stamp

Läsares berättelser

Mamma till barn med diabetes:
Mindre kolhydrater gav stabilare blodsocker

Igår kunde du läsa ett inlägg från en mamma som har en son med typ 1-diabetes. Hon berättade hur svårt hon tyckte det var att hantera sonens blodsocker när hon följde vårdens rekommendationer och gav honom 200 gram kolhydrater per dag. När hon minskade på mängden kolhydrater i maten till sonen fick han ett stabilare blodsocker och mår nu bättre. Här berättar mamman konkret hur sonens mathållning ser ut.

Så ser vår dag med diabetes ut

Första tiden hemma blev det mycket vaknätter och oro. Sonens blodsocker steg och sjönk ständigt. Han hamnade under 3 mmol/l i blodsocker många gånger per dygn och han var också uppe mellan 15-20 mmol/l dagligen. Humöret svängde av stress och känningar. Efter någon månad hemma började vi som föräldrar lära oss lite vad som påverkade sonens blodsocker och hur hans kurvor betedde sig. Sakta började vi sänka den ordinerade mängden kolhydrater samt plocka bort vitt mjöl och socker i möjligaste mån. Vi gick gradvis från ungefär 200 gram kolhydrater per dag till omkring 80 gram. Vi lärde oss att om vi balanserar sonens ätande med små mängder kolhydrater, ökade mängder fett och protein, små mängder insulin och små mängder dextrosol när vi hamnar fel reagerar hans blodsocker på intet sätt oväntat. Det finns en tydlig förutsägbarhet i detta som gör mig trygg och lugn. Ungefär så här ser en typisk dag ut i dag:

Här är hur blodsockret kan se ut:

Självklart finns det avvikelser från detta schema. Fredagar äter han lite chips och kanske några godisbitar, på hemkunskapen äter han det man lagar där. På kalas eller om vi äter hemma hos andra får det bli lite som det blir. Jag fokuserar inte på att balansera hans blodsocker till varje pris. Jag följer hans kurvor och om de sluttar lite för brant nedåt kan jag ge ½ – 1 dextrosol för att plana ut dem innan han hamnar på ett för lågt värde. Jag kompenserar sällan när han hamnar högt, då det ofta bara leder till att han blir låg i efterförloppet. Istället tar jag lärdom av vad det var som gjorde honom hög och ser till att han äter på ett annat sätt nästa gång. Det viktigaste är att sonen i grunden har en kosthållning som håller blodsockret stabilt.

Kommentar:

Som jag skrev igår pågår en infekterad debatt när det gäller kost vid typ 1-diabetes. Debatten är hyfsat svart-vit. Så fort någon nämner ordet lågkolhydratkost, skriker någon annan KETOACIDOS och håller upp ett varnande finger. Ketoacidos ska absolut tas på allvar. Det är ett farlig tillstånd där blodet blir surt av för mycket ketonkroppar.

Ketonkroppar bildas från fett och frisätts i blodet när kroppen är tom på glukos och hjärnan behöver använda sig av en annan energikälla. Det är helt normalt att få ketonkroppar i blodet exempelvis när man fastar. Om personer med typ 1-diabetes har en brist på insulin kan det dock bildas ovanligt mycket ketonkroppar. Det är detta som är ketoacidos. Ofta sker det när blodsockret ligger högt, men i vissa ovanliga fall kan personer med diabetes även utveckla ketoacidos vid ett normalt blodsocker, exempelvis vid magsjuka. Därför varnar läkare personer med diabetes från att hamna i en ketogen ämnesomsättning.

Ketogen kost kräver extremt lite kolhydrater

MEN. För att hamna i en ketogen ämnesomsättning behöver mängden kolhydrater i maten ligga på runt 5-10 procent av alla kalorier, cirka 20-40 gram för ett barn. Dessutom behöver mängden protein i maten ofta begränsas. Barnet ovan äter 80 gram kolhydrater varje dag. Han är inte ens i närheten av att hamna i en ketogen ämnesomsättning och han tar insulin till varje måltid. Ketoacidos uppstår vid insulinbrist.

Barn som äter de rekommenderade 200 gram kolhydraterna varje dag drabbas också av ketoacidos, exempelvis vid magsjuka. Nyligen läste jag om en person som fick ketoacidos när blodsockermätaren slutade att fungera. För att veta om någon form av kost ökar eller minskar risken för ketoacidos behövs vetenskapliga studier. I den studie som Kostfonden är med och finansierar kommer forskare undersöka just detta. Kosten kommer inte att vara ketogen, men andelen kolhydrater ska vara låg för att få ner blodsockret. Endast personer som har ett skadligt högt långtidsblodsocker kommer att ingå i studien. Forskarna kommer noga följa eventuella biverkningar av olika kostbehandlingar, som ketoacidos och hypoglykemier. (Stöd studien – det behövs sannerligen mer vetenskap inom detta område.)

En sak som ibland påstås är att personer med typ 1-diabetes i princip kan räknas som friska, bara de tar sitt insulin. Därför kan man också – menar vissa – äta som alla andra. I morgon kommer ett inlägg om varför denna bild behöver nyanseras. Hormonet glukagon börjar också strejka när sjukdomen bryter ut och det är en orsak till varför blodsockret blir så svårt att reglera.

Dela & kommentera comments 5

Mamma till barn med diabetes:
”Tänk om sjukvårdens kostråd leder fel?”

För några år sedan var det en intensiv debatt kring hur personer med typ 2-diabetes skulle äta. Många valde att överge den kolhydratrika tallriksmodell som ofta rekommenderas i vården och började istället äta mer fett och protein, med målet att stabilisera blodsockret. På löpsedlar varnades för att det skulle orsaka ett skyhögt kolesterol, men majoriteten fick bättre blodfetter. Det blev ganska snart uppenbart att dessa varningar var grundlösa.

Debatten kring typ 2-diabetes har nu lugnat sig. Istället har det uppstått en – om möjligt – än mer infekterad debatt kring typ 1-diabetes. Föräldrar som upplever att deras barn får ett stabilare blodsocker och mår bättre när de drar ner på kolhydraterna i maten, bör enligt vissa läkare anmälas till socialkontoret. De menar att barnen kommer att drabbas av ketoacidos (ett tillstånd där blodet blir surt), få livsfarligt låga blodsocker och sluta växa.

Föräldrar som prövar att dra ner på kolhydraterna till sina barn upplever att detta inte alls stämmer. För något år sedan berättade en familj om sin erfarenhet av att minska på mängden kolhydrater i maten för Storstockholms diabetesförening. Den specialistutbildade intensivvårdssjuksköterskan Katarina Skogfält märker också att hennes barn får ett mycket stabilare blodsocker och mår bättre när de drar ner på mängden kolhydrater i maten (utan att något av det som läkarna varnar för har slagit in). Nu vill ännu en förälder – som har mejlat mig – berätta sin historia. Här är den:

Mackor, pasta och pannkakor på sjukhuset

Jag är mamma till en kille på 12 år som fick diabetes typ 1 i november förra året. Långt innan sonen fick sin diagnos hade vi som familj minskat intaget av snabba kolhydrater, eftersom vi alla mår bättre av en sådan mathållning. Det som förvånade mig i denna nya situation var vårdens fokus på kolhydrater. Sonens meny bestod plötsligt av mackor, pasta och pannkakor. Var han sugen på O´boy var det inget problem att ge honom det. Jag fick lära mig att det viktigaste för att barnet skulle växa, inte bli akut sjuk eller få långsiktiga skador, var att hitta den perfekta balansen mellan kolhydrater och insulin. Informationsmaterialet från sjukhuset innehöll många listor med kolhydratmängd i glass, godis, bröd, potatis, tacoskal o.s.v. Här är exempel:

Det jag saknade var informationen om ”det andra”, nämligen den mat som man får stabila blodsockerkurvor av och som inte kräver insulin i samma utsträckning.

Stress när blodsockret åkte berg- och dalbana

Under den första tiden gjorde vi som vi blev rekommenderade, men märkte snabbt att det inte fungerade bra. Efter ett huvudmål, bestående av ungefär 40 gram kolhydrater, stack blodsockerkurvan iväg uppåt i rasande fart och efter några timmar blev sonen istället låg. Det var svårt att dosera insulin på ett sätt som gjorde honom stabil och vi fick en pojke med svängande blodsocker och även svängande humör. Allt kändes stressigt och fel. Istället började vi återgå till den kost vi hade haft innan. Vi trappade sakta men säkert ned mängden snabba kolhydrater igen. Vi följde blodsockerkurvorna noga och mätte även ketoner i blodet. Istället för vårdens rekommenderade 200 gram kolhydrater per dag äter vårt barn nu omkring 80 gram kolhydrater. Här är ett exempel på hur sonens blodsockerkurva oftast ser ut numera:

Varningarna stämmer inte

Till min förvåning märkte jag snabbt att min önskan att ge honom en mindre mängd kolhydrater väckte motstånd i många sammanhang. I dagens diabetesvård tycks fokus ligga på att man ska leva och äta ”som vanligt” och dosera insulin därefter. Jag möttes av kommentarer som ”han kan dö om han inte får tillräckligt med kolhydrater”, ”han riskerar att få ketoacidos” och ”han kommer inte att växa normalt”. Vår erfarenhet är att dessa varningar inte alls stämmer. Ju mer kolhydrater han äter desto svårare blir det att balansera hans blodsocker. Nyligen var han på kalas och fick då en halv pizza. Direkt sticker blodsockret upp till 18 mmol/l och när vi försöker parera med insulin får han istället för lågt blodsocker.

På en kost med 80 gram kolhydrater per dag har han inga ketoner i blodet, han kan ta insulin regelbundet utan att hamna lågt i blodsocker, han växer bra, har ett HbA1c på 38 och hans blodsockerkurvor ligger oftast stabilt.

Färre toppar och dalar gör livet lugnare

Just nu informeras det mycket om diabetes typ 1 i media. Det är jättebra. Att ha diabetes typ 1 är verkligen ingen liten sak. Det är en allvarlig sjukdom som ska tas på största allvar. Jag läser om föräldrar som vakar nätterna igenom, går i bitar av stress och oro och sliter sitt hår i kampen mot Försäkringskassan. Jag är också en typisk ”diabetsmamma” i bemärkelsen att jag följer kurvor, planerar ätandet, håller koll på natten och oroar mig för hur det ska gå. Men när andra föräldrar beskriver det ständigt överhängande hotet om död och kaos känner jag helt enkelt inte igen mig. Sonens kurvor ”far inte runt okontrollerbart”. Hans blodsocker ”lever inte sitt eget liv”. Han blir inte längre låg i blodsockret fem gånger på en natt och han pendlar inte mellan 2,5 och 20 i blodsockernivå under loppet av några timmar. Jag förstår att jag kan väcka ilska hos andra föräldrar när jag skriver detta, eftersom andras erfarenhet kan vara en helt annan. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om den bild vi målar upp för varandra och läser om i media inte behöver stämma? Tänk om de råd vi får av sjukvården leder fel?

Varför är inte vården nyfiken?

Självklart reagerar olika kroppar lite olika och självklart finns många yttre och inre faktorer som påverkar blodsockret. Samtidigt delar vi alla samma biokemiska processer. Har man diabetes typ 1 får man högt blodsocker av för mycket snabba kolhydrater. För lågt blodsocker får man av för mycket insulin. Rekyler uppstår om man överdoserar kolhydrater vid lågt värde eller överdoserar insulin vid högt. Genom att läsa allt jag kommer över på temat, följa bloggar och Facebooksidor och prata med kunniga personer har jag kunnat lägga det pussel som ger mitt barn fina värden och god stabilitet så långt det just nu är möjligt. Jag önskar att detta faktum kunde väcka nyfikenhet hos vården och hos andra som kämpar på samma vis. Istället möter jag varierande grad av motstånd på många håll. Men jag är övertygad om att mitt barn, och många med honom, skulle kunna revolutionera sin hälsa och sin sjukdom om vi på allvar vågade se över kostbehandlingen vid diabetes typ 1.

Min kommentar:

Låt oss analysera den här mammans berättelse utifrån ett historiskt perspektiv. Hade hennes son fötts i början av 1900-talet hade behandlingen bestått av en extremt strikt lågkolhydratkost – allt annat hade snabbt dödat barnet. En medicinprofessor i Uppsala lär ha sagt att hans patienters mat bestod av ”varannan dag späck och gurka, varannan dag gurka och späck”. Men i januari 1922 fick en döende pojke på ett sjukhus i Toronto den första insulinsprutan. Det ledde till att sockerhalten sjönk i hans urin och han överlevde.

Upptäckten av insulin är en av medicinhistoriens viktigaste och har räddat enormt många liv. MEN. Nu har pendeln slagit om helt. Den kost som tidigare var den enda möjliga – en strikt lågkolhydratkost – har blivit livsfarlig och vissa läkare menar att barn med typ 1-diabetes numera behöver äta 200 gram kolhydrater varje dag.

Saknas vetenskaplig grund för kostråd

Vad har de då för grund när de påstår detta? För att en medicinsk behandling ska kunna anses vara vetenskapligt grundad krävs så kallade randomiserade kontrollerade kliniska prövningar som bevisar effekter och utvärderar eventuella biverkningar. Men som en statlig expertgrupp konstaterade år 2010 råder ”en uppenbar brist på studier” när det gäller kost vid typ 1-diabetes. Dessvärre har det inte tillkommit en enda högkvalitativ studie sedan detta uttalande.

För att ge kostråden en starkare vetenskaplig grund samlar nu Kostfonden in pengar till en vetenskaplig undersökning (läs mer här – och stöd studien). Personer med typ 1-diabetes, som den 12-åriga killen ovan, har rätt att få vetenskapligt baserade behandlingar.

En svart-vit debatt gagnar ingen

När vetenskapen brister blir det ofta debatt och den som förs idag kring kost och typ 1-diabetes är väldigt svart-vit. Det är som att barn antingen måste äta 200 gram kolhydrater varje dag eller annars max 20 gram (en så kallad ketogen kost). Mamman ovan har hittat barnets balans i 80 gram kolhydrater varje dag – ett mellanting mellan de två extremerna. Blodsockret ligger mycket stabilare än tidigare, men barnet har inga ketonkroppar i blodet och får tillräckligt mycket insulin för att växa.

I morgon kommer ett nytt inlägg från mamman. Då beskriver hon hur en dags mat kan se ut för hennes son. I övermorgon kommer jag att berätta om forskning som kan förklara varför vissa personer med typ 1-diabetes får väldigt svårt att reglera sitt blodsocker. Många får veta i vården att typ 1-diabetes endast handlar om att kroppens egen insulinproduktion med tiden blir helt utslagen och att man med hjälp av insulinsprutor/pumpar kan kompensera för detta. Riktigt så enkelt är det inte. Produktionen av hormonet glukagon börjar också strejka. Det förstärker blodsockersvängningar och förklarar varför det är så lätt att få ett livshotande lågt blodsocker. Mer om det i övermorgon!

Sist men inte minst: varför i hela (lägg in valfritt svärord här) ger man barn O’boy på sjukhus? Inget barn ska dricka O’boy – vare sig de har diabetes eller inte. Gör man choklad själv tar man typ en tesked socker per tesked kakao. I O’boy är det fyra gångar mer socker. Dessutom är det ungefär dubbelt så dyrt som att köpa socker och kakao var för sig – något att tänka på för alla sjukhus som har ansträngd ekonomi.

Dela & kommentera comments 10

Skyhögt kolesterol – men blodkärlen är ändå finfina

För ganska precis tre år sedan skrev jag om norrmannen Oskar W. Kristensen, nu 56 år gammal. År 1995 fick han en stroke och 2011 drabbades han av en så kallad tia-attack. Känseln i höger hand försvann eftersom hjärnan inte fick tillräckligt med syre. När läkaren undersökte halspulsådern med ultraljud fann han ett lager av plack (åderförkalkning) som var 2,5 mm tjockt.

Läkaren skrev ut kolesterolsänkande läkemedel, statiner, eftersom Oskar Kristensen hade ett väldigt högt kolesterol, men han valde att aldrig ta pillren. Istället fortsatte han den livsstilsförändring han redan hade påbörjat, där han bland annat hade börjat motionera och klättra uppför alla höga bergstoppar i närheten av bostaden (typisk norrmän). Han hade också börjat äta en strikt lågkolhydratkost och det fortsatte han med.

1,5 år senare – när jag skrev förra blogginlägget – hade tjockleken på placken i blodådrorna krympt till 1 millimeter. Så här såg läkarens skiss ut:

läkarens skiss

Det där som ser ut som ett Y föreställer blodådrorna.

Nu har Oskar Kristensen varit på ännu en hälsokontroll. Hans onda LDL-kolesterol är fortfarande skyhögt (7,2 mmol/l), men det verkar inte spela någon större roll. Placken på insidan av halspulsådern är oförändrad och blodet flödar fritt till hjärnan. Här är läkarens anteckningar:Läkares anteckning 2016(Jag vet, det är rena grekiskan. Man måste använda en uppslagsbok för att förstå detta. UL betyder i alla fall ultraljud och myke betyder mjuka).

Läkaren tycker nu att statiner verkar onödiga

Oskar Kristensen äter fortfarande inga statiner och hans läkare håller med om att det verkar onödigt. Efter deras samtal skickade läkaren också denna artikel till Kristensen från norska läkartidningen: Reduksjon av hjertedød skyldes ikke statiner. Artikeln ifrågasätter om statiner överhuvudtaget har någon effekt.

Personligen tror jag att vårdens ensidiga fokus på kolesterolnivåerna i blodet leder fel. Det är sannolikt viktigare att dämpa den farliga inflammation som uppstår vid högt blodsocker, bukfetma och typ 2-diabetes. Livsstilen är avgörande för detta.

Så gör som Oskar Kristensen. Att bra mat och klättra upp på alla toppar du kan hitta i närheten av din bostad. Har du tur bor du lika vackert som Oskar Kristensen:

fjälltoppen

 

Dela & kommentera comments 6

Året runt: Birgitta började äta LCHF och blev fri från fibromyalgi 

Jag älskar solskens historier, och Birgitta Höglunds berättelse är verkligen en solskenshistoria. Hon hade ont i sina leder, var sjukskriven och väldigt trött. Så en dag fick hon höra talas om lågkolhydratkost. Året Runt skriver nu om vad som hände då: Birgitta började äta LCHF och blev fri från fibromyalgi | Året Runt

Tror att jag blir lite extra glad av Birgittas historia eftersom den får mig att tänka på min mamma. När hon lade om kosten slapp hon också den värsta fibrosmärtan. Att slippa smärta gör onekligen en människa lite gladare.

Och vem behöver inte bli gladare en dag i januari när det har regnat iskall småspik från en mörk himmel? Fram för fler solskenshistorier!

Dela & kommentera comments 5

Läsare: "Ser fram emot nästa besök hos diabetesvården"

Av vissa mejl blir man gladare än andra. I går fick jag detta från Lotta Slim:

”Efter att jag lyssnat på din bok ”Ett sötare blod” bestämde jag mig för att prova LCHF då jag också är diabetiker. Efter ett besök hos min diabetessköterska låg mitt långtidssocker på 123 och efter endast fyra veckor med ändrad kost och en del motion gick jag på ett återbesök och dra mig baklänges mitt långtidssocker hade gått ner till 78. Din bok har verkligen inspirerat mig till att tänka i andra banor och att experimentera med min kost. Jag har blivit piggare, gladare och orkar mycket mera. Ser fram emot nästa besök hos diabetesvården, vilket jag aldrig gjort innan.”

Att få en sådan förbättring av sitt blodsocker är enormt bra. Trevlig helg och trevlig sportlov önskar jag er alla bloggläsare!

Dela & kommentera comments 3

Läsare fri från IBS:"…inga smärtor eller kramper"

Det är dags för lite måndagsglädje. Nyligen mejlade Morgan Nilsson och beskrev hur han plötsligt slapp sina magkramper när han började äta en lågkolhydratkost. Ett litet mirakel i en människas liv. 10-15 procent av alla vuxna och barn har, precis som Morgan Nilsson, dagliga magsmärtor. Det är så galet många. Alldeles för många. Kostfondens första mål är att initiera en välgjord studie på just IBS. Vill du att fler ska få effektivare hjälp i vården? Stöd oss. Så här skriver Morgan Nilsson:

Äntligen fri från IBS

”Jag började en jobbig resa i mina tonår. Min mage blev bara sämre och sämre. Första diagnos: magkatarr. Fick symptomlindrande medicin och lite kostråd. Försämring under gymnasietiden. Otroliga kramper och smärtor i magen. Andra diagnos: IBS. Får medicin som ska få kramperna att släppa. Ät mer fibrer blev rådet och fick även ”fiber på burk” utskrivet. Blev väl hanterbart men det var nedbrytande psykiskt. Gjorde mig väldigt deprimerad emellanåt, isolerade mig och stannade hemma när kompisar var iväg och hade kul. Visste ju aldrig när det skulle slå till. Ville ju inte få dessa smärtor ute någonstans. Var så pass deprimerad emellanåt att det kunde slutat riktigt illa…

Berättade aldrig för någon hur dåligt jag mådde. Jag levde så här ett par år. Träffade min blivande fru vilket hjälpte med de mentala delarna. Att bli kär skingrade många mörka tankar. Fick fortfarande rejäla kramper och smärtor. Kunde se ett litet mönster: nötter
Slutade äta nötter, men allt var inte bra men jämfört med innan ok. Levde så i flera år.

Till semestern förra året fick jag ”Matrevolutionen” av min bror. Otroligt tänkte jag när jag läste den. Kände igen mig i mycket. Tränat en hel del och är uppväxt med kolhydratladdning, fettskräck etc…

Kört LCHF (syndar ibland) sedan ett drygt år, inga smärtor eller kramper! Aldrig uppblåst eller gasig! Känner mig piggare och de gånger jag varit krasslig upplever jag att jag inte blir lika sjuk och tillfrisknandet går fortare. Mina sjukdagar på jobbet har minskat. Sötsuget är borta. Två storlekar mindre på byxorna. -5kg på vågen (min fru -9kg). Mentalt gladare.

Det enda jag gjort är att ändra vad jag äter så för mig är kopplingen väldigt tydlig.

Jag hoppas du lyckas med uppdraget du tagit på dig, det finns många drakar att besegra därute…”

Min kommentar: Det finns många drakar och det finns många goda krafter där ute. En av de stora drakarna är den stora bristen på pengar till icke kommersiell forskning. Genom att tillsammans finansiera bra forskning kan vi förändra vården.

Här är en liknande berättelse: Slipper IBS efter 35 år av magproblem.

Dela & kommentera comments 3

Går vi verkligen bananas för lite socker? Lite socker?

Nu har Jacob Gudiol kommenterat den senaste debatten: Bara du äter lite socker går ”alla” bananas. Han tycker att mitt debattinlägg i Aftonbladet är tunt. Det tycker jag också. Jag fick 1500 tecken inklusive blanksteg att försvara min bok på. Vill han läsa hela min nyanserade syn på socker, finns den i boken. Sist ligger över 400 referenser att bita i.

Gudiol påstår en hel rad saker i sitt inlägg som jag aldrig har skrivit eller sagt. Faktum är att vi är rörande ense i väldigt mycket. Till exempel att motion skyddar mot socker. Att vi i norra Europa klarar socker bättre än övriga delar, är för att vi är otroligt duktiga på att träna. Sverige ligger i topp i Europa.

4 av 20 barn i en klass bör vara försiktig med sockret

Precis som Gudiol menar jag också att socker är värst när man börjar gå upp i vikt. Vad Jacob Gudiol tycks missa är att en femtedel av alla barn bär på övervikt. Det är dessa barns talan jag för. I en klass med 20 barn behöver i genomsnitt fyra stycken vara mycket försiktiga med sockret. Därför måste skolan dra ner på sockret. När det är dags för bullkalas funkar det liksom inte att säga till dessa fyra barn: ni får inte äta för ni bär på för mycket övervikt.

Först hade jag tänkt bemöta Gudiols kritik punkt för punkt. Men jag låter istället en av mina läsare göra det:

Har läst och bockat av problem för problem

”Här kommer en kommentar modell längre från en rörd och tacksam läsare. När jag var liten så åt jag flera smörgåsar med margarin varje dag. Det var mycket helfabrikat hemma, fiskpinnar, fiskbullar, pulversås och korv. Söt yoghurt åt jag tonvis av, liksom godis, glass, sockerdricka, kex, kakor, med mera. Sådant fanns alltid hemma. Jag åt i smyg, skamsen för att jag hade svårt att låta bli.

Nu har jag läst Det sötaste vi har (vilket borde ha varit den här ungen (och alla andra barn!) som växte upp och skrev DEN HÄR kommentaren), och jag har ”bockat av” problem efter problem.

S. 37 om Acanthosis nigricans – check. Till och från sedan 10 års åldern, hela tonåren. Jag trodde det var smuts och tvättade mig mycket mer än vanligt. Jag var rädd och visade mamma, som sa att jag nog var solbränd. I hudveck som aldrig ser solen…

S. 78 om saboterad mättnad, ätandet tills illamåendet tar över – check. En av mina bästa vänner (då när vi var ca 10 år) åt också chips till hon kräktes.

S. 79 om att gå upp i vikt trots att man äter mindre än vännerna – check. Skam och förtvivlan. Flickan i boken är 9 år, det var jag också när jag blev nekad inbjudan till en klasskamrats kalas för att någon ”trodde att jag skulle äta upp hela tårtan”.

S. 93 om tonårsproblem i form av mycket akne – check. Självmordstankar – check (från 12 års ålder för min egen del). Sämre kontakt med kompisar – check. Trivs inte i skolan – check. Inget förhållande – check.  Lägg därtill mobbing och påföljande isolering och sjunkande studieresultat. Så har vi det här med glasögon för närsynthet, vilket sägs orsakas av förstorad glaskropp, på grund av för mycket tillväxthormon, på grund av för mycket socker. (ta hemskt gärna upp det i kommande böcker, Ann) Jag lade redan som barn märke till att övervikt ofta gick hand i hand med närsynthet, och resonerade som en 10-åring, att det måste vara fråga om någon förbannelse eller dubbel otur.

S. 221 om skammen – check. Den förlorade kontrollen, efter ofta bara 1 smakbit, följd av veckors vansinnigt, okontrollerat missburk, och detta redan i unga tonår – check.

Jag är fortfarande överviktig ( ca 8 kg, siffran var proportionellt högre när jag var yngre och kortare) och blev nyligen i 30-årsåldern ”äntligen” diagnostiserad för depression, vilket jag haft (ca 40 olika) symptom på nästan konstant sedan 7-årsåldern.

Det som står i ”Det sötaste vi har” är verklighet

Hade jag kunnat slippa det här om jag fått slippa socker? Det lovar jag er, go´vänner, att INGA barn med de här problemen sedan i vuxen ålder önskar att de hade fått en bulle till, en godis till! Men då, på den tiden (från ca 5 år och uppåt), var det den enda lycka (läs: genväg till psykiskt välmående (läs: knark)) jag hade. Man vet aldrig i förväg vilket barn som kommer att drabbas. Att barnets föräldrar är smala är ingen garanti, det vet jag personligen. Att chansa (genom att ge barn socker) är som att spela rysk roulette med barn – bokstavligt talat.

Ni kritiker. Det som står i Det sötaste vi har är verklighet. Idag är jag bildad och mogen nog att kunna sätta ord på saker och ting på ett helt annat sätt än som 7-åring. Men vem för barnens talan, när de inte själva kan? Det är inte alls säkert att föräldrarna gör det. Mina gjorde det inte. Är jag ett extremt skräckexempel, ensammast i världen? Eller, ännu värre, är jag en del i en stor massa av barn (f.d. barn, d.v.s. ”vuxen”) där tusentals, hundratusentals har liknande problem?

Värdelöst och förstört – på grund av det sabla sockret

Jag står på båda ben, jag kan andas, jag kom in på en bra universitetsutbildning (till slut – men inte tack vare mina gymnasiebetyg), – men i flera avseenden har jag tyckt och tänkt att mitt liv varit onödigt, värdelöst och förstört – och dessa tankar började redan i lågstadiet. Då var jag ensammast i världen. Sådant här kan man som 8-åring inte säga – eller? Jag kunde det inte. Ibland försökte jag, men fick aldrig något stöd. Tänk hur många barn som går i grundskolan idag som har det såhär, de är sannolikt fler nu än på 1980-talet. Tänk på hur många vuxna vi är, som lever med dessa kroppar och hjärnor i dag, kroppar och hjärnor som i någon mån är skadade för livet. PÅ GRUND AV DET SABLA SOCKRET!

Tack Ann. Tack från alla ledsna 7-åringar som jag vill hjälpa och representera, jag är fortfarande en av dem. Du är så bra, och har gjort så bra. Du har satt ord på allt jag visste eller kände på mig redan som förstagluttare (1988), men som jag aldrig hade kunnat formulera själv. Kan vi rädda en enda unge, som vi aldrig ens kommer att träffa, från detta helvete så är det värt besväret. Jag ställer gärna upp som (anonymt) exempel om du behöver ha ett i någon kommande bok! Jag kommer att bidra till fonden också.”

Den senaste veckan har varit ganska slitsam. Men nu känner jag plötsligt att jag klarar många liknande veckor till.

Dela & kommentera comments 41

Läsare om sin hälsoresa på lågkolhydratkost

När det skrivs om lågkolhydratkost på bloggar handlar det ofta om stora förändringar i livet. Personer med diabetes kan kraftigt dra ner på sin medicinering och många går ner tiotals kilon i vikt. Det är fantastiska berättelser där människor inte sällan känner att de har fått livet tillbaka. Samtidigt kan lågkolhyratkost ge mindre hälsovinster, som ändå betyder mycket för den enskilda personen. För ett tag sedan fick jag ett mejl från Rebecca. Hon började äta lågkolhydratkost för att stötta sin man som har IBS (magsmärtor). Försöket skulle bara pågå i ett par veckor, men hälsofördelarna blev så stora att de båda nu har fortsatt. Det är mycket som kan hända i kroppen när blodsockret stabiliserar sig och insulinnivåerna går ner. Här är Rebeccas berättelse:

Kontorskilona försvann

Vi började äta lågkolhydratkost påsken 2013. Innan dess åt vi ”normalt”, med mycket grönsaker och hemlagat, inga halvfabrikat eller lightprodukter. Vi åt grovt bröd, ris, potatis och pasta. En och annan söt efterrätt slank ner och kanske lite godis på helgen. Min attityd var att ”lagom av allt” är bäst. Jag älskar att laga mat och baka. Min sambo har dock haft en krånglig mage. För hans skull tänkte vi testa lågkolhydratkost i ett par veckor. Bland mina släktingar och vänner protesterade många. De reagerade på att jag, som aldrig har haft problem med vikten, skulle bli alltför smal. Men varken jag eller min sambo hade någon viktagenda. Ändå gick min man snabbt ner sina 7-8 ”kontorskilon.” Jag har legat stadigt på samma vikt (52 kg till mina 170cm). Först nyligen har jag lagt på mig ett par kilo muskler i samband med att jag börjat med Stronglifts (tung styrketräning). Som förövrigt går jättebra att pyssla med på lågkolhydratkost.

Tungt i början – men nu går det bra att träna

I början hade jag en tung känsla i kroppen. Som van löpare fick jag ett brutalt uppvaknande i spåret då min kondition försämrats och fötterna kändes som betong. Andningen blev gradvis lättare och nu är det mycket behagligare att träna. Jag tar aldrig slut och blir inte heller hungrig. Jag slipper planera träningen efter hur längesen det var jag åt.

Min kille hade huvudvärk de första dagarna och blev andfådd av att gå uppför trapporna till vår lägenhet.

Sömnen har blivit bättre

Förr brukade jag då och då vara vaken i ett par timmar per natt. Låg och läste innan jag kanske fick en halvtimme sömn innan klockan ringde. Följden: en jättetrött dag med akut sömnighet framåt eftermiddagen. Nu sover jag som en stock och vaknar inte ens när min sambo går upp före mig. Är utvilad varje morgon. Om jag någon natt får ett par timmar för lite sömn lider jag inte nämnvärt av det dagen efter. Om jag fuskar med kolhydrater så kommer sömnproblemen tillbaka som ett brev på posten.

Min kille slutade snarka och gnissla tänder. Det här hände redan första veckan och har hållit i sig sedan dess.

Slipper hungerkänslorna – humöret stabilare

Jag slipper vara upphakad på hur länge sedan det var jag åt. Kan utan problem äta en eller två gånger per dygn nu. Tidigare var jag tvungen att äta var tredje-fjärde timme, annars blev jag darrig, fick ont i magen och blev på väldigt dåligt humör. Humöret har överlag blivit enormt mycket stabilare.

Varmare i kroppen

Vi fryser aldrig längre. Innan var vi jättefrusna båda två och hade ofta kalla händer och fötter. Även efter en löprunda kunde jag bli blå och kall om jag inte duschade med en gång. Nu är vi varmblodiga och har ofta fönstren öppna. Fryser bara om det verkligen är superkallt och då är det lite som hunger, man konstaterar att känslan finns där men den är inte akut.

Aknen är borta

Jag har inte längre någon hormonakne – förutom om jag har fuskat. Förut kom den två gånger i månaden, vid ägglossning och mens. Var översållad med envisa finnar över haka och käke som knappt fick tid att läka ut mellan gångerna. Dessutom har jag mindre pms. Jag har inte längre sådana där dagar när allt går emot mig och allt är en källa till frustration. Dock har mensen blivit kraftigare.

Huden mår bättre

Huden är som återfuktad inifrån. Tidigare var jag torr och fnasig på smalben, armar och händer. Smörjer mig nästan aldrig efter duschen längre. Bättre naglar. Håret växer snabbt.

Lugnare mage

Min mage har aldrig direkt krånglat, men nu fiser man nästan aldrig och magen är som en klocka. Min man upplevde ingen omedelbar förbättring, men som generell tendens under året så har det kanske blivit en aning bättre.

God mat

Vi äter så himla gott och varierat – det har blivit en inspirerande köksutmaning att hitta nya läckra lchf-rätter. Maten känns fräsch och det är mycket grönsaker och goda såser. Jag har alltid gillat ostar, oljor och såser. Det har varit jättekul att kunna djupdyka i det.

Måste ta det lugnare med alkoholen

Man får passa sig för alkohol – toleransen har blivit sämre.

Fortfarande förkyld

Det där som folk skriver om att de aldrig blir sjuka stämmer inte på mig. En brakförkylning och någon liten förkylning har jag allt hunnit med under året som varit.

Bra blodfetter

Min pappa som är läkare var skeptisk till vårt beslut att äta så här. Efter ett år kollade vi alla blodvärden (kolesterol, apokvot, järnvärde, b-vitamin etc.) och kunde konstatera att de var perfekta hos både mig och min sambo.

***

Känner du igen dig i Rebeccas berättelse? En del känner jag personligen igen, annat inte. Precis som Rebecca fryser jag mindre nuförtiden. Det kan ha sin förklaring i att kroppens grundförbränning kan gå upp på lågkolhydratkost. Se tidigare inlägg: Ingen kalori är den andra lik. Och skillnaderna är hyfsat stora. Jag har mindre hormonakne och mindre torr hy. Jag får också fortsatt förkylningar. De virus som barnen drar hem från skolan biter trist nog ganska bra. Min sömn har inte påverkats. Den är mer beroende av hur mycket jag stressar. Min mage gillar också lågkolhydratkost.

Att hormonaknen och pms:en har blivit bättre för Rebecca, kan förklaras av att insulin direkt påverkar utsöndringen och aktiviteten hos manligt könshormon i kroppen. Du kan läsa mer om det i Ett sötare blod

Vad har du som läsare för erfarenheter? Känner du igen dig i detta?

Dela & kommentera comments 9

Läsare: "Jag kan inte beskriva hur befriande det är"

Nyligen fick jag mejlet nedan från en läsare. På ett vis väldigt glädjande, på ett annat vis väldigt sorgligt.

”Jag har ett stillasittande arbete. Jag har varit överviktig och ökat i vikt varje år de senaste tjugofem åren. Jag har ätit lightprodukter och till och med bantat med bara kolhydrater! Som faktiskt var inne ett tag. Jag har alltid varit hungrig och kämpat mot mitt sötsug. Med övervikt följer också det förakt som smala människor känner för feta… vi är ju frossande monster utan självbehärskning och borde lära oss att äta mindre och röra oss mer.

2005 fick jag inflammation i en fot och jag har gått med kryckor periodvis och ätit värktabletter varje dag, full pott sedan dess, både med och utan recept. Våren 2013 kom en inflammation i ett knä, dessutom värk i princip i hela kroppen.

Sköterska föreslog gastric bypass

Jag försökte att dra ner på kolhydraterna för något år sedan, när jag läst om Annika Dahlqvist. Men jag vågade inte fortsätta efter allt motstånd som fanns; läkares och dietisters varningar för hjärtinfarkt. Jag var till företagshälsan och under det första besöket föreslog sköterskan att jag skulle göra en gastric bypass operation! Jag grät på vägen hem, men det motstånd jag kände inför att göra mig själv till en patient segrade. Jag gick aldrig mer dit.

Samma sköterska fortsätter nu sprida sin övertygelse med skrönor om att människor får akut höjt kolesterol och blir inlagda på sjukhus och att ” en del människor inte tål fett”. Det är helt vedervärdigt att yrkesmänniskor vägrar ta in ny kunskap. Efter att ha läst din bok och sett dig hålla föredrag på Kunskapskanalen, insåg jag helt enkelt det logiska i resonemanget och jag blev trygg.

Bara två värktabletter sedan 25 december

Jag började dra ner på kolhydrater i höstas, i kombination med att aldrig sitta på en stol längre än tjugo minuter utan att kliva upp och gå en vända (använder äggklocka). Sedan den 25 december äter jag strikt lchf och jag har bara ätit två värktabletter (efter väldigt långa dagar på benen med fel skor.) Jag är mätt för första gången i mitt vuxna liv! Jag kan inte beskriva hur befriande det är! Min ångest över mat är borta. Det försvinner någon cm runt mätställena varje vecka.”

Dela & kommentera comments 5

Fullsatt i Piteå

Piteå tidningIgår var det helt fullsatt på Krokodil i Piteå. En mycket mysig lokal. Tidningen hade en enormt snabb reporter. Klockan halv nio på kvällen försvann hon och i morse gick detta att läsa: Sockrets faror slår hål på fettmyten – Piteå-Tidningen.

Det är så fantastiskt att vara ute och träffa alla er läsare. Och varje gång är det någon som tar ordet och berättar om sina hälsovinster. Igår var det en man med typ 2-diabetes som nu hade provat en strikt lågkolhydratdiet i några veckor. Blodsockret hade sjunkit från riktigt farliga nivåer, till normala nivåer. Han hade halverat sitt behov av insulin och numera somnade han inte framför TV:n på kvällarna. När blodsockret går ner, blir man piggare.

Dela & kommentera comments