Australien står i lågor. Det beror till stor del på en extrem torka och värme, men det är inte hela bilden. Det buskiga landskap som nu brinner är också ett resultat koloniseringen och att den kunskap som Australiens urfolk har haft om hur landets marker bör brukas har förringats. 

I våra skolböcker har personer som lever som jägare och samlare framställts som en enkla stenåldersmänniskor, som jagar sitt byte med spjut och samlar lite nötter i naturen. Under min månadslånga resa här i Australien har jag insett att den bilden är ofullständig och felaktig.

Dels har jag träffat personer från Yolngufolket (det kommer jag att återkomma till), dels har jag läst boken The Dark Emu av Bruce Pascoe, som har fått mycket uppmärksamhet här i Australien. Den handlar om hur europeiska kolonisatörer konsekvent har nedvärderat de inhemska folkens förmåga att bruka jordarna och utveckla tekniska lösningar för att öka avkastningen från naturen.

Ett mer avancerat samhälle än vad vi förstått

Bruce Pascoe utgår från dagböcker och texter från de första nybyggarna i Australien, som vittnar om långsträckta odlingsmarker, höstackar och lager med säd från inhemska grässlag. Nybyggarna beskriver byar med hus, fällor för fiske, fält med jams och bevattningssystem.

De framställer också landskapet som öppet och frodigt, nästan som hemma i Storbritannien. Men när de på ett brutalt vis tar över markerna och börjar bruka dem med europeiska metoder förstörs de på några år. Kolonisatörerna odlar vete, och släpper ut får och nötkreatur på de stora vidderna. Djuren trampar och betar ner marken, som snabbt tappar sin bördighet.

Dessutom bildas det buskiga landskap som bidrar till att södra Australien i dag står i lågor. Australiens urfolk har tidigare använt årliga bränder för att tämja naturen. Halvvägs in i torrperioden, när gräset fortfarande är grönt, släpper de lös elden. Den bränner bort torra buskar som växer under träden, men blir aldrig så varm att den når trädkronorna.

Den bild som Pascoe ger i boken, bekräftades när jag var uppe i Darwin. Där bränner man fortfarande markerna årligen, som du ser på de svarta trädstammarna i bilden ovan.

Elden gav plats åt gräset att växa

I den öppna eukalyptusskog som elden skapar, frodas gräset. Det gav mat åt kängurus, vallabyer, emuer, goannas och andra ätbara djur som vandrade fritt genom skogen. När djuren hade ätit sig feta, jagade man dem.

Enligt Pascoe är en orsak till varför man slutade elda bort buskarna i södra Australien att man satte upp kilometervis med stängsel kring sina marker. Dessa tål inte eld. Det har lett till att skogarna har vuxit igen, vilket tillsammans med torkan och den ovanliga hettan bidrar till dagens förödande eldsvådor.

Ville rättfärdiga sina övergrepp

Australiens urfolk är ett av de äldsta folken på jorden. Så klart utvecklade de smarta metoder för att lättare kunna få mat. Men de tecken som har funnits på ett mer systematiskt brukande av markerna har historiker och arkeologer på olika vis bortförklarat. Pascoe driver tesen att man har velat rättfärdiga koloniseringen av Australien. Om aboriginska personer bara var primitiva jägare, skulle man ha mer rätt att ta marken i besittning än om de delvis var bofasta och redan hade börjat odla den.

Boken ger många tankeställare om hur vår imperialistiska europeiska kultur fungerar. Läs The Dark Emu, tycker jag. Den är grymt bra!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Stötta mitt arbete via Patreon. Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.