Har just kommit hem från en långhelg i London. Snubblade över detta konstverk på British museum: Vaggan till graven. Det visar en livstidskonsumtion av receptbelagda läkemedel för en genomsnittlig brittisk kvinna och man. Konstnärerna Susie Freeman och David Critchley har utvecklat installationen tillsammans med allmänläkaren Liz Lee. Det är en 14 meter lång textilie där 14 000 piller är invävda. Vanliga huvudvärkstabletter och andra receptfria läkemedel är inte med.

Vissa läkemedel är likartade för både män och kvinnor. Till exempel får vi alla en spruta med vitamin K när vi föds och de flesta tar några kurer antibiotika. Andra läkemedel är mer könsspecifika. Den genomsnittliga mannen får läkemedel mot astma och hösnuva i ungdomen, men behöver ganska lite piller fram till 50 års ålder. Sedan från han högt blodtryck och diverse andra problem. Under sina sista tio år i livet tar han lika mycket mediciner som under sina första 66 år. Han dör av en stroke 76 år gammal.

Kvinnan i konstverket tar p-piller som ung och hormonpreparat i övergångsåldern. Hon får en framgångsrik behandling mot bröstcancer. Sedan utvecklar hon artros och typ 2-diabetes. Hon lever tills hon blir 82 år.

Vårt längre liv bygger på läkemedel

Den långa väven gav ett svindlande perspektiv. När jag pratar om sockrets farlighet menar en del att vi ju faktiskt lever längre, det senaste århundradets kostförändring skulle därför inte kunna vara så farlig. Mitt svar brukar vara: vad skulle hända om vi tog bort alla läkemedel? Skulle vi fortsätta leva lika länge om vi slutade använda blodtryckssänkande och blodsockersänkande mediciner? Och hur skulle det gå med det ökande antalet fall av bröstcancer, som följer i fetmans fotspår? Jämfört med på 1970-talet får numera dubbelt så många 50-åriga kvinnor bröstcancer. Vill vi leva så?

Själv känner jag tveklöst att svaret är nej.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Stötta mitt arbete via Patreon. Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.