Debattinlägg i Journalisten: "LCHF är ingen religion"

Mycket bra skrivet som vanligt, tack!

Suveränt som vanligt!!

Kanonbra!!!!

Åh, vad bra skrivet!!! Tack 😀

Välformulerat och vederhäftigt. Det här behövde sägas.

Kanon!!!

Läste artikeln i papperstidningen och blev så glad. Väldigt bra skrivet. Hoppas kollegorna läser och tar till sig.

Det är sant, ytterst få journalister ställer de rätta frågorna, naturligtvis beroende på att de inte är insatta i frågan. Varför är de inte det? Är de inte intresserade av att undersöka vad som ligger bakom?

Jag förstår att snuttifieringen i soffprogrammen inte tillåter att programledarna har satt sig in i ämnet, men det finns så många fler som borde. Det är inte särskilt smickrande för journalistkåren att så få orkar gå på djupet.

Bra inlägg! Dock lite tunt med reaktioner, antal kommentarer: 0! Ett ämne som journalistkåren inte brinner för? Oroväckande i sådana fall…

Fö, off topic: varför har du moderering på alla kommentarer? Trollproblem?

Exakt hur mycket diabetes ökar ”risken” (det man mäter i olika epidemiologiska studier är väl oftast frekvensdata) kan väl variera litet mellan olika studier; den relativa ökningen verkar generellt vara större bland kvinnor (översikt i CMAJ 2007).

Vilken riskfaktorer som är ”störst” beror också på hur man individuerar de olika faktorerna och vad för faktorer man anser relevanta att räkna med. I Jersilds Babels hus avsnitt 1, ca 23 minuter in, ställer doktoranden, Nyström, frågan vilken faktor som är starkast korrelerad till hjärtinfarkt till sina studenter, och svaret han är ute efter är ålder, fast det är ingen åtgärdbar riskfaktor.

Delade genast denna artikel på FB. Har så många fettskrämda vänner varav flera redan har D2 men inte vill höra talas om att det faktiskt finns hjälp att få utan övermedicinering.

Knivskarpt och mitt i prick som vanligt. Ja det är helt ofattbart att inte stormedia, politiker och journalister tar detta på större allvar. Och Kostdoktorns 3 minuters chans i TV4 att svara på anklagelserna från den 1/8 var ju ett skämt!
Samma dag fick Mai-Lis Hellenius ännu mer mediatid i SVT och blev framställd som ett offer och de fokuserade på hettan i debatten med dess avarter på nätet.
Självklart är hot och tillmälen aldrig acceptabla men man kune ju önska att fokus hellre lades på sakfrågan.

Jag skrev en kommentar till Anns artikel på Journalistens sida i fredags men den är inte framsläppt ännu.
Är det någon annan här som också skrivit någon kommentar där?

Vet ej om de tyckte mina ord var stötande på något sätt, jag har i alla fall mailat och frågat om det var något problem.

Här är min text, kommentarer?;

”Mycket bra skrivet och angeläget.
Jag efterlyser fler modiga journalister som likt Ann Fernholm vågar utmana och uppmana kost o hälsoetablissemanget att släppa prestige och gammal ”tro”.
Varför skulle naturligt fet mat helt plötsligt vara skadligt för oss, det har vi ätit i hela människans evolution.
Raffinerat socker och spannmål däremot dök upp ungefär när de sk. ”folksjukdommarna” eskalerade, tillfällighet?, tror inte det.
Och sedan vi blev rådda att äta light o fettsnålt (nyckelhålsmärkt) har vi bara blivit fetare och sjukare. Vi allt lever längre ja, men är lite lagom sjuka och medicinberoende allt lägre ner i åldrarna.
Fetma, allergier, ADHD, diabetes, IBS mm mm ökar, varför?

Varför är det ingen som säger STOPP, vad gör vi för fel?

Jag är förvånad och förfärad att inte fler forskare och journalister blir nyfikna på alla de ”successtories” som etablisemanget brukar avfärda och fnysa åt som ”anekdoter”.
Jag vet att de finns och att det forskas både i Sverige och utomladns men det verkar spreta och ett större grepp uppifrån saknas varför?”

Borde publiceras i DN. Mitt i prick!

Hej Ann.

Du skriver som vanligt mycket klokt och välinformerat!

Jag brukar mest följa din blogg och konstdoktorn så jag kanske slår in öppna dörrar och säger något som redan är självklart. Men jag skulle ändå vilja ta upp något som jag tycker kommit bort i argumentationen. Det är frågan om vad man egentligen kan bevisa med statistik och hur det kan komma sig att Du och professorerna på DN-debatt kan komma fram till helt olika slutsatser.

Har jag rätt eller fel?? Vore glad för feedback 🙂

Här kommer inlägget:

Apropås fettlarm, statistik, orsak och verkan.

Grunden till hur deltagarna i debatten kan komma till så diametralt olika slutsatser finns i vetenskapsteorin och jag anser att detta faktum inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar.

Våra professorer, med Mai-Lis Hellenius i spetsen, anser att de har goda skäl att hävda det de hävdar. De bygger sin kunskap och sina uttalanden på stora statistiska undersökningar av människors hälsa och livsstil.

Vi måste utgå ifrån att de, i sin forskning, använder någon form av statistisk analys av all den data de samlat in. Med denna statistiska analys försöker de se olika samband – till exempel mellan intag av fett och förekomsten av hjärtattacker.

Statistik är självklart ett kraftfullt verktyg för att ge oss information som diverse samhällsfenomen. Men statistiken lever inget eget liv utan den information vi får ut av statistiken är beroende av vilka antaganden vi utgår ifrån.

Vi kan till exempel formulera en hypotes som lyder ”mättat fett leder till hjärtattack”. Sen tar vi en titt på våra statistiska data och ser hur intaget av mättat fett samvarierar med antalet hjärtattacker. Om vi nu ser att den grupp människor som har högst intag av mättat fett också får det största antalet hjärtattacker så kan vi anse att vi fått vår hypotes stärkt.

Emellertid kan dock aldrig an statistisk analys bevisa att vår hypotes är sann.

Visst, bekräftas vår hypotes i analys efter analys efter analys så finns det så klart en stark anledning att tro att hypotesen faktiskt också är sann. Men igen: en statistisk analys kan aldrig bevisa en hypotes. Samvariationen kan bero på en faktor man inte tänkt på, båda kanske har en gemensam orsak. För att bevisa sin hypotes måste man ta till andra metoder.

Just vad det gäller medicinsk forskning kring kost/livsstil och hälsa så ligger det väl närmast till hands att utföra interventionsstudier där man tittar på en eller ett fåtal variabler för att få något som ligger närmare ett bevis. Om vi nu efter en (eller många) interventionsstudier har en hypotes som vi anser värd att tro på så kan vi använda vår statistiska analys för att se om vi ytterligare kan
stärka våra argument.

Kontentan av detta är så klart att Hellenius o. Co kanske anser att de har statistik som bekräftar deras hypoteser men om grundantagandet är falskt så spelar det alltså ingen roll.