkligen inte för debatten utan är en av alla förebilder som faktiskt gör skillnad för folkhälsan. Tillsammans med Jacob då…
≪ | ≫ |