stamp

Övrigt

Lite sockerhistoria: Barns frukostflingor inspirerade till socker i grisfoder

Visste du att reklam om barns frukostflingor inspirerade forskare att ha socker i grisfoder? Kultingarna hade tidigare ratat konstgjort foder, men när maten smakade sött började de glufsa i sig. I det söta fodret stoppade man också antibiotika, vilket har bidragit till dagens stora problem med antibiotikaresistens.

Vissa saker är svårare att smälta än andra. Just nu har jag svårt att ta in ett föredrag som hölls år 1954 av en viss Henry B. Hass. Han var kemist och ledde the Sugar Research Foundation, en industrisponsrad organisation som finansierade forskning som kunde gagna sockerindustrin.

Under föredraget, som hölls inför The American Society of Sugar Beet Technologists, berättar han bland annat om ett mycket framgångsrikt projekt kring sötat grisfoder. Tidigare har man haft svårt att få kultingar att acceptera att äta annat än mjölk från suggan. Kultingarnas kräsenhet har varit ett problem, enligt Hass, eftersom man med konstgjort foder kan avla fram större kullar, göda flera djur och undvika att suggan trampar ihjäl kultingar.

Sedan kommer han till det som fick mig att haja till. Han säger att grisarna också kan ”hållas hälsosamma genom att man tillsätter antibiotika i fodret.”

Socker fick grisar att äta antibiotika

Idag, över 60 år senare, vet vi att det slentrianmässiga användandet av antibiotika i djurfodret bidrar till att antibiotikaresistensen sprider sig i världen. Antibiotikan – ett av sjukvårdens absolut viktigaste vapen – håller därmed på att förlora sin effekt. I vissa delar av världen har det nu gått så långt att människor återigen dör i exempelvis urinvägsinfektioner.

Och där står alltså Henry Hass år 1954 och skryter med att sockerindustrin har lyckats få kultingarna att äta det antibiotikaberikade fodret eftersom man har sockrat det. Idén till detta fick en av grisforskarna när han hörde reklam om sockeröverdragna frukostflingor på radion (Kellogg’s Tony the Tiger fanns redan på den tiden). Forskaren tänkte: Kan det vara så att grisar gillar socker lika mycket som barn gör?

När man testade blev svaret ett rungande: absolut! Till en början försökte man täcka foderpelletsen med socker. Men det smarta kultingarna lärde sig snart att de kunde suga bort ytan av socker och sedan spotta ut resten. Så sockerindustrin började blanda socker direkt i det konstgjorda fodret.

Feta grisar på sockerfoder

Det visade sig fungera bättre än utmärkt. Förutom att grisarna mer än gärna åt den antibiotikaberikade maten, växte det mycket snabbare än tidigare. Istället för att väga 12 kg efter sex veckor, vägde de i genomsnitt cirka 30 kg.

”Genom att förmå grisarna att glufsa i sig mat, får man en god ekonomi i uppfödningen”, konstaterar Henry Hass.

Men det är så klart bara grisar som blir feta av socker. Vad gäller människor är det tvärtom ett mycket bra livsmedel, enligt Henry Hass. Socker påverkar absolut inte vikten. Det är bara kvacksalvare som sprider sådan missinformation. Mot slutet av sitt föredrag berättar han att medlemmarna i Sugar Association har beslutat att årligen satsa $600 000 (i dagens penningvärde cirka 91 miljoner kronor) för att skapa en mer positiv syn på socker.

Och vet ni vad den reklamen gick ut på? Att socker är ett bra bantningsmedel.

Från reklam i Life Magazine, juli 1954

Så gick det alltså till när svinindustrin fick grisar att äta antibiotika. Inspirationen kom från barns frukostflingor. Ett bra bantningsmedel om man får tro industrin.

Foto på grisarna: Kenneth Schipper Vera

Dela & kommentera comments 2

Australiens inhemska folk brukade tämja naturen med eld och fick ett saftigt gräs till de vilda djuren

Australien står i lågor. Det beror till stor del på en extrem torka och värme, men det är inte hela bilden. Det buskiga landskap som nu brinner är också ett resultat koloniseringen och att den kunskap som Australiens urfolk har haft om hur landets marker bör brukas har förringats. 

I våra skolböcker har personer som lever som jägare och samlare framställts som en enkla stenåldersmänniskor, som jagar sitt byte med spjut och samlar lite nötter i naturen. Under min månadslånga resa här i Australien har jag insett att den bilden är ofullständig och felaktig.

Dels har jag träffat personer från Yolngufolket (det kommer jag att återkomma till), dels har jag läst boken The Dark Emu av Bruce Pascoe, som har fått mycket uppmärksamhet här i Australien. Den handlar om hur europeiska kolonisatörer konsekvent har nedvärderat de inhemska folkens förmåga att bruka jordarna och utveckla tekniska lösningar för att öka avkastningen från naturen.

Ett mer avancerat samhälle än vad vi förstått

Bruce Pascoe utgår från dagböcker och texter från de första nybyggarna i Australien, som vittnar om långsträckta odlingsmarker, höstackar och lager med säd från inhemska grässlag. Nybyggarna beskriver byar med hus, fällor för fiske, fält med jams och bevattningssystem.

De framställer också landskapet som öppet och frodigt, nästan som hemma i Storbritannien. Men när de på ett brutalt vis tar över markerna och börjar bruka dem med europeiska metoder förstörs de på några år. Kolonisatörerna odlar vete, och släpper ut får och nötkreatur på de stora vidderna. Djuren trampar och betar ner marken, som snabbt tappar sin bördighet.

Dessutom bildas det buskiga landskap som bidrar till att södra Australien i dag står i lågor. Australiens urfolk har tidigare använt årliga bränder för att tämja naturen. Halvvägs in i torrperioden, när gräset fortfarande är grönt, släpper de lös elden. Den bränner bort torra buskar som växer under träden, men blir aldrig så varm att den når trädkronorna.

Den bild som Pascoe ger i boken, bekräftades när jag var uppe i Darwin. Där bränner man fortfarande markerna årligen, som du ser på de svarta trädstammarna i bilden ovan.

Elden gav plats åt gräset att växa

I den öppna eukalyptusskog som elden skapar, frodas gräset. Det gav mat åt kängurus, vallabyer, emuer, goannas och andra ätbara djur som vandrade fritt genom skogen. När djuren hade ätit sig feta, jagade man dem.

Enligt Pascoe är en orsak till varför man slutade elda bort buskarna i södra Australien att man satte upp kilometervis med stängsel kring sina marker. Dessa tål inte eld. Det har lett till att skogarna har vuxit igen, vilket tillsammans med torkan och den ovanliga hettan bidrar till dagens förödande eldsvådor.

Ville rättfärdiga sina övergrepp

Australiens urfolk är ett av de äldsta folken på jorden. Så klart utvecklade de smarta metoder för att lättare kunna få mat. Men de tecken som har funnits på ett mer systematiskt brukande av markerna har historiker och arkeologer på olika vis bortförklarat. Pascoe driver tesen att man har velat rättfärdiga koloniseringen av Australien. Om aboriginska personer bara var primitiva jägare, skulle man ha mer rätt att ta marken i besittning än om de delvis var bofasta och redan hade börjat odla den.

Boken ger många tankeställare om hur vår imperialistiska europeiska kultur fungerar. Läs The Dark Emu, tycker jag. Den är grymt bra!

Dela & kommentera comments 6

Eric Clapton: drogberoendet började med socker

Kan man bli sockerberoende? Eller är det en myt? Det debatterar forskare. År 2014 fick Swedish Nutrition Foundation stort genomslag för en rapport om socker, där en expertgrupp menade att det inte finns något sockerberoende. Forskarna skriver att vi riskerar att ”trivialisera allvarligt drogberoende” när vi använder orden ”sug” och ”beroende” i förhållande till socker. De tycker att vi istället ska prata om ”hungerskänslor” eller ”belöning.”

En som helt måste ha missat den här rapporten är Eric Clapton. Titta på den här intervjun, från 3:09:

Intervjuaren undrar om hans drogberoende startade med heroin. Nej, svarar Clapton. Det startade med socker. Redan som liten tryckte han i sig sötsaker ”because it changed the way I felt.”

Men han var nog bara hungrig.

Dela & kommentera comments 2

Sverige langar socker till norrmännen

Visste du att Sveriges största godisbutik finns på gränsen till Norge? Nu rapporterar brittiska BBC om den blomstrande gränshandeln, som har fått en extra skjuts sedan Norge höjt sin sockerskatt. Läsk kostar numera hälften så mycket i Sverige.

Det är riktigt bra business att langa socker till norrmännen. För ett par år sedan skrev jag om godisföretaget Gottebiten, som har ett pärlband av butiker på gränsen till Norge. Gottebitens omsättning är enorm (speciellt om man betänker att de endast har sju butiker): 1 292 787 000 kronor 2016, med en vinst på över 94 miljoner kronor.

Nu har BBC gjort ett reportage om Norges höjda sockerskatt och att norrmännen istället får sin sockerfix i Sverige: Crossing the border for a sugar fix – BBC News. Här är deras illustration av skillnaden i beskattning mellan våra länder:

Den norska sockerskatten är alltså cirka 38 svenska kronor/kg.

När den norska regeringen nu genomför en rad reformer för att stärka folkhälsan, måste det ändå vara lite jobbigt att ha en så illojal granne med en så lååång gräns mot landet. Tänk er mötena mellan den norska och svenska folkhälsoministern. De diskuterar de enorma kostnaderna för fetman:

Ase Michaelsen: Vi har ju just HÖJT vår sockerskatt för att få ner fetman. Ni överväger inte en liknande skatt i Sverige?

Annika Strandhäll (ser lite fundersam ut): Nä, alltså, det kanske skulle vara bra. Men vem skulle då se till att era barn får sitt lördagsgodis?

Dela & kommentera comments 2

Rätt svar: 120 gram godis innehåller mer socker än kroppen klarar

Få inser hur kompakt sockret är packat i smågodis. En 6-åring som äter den mängd godis som syns på bilden får i sig en fjärdedel av sitt dagsbehov av energi, utan att kroppen får de vitaminer, antioxidanter och mineraler som den behöver. Här kommer en lektion i smågodisvetenskap och du får reda på vem som vann förra veckans tävling. 

I torsdag drog jag igång en tävling för att uppmärksamma min nya sida på Facebook: Ann Fernholm. (Sakta men säkert kommer jag att överge mina gamla geléhjärtan. Ni som följer mig på Ett sötare blod, hoppa över till Ann Fernholm istället.) Idag är det dags att utse vinnarna i tävlingen! Men först de rätta svaren på frågorna.

Den lättaste frågan var vilken molekyl som hade inspirerat till illustrationen på sidan:

Ni har helt klart koll på er kemi, kära läsare, för det var mycket riktigt sockermolekylen sackaros, som ju består av sockerarterna fruktos och glukos som är sammankopplade.

Frågan kring antalet sockerbitar i 120 gram smågodis var lite klurigare. Det rätta svaret var egentligen: alldeles för många. Ska man ändå räkna sockerbitarna blev det:

 

Gelégodis innehåller oftast 55-65 gram socker per 100 gram. Jag tog genomsnittet på mängden socker i bitarna på bilden, vilket blev 62,7 gram per 100 gram godis. Uträkningen blev då 0,627*120 gram=75,2 gram socker. En sockerbit väger 3 gram, alltså blev det 25 sockerbitar.

Godis – fritt från vitaminer

Svaret ”alldeles för många” kommer av att ingen ska äta så mycket godis under en dag. I godis finns knappt några vitaminer och väldigt lite mineraler och antioxidanter. Vitaminer, mineraler och antioxidanter är smörjmedlet i din kropp, utan dem börjar det biokemiska maskineriet att hacka.

Äter en 6-åring smågodis för 12 kronor på lördagen, får barnet i sig en fjärdedel av sitt dagsbehov av energi utan att samtidigt tillföra den näring som kroppen behöver. För en vuxen kvinna eller man blir det ungefär 20 respektive 15 procent av dagsbehovet av energi, i princip utan näring.

Livsmedelsverkets gräns för hur mycket socker vi maximalt bör äta under en dag är satt till 10 procent av alla kalorier, just av anledningen att vi annars får i oss för lite vitaminer, antioxidanter och mineraler. Faktum är att de enda som klarar att äta godiset på bilden och samtidigt uppfylla Livsmedelsverkets kostråd är vuxna män som tränar hårt och bränner minst 3000 kcal om dagen.

Vi äter alldeles för mycket godis

Ofta tänker jag att vi har dålig koll på hur mycket socker vi får i oss när vi äter godis. På en Ica-butik nära mitt jobb såg jag nyligen den här skylten:

Jag tänker att det är oetiskt att uppmuntra folk att köpa ett kilo smågodis. Fyller man påsen med både gelégodis och olika chokladbitar blir det ungefär 550 gram socker. Det är ett barns maxranson lördagsgodis under typ tre månader.

Barn som är under sju år bör egentligen aldrig äta mer än 5-6 normalstora godisbitar på lördagen. Mer än så blir för mycket, framförallt eftersom barn dricker och äter mycket annat sött: läsk, saft, glass, kakor, bullar, risifrutti, frukostflingor och sötad yoghurt. En vuxen person bör inte äta mer än typ tio bitar. Så det så.

Vinnarna i tävlingen

Så är vi framme vid vinnarna av tävlingen, som får Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Ingen svarade 25 sockerbitar, men de som låg närmast var… (hör ni trumvirvlarna?)…

…Ann-Christine Almroth, Emma Ojefors och Cate Thilén. 

Ett stort grattis till dem och tack till alla er som deltog i tävlingen. Det kom in många olika förslag på vad ni skulle vilja ha blogginlägg kring. Vi återkommer till dem!

Dela & kommentera comments 9

Tävling: Hur många sockerbitar? Vinn en bok.

Kära läsare, saker och ting utvecklas och förändras. För snart ett år sedan lämnade jag bloggen Ett sötare blod och drog istället igång den här sajten. Nu är det dags att förnya sig på Facebook. Följ mig från och med nu på sidan Ann Fernholm (återigen har grymma Anna Lindelöw Mannheimer designat).

Facebook tycker att jag är duktig som redan har fått fler än tio följare:

Det är ändå en bra bit kvar innan alla ni (snart) 13 000 personer som följer Ett sötare blod har hoppat över till Ann Fernholm.

MEN. För att snabba på processen drar vi igång en frågetävling! Tre vinnare får Det sötaste vi har och Ett sötare blod hemskickade till sig.

Tävlingen går till så här:

  1. Gå in på Ann FernholmTryck på knappen följ (om du vill fortsätta stalka mig alltså).
  2. I det översta inlägget ligger tävlingens frågor. Svara på dem i en kommentar och dela gärna med dina vänner.
  3. Svara senast söndag 4 mars klockan 18.00. På måndag 5 mars offentliggör jag vinnarna här på annfernholm.se och lägger upp rätt svar.

Jaså, du vill veta frågorna redan nu?

  1. Hur många sockerbitar (á 3 gram) innehåller 120 gram smågodis?
  2. Vad är det för molekyl i huvudillustration på Facebooksidan Ann Fernholm?
  3. Om du fick välja, vad skulle du då vilja att jag skrev ett inlägg om här på annfernholm.se?

Seså. Kila nu in på nya Facebooksidan. Visst blev den fin?

Dela & kommentera comments 3

Kostdoktorn blir Diet Doctor och fortsätter att sprida sitt budskap internationellt

Det började som en hobby och blev sedan en bok. Nu är det världens mest besökta lågkolhydratsajt med hundratusentals läsare varje dag. Kostdoktorn.se firar 10 år och byter namn till internationellt gångbara DietDoctor

Jasmine har gått ner 35 kg och känner sig som en ny människa. Ashley har gått ner 28 kg och är full av förväntan inför framtiden. Christine har gått ner 36 kilo, och blivit av med daglig huvudvärk, månatlig migrän, akne, cystor på äggstockarna, ledvärk och sömnapné.

Det är de tre senaste framgångshistorierna från personer runt om i världen som upplever att deras liv har förändrats i grunden tack vare all den information de har fått via dietdoctor.com.

Vi här i Sverige känner ju sajten som Kostdoktorn.se. Sedan läkaren Andreas Eenfeldt startade kostdoktorn.se för 10 år sedan har det, utan konkurrens, blivit Sveriges mest lästa hälsosajt. Första gången jag själv förstod hur välläst sajten är, var när Andreas länkade till ett av mina inlägg på min då nystartade blogg ettsotareblod.se. Det flödade in läsare från kostdoktorn.se och min blogg blev typ översvämmad. Tack vare Andreas uppmärksamhet fick bloggen en flygande start.

DietDoctor.com sprider sitt budskap över hela världen

Under de 10 år som kostdoktorn.se har funnits har LCHF gått från att vara ett utskällt begrepp, till att bli något som var och varannan person har testat. Många mår enormt mycket bättre. Blodsockret går ner, blodfetterna blir bättre, blodtrycket normaliseras och för många (inte alla) rasar kilona av kroppen. Nästan 1600 personer har delat sina framgångshistorier på sajten och numera kommer dessa historier från hela världen.

År 2011 startade Andreas Eenfeldt dietdoctor.com och nu i höst drog hans team (som växer snabbare än tjuren Ferdinand) igång en spansk sajt. Målet är att sprida budskapet om att man med kostens hjälp kan bli frisk från metabolt syndrom (bukfetma och typ 2-diabetes) till varje liten vrå av jordklotet.

Som ett led i denna internationalisering flyttar också kostdoktorn.se till DietDoctor.com/se, och sajten kommer att heta DietDoctor på alla språk.

Jag föreslår att vi ställer oss upp och sjunger: ”Ja, må de leva” för hela team DietDoctor. För det handlar ju om just det: att leva frisk istället för att dö i förtid av en hjärtinfarkt orsakad av högt blodsocker och blodtryck.

Hipp, hipp, hurra för det!

Läs Andreas Eenfeldts egen berättelse om tiden som Kostdoktorn här: Kostdoktorn byter namn! – Kostdoktorn.

Dela & kommentera comments 4

Geckotejp – får oss att klättra på väggarna

Den här bloggen ska ju handla om kostråd, hälsa och allt detta socker. Men som vetenskapsjournalist längtar jag ibland efter att skriva om andra delar av vetenskapen. En gång för länge sedan – innan kostråden fångade mig – nördade jag ofta ner mig i material- och nanoteknik. Nya material har förändrat mycket för oss människor – tänk bara på hur stålet och plasten har påverkat vår tillvaro här på jorden. Inom nanotekniken utvecklas nu nya material i en rasande fart och de kommer förändra vår tillvaro precis lika mycket.

Häng tavlor på väggen med geckotejp

Det roliga är att forskare ofta sneglar på olika djur och låter sig inspireras av deras naturliga teknik. Under sommaren har SvD publicerat en artikelserie om detta – Naturens innovationer – skriven av min kollega Ulla Karlsson-Ottosson. Undertecknad bidrog med en artikel om geckotejp, ett material som jag nyfiket har följt sedan typ 2004. Forskares mål har varit att utveckla en klibbfri tejp baserad på den naturliga tekniken under geckoödlans fötter. Sakta men säkert har tejpen förbättras. När jag skrev om den första gången kunde den lyfta typ 100 gram. Nu kan geckotejp användas för fasadklättring på glasväggar. Min förhoppning är att man snart ska kunna hänga tavlor på väggen utan att borra hål (tänk så skönt att slippa måla om när man vill byta tavlor). Forskarnas förhoppning är bland annat att kunna limma ihop sår inne i kroppen. Läs artikeln i SvD här: Geckotejp – får oss att klättra på väggarna | SvD

Missa inte heller Ullas artiklar: Jetdriven skalbagge löser miljöproblem; Insekter visar vägen mot förarlösa fordon; Spindelns supertråd snart i massproduktion; Blåmusslors lim – nytt hjälpmedel inom sjukvården; Snabbtåget blev snabbt och tyst med fågelnäbb.

Visst är det trevlig att läsa om annat än kostforskning!

Dela & kommentera comments 2

D-vitaminexperimentet – tillbaka på samma nivå

Så var cirkeln sluten. Nu har jag mätt mitt D-vitamin varje månad sedan i september (utom i april – då det hände så mycket annat roligt). Det första provet tog jag den 16 maj förra året och det senaste 18 maj i år. Du ser i diagrammet ovan att majvärdena är nästan exakt lika. Förra året låg D-vitaminet på 70 nmol/l och nu har vårsolen fått D-vitaminet att stiga till 69 nmol/l.

Min slutsats är att jag – som gärna är i solen sommartid och dessutom äter mina feta fiskar varma flera gånger i veckan – klarar mig bra utan D-vitamintillskott. Här kan du läsa mina tidigare resonemang kring detta:

Följ vinterns experiment: behöver jag äta D-vitamintillskott?

D-vitamin – hur låg kan nivån bli innan vi behöver tillskott?

Vid närmare eftertanke var det länge sedan jag var så lite sjuk som denna vinter, kanske för att mina barn är äldre och släpar hem färre elakartade virus från skolan. Men ändå! Jag hade en förkylning i september, en ordentlig influensa under julen (den slog mot alla utom tioåringar, konstaterade nöjt de två tioåriga kusinerna som var de enda i släkten som gick helskinnade från dramat) och i mars något som kan räknas som en löjlig mesförkylning. Faktiskt. De virusen skulle behövt gå på gym eller nått. Mitt immunförsvar slog ner dem på nolltid. Det kan jämföras med när barnen var mindre. Varje gång jag pussade på dem fick jag ett nytt virus. Jag var typ snorig varannan vecka och magsjuk varannan. Mellan det hade jag lite influensor och blev fullständigt beroende av näsdroppar. Trots ett ganska regelbundet knaprande av D-vitamintillskott.

Ett stort tack till Werlabs, som har låtit mig göra detta experiment. Det har varit både roligt och intressant!

Dela & kommentera comments 7

Kan solen ge dig ett längre liv?

Ser ni SMHI:s prognos för Stockholm? Äntligen vankas värme och SOL! Kanske kan det också ge oss ett lite längre liv? I lördags drog ju SvD igång en granskning av solkrämer och solkskyddsråd som Ulla Karlsson-Ottosson och undertecknad har plitat ihop. Nu har de rullat ut resten av alla artiklar.

Och så här är det: om den vetenskapliga grunden för våra kostråd är stabil som ett korthus, vilar solrekommendationerna på en blöt lerjord i utförsbacke. Undvik solen – håll dig i skuggan – använd kläder, har det hetat. Men nu visar forskning att personer som tillbringar mycket tid i solen verkar leva längre. Risken för hudcancer ökar visserligen lite, men risken att drabbas av vår vanligaste dödsorsak, hjärt-kärlsjukdom, minskar. Läs mer här: Att undvika solen kan förkorta livslängden.

Nu suckar kanske vän av ordning. Vet hon inte att kroppen tillverkar D-vitamin när vi är i solen? Och att det skyddar mot hjärt-kärlsjukdom? Så enkelt verkar det dock inte vara. När forskare har gett personer D-vitamin som tillskott har effekten på hjärt-kärlsjukdom uteblivit. Istället verkar det som att solen kan ha andra hälsofördelar, som inte säljs i pillerform. Läs mer om det i artikeln.

UV-filter kan ha hormonstörande effekter

Ulla har istället skrivit om att solkrämers UV-filter ansamlas i bottensedimentet på sjöar och att det kan hota djurlivet. Hennes andra artikel – håll i er nu – handlar om att vissa UV-filter tar sig in genom huden och ut i blodet. Nu visar forskning att en del av dem, som man har uppmätt i höga halter i blodet, kan ha hormonstörande effekter på spermier.

Personligen äger jag bara en solkräm som används ytterst sällan. Men igår jämförde jag den lista som Ulla har sammanställt på hormonstörande UV-filter med solkrämens ingredienser. Det var lite svårt eftersom texten är skriven för loppor med förstoringsglas, men för åtminstone ett av filtren blev det bingo. Så i morse vid sextiden hämtades solkrämen av sopbilen. Må den vila i frid i Högdalenverkets lågor.

Om ditt blodtryck skjuter i höjden av Ullas artiklar, kan du lugna dina nerver med denna text: Dödlig hudcancer ökar – men allt fler överlever. Och en genomgång med tips på hur du kan hantera solen. Den går att sammanfatta så här: Njut av solen, men bränn dig inte. Skydda dig med kläder och anamma Hollywoodstjärnornas fäbless för bredbrättade hattar. Måste du använda solkräm? Utrusta dig med förstoringsglas och Ullas lista.

Dela & kommentera comments 7