Genom att studera historien kan vi lära en del. Stig Nohrlander, aktiv inom pensionärsföreningen SPF Jarlabnake i Täby, har skickat en utdrag ur sin farfars konversationslexikon, Folkets bok N- Ö från 1906. Under rubriken ”sockersjuka, diabetes mellitus” står att läsa:

”Ett olämpligt lefnadssätt bär också ofta skulden till sjukdomen, i synnerhet om dieten medför ett öfverdrifvet förtärande af stärkelse och socker i förening med ett stillasittande lefnadssätt. Häraf anses det ock komma sig, att sockersjukan ofta drabbar personer i goda förmögenhetsvillkor än de fattigare klasserna, ehuru äfven bland dem mången stackare, som icke ens i drömmen haft en aning om ett festligt mål, angripes av sjukdomen.”

Vidare står det om kosten:
”Obetingadt tillåtna födoämnen äro 1:o alla köttsorter, skinka, rökt kött, tunga, fisk, kräftor, ägg, kaviar, sur mjölk, ost, smör, späck; vidare färska grönsaker, salad, spenat, gurkor; 2:o i måttlig mängd tillåtna födoämnen äro bröd, mjölk, frukt, ris, morötter, sparris, rättika, blomkål, samt lättare ölsorter och på socker fattiga viner, såsom bordeauxvinerna. Om möjligt måste följande födoämnen alldeles undvikas: söta anrättningar, bakelser och tårtor, honing, potatis, gröt, sago, skidfrukter, såsom ärter och bönor, söta frukter, söta viner, likörer m. m. dyl. Svårast faller det sig för den sjuke att undvara brödet, däremot kan fett i form af smör, grädde o. s. v. icke blott medgifvas, utan gör hos magra diabetiker till och med nytta.”

Notera att dåtidens läkare inte kunde ge sina patienter blodsockersänkande läkemedel. Insulin kom först 1922.

Diabetes drabbar numera allt oftare fattiga

En intressant sak med texten är att man skriver att sockersjukan oftare drabbar personer i ”goda förmögenhetsvillkor”. Detta är alltså 1906. Sockerpriserna var då på väg ner, men det var fortfarande en överklassgrej att äta mycket socker. Vår sockerkonsumtion ökade tio gånger från slutet av 1800-talet fram till 1930-talet.

Numera är socker så billigt att alla har tillgång till det. Konsumtionen ökar globalt. Fetma drabbar också allt oftare personer som lever i fattigdom. Jag hörde nyligen ett reportage på radion där reportern tyckte att det ju var ett gott tecken. Han menade det visade att fattiga inte längre lider brist på mat och näring. Det är en fördom. Att en person bär på övervikt, betyder inte att hon eller han har fått i sig nog med vitaminer och antioxidanter. Fettet på kroppen visar bara på en störd ämnesomsättning till störst del orsakad av socker. Nog är det bra att folk inte hungrar ihjäl. Men att fetma och diabetes nu drabbar personer som lever i fattigdom är sannerligen ett dåligt tecken.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Okategoriserade, Hälsoeffekter av socker, Tankar kring fettdebatten. Stötta mitt arbete via Patreon.