Utmärkt debattartikel Ann, bra jobbat!

Det måste gå in snart! Varför, varför, varför, varför ska alla försvara sockrets härlighet? Jag förstår inte. Det måste snart ha framgått för alla hur farligt det är med socker? Jag har inte sett Debatt ännu, men av kommentarerna att döma så blir man kallad fundamentalist om man inte vill ge sitt barn socker? Ja, herregud. Jag tar mig för pannan.

Artikeln på Opinion var jättebra!

Tack Ann för att du var med i programmet, du är såå saklig och rak Kyrkans barntimmeledare borde skämmas.

Härligt Ann! Heja dig. Det är så bra! Och spännande, jag blir nästan utmattad av att försöka följa detta samtidigt som jag ska sköta jobb och rodda runt familj med tre barn. Tur att jag äter så bra mat och inte massa socker. Då hade det aldrig gått

På den korta tid ni fick på er, mycket bra sagt! Trist att Ebola och Sockrets skada debatteras i samma program!
Jag är förskollärare och ser dagligen matens betydelse för barnen. Alla barn reagerar olika men det finns en gemensam nämnare t.ex vad frukosten består av, ju sötare frukost desto rörligare och högljuddare grupp! Vi på avdelningarna kan inte påverka kosten ngt nämnvärt!
Vi har kostråd med köket, där sitter bl. a. jag med, har suttit i ca 4 år, nu är jag inte välkommen längre för de tycker inte om att jag ifrågasätter vår kost.
Mina ifrågasättande kan se ut så här; Vad betyder det att minska på socker?
Var dag har vi vitt, sött bröd med massor av socker! Vi har corn flakes med massor av socker! Massor av pasta, potatis men mycket lite av grönsaker! vi har ketchup! o. s. v
Vi har tagit bort söt yoghurt, glass som vi kanske hade högst 1g/månad, vi har tagit bort läsk som vi hade 3g/år och 2 barn delade på 33cl, detta tillhörde 3 traditionsmiddagar; påsk, midsommar och julmaten!
Jag ser en fruktansvärd obalans!
Jag vill ha en diskussion om vad är socker och köket vet inte och inte deras ledning heller! De förlitar sig på Livsmedelsverket!

Din medverkan i Debatt var upplyftande och bra. Synd att ni inte fick än mer tid att informera om detta viktiga ämne. Må fint! 🙂

Här kommer en kommentar modell längre från en rörd och tacksam läsare.

När jag var liten så åt jag flera smörgåsar med margarin varje dag. Det var mycket helfabrikat hemma, fiskpinnar, fiskbullar, pulversås och korv. Söt yoghurt åt jag tonvis av, liksom godis, glass, sockerdricka, kex, kakor, med mera. Sådant fanns alltid hemma. Jag åt i smyg, skamsen för att jag hade svårt att låta bli.

Nu har jag läst Det sötaste vi har (vilket borde ha varit den här ungen (och alla andra barn!) som växte upp och skrev DEN HÄR kommentaren), och jag har ”bockat av” problem efter problem.

S. 37 om Acanthosis nigricans – check. Till och från sedan 10 års åldern, hela tonåren. Jag trodde det var smuts och tvättade mig mycket mer än vanligt. Jag var rädd och visade mamma, som sa att jag nog var solbränd. I hudveck som aldrig ser solen…

S. 78 om saboterad mättnad, ätandet tills illamåendet tar över – check. En av mina bästa vänner (då när vi var ca 10 år) åt också chips till hon kräktes.

S. 79 om att gå upp i vikt trots att man äter mindre än vännerna – check. Skam och förtvivlan. Flickan i boken är 9 år, det var jag också när jag blev nekad inbjudan till en klasskamrats kalas för att någon ”trodde att jag skulle äta upp hela tårtan”.

S. 93 om tonårsproblem i form av mycket akne – check. Självmordstankar – check (från 12 års ålder för min egen del). Sämre kontakt med kompisar – check. Trivs inte i skolan – check. Inget förhållande – check. Lägg därtill mobbing och påföljande isolering och sjunkande studieresultat. Så har vi det här med glasögon för närsynthet, vilket sägs orsakas av förstorad glaskropp, på grund av för mycket tillväxthormon, på grund av för mycket socker. (ta hemskt gärna upp det i kommande böcker, Ann) Jag lade redan som barn märke till att övervikt ofta gick hand i hand med närsynthet, och resonerade som en 10-åring, att det måste vara fråga om någon förbannelse eller dubbel otur.

S. 221 om skammen – check. Den förlorade kontrollen, efter ofta bara 1 smakbit, följd av veckors vansinnigt, okontrollerat missburk, och detta redan i unga tonår – check.

Jag är fortfarande överviktig ( ca 8 kg, siffran var proportionellt högre när jag var yngre och kortare) och blev nyligen i 30-årsåldern ”äntligen” diagnostiserad för depression, vilket jag haft (ca 40 olika) symptom på nästan konstant sedan 7-årsåldern.

Hade jag kunnat slippa det här om jag fått slippa socker? Det lovar jag er, go´vänner, att INGA barn med de här problemen sedan i vuxen ålder önskar att de hade fått en bulle till, en godis till! Men då, på den tiden (från ca 5 år och uppåt), var det den enda lycka (läs: genväg till psykiskt välmående (läs: knark)) jag hade. Man vet aldrig i förväg vilket barn som kommer att drabbas. Att barnets föräldrar är smala är ingen garanti, det vet jag personligen. Att chansa (genom att ge barn socker) är som att spela rysk roulette med barn – bokstavligt talat.

Ni kritiker. Det som står i Det sötaste vi har är verklighet. Idag är jag bildad och mogen nog att kunna sätta ord på saker och ting på ett helt annat sätt än som 7-åring. Men vem för barnens talan, när de inte själva kan? Det är inte alls säkert att föräldrarna gör det. Mina gjorde det inte. Är jag ett extremt skräckexempel, ensammast i världen? Eller, ännu värre, är jag en del i en stor massa av barn (f.d. barn, d.v.s. ”vuxen”) där tusentals, hundratusentals har liknande problem?

Jag står på båda ben, jag kan andas, jag kom in på en bra universitetsutbildning (till slut – men inte tack vare mina gymnasiebetyg), – men i flera avseenden har jag tyckt och tänkt att mitt liv varit onödigt, värdelöst och förstört – och dessa tankar började redan i lågstadiet. Då var jag ensammast i världen. Sådant här kan man som 8-åring inte säga – eller? Jag kunde det inte. Ibland försökte jag, men fick aldrig något stöd. Tänk hur många barn som går i grundskolan idag som har det såhär, de är sannolikt fler nu än på 1980-talet. Tänk på hur många vuxna vi är, som lever med dessa kroppar och hjärnor i dag, kroppar och hjärnor som i någon mån är skadade för livet. PÅ GRUND AV DET SABLA SOCKRET!

Tack Ann. Tack från alla ledsna 7-åringar som jag vill hjälpa och representera, jag är fortfarande en av dem. Du är så bra, och har gjort så bra. Du har satt ord på allt jag visste eller kände på mig redan som förstagluttare (1988), men som jag aldrig hade kunnat formulera själv. Kan vi rädda en enda unge, som vi aldrig ens kommer att träffa, från detta helvete så är det värt besväret. Jag ställer gärna upp som (anonymt) exempel om du behöver ha ett i någon kommande bok! Jag kommer att bidra till fonden också.

kramkram <3