Idag har Läkartidningen en artikel om hur fetma under graviditeten ökar risken för missfall, missbildningar och komplikationer under förlossningen: Fetma under graviditet ökar risken för både kvinna och barn. En kort sammanfattning: det är (minst sagt) bra om mamman har en normal vikt under sin graviditet.
Artikeln fick mig att tänka på mina egna graviditeter. Under den första var jag enormt hungrig. Jag vikarierade på Dagens Nyheter och ville prestera bra, samtidigt som jag var trött. Skulle jag orka jobba kunde jag inte samtidigt slåss mot hungern. Så jag åt det jag behövde. Resultat: en enorm viktuppgång.
När min dotter föddes blev jag smått chockad när en stor del av magen var kvar efter förlossningen. Det kändes tungt. Hur skulle jag orka banta mitt i bebisdimman? Jag hade bantat tillräckligt många gånger för att inse hur förbenat jobbigt det var. Dessvärre verkade inte heller amningen leda till någon viktnedgång för mig. Min dotter var liksom ingen storätare.
En GI-kost blev min räddning
Ibland kan jag undra vad som skulle ha hänt om inte en annan förälder i min ”mammagrupp” hade börjat prata om att hon hade testat en GI-kost. På långsamma kolhydrater, och utan kaloriräkning, hade hon gått ner i vikt. Helt otroligt tänkte jag. Det måste jag pröva.
Det fungerade. Jag gick ner ganska många kilon, vilket var tur eftersom jag snabbt blev gravid igen. Under min andra graviditet åt jag en GI-kost och hungern var inte alls lika besvärlig. Vikten höll sig konstant.
När jag var ute och sprang på min 46-årsdag tänkte jag på allt detta. Benen kändes lätta. Jag flög fram längs med Årstaviken här i Stockholm. Solen glittrade i vattnet. Tänk om jag – precis som min mamma – hade trott att lightprodukter och kaloriräkning var enda lösningen på mina viktproblem? Tänk om jag hade fortsatt med den där eviga bantningen? Hur skulle mitt liv ha sett ut då? Skulle jag ens ha orkat springa?
Jag är så evinnerligt tacksam för att GI-kosten och lågkolhydratkosten slog igenom under min livstid. Efter att ha läst artikeln Läkartidningen inser jag att att kost under graviditeten måste upp på Kostfondens långa ”att-göra-lista.” Trötta blivande mammor behöver bättre hjälp att hålla normal vikt under graviditeten.
Vill du läsa fler liknande inlägg? Titta i kategorin Okategoriserade, Tankar kring fettdebatten. Stötta mitt arbete via Patreon.
40-talist ∙ 24 november, 2015 kl. 17:16
Min egen erfarenhet av graviditet är från 63 kg upp till 84 kg. Efter ett år hade jag gått ner 10 kg till ca 74 kg och där har jag mestadels varit i ca 30 år. Mitt barn vägde 3,5 kg vid födseln i rättan tid.
Varken kaloriräkning, lågfett, högfett eller något annat existerade i mitt hushåll. Jag åt väl som folk gör mest inkl kaffebröd och mackor. Med LCHF är mitt bästa viktresultat 69 kg. I mesta laget dock, borde väl hamna på ca 65 kg. Alltså, borde jag ta väck ca 5-8 kg i dagsläget.
≪ | ≫ |
Anette Nyberg ∙ 24 november, 2015 kl. 19:21
Ja! Jag är barnmorska och det står högt på min önskelista också! Inom mödravården är det sorgligt nog Livsmedelsverket som styr.. Tänk om vi fick hjälpa tjocka mammor med låghydratskost, tänk hur många komplikationer vi skulle slippa och hur mycket bättre dessa kvinnor skulle må.
Hälsningar Anette!
≪ | ≫ |
40-talist ∙ 25 november, 2015 kl. 09:57
Inte bara lågkolhydrat det måste till fett som ersättare.
≪ | ≫ |
Ewa ∙ 25 november, 2015 kl. 06:43
Jaaa!!! Upp på kostfondens lista. Själv har jag inte haft problem med någon ifrågasättande BM men det verkar man ju nästan vara ensam om. (och jag hr låtit bli att nämna det när jag pratat med annan BM än min egen)
≪ | ≫ |