stamp

Kraftig minskning av sockerförbrukningen i Sverige

Yay! Sockerförbrukningen går ner i Sverige. Mellan 2016 och 2017 minskade den med hela 13 procent och för första gången på många årtionden förbrukar vi nu mindre än 40 kg socker per person och år. Den viktigaste orsaken till nedgången är sannolikt att livsmedelsindustrin har börjat sockersanera sina produkter. 

Äntligen, äntligen, äntligen! All den uppmärksamhet som socker har fått som en bov i fetmaepidemin börjar äntligen, äntligen, äntligen ge effekt. När jag för ett par veckor sedan kikade in på Jordbruksverkets sajt för att se om siffrorna för 2017 års livsmedelskonsumtion hade kommit, blev det en glad överraskning. År 2016 förbrukade vi enligt statistiken 43 kg socker per person och 2017 endast 37,5 kg, alltså har förbrukningen minskat med hela 5,5 kg.

Bild från Jordbruksverkets konsumtionsstatistik

Marginell minskning av sötsakskonsumtion

Vi fortsätter dock festa loss på sötsaker, nästan som om ingenting hade hänt. Vi åt bara marginellt mindre mjukt kaffebröd, tårtor och glass. Konsumtionen av kex, rån och småkakor har till och med ökat. Godiskonsumtionen har bara minskat med 3 procent och läskkonsumtionen med 9 procent. Vet ni vad som sannolikt istället orsakar den kraftiga minskningen?

Det här:  

Minskning av mängden tillsatt socker i mat

Under senare tid har det dykt upp allt fler produkter i affärerna där livmedelsindustrin kraftigt har skurit ner på mängden tillsatt socker. Under det senaste tiden har till och med vissa av de värstinglivsmedel som industrin marknadsför mot barn sockersanerats. 

(OBS! Det är fortfarande väldigt mycket socker i Coco-pops, men numera är det i alla fall mindre socker i dem än vad det är i Ballerinakakor. Ett framsteg.)

Målet: maximalt 25 kg socker

När Kostfonden förra året synade sockerkonsumtionen, räknade vi ut att vi borde förbruka maximalt 25 kg socker per person och år om vi följde rekommendationerna kring socker. Det är en bra bit kvar innan vi når dit, men varje steg på vägen är ett steg närmare målet. Vad tror ni – kan nästa steg bli att vi gör något åt de där 12-13 kilona med godis och choklad som vi sätter i oss varje år? Ska vi slänga ut hinkarna med plockgodis och låta tablettasken få en revival? 

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments

Ge din bebis riktig mat från början – innan du behöver börja ringa magen!

Ser ni vilken söt liten gastronom? I lördags hade Svenska Dagbladet ett helt uppslag kring Stora boken om barn och matHoppas att det kan inspirera fler föräldrar att låta sina bebisar utforska maten. Själv gjorde jag alla fel under barnens matintroduktion, och behövde senare ringa till deras magar för att få dem att äta. 

Prenumererar du på SvD kan du läsa helgens artikel här: Vanlig myt om mat kan göra barnen kräsna och petiga. Och en tillhörande sidotext full av tips: Så får du ditt barn att äta bättre mat

Vi får hoppas att budskapet når ut till föräldrar, så att fler låter sina bebisar utforska maten innan de närmar sig 2-årsåldern och går in i den lite kräsnare delen av småbarnstiden. 

MEN. Det är aldrig för sent att lära barn äta mat. Om man är lite kreativ kan även små viljestarka matskeptiker smaka på maten. I artikeln säger jag lite snusförnuftigt:

Bra knep för att få barn att äta: ring magen!

Det ska villigt erkännas att jag önskar att jag själv hade varit bättre på detta när barnen var små. Ett av de bästa knepen som jag kom på för att få barnen att äta var dock att ringa till magen (handen formad som en låtsaslur mot örat).

Magen svarade på tredje eller fjärde signalen, och pratade av någon anledningen en rätt vresig söderkis-dialekt: ”Ja, vad vill du? Du vet att du ringer mitt i maten va´? Jag har inte riktigt tid att snacka.”

Jag bad om ursäkt för att jag störde, men undrade om det fanns mer plats där nere, eller om magen var full. Magen svarade att jodå, det gick att stuva undan lite mer nere till vänster och uppmanade mig att be barnet att ta en tugga till. 

När barnet glatt svalde tuggan, hamnade den rakt i huvudet på magen (hur det nu gick till rent anatomiskt?) som gnällde och sa att jag skulle hälsa barnet att ta det lite försiktigare nästa gång. 

Så fortsatte samtalet. Vissa dagar klagade magen på att det ekade tomt där nere, andra dagar skrek tarmbakterierna att de var hungriga. 

Lite så gick det till. Tills barnen en dag tröttnade, och man fick försöka hitta på något nytt.  Vissa dagar gick det bra, andra dagar sämre. Då hotade jag med att de skulle få torskromslåda (min värsta mat när jag var liten) till middag under resten av deras uppväxt om de inte åt maten. Det genererade sällan någon matlust. 

Det går inte att lyckas jämt som förälder. Men ju fler knep vi har att ta till, desto bättre går det!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments

Knepen som kan få barn att smaka på maten

Vi är många som har slitit vårt hår när barnen inte vill smaka på maten. När Kajsa Lamm och undertecknad pratade om Stora boken om barn och mat i TV4 Nyhetsmorgon i förra veckan, var vårt budskap att det gäller att vara kreativ och göra ätandet roligt. Det gav inspiration till mamma Jill. Nu har hennes fyraåriga Noel smakat på mat som han inte har ätit på flera år. Här är hennes knep. 

Bebisar är generellt nyfikna på det som ligger på tallriken och stoppar det mesta i munnen. Men vid 1,5-2 års ålder blir barn ofta skeptiska mot mat. Det händer att de plötsligt inte vill smaka på saker som de tidigare svalde med hull och hår. Vad gör man då? Tvingar dem att äta? Eller byter man ut maten mot något annat?

I Stora boken om barn och mat går vi igenom hur vi föräldrar bäst hanterar små matkonservativa varelser. Tvång är dåligt. Barnet kommer då att börja förknippa ätandet med tråkigheter. Att byta ut maten till något vi vet de gillar är också dumt, för då kommer barnet sakta men säkert att äta färre och färre saker.

Var kreativ vid matbordet

Det man behöver använda sig av är istället sin kreativitet och barnets lust till lek. I Stora boken om barn och mat har vi samlat 23 olika tips (beprövade av framförallt Kajsa i hennes arbete med barn som har ätsvårigheter, men också av mig) på vad du som förälder kan göra. Det handlar om allt från matsagor, till att lägga små smakbitar av mat i en fin ask som barnet får.

Dagen efter att vi varit med i Nyhetsmorgon, kontaktade Jill mig via sociala medier. Samma dag som hon sett inslaget bytte hon strategi vid matbordet. Istället för att duka upp lunchen på vanligt vis, berättade hon för Noel (4 år) och Nellie (10 månader) att de skulle ha pick-nick. De skulle äta med händerna och Noel fick ha på sig ett förkläde, vilket han tyckte var roligt. Här är pick-nicken: 

Noel har pick-nick

Den lilla fyraåringen fick också bita bort grönsaker från Jills finger. Och vem vill inte låtsasbitas? Den dagen smakade Noel på två saker som han inte hade ätit på ett par år.

Kycklingstenar, broccoliträd och makaronibåtar

Dagen efter blev broccoli plötsligt träd, vegobullarna blev berg, makaronerna var båtar, potatisarna var stenblock och kycklingen var lite större stenar.

En röra av träd, stenblock och båtar.

Så nu har Noel smakat på: träd, berg… Förlåt. Han har smakat: broccoli, vegobullar, avokado, blomkål, ost och banan. Inte illa för en liten fyraåring! Mamma Jills kommentar: Tänk va 10 minuter på nyhetsmorgon kan göra!!!

Ett annat lysande knep berättade en förälder för mig om på vår bokrelease. Hennes barn behövde smaka tre tuggor av maten, eftersom hon var tre år. Men hon fick inte äta fyra, för hon var ju inte fyra år. Gissa om det barnet hade hunnit bli både tonåring och mätt innan middagen var klar?

(Man blir så varm i hjärtat av dessa små varelser. De vill liksom ha lite roligare skäl att äta än att bara bli mätta.)

Du som förälder behöver också mat

Som förälder är det såklart lite jobbigt att alltid behöva vara kreativ. Och det är helt omöjligt om man samtidigt är både trött och varga-hungrig. Lugna alltid matmonstret inom dig med några tuggor mat (det glömmer jag alltid själv…), innan du tar itu med din lilla matskeptiker. Se också till att dela med dig av dina bästa knep (kanske via en kommentar nedan?) så att andra föräldrar slipper uppfinna hjulet på nytt.

Slutsats: Barn älskar att leka och deras fantasi är vild. Utnyttja det vid matbordet!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 2

Eric Clapton: drogberoendet började med socker

Kan man bli sockerberoende? Eller är det en myt? Det debatterar forskare. År 2014 fick Swedish Nutrition Foundation stort genomslag för en rapport om socker, där en expertgrupp menade att det inte finns något sockerberoende. Forskarna skriver att vi riskerar att ”trivialisera allvarligt drogberoende” när vi använder orden ”sug” och ”beroende” i förhållande till socker. De tycker att vi istället ska prata om ”hungerskänslor” eller ”belöning.”

En som helt måste ha missat den här rapporten är Eric Clapton. Titta på den här intervjun, från 3:09:

Intervjuaren undrar om hans drogberoende startade med heroin. Nej, svarar Clapton. Det startade med socker. Redan som liten tryckte han i sig sötsaker ”because it changed the way I felt.”

Men han var nog bara hungrig.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 2

Till alla föräldrar: smitta era barn med matglädje

I morgon släpps Stora boken om barn och mat. I morse var Kajsa Lamm och jag på Nyhetsmorgon och pratade om barn, mat och att skapa lust kring ätandet. Vi hoppas att fler föräldrar ska ge barnen möjlighet att utforska maten (precis så som Kajsa började göra med äggröran i direktsändning!). 

Efter en tre år lång grossess kan Kajsa och jag äntligen hålla vår lilla nyföding i handen: Stora boken om barn och matDen väger inte mindre än 953 gram och är proppad med matglädje och bra-att-ha kunskap. I morgon släpps den och i morse pratade vi om det viktigaste i Nyhetsmorgon: att skapa lust kring matbordet. 

Programledaren Soraya Lavasani såg dock lite fundersam ut när hon presenterade Kajsa och läste upp hennes titel:

Logoped? Vad har det med barn och mat att göra? Det undrade jag också när jag träffade Kajsa, men mat och prat hör i hop, lärde jag mig. Vi använder munnen och tungan till båda. 

Och yes! Kajsa såg till att få in sitt favoritord i programmet: 

Det är inte ett ord man nynnar på varje dag direkt, men faktiskt, jag måste ge Kajsa rätt, vi har mycket att tjäna på att prata mer om oralmotorik. Precis som att bebisar behöver lära sig krypa, stå och gå, behöver de också lära sig att vrida och vända på tungan för att kunna tugga och svälja mat.

Det härliga är att ordet oralmotorik alltid gör Kajsa lika glad:

Innan hon också började prata om interoception och proprioception (den kvinnans kunskapsbank är lika stor som Joakim von Ankas kassvalv) avbröt jag. Vi hade nämligen bara åtta minuter på oss i rutan, inte tre timmar.

Istället ledde jag in samtalet på de äldre barnen. Boken handlar också om 2-5-åringar. I den åldern är barn ofta skeptiska mot ny mat, samtidigt som de behöver stoppa maten i munnen för att lära sig att äta den. Så hur får man dem att frivilligt göra det?

I boken har vi 23 olika tips på det. Ett av dem är att lägga små smakprover av mat i en fin ask. Det blir nästan som en liten present till barnet. Eller så kan man låta dem få en tallrik med lite olika grönsaker i en koja under bordet, före middagen. Där kan de i lugnt och ro få utforska maten. 

Ungefär det hann vi prata om. Lite humor var det att TV4 i bakgrundsbilden hade använt sig av en klassisk barnmatsburk. 

Vårt exempel på vad en bebis från ungefär sex månaders ålder kan träna på att äta var istället detta: 

Låt barnet utforska olika konsistenser (på precis samma vis som Kajsa började göra när hon visade maten). Broccolin kanske är lite hårdtuggad, men den kan barnen gnaga på. Så får de känna både smaken och konsistensen av broccoli i munnen.

Sedan orkar inte en lite knatte på några månader äta en hel tallrik mat, men som vi skriver i boken: du som förälder ska också äta av maten. Du är barnets förebild!

Vill du se hela inslaget? Du hittar det via denna länk: Så får du små barn att äta riktig mat

Glöm inte: all mat är barnmat! Vad barn gillar att äta är kulturellt betingat.  

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 1

Nästan alla bebisar käkar klämmisar, men hur bra är de egentligen?

För tio år sedan introducerades klämmisar på barnmatsmarknaden och de har gjort succé. Till en början innehöll de främst fruktpuré, men nu finns varianter som innehåller allt från yoghurt och gröt till vegolasagne. Men hur bra är klämmisar egentligen för barns ätutveckling? Och innehåller de verkligen yoghurt och gröt, som det står på förpackningen? 

Om precis en vecka – den 5 mars – dyker Stora boken om barn och mat upp i bokhandeln. I fredags höll jag den för första gången i min famn och det kändes stort.

Ute i bokhandeln 5 mars

Man undrar: vad ska hända med denna lilla nyföding? Hur kommer den att ta sig fram genom livet? Vem kommer att lyfta den? Vem kommer att dissa den?

En sak är säker: de företag som tillverkar klämmisar kommer sannolikt tillhöra den senare kategorin. För någon månad sedan fick jag en fråga från tandhygienisten Maria Pehrs kring just klämmisar. Här är ett koncentrat av vad hon skrev:

”Jag är tandhygienist och arbetar i dag som fluortant, och informatör på BVC. Där träffar jag nyblivna mammor med små barn i åldern 6-8 månader.

Det är väldigt många, läs alla, som använder sig av klämmisar och jag berättar att de är dåliga för käkarnas utveckling och att fabrikanterna luras då de reducerar fruktjuicer så att de ska bli sötare för att kunna skriva ”utan tillsatt socker”. Men nu finns det klämmisar som enbart består av fruktpuré. Hur ställer man sig till det?”

Klämmisar hindrar barnens ätutveckling

Ja, hur ställer man sig till det? Klämmisar som består av frukt som har mixats, där alla fibrer är bevarade, är bättre än de som är gjorda på juicekoncentrat. Men det finns fler problem med klämmisar än så. I Stora boken om barn och mat anger vi åtminstone fem skäl till varför riktig frukt, yoghurt och gröt är bättre för barnen än plastförpackad och steriliserad puré. Vi börjar med det viktigaste skälet.

1. Bebisar behöver lära sig att tugga och svälja mat

Om barn får för mycket puread mat under sitt första år i livet undanhåller vi dem möjligheten att utveckla sin munmotorik. Det är lite som om vi skulle dra undan den stol de håller i när de ska lära sig att stå (om ni förstår jämförelsen). Kajsa Lamm, min medförfattare, kan allt om munmotorik och i den nya boken berättar hon att tuggandet och sväljandet av mat inte har automatiserats förrän vid tre års ålder. Känn efter själv när du tuggar och sväljer mat. Du fixar och trixar en faslig massa med både tungan och käken för att få maten dit du vill. För att klara att göra allt det som är självklart för dig, behöver bebisar få öva, om och om igen. Bebisar som mestadels lever på klämmisar, puréer, välling och pulvergröt får helt enkelt för lite tuggträning.

2. Barn behöver öva på att ha hela bitar mat i munnen

En annan viktig del av ätträningen är sensoriken: att vänja sig att ha mat av olika konsistens i munnen, exempelvis en slemmig banan, ett krispigt äpple eller hallon med små kärnor i. Bebisar som lever på slätmixade puréer missar den träningen också. Det finns studier som kopplar en sen introduktion av hela bitar mat, till att vara mer kräsen mot mat vid sju års ålder.

3. De snälla bakterierna är döda

På många klämmisar påstås att de innehåller ”yoghurt”, men det är egentligen inte sant. Yoghurt är ett livsmedel som ska krylla av nyttiga mjölksyrebakterier, men yoghurtklämmisar innehåller endast små bakterielik. Klämmisarna har hettats upp till höga temperaturer för att kunna förvaras i rumstemperatur, och all snälla bakterier har då gått hädan (må de vila i frid).

När klämmisar steriliseras dör alla nyttiga bakterier

Men spelar det någon roll om barnen får i sig levande eller döda bakterier? Som vanligt kan vetenskapen inte ge något definitivt svar, men forskare i Nya Zealand har till exempel hittat ett samband mellan att äta riktig yoghurt under första året i livet och en lägre risk att ha eksem vid ett års ålder. Ingen vet om detta är ett direkt orsakssamband, men en hel del talar för att spädbarn mår bra av att få i sig mjölksyrebakterier som stärker deras tarmflora.

(Här vill jag ge kred till Mats Lönne på Ottos barnmat, som har uppmärksammat mig på de döda bakterierna i klämmisar.)

4. Grötklämmisar består till stor del av juice

Som Maria Pehrs skriver innehåller fruktklämmisar numera mestadels puread frukt, där fibrerna är bevarade. Men grötklämmisar består fortfarande till stor del av juice. Kolla in den här till exempel:

Många grötklämmisar innehåller mycket juice.

Första ingrediens är äppeljuice. Och då är det ju egentligen inte gröt, utan en juice- och fruktmosblandning, men lite ris- och havremjöl i. Här är Kajsas och mitt recept på en riktig gröt som du kan koka till alla bebisar i din bekantskapskrets:

Recept från Stora boken om barn och mat

5. Plastförpackningen är en onödig miljöbelastning

Så till det femte och sista skälet varför klämmisar borde begränsas. Och här vill jag förvarna, för här kommer en moralkaka, bakad med omtanke om våra barns framtid, världshaven och klimatet. För så här: klämmisar leder till en helt onödig förbrukning av plast. Du köper en puré som väger 100 gram, och förbrukar mer än 10 gram plast. Många livsmedel är inplastade, men få kräver så mycket plast för så lite mat. 

Köp istället riktig frukt och gör din egen puré. När barnet börjar få tänder och har lärt sig tugga: låt det äta tunna skivor av äpple, päron och annan frukt. Det är bättre både för barnet och miljön.

Med allt detta sagt: jag fattar att klämmisar är grymt praktiska. Självklart kan du som spädbarnsförälder då och då underlätta livet med dem. Men ju fler olika smaker din bebis får testa, och ju oftare barnet får öva sig på att tugga och svälja riktig mat, desto bättre är det för ätutvecklingen.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 3

Häng med på LCHF-kryssningen 2019

Den 6 april är det dags för LCHF-magasinets årliga kryssning med Silja Galaxy. Häng med ut på Ålands hav och lyssna på föredrag om allt från hur kosten kan påverka diabetes och cancer, till att bli av med ett bokstavligen livsfarligt sockersug. 

Debutant som talare på årets LCHF-kryssningen är Kerstin Brismar, en av Sveriges absolut mest erfarna diabetesläkare. Hon är ordförande i Kostfondens vetenskapliga råd och är som en levande kunskapsbank när det gäller diabetes. Så passa på att träffa henne!

En annan talare som jag själv har blivit starkt berörd av är My Westerdahl. Hon har gått ner 95 kg med hjälp av LCHF, och har en podd om att vara sockerberoende: Sockersystrar. I hela sitt liv har hon fightats mot omvärldens fördomar om övervikt, och hon varvar humor med allvar. Du kommer skratta, bli förbannad och känna pepp. Jag lovar!

På kryssningen kan du lyssna till en hel rad andra förnämliga talare, och undertecknad är också inbjuden att prata. Till alla er som har lyssnat till mig förut: jag lovar att uppdatera föredraget med nya godbitar, så att ni lär er något nytt.

Läs programmet och anmäl dig här: LCHF-kryssning. Så ses vi den 6:e april!

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments

Låt oss lyfta den läkande kraften i riktigt mat

En person har blivit symptomfri från fibromyalgi, en annan från Crohns sjukdom och en tredje från ulcerös kolit. Efter debatten i förrgår i Aftonbladets morgonteve, strömmade era fantastiska berättelser in till mig via sociala medier. Vi behöver se till att den läkande effekt som mat kan ha beläggs vetenskapligt. Hjälp oss därför att göra Kostfonden till en stark röst i samhället!

Ni ska veta att jag blev berörd i förrgår när jag läste era kommentarer i sociala medier efter tevedebatten. Så många hejarop! Och vilka hälsoresor ni har gjort. Så här skrev några av er:

”Om jag inte läst Ett sötare blod hade jag fortfarande varit sjuk i den kroniska sjukdomen Crohns. Lade om min kost för 5 år sedan och jag kan räkna mina anfall på en hand efter det. Så viktiga böcker du gjort.”

”Utan dina böcker, Ann, och flertalet böcker om antiinflammatorisk kost hade jag inte blivit symptomfri från min fibromyalgi eller sluppit de ständiga inflammationer jag hade i bröstryggen månader i sträck. Att förändra min kost är det bästa jag gjort. ❤️”

”Jag har – under mitt drygt 50-åriga liv – i tur och ordning sökt hjälp inom ’vården’ för migrän, ledvärk, acne, IBS, upprepade infektioner i urinvägar och öron-näsa-hals, ofrivillig barnlöshet, endometrios och lite annat smått och gott. Löst allt själv med en måttlig lågkolhydratkost utom barnlösheten. upptäckte ju inte denna litteratur och forskning förrän efter 40 och då var väl fabriken nedlagd…”

”Utan din bok Ett sötare blod och Bittens och Pias bok Sockerbomben 3.0 hade jag aldrig förstått att socker kunde vara en av orsakerna till min inflammation i tarmen. Ingen läkare har sagt att sockret kunde vara en av orsakerna till att min tarmsjukdom Ulcerös kolit aldrig lugnade sig! Tack vare mitt sockerfria liv håller jag sjukdomen på plats och är medicinfri 🙏 Synd bara att det tog 13 år för mig att förstå! Tusen tack för allt arbete du gör, det är så viktigt ”💚

Stöd Kostfonden så att vi kan belägga effekterna

En person skrev också: ”Tack för att du orkar”. Vet ni vad som får mig att orka? Alla dessa berättelser. Av dem blir jag både glad och arg samtidigt. Det ska inte ta 13 år av sjukdom innan man – via en bok – hittar en behandling som faktiskt är effektiv. En person som är sjuk ska istället få effektivast möjliga behandling mot sin sjukdom vid första besöket hos en läkare.

Det är skälet till varför vi har grundat Kostfonden. Ska kostbehandlingar börja används i vården behövs stora och välgjorda studier som bevisar effekter och utvärderar eventuella biverkningar. Sådana studier kan förändra allt. I förra veckan berättade jag till exempel om hur en ketogen kost nu har blivit en etablerad behandling vid epilepsi, bland annat tack vare The Charlie Foundations arbete och att den nu har fått ett vetenskapligt stöd.

Hittills har Kostfonden varit med och finansierat de största studierna någonsin av kost vid IBS och typ 1-diabetes. Nu satsar vi på nästa stora projekt, kost vid typ 2-diabetes, för det behövs ett vetenskapligt stöd för de fantastiska hälsoeffekter ni mina kära läsare under lång tid har vittnat om om.

Kostvetenskapen förändrade livet för Isak

Men vet ni vad. Jag och Kostfonden behöver er hjälp! Vi behöver mer resurser. Andra forskningsfonder kan ha över 50 heltidsanställda. Kostfonden skulle behöva ha åtminstone en person som på heltid kan jobba med dessa frågor. Ju fler vi är som visar att vi vill ha en förändring, desto starkare kommer Kostfondens röst att bli i samhället.

Så om du inte redan är det: bli månadsgivare till Kostfonden. Skapa en insamling på Facebook när du fyller år, bli företagsvän eller ge en minnesgåva när någon går bort. Alla bidrag är viktiga!

Och vet ni vad det riktiga coola är? När resultaten från en stor och välgjord studie publiceras, kommer vården att kunna förändras över hela världen. Att The Charlie Foundation i USA satsade på att etablera en ketogen kostbehandling vid epilepsi, har till exempel nu hjälp femåriga Isak utanför Uppsala att bli fri från sina epileptiska anfall.

Dela nu detta, och peppa dina vänner att stödja fonden, så att vi kan bli fler som stärker kostvetenskapen. För det spelar roll. Jag lovar!

Photo by ja ma on Unsplash

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 14

Debatt i Aftonbladets morgonsändning: ska hälsoböcker granskas?

Hälsoböcker bör granskas innan de publiceras, det slog fem medicinforskare fast på DN debatt i söndags. I en replik kritiserade jag förslaget och i morse mötte jag en av forskarna, Maria Ahlsén, i en debatt i Aftonbladets morgonsändning. 

Du kan se vårt samtal här: Kan vi lita på hälsotrenderna? – se hela debatten.

I inslaget säger Maria Ahlsén att Livsmedelsverket numera bara säger att mättat fett ”kan” ge hjärt-kärlsjukdom. Lite av en nyhet för mig, måste jag säga. Så här skriver Livsmedelsverket på sin sajt om mättat fett:

”Bakgrunden till rekommendationen är att en minskning av det mättade fettet i maten kan bidra till att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar om man samtidigt äter mer av omättade fetter, det vill säga enkelomättat och fleromättat fett. Att minska på mättat fett och istället äta mer av mat med kolhydrater ger inte samma positiva effekt.”

Här är vad Statens beredning för medicinsk och social utvärdering skriver i rapporten ”Mat vid fetma”:

”Sammantaget måste det vetenskapliga underlaget för att intag av mättat fett leder till försämrad hjärt-kärlhälsa anses vara bräckligt. Samtidigt finns inget starkt stöd för att omättat fett skulle vara ohälsosamt. I samma Cochranerapport konstaterades visserligen en marginell ökning av dödsfall till följd av cancer i de grupper som ökat intaget av omättat fett, men precisionen var låg och denna effekt var inte statistiskt säkerställd.”

Om inte ens svenska myndigheter kan enas om hur farligt något är för vår hälsa, hur ska man då kunna enas om vilka hälsoböcker som kan anses vara vetenskapliga och få den kvalitetsstämpel som forskarna nu föreslår?

Som jag skrev igår: mycket som skrivs i hälsoböcker är överdrivet, men de är knappast mer skadliga än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 6

Replik på debattartikel i DN om granskning av hälsoböcker

Forskarsamhällets ibland arroganta inställning till olika kostbehandlingar hindrar den vetenskapliga utvecklingen. Det är ett av budskapen i en replik som jag har skrivit på en debattartikel som publicerades i söndagens DN. I artikeln föreslog fem forskare att det behövs en oberoende aktör som granskar hälsoböcker innan de publiceras.

Här kan du läsa debattartikeln i DN: Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa. De debatterande forskarna skriver att hälsoböcker: ”… innehåller så många, och så allvarliga, felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt.”

Jag håller med dem om att mycket som skrivs är överdrivet, men de är knappast mer skadliga än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.

Offentliga kostråd är ofta illa grundade

I debattartikeln förespråkar forskarna de nordiska näringsrekommendationerna, som de menar att är väl grundade eftersom ”de har tagits fram av expertgrupper bestående av mer än hundra ledande nordiska forskare.”

Det finns mycket att invända mot detta, och eftersom undertecknad är hyfsat trött på forskarsamhällets övermod när det gäller vad man vet eller inte vet om kosten, skrev jag en replik som nu har publicerats på dn.se. Läs här: ”Forskare avoga inställning mot kosten hindrar utvecklingen”

I repliken går jag bland annat igenom historien om den ketogena kosten som behandling mot epilepsi, där det krävdes en Hollywoodregissör för att forskarsamhället skulle ta den (i vissa fall) smått undergörande kostbehandlingen på allvar.

Uttalanden som gränsar till högmod

I min replik fick jag dessvärre inte plats att kritisera de ”sanningar” som de fem forskarna slog fast i sin debattartikel, exempelvis skrev de följande: ”Nej, enskilda livsmedel skyddar inte mot depression, Parkinsons sjukdom eller andra neurologiska sjukdomar.”

Den tvärsäkra attityd som forskarna genom detta påstående antar, är i sig ytterst ovetenskaplig och gränsar till högmod. Speciellt som vissa biokemiska kartläggningar och djurstudier visar att antioxidantrika bär, eller kurkumin i gurkmeja, exempelvis skulle kunna motverka de molekylära mekanismer som skadar cellerna vid Parkinsons sjukdom. Effekten har dock aldrig testats i kliniska prövningar på patienter. Forskarna borde därför ha skrivit: ”Vi vet inte om enskilda livsmedel kan hjälpa mot neurologiska sjukdomar, eftersom vi aldrig har utvärderat det i välgjorda studier.”

Mer ödmjukhet skulle vara klädsamt

Personligen önskar jag mig lite mer nyans och ödmjukhet både från en del hälsoboksförfattare och etablerade forskare. Men högst upp på min önskelista står mer och bättre forskning. Det är skälet till varför vi grundade Kostfonden. Antalet välgjorda vetenskapliga studier inom kostområdet är väldigt få. Med stor sannolikhet kommer en hel del kostbehandlingar visa sig vara effektiva när de väl får en chans och utvärderas i stora och väldesignade studier. 

Och hur kan jag veta det? Jo, för under de tio år som jag har granskat kostvetenskapen har jag fått ta del av många underbara berättelser kring hur människor med kostens hjälp har blivit friskare. En av de som har berört mig mest är 22-åriga Samuel Backman, som håller Bechterews sjukdom i schack med hjälp av kosten. Läs här: Maten hjälpte honom att få hoppet och livet tillbaka

Men kan fler personer med Bechterews sjukdom få samma effekt av en kostomläggning? Eller sprider jag allvarliga felaktigheter, som kan påverka människors beteende och hälsa negativt, när jag berättar hans historia? Vet ni vad: endast en välgjord vetenskaplig studie kan svara på det. Tills det finns en sådan, tycker jag att vi ska värna om yttrandefriheten i Sverige och fortsätta att skriva viktiga böcker.  

Vill du läsa fler liknande inlägg? Följ mig på Facebook, Instagram eller Twitter.

Dela & kommentera
comments 9