Kostråd och vetenskap

Sedan 1980-talet har rekommendationerna kring hur bebisar ska introduceras till gluten ändrats fyra gånger, ändå är forskare fortfarande osäkra på hur man bäst förebygger glutenintolerans hos små barn. Kostråden till bebisar visar hur fel det kan bli när forskare slarvar med vetenskapen och underlåter att testa sina hypoteser genom välgjorda vetenskapliga studier. 

Nu har SvD publicerat alla artiklar i den granskande artikelserien om olika kostråd som medicinjournalisten Gunilla Eldh och undertecknad har skrivit. I fredags tryckte de våra texter om kostråd till bebisar i tidningen. Den första handlade om rekommendationer kring gluten och rådet att bebisar ska börja äta gluten redan när de är fyra-sex månader. I bästa fall har det rådet saknat effekt, i värsta fall kan det ha bidragit till att svenska barn har fått glutenintolerans onödigt tidigt under livet. Den andra texten handlade om rådet att bebisar som löper risk att få allergier ska undvika allergiframkallande mat. Det rådet togs bort för flera år sedan, men har med stor sannolikhet bidragit till en ökning av allergier bland barn.

Kraven på vetenskapen bakom kostråd behöver höjas

I introduktionstexten till artikelserien menade en del forskare att det är väldigt svårt att skaffa sig en god vetenskaplig grund för olika kostråd genom så kallade randomiserade och kontrollerade studier (RCTs), den form av undersökning som kan bevisa effekter och utvärderar biverkningar. Forskare menar att folk ändå inte följer de rekommendationer som de får, att för många hoppar av studierna och att de är för dyra att genomföra. På så vis rättfärdigar man att olika kostråd är illa grundade.

När det gäller kostråd till bebisar fungerar dock inga av dessa undanflykter. Det hade varit relativt enkelt att testa hypotesen att bebisar kan skyddas mot glutenintolerans om de äter gluten tidigt redan när rådet infördes på 1990-talet. Forskare hade kunnat dela in några hundra bebisar i två olika grupper och ge den ena gruppen gluten tidigt medan den andra gruppen fick vänta med gluten. Istället dröjde det nästa 20 år innan man genomförde de vetenskapliga studier som nu visar att en tidig glutenintroduktion saknar effekt och kanske – i värsta fall – kan ge bebisar glutenintolerans onödigt tidigt.

Samma sak gäller rekommendationer kring matallergier. Under mitten av 1990-talet började man varna för att ge bebisar allergiframkallande mat. Nu – 20 år senare – visar välgjorda studier att man istället verkar kunna skydda bebisar från allergier genom att ge dem jordnötter, fisk och ägg tidigt. Rådet att vänta med mat har sannolikt istället kraftigt ökat risken för allergier.

Slarv med vetenskapen leder fel

Dessvärre verkar inte Livsmedelsverket lära sig av sina misstag. När det gäller gluten har man ännu en gång ändrat rekommendationerna till bebisar. Nu uppmanar man föräldrar att introducera gluten långsamt, men återigen underlåter man att berätta att man aldrig har utvärderat om rådet verkligen har den avsedda effekten.

Kostråden till bebisar är ett typexempel på hur illa det kan gå när forskare slirar utanför den vetenskapliga hjulfåran. De säger sig veta att ett råd fungerar, trots att de aldrig har bevisat att det är så. En gång i tiden var det säkert logiskt att tro att bebisar kan slippa allergier om de undviker allergiframkallande mat, men det visade sig dessvärre vara fel.

Inom oss har vi ett molekylärt maskineri som har utvecklats under miljontals år av evolution. Vi börjar nu ana hur detta fantastiska maskineri fungerar, men det är väldigt mycket som vi ännu inte förstår oss på. Jag tänker att det är dags att vi blir lite ödmjuka inför det faktum att vår kunskap är begränsad. Däremot har vi uppfunnit ett kraftfullt instrument för att ta reda på hur saker och ting fungerar: den vetenskapliga metoden. När forskare följer vetenskapens spelregler gör de ofta överraskande upptäcker; när de slarvar med vetenskapen går de dessvärre alltför ofta i helt fel riktning.

När det gäller kostråd till bebisar tänker jag att det är extra viktigt att forskare gör sitt jobb. Både glutenintolerans och matallergier har en stor inverkan på barns välmående. Ingen ska drabbas i onödan.

När Livsmedelsverket har gett oss kostråd har myndigheten pekat med hela handen. Vi har fått höra att om vi gör si eller så kan vi minska risken för sjukdom, men de rekommendationer vi får är ofta illa grundade. Tillsammans med medicinjournalisten Gunilla Eldh granskar jag nu vetenskapen bakom olika kostråd i Svenska Dagbladet.

Många upplever kostvetenskapen som fladdrig. Ena dagen skriker tidningsrubriker ut att salt eller mättat fett är farligt, andra dagen är både salt och mättat fett helt okej. Hur kan det vara så?

Svaret på den frågan får du nu i en serie artiklar som medicinjournalisten Gunilla Eldh och undertecknad har skrivit för Svenska Dagbladet. I korthet orsakas förvirringen av att kostråd ofta utfärdas utan att effekten av dem är säkerställd genom så kallade randomiserade och kontrollerade prövningar.

Randomiserade och kontrollerade prövningar – vad är det för ett krångligt begrepp? Kanske du nu undrar. Men läs vidare, för vill du förstå förvirringen inom kostområdet behöver du förstå varför denna form av vetenskapliga studier är superviktiga.

Enda sättet att bevisa effekter och utvärdera biverkningar

Så här är det: endast genom randomiserade och kontrollerade prövningar (förkortas RCTs) kan forskare bevisa effekter av en rekommendation och utvärdera om den har några biverkningar. Läs om detta i artikelseriens första del: ”Oetiskt att grunda kostråd på vetenskapliga antaganden”

Problemet är att det inom kostområdet har utvecklats ett slags kultur där forskare anser sig kunna utfärda rekommendationer utan att ha genomfört RCT-studier. Orsakerna är många: man anser att det är för dyrt, för svårt och att studierna tar för lång tid att genomföra. Men utan dem famlar man i blindo. SvD:s Henrik Ennart skriver om konsekvenserna av detta: Konsumenterna får betala när forskarna bara anar.

Högre krav på läkemedel

Låt oss jämföra med läkemedel. Där har nämligen diverse skandaler bidragit till betydligt högre krav på vetenskapen än vad man har inom kostområdet. Den första läkemedelskatastrofen drabbade 1937.  Ett läkemedelsbolag tog fram en flytande variant av sulfa – det första antibakteriella läkemedlet – och löste då upp sulfan i dietylenglykol, som är giftigt. Över hundra barn och vuxna dog. Skandalen ledde till en ny amerikansk lag, där företag blev tvungna att visa att ett läkemedel var säkert innan det började saluföras.

På 1940-talet kom sedan penicillinet med sin nästan magiska effekt på farliga infektioner. För att rädda fler liv började läkemedelsföretag jaga ännu effektivare antibakteriella ämnen. Ju fler bakterier man kunde slå ut, desto bättre. Problemet var att dessa nya kraftfulla mediciner började användas på enkla förkylningar. Ny antibiotika marknadsfördes med slogans som ”den mest allsidiga antibiotikan som har upptäckts” och konsumtionen steg lavinartat.

Vissa läkare började ifrågasätta nyttan av detta. Människor överbehandlades och dessutom började man se en resistensutveckling. Röster höjdes för att företagen skulle vara tvungna att utföra kontrollerade vetenskapliga studier som bevisade den påstådda nyttan och utvärderade biverkningar (som en utslagen mag- och tarmflora) innan ett läkemedel fick marknadsföras som extra effektivt mot en sjukdom.

Läkemedelsbolagen satte sig dock på tvären. För att göra en lång historia kort var det till slut skandalen kring sömnmedlet neurosedyn – där tusentals barn föddes med grava missbildningar – som på 1960-talet ledde till en ökad kontroll av läkemedel. Företagen tvingas numera utvärdera både effekter och biverkningar genom RCT:s innan ett läkemedel får säljas.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller kontrollen av läkemedel, men faktum är att de kontrolleras bra mycket bättre än kostråd innan de införs. Vissa kostråd vi har fått har varit baserade på rena gissningar och i efterhand visat sig vara direkt skadliga. Det kommer exempel på det senare i SvD-serien.

Lobbyingen från godisindustrin

Du hittar de artiklar i serien som hittills är publicerade här: Kostråden. Det handlar bland annat om kostråden vid typ 1-diabetes och typ 2-diabetes, som vilar på svag vetenskap. Du kan också läsa om Clara, 12 år, som på sjukhuset fick 17 sockerbitar i sin frukost dagen efter att hon hade diagnosticerats med typ 1-diabetes.

I en annan artikel kan du läsa om kostråden kring mättat fett. Forskare har grävt fram data från den största randomiserade och kontrollerade studien hittills av nyttan av att byta mättat fett mot fleromättat fett. Den genomfördes för 40 år sedan, men resultaten publicerades dessvärre aldrig. Studien visar att kolesterolet sänks, men utan att risken att avlida i hjärt-kärlsjukdom minskar. 

Sist men inte minst måste du läsa om sockerindustrins lobbying och det symposium som Marabou sponsrade 1973, där forskarna drog slutsatsen att socker inte kan vara en orsak till hjärt-kärlsjukdom: Godisindustrin betalade forskarna – spred fettskräck.

När jag skriver att du måste läsa den artikeln menade jag verkligen MÅSTE. Så att du förstår vilka krafter som ligger bakom de kostråd  i har fått. Fortsättning följer.

Har vi ätit socker i alla tider? Hur mycket socker är det i chokladmjölk? Eller i juice? Finns det något nyttigt godis? Har du koll på hur mycket socker det är i den mat du äter? Igår var jag med i SVT Plus och pratade socker med programledaren Inger Ljung Olsson. Missade du programmet? Du hittar det här: SVT Plus.

Kommer du att vara i Visby och Almedalen i morgon? Titta i så fall in på Uppsala universitets seminarium om populism och alternativa fakta klockan 14.35: When anything can be true – the role of the academic in an age of populism and ‘alternative facts’. Rush Holt från AAAS (American Association for the Advancement of Science), som är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Science, inleder. Sedan kommer undertecknad att hålla ett (mycket kort) anförande om hur viktigt det är att forskare själva håller sig till vetenskapens spelregler, annars riskerar de att tappa sitt förtroende hos allmänheten. Jag kommer berätta om de slutsatser jag har dragit av att granska kostforskningen och kostråden.

På tisdag är jag moderator för Vetenskapsrådets seminarium om långsiktighet och kortsiktighet i forskningen: Tänka långsiktigt i en kortsiktig värld – vad ställer det för krav? Välkommen dit också!

Det är knappast någon trevlig ton som används i sociala medier när LCHF vid typ 1-diabetes debatteras. En analys av argumentationen visar att ilskan är något överdriven. Om man räknar på procenten förespråkar alla en lågkolhydratkost.  

I förra veckan berättade en mamma här på bloggen om hur stressen kring sonens blodsocker lättade när han fick mindre kolhydrater att äta. Barnet äter det som Socialstyrelsen i sina kostråd kallar för en extrem lågkolhydratkost, med 15-20 energiprocent kolhydrater. Rådet mamman hade fått var att sonen skulle äta minst 200 gram kolhydrater varje dag, vilket blir 35-40 energiprocent kolhydrater. Det kallas för en måttlig lågkolhydratkost av Socialstyrelsen.

Mamman ville nyansera den svart-vita debatt som pågår i sociala medier kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. Det är som att det inte finns något mellanting mellan att äta en ketogen kost där ungefär 5 procent av alla energi kommer från kolhydrater (max 20-30 gram kolhydrater per dag för ett barn) och minst 200 gram kolhydrater. Många läkare och dietister förespråkar till och med 50-55 energiprocent kolhydrater, vilket för en 12-årig kille innebär 300 gram kolhydrater varje dag.

I samband med detta mejlade flera läsare och bad om en kommentar till ett inlägg av Hans Jönsson, som driver sajten Diabethics. Han varnade för att ge barn LCHF-kost. Jag uppfattar Hans Jönsson som en väldigt påläst person inom typ 1-diabetes, som har koll på mycket ny forskning. Just detta inlägg hade det dock behövt mer nyans – LCHF är ett så luddigt begrepp.

I inlägget refererar Jönsson till en beskrivning av sex fall av barn med typ 1-diabetes som mått dåligt på en superextrem lågkolhydratkost, men när de åt mer kolhydrater mådde bättre. Den som skummar Jönsson långa inlägg kan lätt få uppfattningen att det krävs ganska mycket kolhydrater för att barn med typ 1-diabetes ska må bra. Det är just det som behöver nyanseras.

Fall 1 – från lågkolhydratkost till lågkolhydratkost

Vi börjar med fall 1. Det är en 15-årig kille med typ 1-diabetes som har ätit lågkolhydratkost under några år. Han tränar cykling 4-8 timmer per vecka och upplever att han ofta är trött under och efter träningspassen, dessutom har han gått ner mycket i vikt. Kliniken gör en kostgenomgång och det visar sig att han äter 60 gram kolhydrater per dag. När han ökar intaget till 150 gram per dag går han upp i vikt och mår bättre. Långtidsblodsocker ligger på 45 mmol/mol (ett bra värde).

Låt oss analysera killens kost. En kille som är 15 år gör enligt Livsmedelsverket i genomsnitt av med cirka 2760 kcal per dygn (mer om han tränar hårt). Den här killen fick i sig i genomsnitt 60 gram kolhydrater, vilket motsvarar 240 kcal. Därmed kom 8,6 procent av hans kalorier från kolhydrater. När han började äta 150 gram kolhydrater per dag, som han mådde bra på, fick han istället runt 22 procent av sina kalorier från kolhydrater.

Vad definieras då en kost med 22 energiprocent kolhydrater som? Socialstyrelsen (den myndighet som är ansvarig för att ta fram kostråd till personer med diabetes) kallar en kost med 10-20 energiprocent kolhydrater för en extrem lågkolhydratkost. Killen gick alltså från en väldigt extrem (sannolikt ketogen) lågkolhydratkost, till en närmast extrem lågkolhydratkost och mådde bra på det.

Fall 2 mådde också bättre på lågkolhydratkost

Fall 2 var en 13-årig tjej som åt 22 gram kolhydrater per dag. Hon var trött, orkade inte sporta och var rädd för lågt blodsocker. Efter ett tag försvann hennes mens och hon gick ner mycket i vikt. Hon var rädd att äta kolhydrater och hade ätstörningar. När hon var 14 år började hon komma till rätta med problemen och ökade intaget av kolhydrater till 120-140 gram per dag. Hon fick tillbaka sin mens, gick upp till normalvikt och började må bättre.

Enligt Livsmedelsverkets beräkningar behöver 13-åriga tjejer i ungefär 2190 kcal per dygn. När hon åt som minst fick hon alltså 4 procent av sina kalorier från kolhydrater. Det var en ketogen kost. När hon ökade intaget, och mådde bättre, landade hon på 22-25 energiprocent kolhydrater. Socialstyrelsen skulle beteckna detta som ett mellanting mellan en extrem och måttlig lågkolhydratkost.

Inget barn behövde 200 gram kolhydrater

Jag ska inte gå in på alla de sex fallbeskrivningarna, men i inget av fallen beskrivs att barnen behöver äta minst 200-300 gram kolhydrater för att må bättre, den mängd kolhydrater som många svenska barn med typ 1-diabetes uppmanas att äta.

I sitt inlägg tvivlar även Hans Jönsson på att folk klarar att äta så mycket kolhydrater som vården rekommenderar. Så här skriver han: ”Se exempelvis (referens) en pojke mellan 10-13 år, även med intaget enligt Socialstyrelsens definition ”måttlig lågkolhydratkost” om 40E% (40% av energin kommer från kh) så bör denna pojke inta 234 gram kolhydrater/dag. Tror absolut det finns flera som gör det, men jag tror att fler ligger under detta. Men, detta är viktigt. Detta är en utgångspunkt, dessa kostfanatiker utmålar det konstant som att alla med typ 1 diabetes ligger på 55E% kolhydrater. Undrar verkligen om någon över huvud taget gör detta i Sverige om de inte tränar mycket? De är i sådana fall få. Det viktiga är att inte minska intaget för mycket och inte under 100 gram.”

När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra vad som debatteras egentligen? Jag tillhör nog de som Jönsson ovan kallar ”kostfanatiker”, men när jag läser vad han skriver tycker jag nog att vi tänker väldigt lika. Ingen av oss tror tydligen på den traditionella diabeteskostens 50-55 energiprocenter kolhydrater. Jönsson verkar inte ens tro på den måttliga lågkolhydratkostens 40 energiprocent kolhydrater. Han menar att det är okej att gå ner till 100 gram, vilket för en 12-åriga kille innebär 18 energiprocent kolhydrater. Det är vad Socialstyrelsen kallar för en extrem lågkolhydratkost. 

Finns inga belägg för att en extrem lågkolhydratkost

Vad har då Jönsson för belägg när han menar att det är okej att äta en extrem lågkolhydratkost? Inga alls, konstaterade en statlig expertgrupp för några år sedan. Det saknas helt studier av hur en sådan form av kost påverkar kroppen långsiktigt. Det är just därför Kostfonden nu jobbar för att finansera en studie som ska jämföra en extrem lågkolhydratkost (10-20 procent kolhydrater) med en måttlig lågkolhydratkost (30-40 procent kolhydrater) och en traditionell diabeteskost (50-60 procent kolhydrater). Först när de finns vetenskap på området går det att ta ställning till vad som är okej att rekommendera.

Det sorgliga är att man idag i vården ger rekommendationer till föräldrar helt utan vetenskapliga belägg. Många får veta att barnen ska äta som tidigare, eller minst 200 gram kolhydrater varje dag. Punkt. Precis som Jönsson – som har stor erfarenhet på området – menar, är det få som klarar att stabilisera blodsocker med så mycket kolhydrater i maten.

SUMMA SUMMARUM: Ett skäl till den enorma debatten kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes är den luddiga definitionen. ”Man måste tänka på procenten” – eller vad det nu var som Sven Melander sa. Ja, man måste räkna på procenten för att veta vad man uttalar sig om.

I förrgår och i går kunde du läsa inlägg här på bloggen av en förälder som har upplevt att de kostråd hon har fått i vården till sitt barn med typ 1-diabetes har fungerat illa. Hon vill dela sin erfarenhet av att dra ner på kolhydrater i maten till barnet, eftersom hon upplever att det har gjort hennes liv som diabetesförälder mycket lättare.

Hennes inlägg är ett försök att nyansera den svart-vita och infekterade debatt som just nu omgärdar lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. En del menar att lågkolhydratkost är livräddande, andra att det är livsfarligt.

För att reda ut hur det egentligen förhåller sig, samlar Kostfonden in pengar till en vetenskaplig studie vid Karolinska sjukhuset som ska utvärdera effekter och biverkningar av att variera mängden kolhydrater i maten vid typ 1-diabetes (Jaså, vill du stötta den? Underbara du! Det kommer en länk nedan…).

Typ 1-diabetes handlar om mer än bara insulinbrist

När jag har följt den intensiva debatt som förs på nätet kring typ 1-diabetes har jag reagerat på att relativt många verkar tro att typ 1-diabetes är en sjukdom där det enda problemet är att insulinproduktionen är utslagen. Bara man sprutar sitt insulin på rätt vis, går det att hantera sitt blodsocker och äta som vanligt verkar många tänka. Men det Nationella Diabetesregistret visar att relativt få personer lyckas med detta. Endast 20-25 procent av alla tonåringar och vuxna når vårdens målvärde när det gäller långtidsblodsockret. Hela 75-80 procent ligger för högt. Är det för att majoriteten av alla med typ 1-diabetes är usla på att dosera sitt insulin? Eller för att de slarvar med sina sprutor?

Självklart inte. Här är två förklaringar (självklart finns många fler) till varför blodsockret ofta är svårt att reglera vid typ 1-diabetes.

Hormonet glukagon börjar gå i otakt

Det är välkänt att typ 1-diabetes beror på att immunförsvaret attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna, de så kallade betacellerna, i bukspottkörteln. Mindre känt är att även de så kallade alfacellerna påverkas av sjukdomen. Bukspottkörtelns alfaceller frisätter glukagon som normalt fungerar som insulinets motpart i kroppen. När blodsockret börjar dala ska alfacellerna släppa ut glukagon ut i blodet. Glukagon stimulerar sedan levern att frisätta glukos, så att blodsockret hålls på en lagom nivå mellan måltiderna. När en person sedan äter, och insulinet stiger, ska halten glukagon sjunka i blodet.

Insulin och glukagon ska alltså gå i otakt. När det ena går upp, ska det andra gå ner. Men hos personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, tar alfacellerna efter ett tag skada och börjar felaktigt släppa ut glukagon i blodet när blodsockret stiger. Det leder till att blodsockertoppen förstärks. När blodsockret – med insulinets hjälp – efter ett tag sjunker och glukagon borde släppas ut för att höja blodsockret, lyser hormonet istället med sin frånvaro. Bristen på glukagon gör att personer med typ 1-diabetes snabbt kan få ett blodsocker som blir så lågt att det blir livshotande.

För några år sedan skrev jag ett personporträtt av Wallenbergforskaren Patrik Rorsman som studerar detta: Förklaring till diabetikers svängiga blodsocker. Här är en diabetesutbildning vid UCSF (sjukhuset i San Francisco) där de förklarar hur glukagon ställer till det vid diabetes: Blood Sugar & Other Hormones. Och här är ett par forskningsartiklar som beskriver fenomenet:Hypoglycemia in Type 1 Diabetes, Too Much Glucagon, Too Little Insulin.

Förenklad bild kan skapa dåligt samvete

Den förenklade bild som ges idag av typ 1-diabetes – att sjukdomen endast innebär en brist på insulin – leder nog dessvärre till att en del får skuldkänslor. Varför åker mitt blodsocker berg- och dalbana, trots att jag gör allt vad jag kan för att dosera mitt insulin rätt? Är det jag som är dålig?

En rubbad frisättning av glukagon kan delvis förklara varför vissa upplever att de får bättre kontroll på blodsockret när de drar ner på mängden kolhydrater i maten. När blodsockertoppen efter måltiden blir lägre, kommer de svängningar som glukagon orsakar att bli mindre och lättare att hantera. När du inte behöver spruta så mycket insulin, riskerar du inte heller samma snabba nedgång i blodsocker som kan bli livshotande.

(Och här vill jag poängtera: när jag skriver ”dra ner på mängden kolhydrater i maten” menar jag inte någon extremt strikt ketogen kost, utan att man minskar ner från den rekommenderade höga mängden kolhydrater.)

Vissa kan utveckla dubbeldiabetes

Min andra invändning mot påståendet att det bara är att ”äta som vanligt” är att det som idag definieras som ”vanligt” fungerar illa även för personer utan typ 1-diabetes. Över hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma. Problem med övervikt ökar också bland personer med typ 1-diabetes. Välgjorda vetenskapliga studier visar att de med typ 1-diabetes som tar mycket insulin för att få ner blodsockret, löper en större risk att utveckla fetma, rubbade blodfetter och insulinresistens (som är förstadiet till typ 2-diabetes).

En del forskare pratar nu om att personer med typ 1-diabetes i längden kan utveckla ”dubbeldiabetes.” Blodsockret blir då extra svårt att hantera och risken att avlida i förtid ökar.

Usel statistik för vården

Det här är alltså två skäl till varför många med typ 1-diabetes har så svårt att få kontroll på blodsockret. Blodsockret påverkas av en mängd andra saker, exempelvis motion, stress, infektioner, pubertet, och menscykeln. Det som dagligen påverkar blodsockret mest är dock den mat du äter. Om det råder inget tvivel. Det går knappast att luta sig tillbaka och tycka att nuvarande kostråd fungerar bra när tre fjärdedelar av alla vuxna med typ 1-diabetes ett för högt långtidsblodsocker (över 52 mmol/mol). Runt en fjärdedel ligger över 70 mmol/mol, vilket är kopplat till en femfaldigad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom. Det är rent usla siffror och många får sitt liv förkortat.

Utan tvekan behövs en studie som utforskar vilken slags kost som kan stabilisera blodsockret hos de personer som har problem med detta. I den studie som Kostfonden finansierar kommer vuxna personer med ett långtidsblodsocker över 60 mmol/mol att inkluderas – alltså personer som har så högt blodsocker att deras kärl, ögon och njurar tar skada. Ett stort tack till alla er som varje månad bidrar till Kostfonden, det betyder mycket!

(Just det ja´– du ville ju också hjälpa till att stötta studien. Det är lätt som en plätt. Bara att följa länken här! Det är den första studien någonsin i sitt slag i hela världen.)

Det om det. Nu ska jag dra igång Håkan Hellström på Spotify. Ikväll blir det konsert på Stockholm stadion.

När jag rensade i posthögen på köksbänken i går kväll började jag (eftersom det är tråkigt att rensa post) bläddra i Coops tidning Mersmak. Den har genomgått en underbar kryddrevolution de senaste åren. I recepten flödar ingefära, chili, koriander, lime, gurkmeja och spiskummin. Sådant som man blir lite glad av. Och det kan man behöva bli när man rensar post.

Än gladare blev jag när jag läste Blossom Tainton-Lindquists råd till den tränande familjen som ville äta nyttigare. Här är Blossom:

Och här är två av hennes fyra råd:

Ser ni? Undvik socker och ät riktigt mat. Grymma råd (nåja, riskakorna går att diskutera, men om du råkar blinka just när du läser det är allt annat bra).

Mersmaks nästa råd till den tränande familjen: nyttiga middagar. För fem år sedan hade det tveklöst varit något slags pastarätt eftersom det länge har ansetts vara musklernas bästa energikälla. Vad har de nu? Pulled lax med blomkålscouscous!

Det är ju i princip ett low-carbrecept. När jag lagar detta kommer jag att hoppa sockret i kryddblandningen och ha ingefära och vitlök i såsen istället för mango chutney. Sedan blir det nog lite mango vid sidan av.

Jag bläddrade vidare och kom till Leila, som måste vara en stark rackare:

Kolla hennes tips:

Alltså. När jag hade kommit så här långt i min läsning höll jag på att skrika ”Mission Completed” till min man (som inte hade så mycket roligare – han vek tvätt).

MEN. Så kom jag ihåg att jag tidigare under dagen hade läst denna pressrelease från Folkhälosmyndigheten och Livsmedelsverket: Nationell kraftsamling för hälsosamma matvanor och fysisk aktivitet behövs.

De rapporterar nu resultatet av ett regeringsuppdrag, som syftade till att hitta åtgärder som kan stärka folkhälsan och minska hälsoklyftorna. Gissa vad ett av förslagen är? De vill inrätta ett nationellt saltprogram.

Inga konkreta åtgärder mot socker

SALT??? I rapporten skriver de om bakgrunden till förslaget. Citat: Detta uppdrag omfattar att undersöka möjligheten till frivilliga åtaganden i livsmedelskedjan för att främja hälsosamma val, med särskilt fokus på att reducera tillsatt socker och salt i livsmedel. Utredningen finns beskriven i bilaga 7. Bedömningen är att det behövs ett nationellt program för att sänka saltinnehållet i livsmedel, eftersom salt står för en stor andel av sjukdomsbördan, de största källorna är vanliga livsmedel och livsmedelskedjan visar intresse för att bidra i arbetet. När det gäller att minska sockerintaget bedöms andra typer av insatser än att sänka sockerhalten i livsmedel vara mer angelägna.

Rapporten är typ 350 sidor lång och jag har inte lusläst hela, men jag hittar inte ett enda konkret åtgärdsförslag mot vår höga sockerkonsumtion. När Folkhälsominister Gabriel Wikström tweetade om rapporten kunde jag inte låta bli att svara:

Kampen går vidare. Kanske kan man få Blossom att slå en signal till Livsmedelsverket och ta sig ett snack med dem?

Äntligen! Jag skriker och hoppar framför datorn. Äntligen, äntligen, äntligen sätter stora och välansedda organisationer ner fötterna när det gäller sockret. För något år sedan var det WHO. Nu går American Heart Association (AHA) ut med nya rekommendationer: barn ska äta maximalt 25 gram (cirka åtta sockerbitar) tillsatt socker per dag och aldrig dricka mer än 2,5 dl sötad dryck per vecka. Barn under två år ska inte ha något tillsatt socker alls. Läs pressmeddelande här: Kids and added sugars: How much is too much?

Varnar: barnen kommer utveckla hjärt-kärlsjukdom

För att kunna uttala sig kring sockret har AHA gjort en genomgång av den senaste vetenskapen på området: Added Sugars and Cardiovascular Disease Risk in Children. Den visar att barns höga sockerkonsumtion (även svenska barns) är kopplad till en ökning av både fetma och farliga blodfettsrubbningar. Slutsats: ska barn slippa utveckla hjärt-kärlsjukdom senare under livet krävs att vi i vuxenvärlden skärper oss. Festen är slut. Barn blir i längden olyckliga av alla de sötsaker vi ger dem.

Träna barnet att äta annat än sött

I pressmeddelandet säger en av experterna att hon hoppas att de nya rekommendationerna ska stödja föräldrar att dra en gräns när det gäller sockret. YES! Det hoppas jag också. Frustrerade föräldrar mejlar ofta och undrar vad de ska göra. De får höra att de är nojiga och tråkiga när de ber far- och morföräldrar att ge barnen färre bullar och kakor, eller när de ber förskolepersonalen att begränsa firandet av födelsedagar. Nu kan alla ni kämpande (och omtänksamma) föräldrar referera till både till WHO och AHA.

Ni kan även trycka på ett annat uttalande i pressmeddelandet: att det är viktigt att barn tidigt vänjer sig att äta vanliga mat (ej söt) som också är näringstät. Vitaminer och mineraler behövs för en hälsosam utveckling av både hjärnan och kroppen.

Hur mycket är 25 gram socker?

Men hur mycket är då 25 gram socker? Det motsvarar något av följande: 2,5 dl läsk, 40 gram gelégodis (lite skrammel på botten av påsen), 3,3 dl sötad barnyoghurt, 70 gram frukostflingor med chokladsmak eller en glass (Magnum).

Slutsatsen av detta blir alltså att vi föräldrar bör:

1. Sluta köpa sötad yoghurt och sötade flingor. Barn som äter sådant till frukost får i sig en dagsranson socker innan dagens ens har börjat.

2. Begränsa lördagsgodiset till en tablettask eller maximalt 5-8 bitar (beroende på storlek).

3. Servera läsk och saft i små glas. Ett i veckan är gränsen. Vi bör även bojkotta O’boy och istället göra egen varm choklad med maximalt en sockerbit i.

4. Begränsa ätandet av vanlig sockerglass till en gång i veckan. (Misströsta inte. Du kan göra egen lågsockerglass varje dag om du vill).

5. Servera god mat på barnkalaset istället för sju sorters sötsaker.

Listan skulle kunna göras ännu längre, men det får räcka för nu. Låt oss nu utbringa ett fyrfaldigt leve för AHA! Detta är epokavgörande i bekämpningen av barnfetma.

Under många år har varningarna för fett debatterats här i Sverige. Nu verkar debatten även ha vaknat i Storbritannien. Igår släppte en ideell organisation, National Obesity Forum, en rapport där de kritiserar det officiella rådet att begränsa mängden fett i kosten. Det har haft ”disastrous health consequences” menar organisationen, vilket blev en toppnyhet i landet: Official advice on low-fat diet and cholesterol is wrong, says health charity.

Representanter för Public Health England var inte sena att svara. De menar att det är oansvarigt och potentiellt dödligt att rekommendera en kost med mer fett i: Advice to eat more fat ’irresponsible’. De menar också att deras kostråd är baserade på tusentals studier. 

Tusentals studier – men ingen är bra

Plötsligt fick jag en déjà vu. Under den tid jag har granskat kostforskningen har många forskare kört med dessa tusentals studier. Dessvärre håller alla en för låg kvalitet. Det finns inte en enda randomiserad kontrollerad klinisk prövning som visar att mättat fett är farligt för hälsan för oss kvinnor. Den senaste forskningen visar också att det saknas bevis för att mättat fett skulle vara farligt för män.

Sanningen är att nutritionsvetenskapen är outvecklad. Inom området har det blivit kutym att ge miljontals människor kostråd på något som egentligen bara är vetenskapliga hypoteser. De data man ger kostråd på, skulle aldrig duga för att exempelvis godkänna ett läkemedel. Läs mer på Kostfondens sajt om behovet av att höja de vetenskapliga kraven på offentliga rekommendationer. Läkemedelsområdet genomgick en vetenskaplig kravhöjning efter skandalen med Neurosedyn. Det är dags att kostområdet genomgår samma förändring.

För snart tio år sedan gjorde jag slut med alla nyckelhålsmärkta lågfettprodukter. Då hade vi haft ett nära förhållande i över 15 år. Men så träffade jag GI-kosten, som  övertygade mig om att mina graviditetskilon skulle försvinna om jag övergav den söta lättyoghurten till frukost och istället åt fetare och mindre blodsockerhöjande mat. Jag var tveksam (vem vill vara otrogen?), samtidigt har alltid feta och lagrade ostar attraherat mig (ost med 17 procent fett saknar helt enkelt sting).

Sagt och gjort. GI-kosten och jag blev ihop. Alla sötsaker och vita kolhydrater (vitt bröd, pasta och ris) rök från min tallrik och den fylldes av mer fett, grönsaker, bulgur och quinoa. Nyckelhålet grät, men för mig gick det bra och GI-kosten höll vad den lovade. Jag åt mig mätt och tappade i vikt.

Hur kan jag ens ha gillat nyckelhålet?

Sedan började jag granska vetenskapen bakom våra kostråd. Först då insåg jag hur dåligt mitt förhållande med de nyckelhålsmärkta produkterna egentligen hade varit. Hur kunde jag ens ha gillat dem?

Efter det har mycket grädde flutit under broarna. Faktiskt så mycket att jag har börjat tröttna på både grädde och créme fraîche, men vi bråkar sällan och det känns som om de fortfarande är mycket snälla mot mig. Men vad vet jag – utan att ha mätt mina blodfetter?

Mitt första blodfettstest

Som frilansare har jag inte tillgång till någon flashig företagsvård. Ingen har erbjudit mig någon hälsokontroll, men för några veckor sedan käkade jag lunch med företaget Werlabs som säljer hälsokontroller och blodanalyser på nätet. Jag bjussade på lunchen eftersom vi med mina förbetalda kuponger kunde smita förbi den superlånga kön. Som tack bjöd de på en blodanalys (mycket förmånlig deal).

I måndags morse var det dags. På fastande mage begav jag mig i väg till närmsta laboratorium (som fanns på min ordinarie vårdcentral). Det var inte ens fem minuters väntetid. Personalen tog min legitimation och fick upp remissen på datorn (sjukt smidigt). Ett snabbt nålstick och så var flera rör fyllda med blod.

Efter bara några timmar fick jag ett sms. Proverna var redan analyserade. Nervös loggade jag in på min elektroniska journal. Tänk om om allt jag har skrivit i Ett sötare blod är fel? Tänk om jag skulle behöva bryta upp från mitt lyckliga liv och tvingas bli ihop med den modifierade stärkelsen igen?

Direkt letade jag upp det onda LDL-kolesterolet; det som många läkare säger ska bli farligt högt om man – som jag – har en romans med fullfettprodukter. Så här såg det ut (mina värden är i det gröna fältet – referensvärdena är till höger):

Bättre bekräftelse på att mitt nuvarande förhållande skyddar mot hjärt-kärlsjukdom kan man knappast få. För er som vill ha en djupgående analys av blodvärdena, följ denna länk. Till er andra vill jag bara säga: egentligen tror jag inte att det är smöret och grädden som har gett mig dessa fina blodvärden. Det viktiga är att jag har slängt ut sockret ur mitt liv. Som ni ser är värdet på triglyceriderna lågt och det goda HDL-kolesterolet är högt. Det är en effekt av att äta väldigt lite socker. Att göra slut med sockret är nog det bästa jag någonsin har gjort för min hälsa. Att leva i symbios med socker är oftast bara destruktivt.

Nu ska jag gå hem och pussa på all mat i min kyl och tacka. De ska bli en festmåltid ikväll, lax med myntakryddad ärthummus och lite andra grönsaker. Och jag kommer att fortsätta äta riktig mat som gör kroppen gott.