stamp

Kostråd och vetenskap

Förtydligande om Fazers sjukhusmat: ”Vi styr inte över mellanmål och fika”

Fazer Foods Services har hört av sig för att ge sin syn på det inlägg jag skrev nyligen med anledning av uppropet #sjukmat. Jag passade på att fråga om personer med diabetes, som kan få skyhögt blodsocker av potatismos, skulle kunna välja att få lågkolhydratkost när de är inlagda på sjukhus. Svar: de levererar enligt avtal och för lågkolhydratmat krävs ordination av läkare.  

Så här skrev Catrine Tistén, Senior Advisor vid Fazer Food Services, med anledning av mitt inlägg:

Har noterat uppropet #sjukmat. I grund och botten är detta ett bra upprop, det är viktigt att belysa matens betydelse för välbefinnande och tillfrisknande. Fazer Food Services är en betydande leverantör av sjukhusmat, dock får man lätt intrycket av texten på annfernholm.se att vi också styr över det som serveras till mellanmål eller fikaraster, vilket inte stämmer.

Fazer Food Services är ett av Sveriges ledande måltidsföretag. Vi är en betydande del av matföretaget Fazer. Fazer Food Services serverar omkring 500 000 måltider dagligen till företag, skolor, sjukhus, försvar och andra verksamheter. Mat är vår kärnverksamhet. Vår filosofi när det gäller sjukhusmat bygger på att se patienterna som våra gäster och skapa en positiv måltidsupplevelse. Det handlar om genuin mat och goda smaker, valfrihet för gästen och att samverka med vården för att skapa en trevlig måltidsinramning. Menyerna bygger på fastställda näringsrekommendationer men också utseende, färger, smaker och texturer.

Vi serverar inte vetebröd och kakor till diabetessjuka patienter. Fazer levererar maten, eller lagar mat på plats, till de sjukhus vi har avtal med. I flera fall levererar vi också ett sortiment av livsmedelsprodukter till sjukhuset enligt deras önskemål, men vi styr inte över vad som serveras till mellanmålen. När vi tillagar desserter så är de alltid osötade till diabetespatienter.

Vi bidrar gärna i en dialog om bra mat för sjuka och hur vi kan utveckla de offentliga måltiderna. Vill du veta mer om vårt arbetssätt, får du gärna kontakta mig.

Min fråga: kan diabetiker välja lågkolhydratmat?

Hej och tack för din kommentar. Jag har en följdfråga som jag gärna skulle vilja ha svar på:

Många personer med typ 2-diabetes har valt att hantera sitt blodsocker med hjälp av en strikt lågkolhydratkost. När de utesluter större delen av alla kolhydrater ur maten, ligger blodsockret lågt och stabilt. Det minskar i sin tur risken för hjärt-kärlsjukdom, nerv-, ögon- och njurskador. En del av mina läsare har berättat att de inte har kunna välja att äta lågkolhydratmat när de har hamnat på sjukhus. För att hantera sitt blodsocker har de istället fått ta mer insulin och andra blodsockersänkande mediciner, vilket de själva helst inte vill. Min fråga är: på de sjukhus och äldreboenden där ni serverar maten, skulle det gå att fixa så att alla de diabetiker som vill äta en lågkolhydratkost för att slippa blodsockertoppar kan få göra det?

Svaret från Fazer Food Services:

Vi levererar alltid efter det avtal som ingåtts mellan oss och den kund som vi levererar till. Vi följer alltid läkare eller dietist ordination. Om en boende/patient önskar en annan kost än vad de fått ordinerat måste de ta det med sin dietist/läkare så att de kan ändra ordinationen för att vi skall kunna levererar rätt kost.

Ska det krävas en ordination för att slippa läkemedel?

Min kommentar: En person som är vegetarian eller vegan kan alltid få den kost de vill ha, vilket är bra. Jag tänker att samma princip också borde gälla personer som har diabetes och äter en lågkolhydratkost. I min värld är det lika fel att kräva av en diabetiker att börja ta läkemedel eller öka läkemedelsdosen för att kunna äta sjukhusmaten, som det skulle vara att kräva av en vegetarian att äta kött. Vad tycker ni? Ska det krävas en läkares ordination för att slippa öka dosen av läkemedel?

Dela med dig av dina tankar och erfarenheter av den mat som serveras på sjukhus, äldreboende, skolor och förskolor på facebook.com/sjukmat, eller använd #sjukmat på twitter eller instagram. Målet är att samla alla berättelser på ett och samma ställe för att sedan kunna påverka sjukhusledningar och politiker.

Dela & kommentera comments 6

#sjukmat – Fazer levererar maten till hjärtsjuka

Nu drar FoodPharmacy igång ett upprop kring maten i vård, skola och omsorg. Under #sjukmat uppmanar de alla att dela med sig av sina erfarenheter, med målet att skapa uppmärksamhet kring vårt behov av näringsrik mat. Här är en berättelse från mig om kardiologers frustration över maten som hjärtsjuka diabetiker serveras på sjukhuset.  

Den fantastiska formgivaren bakom FoodPharmacy.se (och även denna blogg), Anna Lindelöw Mannheimer, berättade igår om den mat som hennes Gabriel fick på Huddinge sjukhus när han behandlades för cancer. Det är ett år sedan Gabriel gick bort. Förutom att han drabbades av en explosionsartad cancer, akut myeloisk leukemi (AML), hade han typ 1-diabetes. Så här beskriver Anna om sjukhusmaten:

”I mångt och mycket fick han fantastisk medicinsk vård mot sin cancer, men på det område där jag kände att jag hade någon liten kunskap att komma med – kosten – så förfasades jag.

Maten som min man – diabetikern – serverades dröp av socker och tomma kolhydrater. Han serverades blodsockerchockande konserverade frukthalvor och saftsoppor på tetrapack, sönderkokade helfabrikat, vitt rostbröd och vetelängder.”

Med målet att offentliga måltider ska bestå av näringsrik mat som stärker kroppen, lanserar nu FoodPharmacy uppropet #sjukmat. De vill att vi delar med oss av våra erfarenheter av den offentliga maten. Min berättelse handlar om kardiologers maktlöshet.

Problem med höga blodsocker hos diabetespatienter

För ett litet tag sedan bjöds jag in att prata om socker på ett seminarium för kardiologer. Jag berättade om den hypotes som växer fram kring socker: att det bildas fett i levern när vi överkonsumerar sötsaker vilket rubbar blodfetterna och kan orsaka fettlever och typ 2-diabetes.

Efter mig talade en kardiolog om det akuta omhändertagandet av patienter med hjärtinfarkt. Majoriteten har antingen diabetes eller förstadiet till diabetes, så ett högt blodsocker är ett vanligt problem på hjärtintensiven. Kardiologen beskrev alla olika slags läkemedel som kan dämpa blodsockertoppar och hur de kan kombineras för att få bästa möjliga effekt.

Det började klia i mig där jag satt och lyssnade. För mig som biokemist finns det en metod som effektivare än andra sänker blodsockret: att låta bli att äta socker och snabba kolhydrater.

Fazer levererar sjukhusmaten

När en annan person ändå avbröt föredragshållaren med en fråga passade jag på att räcka upp handen:

”Alltså – jag som biokemist kan inte låta bli att undra varför ni inte bara snackar med personalen i sjukhusköket och ber dem att servera mat med mindre socker och snabba kolhydrater i. Då slipper ni använda så mycket läkemedel.”

Det hördes spridda skratt i publiken. En kardiolog som satt ett par rader bakom mig sa:

”Det finns inget sjukhuskök – hos oss är det Fazer som levererar maten.”

Och så är det. Fazer som enligt egen beskrivning är ”ett internationellt familjeägt företag som erbjuder bageri-, konfektyr-, kex- och spannmålsprodukter” levererar 85 000 måltider till företag, skolor, universitet, sjukhus och äldreomsorg varje dag.

Kardiologen som höll föredraget berättade att hon hade försökt att åtminstone få bort vetebrödet och kakorna som hennes hjärtsjuka diabetespatienter dagligen får till kaffet. Men hon hade fått mothugg. Det var synd om patienterna – de behövde sitt fikabröd.

Dela era historier under #sjukmat

De läkare som vill förändra sjukhusmaten behöver stöd. Hur ska de annars kunna påverka regionens upphandlare, som bestämmer att Fazer ska leverera sjukhusmaten? Eller kollegor som tycker att fikabröd behövs som tröst?

Vem har egentligen makt att förändra något alls? Jag tänker att vi har den makten tillsammans. Så vad har ni för historier att berätta? Dela med er: #sjukmat eller skriv om dina upplevelser på facebook.com/sjukmat.

Dela & kommentera comments 18

Osäkra kostråd till bebisar kan ha gjort mer skada än nytta – slarv med vetenskapen leder fel

Sedan 1980-talet har rekommendationerna kring hur bebisar ska introduceras till gluten ändrats fyra gånger, ändå är forskare fortfarande osäkra på hur man bäst förebygger glutenintolerans hos små barn. Kostråden till bebisar visar hur fel det kan bli när forskare slarvar med vetenskapen och underlåter att testa sina hypoteser genom välgjorda vetenskapliga studier. 

Nu har SvD publicerat alla artiklar i den granskande artikelserien om olika kostråd som medicinjournalisten Gunilla Eldh och undertecknad har skrivit. I fredags tryckte de våra texter om kostråd till bebisar i tidningen. Den första handlade om rekommendationer kring gluten och rådet att bebisar ska börja äta gluten redan när de är fyra-sex månader. I bästa fall har det rådet saknat effekt, i värsta fall kan det ha bidragit till att svenska barn har fått glutenintolerans onödigt tidigt under livet. Den andra texten handlade om rådet att bebisar som löper risk att få allergier ska undvika allergiframkallande mat. Det rådet togs bort för flera år sedan, men har med stor sannolikhet bidragit till en ökning av allergier bland barn.

Kraven på vetenskapen bakom kostråd behöver höjas

I introduktionstexten till artikelserien menade en del forskare att det är väldigt svårt att skaffa sig en god vetenskaplig grund för olika kostråd genom så kallade randomiserade och kontrollerade studier (RCTs), den form av undersökning som kan bevisa effekter och utvärderar biverkningar. Forskare menar att folk ändå inte följer de rekommendationer som de får, att för många hoppar av studierna och att de är för dyra att genomföra. På så vis rättfärdigar man att olika kostråd är illa grundade.

När det gäller kostråd till bebisar fungerar dock inga av dessa undanflykter. Det hade varit relativt enkelt att testa hypotesen att bebisar kan skyddas mot glutenintolerans om de äter gluten tidigt redan när rådet infördes på 1990-talet. Forskare hade kunnat dela in några hundra bebisar i två olika grupper och ge den ena gruppen gluten tidigt medan den andra gruppen fick vänta med gluten. Istället dröjde det nästa 20 år innan man genomförde de vetenskapliga studier som nu visar att en tidig glutenintroduktion saknar effekt och kanske – i värsta fall – kan ge bebisar glutenintolerans onödigt tidigt.

Samma sak gäller rekommendationer kring matallergier. Under mitten av 1990-talet började man varna för att ge bebisar allergiframkallande mat. Nu – 20 år senare – visar välgjorda studier att man istället verkar kunna skydda bebisar från allergier genom att ge dem jordnötter, fisk och ägg tidigt. Rådet att vänta med mat har sannolikt istället kraftigt ökat risken för allergier.

Slarv med vetenskapen leder fel

Dessvärre verkar inte Livsmedelsverket lära sig av sina misstag. När det gäller gluten har man ännu en gång ändrat rekommendationerna till bebisar. Nu uppmanar man föräldrar att introducera gluten långsamt, men återigen underlåter man att berätta att man aldrig har utvärderat om rådet verkligen har den avsedda effekten.

Kostråden till bebisar är ett typexempel på hur illa det kan gå när forskare slirar utanför den vetenskapliga hjulfåran. De säger sig veta att ett råd fungerar, trots att de aldrig har bevisat att det är så. En gång i tiden var det säkert logiskt att tro att bebisar kan slippa allergier om de undviker allergiframkallande mat, men det visade sig dessvärre vara fel.

Inom oss har vi ett molekylärt maskineri som har utvecklats under miljontals år av evolution. Vi börjar nu ana hur detta fantastiska maskineri fungerar, men det är väldigt mycket som vi ännu inte förstår oss på. Jag tänker att det är dags att vi blir lite ödmjuka inför det faktum att vår kunskap är begränsad. Däremot har vi uppfunnit ett kraftfullt instrument för att ta reda på hur saker och ting fungerar: den vetenskapliga metoden. När forskare följer vetenskapens spelregler gör de ofta överraskande upptäcker; när de slarvar med vetenskapen går de dessvärre alltför ofta i helt fel riktning.

När det gäller kostråd till bebisar tänker jag att det är extra viktigt att forskare gör sitt jobb. Både glutenintolerans och matallergier har en stor inverkan på barns välmående. Ingen ska drabbas i onödan.

Dela & kommentera comments 6

Stor granskning av olika kostråd i SvD

När Livsmedelsverket har gett oss kostråd har myndigheten pekat med hela handen. Vi har fått höra att om vi gör si eller så kan vi minska risken för sjukdom, men de rekommendationer vi får är ofta illa grundade. Tillsammans med medicinjournalisten Gunilla Eldh granskar jag nu vetenskapen bakom olika kostråd i Svenska Dagbladet.

Många upplever kostvetenskapen som fladdrig. Ena dagen skriker tidningsrubriker ut att salt eller mättat fett är farligt, andra dagen är både salt och mättat fett helt okej. Hur kan det vara så?

Svaret på den frågan får du nu i en serie artiklar som medicinjournalisten Gunilla Eldh och undertecknad har skrivit för Svenska Dagbladet. I korthet orsakas förvirringen av att kostråd ofta utfärdas utan att effekten av dem är säkerställd genom så kallade randomiserade och kontrollerade prövningar.

Randomiserade och kontrollerade prövningar – vad är det för ett krångligt begrepp? Kanske du nu undrar. Men läs vidare, för vill du förstå förvirringen inom kostområdet behöver du förstå varför denna form av vetenskapliga studier är superviktiga.

Enda sättet att bevisa effekter och utvärdera biverkningar

Så här är det: endast genom randomiserade och kontrollerade prövningar (förkortas RCTs) kan forskare bevisa effekter av en rekommendation och utvärdera om den har några biverkningar. Läs om detta i artikelseriens första del: ”Oetiskt att grunda kostråd på vetenskapliga antaganden”

Problemet är att det inom kostområdet har utvecklats ett slags kultur där forskare anser sig kunna utfärda rekommendationer utan att ha genomfört RCT-studier. Orsakerna är många: man anser att det är för dyrt, för svårt och att studierna tar för lång tid att genomföra. Men utan dem famlar man i blindo. SvD:s Henrik Ennart skriver om konsekvenserna av detta: Konsumenterna får betala när forskarna bara anar.

Högre krav på läkemedel

Låt oss jämföra med läkemedel. Där har nämligen diverse skandaler bidragit till betydligt högre krav på vetenskapen än vad man har inom kostområdet. Den första läkemedelskatastrofen drabbade 1937.  Ett läkemedelsbolag tog fram en flytande variant av sulfa – det första antibakteriella läkemedlet – och löste då upp sulfan i dietylenglykol, som är giftigt. Över hundra barn och vuxna dog. Skandalen ledde till en ny amerikansk lag, där företag blev tvungna att visa att ett läkemedel var säkert innan det började saluföras.

På 1940-talet kom sedan penicillinet med sin nästan magiska effekt på farliga infektioner. För att rädda fler liv började läkemedelsföretag jaga ännu effektivare antibakteriella ämnen. Ju fler bakterier man kunde slå ut, desto bättre. Problemet var att dessa nya kraftfulla mediciner började användas på enkla förkylningar. Ny antibiotika marknadsfördes med slogans som ”den mest allsidiga antibiotikan som har upptäckts” och konsumtionen steg lavinartat.

Vissa läkare började ifrågasätta nyttan av detta. Människor överbehandlades och dessutom började man se en resistensutveckling. Röster höjdes för att företagen skulle vara tvungna att utföra kontrollerade vetenskapliga studier som bevisade den påstådda nyttan och utvärderade biverkningar (som en utslagen mag- och tarmflora) innan ett läkemedel fick marknadsföras som extra effektivt mot en sjukdom.

Läkemedelsbolagen satte sig dock på tvären. För att göra en lång historia kort var det till slut skandalen kring sömnmedlet neurosedyn – där tusentals barn föddes med grava missbildningar – som på 1960-talet ledde till en ökad kontroll av läkemedel. Företagen tvingas numera utvärdera både effekter och biverkningar genom RCT:s innan ett läkemedel får säljas.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller kontrollen av läkemedel, men faktum är att de kontrolleras bra mycket bättre än kostråd innan de införs. Vissa kostråd vi har fått har varit baserade på rena gissningar och i efterhand visat sig vara direkt skadliga. Det kommer exempel på det senare i SvD-serien.

Lobbyingen från godisindustrin

Du hittar de artiklar i serien som hittills är publicerade här: Kostråden. Det handlar bland annat om kostråden vid typ 1-diabetes och typ 2-diabetes, som vilar på svag vetenskap. Du kan också läsa om Clara, 12 år, som på sjukhuset fick 17 sockerbitar i sin frukost dagen efter att hon hade diagnosticerats med typ 1-diabetes.

I en annan artikel kan du läsa om kostråden kring mättat fett. Forskare har grävt fram data från den största randomiserade och kontrollerade studien hittills av nyttan av att byta mättat fett mot fleromättat fett. Den genomfördes för 40 år sedan, men resultaten publicerades dessvärre aldrig. Studien visar att kolesterolet sänks, men utan att risken att avlida i hjärt-kärlsjukdom minskar. 

Sist men inte minst måste du läsa om sockerindustrins lobbying och det symposium som Marabou sponsrade 1973, där forskarna drog slutsatsen att socker inte kan vara en orsak till hjärt-kärlsjukdom: Godisindustrin betalade forskarna – spred fettskräck.

När jag skriver att du måste läsa den artikeln menade jag verkligen MÅSTE. Så att du förstår vilka krafter som ligger bakom de kostråd  i har fått. Fortsättning följer.

Dela & kommentera comments 11

SVT Plus: Har vi ätit socker i alla tider?

Har vi ätit socker i alla tider? Hur mycket socker är det i chokladmjölk? Eller i juice? Finns det något nyttigt godis? Har du koll på hur mycket socker det är i den mat du äter? Igår var jag med i SVT Plus och pratade socker med programledaren Inger Ljung Olsson. Missade du programmet? Du hittar det här: SVT Plus.

Dela & kommentera comments 1

Almedalen – kom till seminarium om alternativa fakta och forskares roll i en tid av populism

Kommer du att vara i Visby och Almedalen i morgon? Titta i så fall in på Uppsala universitets seminarium om populism och alternativa fakta klockan 14.35: When anything can be true – the role of the academic in an age of populism and ‘alternative facts’. Rush Holt från AAAS (American Association for the Advancement of Science)som är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Science, inleder. Sedan kommer undertecknad att hålla ett (mycket kort) anförande om hur viktigt det är att forskare själva håller sig till vetenskapens spelregler, annars riskerar de att tappa sitt förtroende hos allmänheten. Jag kommer berätta om de slutsatser jag har dragit av att granska kostforskningen och kostråden.

På tisdag är jag moderator för Vetenskapsrådets seminarium om långsiktighet och kortsiktighet i forskningen: Tänka långsiktigt i en kortsiktig värld – vad ställer det för krav? Välkommen dit också!

Dela & kommentera comments

Mat och typ 1-diabetes – varför denna debatt?

Det är knappast någon trevlig ton som används i sociala medier när LCHF vid typ 1-diabetes debatteras. En analys av argumentationen visar att ilskan är något överdriven. Om man räknar på procenten förespråkar alla en lågkolhydratkost.  

I förra veckan berättade en mamma här på bloggen om hur stressen kring sonens blodsocker lättade när han fick mindre kolhydrater att äta. Barnet äter det som Socialstyrelsen i sina kostråd kallar för en extrem lågkolhydratkost, med 15-20 energiprocent kolhydrater. Rådet mamman hade fått var att sonen skulle äta minst 200 gram kolhydrater varje dag, vilket blir 35-40 energiprocent kolhydrater. Det kallas för en måttlig lågkolhydratkost av Socialstyrelsen.

Mamman ville nyansera den svart-vita debatt som pågår i sociala medier kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. Det är som att det inte finns något mellanting mellan att äta en ketogen kost där ungefär 5 procent av alla energi kommer från kolhydrater (max 20-30 gram kolhydrater per dag för ett barn) och minst 200 gram kolhydrater. Många läkare och dietister förespråkar till och med 50-55 energiprocent kolhydrater, vilket för en 12-årig kille innebär 300 gram kolhydrater varje dag.

I samband med detta mejlade flera läsare och bad om en kommentar till ett inlägg av Hans Jönsson, som driver sajten Diabethics. Han varnade för att ge barn LCHF-kost. Jag uppfattar Hans Jönsson som en väldigt påläst person inom typ 1-diabetes, som har koll på mycket ny forskning. Just detta inlägg hade det dock behövt mer nyans – LCHF är ett så luddigt begrepp.

I inlägget refererar Jönsson till en beskrivning av sex fall av barn med typ 1-diabetes som mått dåligt på en superextrem lågkolhydratkost, men när de åt mer kolhydrater mådde bättre. Den som skummar Jönsson långa inlägg kan lätt få uppfattningen att det krävs ganska mycket kolhydrater för att barn med typ 1-diabetes ska må bra. Det är just det som behöver nyanseras.

Fall 1 – från lågkolhydratkost till lågkolhydratkost

Vi börjar med fall 1. Det är en 15-årig kille med typ 1-diabetes som har ätit lågkolhydratkost under några år. Han tränar cykling 4-8 timmer per vecka och upplever att han ofta är trött under och efter träningspassen, dessutom har han gått ner mycket i vikt. Kliniken gör en kostgenomgång och det visar sig att han äter 60 gram kolhydrater per dag. När han ökar intaget till 150 gram per dag går han upp i vikt och mår bättre. Långtidsblodsocker ligger på 45 mmol/mol (ett bra värde).

Låt oss analysera killens kost. En kille som är 15 år gör enligt Livsmedelsverket i genomsnitt av med cirka 2760 kcal per dygn (mer om han tränar hårt). Den här killen fick i sig i genomsnitt 60 gram kolhydrater, vilket motsvarar 240 kcal. Därmed kom 8,6 procent av hans kalorier från kolhydrater. När han började äta 150 gram kolhydrater per dag, som han mådde bra på, fick han istället runt 22 procent av sina kalorier från kolhydrater.

Vad definieras då en kost med 22 energiprocent kolhydrater som? Socialstyrelsen (den myndighet som är ansvarig för att ta fram kostråd till personer med diabetes) kallar en kost med 10-20 energiprocent kolhydrater för en extrem lågkolhydratkost. Killen gick alltså från en väldigt extrem (sannolikt ketogen) lågkolhydratkost, till en närmast extrem lågkolhydratkost och mådde bra på det.

Fall 2 mådde också bättre på lågkolhydratkost

Fall 2 var en 13-årig tjej som åt 22 gram kolhydrater per dag. Hon var trött, orkade inte sporta och var rädd för lågt blodsocker. Efter ett tag försvann hennes mens och hon gick ner mycket i vikt. Hon var rädd att äta kolhydrater och hade ätstörningar. När hon var 14 år började hon komma till rätta med problemen och ökade intaget av kolhydrater till 120-140 gram per dag. Hon fick tillbaka sin mens, gick upp till normalvikt och började må bättre.

Enligt Livsmedelsverkets beräkningar behöver 13-åriga tjejer i ungefär 2190 kcal per dygn. När hon åt som minst fick hon alltså 4 procent av sina kalorier från kolhydrater. Det var en ketogen kost. När hon ökade intaget, och mådde bättre, landade hon på 22-25 energiprocent kolhydrater. Socialstyrelsen skulle beteckna detta som ett mellanting mellan en extrem och måttlig lågkolhydratkost.

Inget barn behövde 200 gram kolhydrater

Jag ska inte gå in på alla de sex fallbeskrivningarna, men i inget av fallen beskrivs att barnen behöver äta minst 200-300 gram kolhydrater för att må bättre, den mängd kolhydrater som många svenska barn med typ 1-diabetes uppmanas att äta.

I sitt inlägg tvivlar även Hans Jönsson på att folk klarar att äta så mycket kolhydrater som vården rekommenderar. Så här skriver han: ”Se exempelvis (referens) en pojke mellan 10-13 år, även med intaget enligt Socialstyrelsens definition ”måttlig lågkolhydratkost” om 40E% (40% av energin kommer från kh) så bör denna pojke inta 234 gram kolhydrater/dag. Tror absolut det finns flera som gör det, men jag tror att fler ligger under detta. Men, detta är viktigt. Detta är en utgångspunkt, dessa kostfanatiker utmålar det konstant som att alla med typ 1 diabetes ligger på 55E% kolhydrater. Undrar verkligen om någon över huvud taget gör detta i Sverige om de inte tränar mycket? De är i sådana fall få. Det viktiga är att inte minska intaget för mycket och inte under 100 gram.”

När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra vad som debatteras egentligen? Jag tillhör nog de som Jönsson ovan kallar ”kostfanatiker”, men när jag läser vad han skriver tycker jag nog att vi tänker väldigt lika. Ingen av oss tror tydligen på den traditionella diabeteskostens 50-55 energiprocenter kolhydrater. Jönsson verkar inte ens tro på den måttliga lågkolhydratkostens 40 energiprocent kolhydrater. Han menar att det är okej att gå ner till 100 gram, vilket för en 12-åriga kille innebär 18 energiprocent kolhydrater. Det är vad Socialstyrelsen kallar för en extrem lågkolhydratkost. 

Finns inga belägg för att en extrem lågkolhydratkost

Vad har då Jönsson för belägg när han menar att det är okej att äta en extrem lågkolhydratkost? Inga alls, konstaterade en statlig expertgrupp för några år sedan. Det saknas helt studier av hur en sådan form av kost påverkar kroppen långsiktigt. Det är just därför Kostfonden nu jobbar för att finansera en studie som ska jämföra en extrem lågkolhydratkost (10-20 procent kolhydrater) med en måttlig lågkolhydratkost (30-40 procent kolhydrater) och en traditionell diabeteskost (50-60 procent kolhydrater). Först när de finns vetenskap på området går det att ta ställning till vad som är okej att rekommendera.

Det sorgliga är att man idag i vården ger rekommendationer till föräldrar helt utan vetenskapliga belägg. Många får veta att barnen ska äta som tidigare, eller minst 200 gram kolhydrater varje dag. Punkt. Precis som Jönsson – som har stor erfarenhet på området – menar, är det få som klarar att stabilisera blodsocker med så mycket kolhydrater i maten.

SUMMA SUMMARUM: Ett skäl till den enorma debatten kring lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes är den luddiga definitionen. ”Man måste tänka på procenten” – eller vad det nu var som Sven Melander sa. Ja, man måste räkna på procenten för att veta vad man uttalar sig om.

Dela & kommentera comments 19

Typ 1-diabetes – varför pendlar blodsockret så?

I förrgår och i går kunde du läsa inlägg här på bloggen av en förälder som har upplevt att de kostråd hon har fått i vården till sitt barn med typ 1-diabetes har fungerat illa. Hon vill dela sin erfarenhet av att dra ner på kolhydrater i maten till barnet, eftersom hon upplever att det har gjort hennes liv som diabetesförälder mycket lättare.

Hennes inlägg är ett försök att nyansera den svart-vita och infekterade debatt som just nu omgärdar lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. En del menar att lågkolhydratkost är livräddande, andra att det är livsfarligt.

För att reda ut hur det egentligen förhåller sig, samlar Kostfonden in pengar till en vetenskaplig studie vid Karolinska sjukhuset som ska utvärdera effekter och biverkningar av att variera mängden kolhydrater i maten vid typ 1-diabetes (Jaså, vill du stötta den? Underbara du! Det kommer en länk nedan…).

Typ 1-diabetes handlar om mer än bara insulinbrist

När jag har följt den intensiva debatt som förs på nätet kring typ 1-diabetes har jag reagerat på att relativt många verkar tro att typ 1-diabetes är en sjukdom där det enda problemet är att insulinproduktionen är utslagen. Bara man sprutar sitt insulin på rätt vis, går det att hantera sitt blodsocker och äta som vanligt verkar många tänka. Men det Nationella Diabetesregistret visar att relativt få personer lyckas med detta. Endast 20-25 procent av alla tonåringar och vuxna når vårdens målvärde när det gäller långtidsblodsockret. Hela 75-80 procent ligger för högt. Är det för att majoriteten av alla med typ 1-diabetes är usla på att dosera sitt insulin? Eller för att de slarvar med sina sprutor?

Självklart inte. Här är två förklaringar (självklart finns många fler) till varför blodsockret ofta är svårt att reglera vid typ 1-diabetes.

Hormonet glukagon börjar gå i otakt

Det är välkänt att typ 1-diabetes beror på att immunförsvaret attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna, de så kallade betacellerna, i bukspottkörteln. Mindre känt är att även de så kallade alfacellerna påverkas av sjukdomen. Bukspottkörtelns alfaceller frisätter glukagon som normalt fungerar som insulinets motpart i kroppen. När blodsockret börjar dala ska alfacellerna släppa ut glukagon ut i blodet. Glukagon stimulerar sedan levern att frisätta glukos, så att blodsockret hålls på en lagom nivå mellan måltiderna. När en person sedan äter, och insulinet stiger, ska halten glukagon sjunka i blodet.

Insulin och glukagon ska alltså gå i otakt. När det ena går upp, ska det andra gå ner. Men hos personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, tar alfacellerna efter ett tag skada och börjar felaktigt släppa ut glukagon i blodet när blodsockret stiger. Det leder till att blodsockertoppen förstärks. När blodsockret – med insulinets hjälp – efter ett tag sjunker och glukagon borde släppas ut för att höja blodsockret, lyser hormonet istället med sin frånvaro. Bristen på glukagon gör att personer med typ 1-diabetes snabbt kan få ett blodsocker som blir så lågt att det blir livshotande.

För några år sedan skrev jag ett personporträtt av Wallenbergforskaren Patrik Rorsman som studerar detta: Förklaring till diabetikers svängiga blodsocker. Här är en diabetesutbildning vid UCSF (sjukhuset i San Francisco) där de förklarar hur glukagon ställer till det vid diabetes: Blood Sugar & Other Hormones. Och här är ett par forskningsartiklar som beskriver fenomenet:Hypoglycemia in Type 1 DiabetesToo Much Glucagon, Too Little Insulin.

Förenklad bild kan skapa dåligt samvete

Den förenklade bild som ges idag av typ 1-diabetes – att sjukdomen endast innebär en brist på insulin – leder nog dessvärre till att en del får skuldkänslor. Varför åker mitt blodsocker berg- och dalbana, trots att jag gör allt vad jag kan för att dosera mitt insulin rätt? Är det jag som är dålig?

En rubbad frisättning av glukagon kan delvis förklara varför vissa upplever att de får bättre kontroll på blodsockret när de drar ner på mängden kolhydrater i maten. När blodsockertoppen efter måltiden blir lägre, kommer de svängningar som glukagon orsakar att bli mindre och lättare att hantera. När du inte behöver spruta så mycket insulin, riskerar du inte heller samma snabba nedgång i blodsocker som kan bli livshotande.

(Och här vill jag poängtera: när jag skriver ”dra ner på mängden kolhydrater i maten” menar jag inte någon extremt strikt ketogen kost, utan att man minskar ner från den rekommenderade höga mängden kolhydrater.)

Vissa kan utveckla dubbeldiabetes

Min andra invändning mot påståendet att det bara är att ”äta som vanligt” är att det som idag definieras som ”vanligt” fungerar illa även för personer utan typ 1-diabetes. Över hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma. Problem med övervikt ökar också bland personer med typ 1-diabetes. Välgjorda vetenskapliga studier visar att de med typ 1-diabetes som tar mycket insulin för att få ner blodsockret, löper en större risk att utveckla fetma, rubbade blodfetter och insulinresistens (som är förstadiet till typ 2-diabetes).

En del forskare pratar nu om att personer med typ 1-diabetes i längden kan utveckla ”dubbeldiabetes.” Blodsockret blir då extra svårt att hantera och risken att avlida i förtid ökar.

Usel statistik för vården

Det här är alltså två skäl till varför många med typ 1-diabetes har så svårt att få kontroll på blodsockret. Blodsockret påverkas av en mängd andra saker, exempelvis motion, stress, infektioner, pubertet, och menscykeln. Det som dagligen påverkar blodsockret mest är dock den mat du äter. Om det råder inget tvivel. Det går knappast att luta sig tillbaka och tycka att nuvarande kostråd fungerar bra när tre fjärdedelar av alla vuxna med typ 1-diabetes ett för högt långtidsblodsocker (över 52 mmol/mol). Runt en fjärdedel ligger över 70 mmol/mol, vilket är kopplat till en femfaldigad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom. Det är rent usla siffror och många får sitt liv förkortat.

Utan tvekan behövs en studie som utforskar vilken slags kost som kan stabilisera blodsockret hos de personer som har problem med detta. I den studie som Kostfonden finansierar kommer vuxna personer med ett långtidsblodsocker över 60 mmol/mol att inkluderas – alltså personer som har så högt blodsocker att deras kärl, ögon och njurar tar skada. Ett stort tack till alla er som varje månad bidrar till Kostfonden, det betyder mycket!

(Just det ja´– du ville ju också hjälpa till att stötta studien. Det är lätt som en plätt. Bara att följa länken här! Det är den första studien någonsin i sitt slag i hela världen.)

Det om det. Nu ska jag dra igång Håkan Hellström på Spotify. Ikväll blir det konsert på Stockholm stadion.

Dela & kommentera comments 1

Hälsoinspiratörer säger: undvik socker. Livsmedelsverket riktar istället sin lans mot salt.

När jag rensade i posthögen på köksbänken i går kväll började jag (eftersom det är tråkigt att rensa post) bläddra i Coops tidning Mersmak. Den har genomgått en underbar kryddrevolution de senaste åren. I recepten flödar ingefära, chili, koriander, lime, gurkmeja och spiskummin. Sådant som man blir lite glad av. Och det kan man behöva bli när man rensar post.

Än gladare blev jag när jag läste Blossom Tainton-Lindquists råd till den tränande familjen som ville äta nyttigare. Här är Blossom:

Och här är två av hennes fyra råd:

Ser ni? Undvik socker och ät riktigt mat. Grymma råd (nåja, riskakorna går att diskutera, men om du råkar blinka just när du läser det är allt annat bra).

Mersmaks nästa råd till den tränande familjen: nyttiga middagar. För fem år sedan hade det tveklöst varit något slags pastarätt eftersom det länge har ansetts vara musklernas bästa energikälla. Vad har de nu? Pulled lax med blomkålscouscous!

Det är ju i princip ett low-carbrecept. När jag lagar detta kommer jag att hoppa sockret i kryddblandningen och ha ingefära och vitlök i såsen istället för mango chutney. Sedan blir det nog lite mango vid sidan av.

Jag bläddrade vidare och kom till Leila, som måste vara en stark rackare:

Kolla hennes tips:

Alltså. När jag hade kommit så här långt i min läsning höll jag på att skrika ”Mission Completed” till min man (som inte hade så mycket roligare – han vek tvätt).

MEN. Så kom jag ihåg att jag tidigare under dagen hade läst denna pressrelease från Folkhälosmyndigheten och Livsmedelsverket: Nationell kraftsamling för hälsosamma matvanor och fysisk aktivitet behövs.

De rapporterar nu resultatet av ett regeringsuppdrag, som syftade till att hitta åtgärder som kan stärka folkhälsan och minska hälsoklyftorna. Gissa vad ett av förslagen är? De vill inrätta ett nationellt saltprogram.

Inga konkreta åtgärder mot socker

SALT??? I rapporten skriver de om bakgrunden till förslaget. Citat: Detta uppdrag omfattar att undersöka möjligheten till frivilliga åtaganden i livsmedelskedjan för att främja hälsosamma val, med särskilt fokus på att reducera tillsatt socker och salt i livsmedel. Utredningen finns beskriven i bilaga 7. Bedömningen är att det behövs ett nationellt program för att sänka saltinnehållet i livsmedel, eftersom salt står för en stor andel av sjukdomsbördan, de största källorna är vanliga livsmedel och livsmedelskedjan visar intresse för att bidra i arbetet. När det gäller att minska sockerintaget bedöms andra typer av insatser än att sänka sockerhalten i livsmedel vara mer angelägna.

Rapporten är typ 350 sidor lång och jag har inte lusläst hela, men jag hittar inte ett enda konkret åtgärdsförslag mot vår höga sockerkonsumtion. När Folkhälsominister Gabriel Wikström tweetade om rapporten kunde jag inte låta bli att svara:

Kampen går vidare. Kanske kan man få Blossom att slå en signal till Livsmedelsverket och ta sig ett snack med dem?

Dela & kommentera comments 4

Barn ska äta max åtta sockerbitar per dag – för hjärtats skull

Äntligen! Jag skriker och hoppar framför datorn. Äntligen, äntligen, äntligen sätter stora och välansedda organisationer ner fötterna när det gäller sockret. För något år sedan var det WHO. Nu går American Heart Association (AHA) ut med nya rekommendationer: barn ska äta maximalt 25 gram (cirka åtta sockerbitar) tillsatt socker per dag och aldrig dricka mer än 2,5 dl sötad dryck per vecka. Barn under två år ska inte ha något tillsatt socker alls. Läs pressmeddelande här: Kids and added sugars: How much is too much?

Varnar: barnen kommer utveckla hjärt-kärlsjukdom

För att kunna uttala sig kring sockret har AHA gjort en genomgång av den senaste vetenskapen på området: Added Sugars and Cardiovascular Disease Risk in Children. Den visar att barns höga sockerkonsumtion (även svenska barns) är kopplad till en ökning av både fetma och farliga blodfettsrubbningar. Slutsats: ska barn slippa utveckla hjärt-kärlsjukdom senare under livet krävs att vi i vuxenvärlden skärper oss. Festen är slut. Barn blir i längden olyckliga av alla de sötsaker vi ger dem.

Träna barnet att äta annat än sött

I pressmeddelandet säger en av experterna att hon hoppas att de nya rekommendationerna ska stödja föräldrar att dra en gräns när det gäller sockret. YES! Det hoppas jag också. Frustrerade föräldrar mejlar ofta och undrar vad de ska göra. De får höra att de är nojiga och tråkiga när de ber far- och morföräldrar att ge barnen färre bullar och kakor, eller när de ber förskolepersonalen att begränsa firandet av födelsedagar. Nu kan alla ni kämpande (och omtänksamma) föräldrar referera till både till WHO och AHA.

Ni kan även trycka på ett annat uttalande i pressmeddelandet: att det är viktigt att barn tidigt vänjer sig att äta vanliga mat (ej söt) som också är näringstät. Vitaminer och mineraler behövs för en hälsosam utveckling av både hjärnan och kroppen.

Hur mycket är 25 gram socker?

Men hur mycket är då 25 gram socker? Det motsvarar något av följande: 2,5 dl läsk, 40 gram gelégodis (lite skrammel på botten av påsen), 3,3 dl sötad barnyoghurt, 70 gram frukostflingor med chokladsmak eller en glass (Magnum).

Slutsatsen av detta blir alltså att vi föräldrar bör:

1. Sluta köpa sötad yoghurt och sötade flingor. Barn som äter sådant till frukost får i sig en dagsranson socker innan dagens ens har börjat.

2. Begränsa lördagsgodiset till en tablettask eller maximalt 5-8 bitar (beroende på storlek).

3. Servera läsk och saft i små glas. Ett i veckan är gränsen. Vi bör även bojkotta O’boy och istället göra egen varm choklad med maximalt en sockerbit i.

4. Begränsa ätandet av vanlig sockerglass till en gång i veckan. (Misströsta inte. Du kan göra egen lågsockerglass varje dag om du vill).

5. Servera god mat på barnkalaset istället för sju sorters sötsaker.

Listan skulle kunna göras ännu längre, men det får räcka för nu. Låt oss nu utbringa ett fyrfaldigt leve för AHA! Detta är epokavgörande i bekämpningen av barnfetma.

Dela & kommentera comments 3