Bebisar och mat

Under de senaste åren har en rad vetenskapliga studier publicerats som visar att de rekommendationer som Livsmedelverket har gett kring bebisar och gluten sannolikt är direkt skadliga. Här kan du läsa om den senaste: Bebisar och gluten – ännu en studie visar på skadliga effekter

Igår skrev Livsmedelsverket i ett pressmeddelande att de nu ska se över sina rekommendationerna, som har gått ut på att bebisar kan skyddas mot glutenintolerans om de får gluten när de är mellan 4-6 månader.

Bebsiar kan inte vänjas vid gluten

Att Livsmedelsverket ändrar rekommendationerna är viktigt. Men återigen drar myndigheten slutsatser som inte har något som helst stöd i vetenskapen. I pressmeddelandet skriver de: Nya forskningsresultat pekar på att det viktigaste för att minska risken för glutenintolerans är att långsamt vänja spädbarn vid små mängder gluten. Däremot har tidpunkten för introduktion inte så stor betydelse och inte heller att gluten introduceras under samtidig amning.

Inget i forskningen tyder på att en långsam introduktion skulle kunna vänja bebisar vid gluten. De studier som finns visar snarare att ju senare en bebis får gluten, desto mindre är risken att de drabbas av glutenintolerans.

Ju senare en bebis får gluten, desto bättre

I oktober 2014 publicerade till exempel italienska forskare resultaten från en randomiserad kontrollerad prövning (den bästa formen av vetenskap) där de jämförde effekten av att ge bebisar gluten vid ett halvårs ålder och vid ett års ålder. Bland de som hade fått gluten tidigt hade 12 procent utvecklat glutenintolerans vid två års ålder. I gruppen som hade fått vänta till ett års ålder med gluten hade bara 5 procent glutenintolerans. Här hittar du studien: Introduction of Gluten, HLA Status, and the Risk of Celiac Disease in Children.

Vid fem års ålder hade skillnaderna mellan grupperna utjämnats. I det långa loppet spelade det alltså ingen roll när barnen fick gluten, men vill man skydda riktigt små barn mot glutenintolerans (som är en jobbig sjukdom) är det bättre att vänta med gluten.

Svenska barn får glutenintolerans ovanligt tidigt

En annan studie som visar att det är bättre att vänta med gluten är den svenska TEDDY-studien, som bedrivs från Lunds universitet. Forskare jämför ett stort antal bebisar med genetisk risk för glutenintolerans som har fötts i Sverige, Finland, Tyskland och USA. Svenska bebisar är de som får gluten tidigast, i genomsnitt vid cirka 5 månaders ålder och de utvecklar glutenintolerans tidigare än bebisar i Tyskland och USA som får gluten vid ungefär 7 månaders ålder. Bebisar från Finland ligger mitt emellan. De får gluten vid 6 månaders ålder. Så här ser skillnaden ut:

En myndighet ska inte ge spekulativa råd

I pressmeddelandet säger Ylva Sjögren Bolin, immunolog och nutritionist på Livsmedelsverket: Tyvärr är det svårt att ge konkreta besked till föräldrar om hur mycket och hur fort mängden gluten kan ökas, forskningen har ännu inte kunna avgöra det. Det vi menar med små mängder i våra nuvarande råd är en liten munsbit vitt bröd eller smörgåsrån eller en liten sked gröt eller välling några gånger i veckan till att börja med, och sedan öka mängden långsamt. 

Det är bra att hon inleder med att det inte går att ge föräldrar några konkreta besked. Där borde hon ha slutat. Det finns inget som helst stöd för att säga att bebisar mår bra av att lite vitt bröd, gröt eller välling några gånger i veckan.

Nyligen skickade Kostfonden en skrivelse till regeringen där vi uppmanade dem att höja kraven på offentliga rekommendationer. Detta är ett typexempel på hur viktigt det är att myndigheter ser till att deras rekommendationer vilar på en solid vetenskaplig grund.

Att Livsmedelsverket fortsätter att spekulera i vad landets invånare mår bra av är helt enkelt inte värdigt. Ska de nu inför nya rekommendationer till bebisar borde de snarast initiera en vetenskaplig studie som bevisar att rekommendationerna får avsedd effekt och att bebisar inte drabbas av oväntade biverkningar.

Fick nyligen denna kommentar här på bloggen från en nybliven mamma Lisa:

Tack för en superbra bok. Min son är snart sex månader och vi har börjat med smakportioner och efter att ha läst din bok kände jag mig supertaggad för vårt smakäventyr! Kom precis hem från en mammagrupp som BVC ordnar och idag var en dietist där och pratade. Väldigt intressant och kul tänkte jag innan…men nu känner jag mig förvirrad, uppgiven och som luften gick ur mig. Vi var flera mammor i gruppen som läst din bok och jag berättade att min son ätit hemmalagad havregrynsgröt, då sa dietisten att gröten i butik är bättre för den innehåller järn… Innan jag hann säga något var det en annan mamma som sa att det är bara att ta till palttunnbröd. Då svarade hon knappt och man märkte tydligt vad hon tyckte om saken… Mitt sunda förnuft går helt i linje med vad du skriver i boken, men känns så förrvirrande när en dietist står och säger att min son mår bättre av att äta färdigblandat pulver… Vill bara säga TACK för din bok som gjort att jag vågar lita lite mer på ”min magkänsla”!

Dietister borde lära sig att ge alternativ

Jag undrar verkligen vem som har kommit på att mat som är så dunderprocessad att man måste tillsätta vitaminer, är det bästa som bebisar kan äta. Här är innehållsförteckningen på Nestlés ”osockrade” fruktgröt med päron, banan och yoghurt:

Vetemjöl 23% (delvis mältat), skummjölkspulver, havremjöl 18%, päronjuicekoncentrat 11,4%, vegetabilisk olja (raps, palm), yoghurtpulver 5,4%, bananflingor 3,6%, cikoriarotfiber (inulin), mineraler (kalcium, järn, zink, jod), vitaminer (A, D, E, C, tiamin, niacin, B6, folsyra, B12, biotin, pantotensyra).

Spädbarnsgröt är ofta alldeles för söt

Vem skulle koka gröt till sig själv med vetemjöl som första ingrediens? Eller hälla i palmolja och päronjuicekoncentrat? I en färdig portion av denna gröt kommer nästan en fjärdedel av alla kalorier från ”enkla sockerarter”. En del är mjölksocker, men det mesta är socker från juicekoncentratet. WHO räknar det som ”fritt socker” och har som mål endast en tjugondel av alla kalorier som vi äter ska komma från fritt socker. Det här gröten är alltså enligt WHO minst fyra gånger för söt.

Det borde vara självklart att dietister under sin utbildning fick lära sig att rekommendera alternativ till kommersiella pulverprodukter. Bebisar måste inte alls äta pulvergröt. Att smula paltbröd i hemmalagad gröt är ett utmärkt alternativ. Järn finns också i exempelvis leverpastej, rött kött och aprikoser. Om du kokar maten i järngryta blir den automatiskt mycket mer järnrik.

Fram för alla föräldrar som vågar stå på sig! Ge era barn riktig mat.

För ett år sedan skrev jag om en spännande brittisk studie som visar att bebisar som får äta jordnötsprotein* skyddas från att utveckla allergi. Effekten var kraftig. Studien visar att tidigare råd om att bebisar ska undvika allergiframkallande mat sannolikt har varit direkt skadliga.

Nu har forskarna följt de barn som deltog i jordnötsstudien under ytterligare ett år, då de fick undvika att äta jordnötter. Forskarna var nyfikna på om de då skulle utveckla allergi, men den skyddande effekten av att äta jordnötter tidigt under barndomen verkar vara bestående. Läs mer på BBC:s sajt: Peanut allergy theory backed up by new research – BBC News.

I Smakäventyret kan du läsa hela historien bakom jordnötsstudien. Det började med att man upptäckte att barn i Israel hade mycket mindre jordnötsallergi än barn med judisk bakgrund som bodde i London. Varför? Jo, i Israel får nästan alla barn ett ostbågsliknande snacks som innehåller jordnötter…

Forskare tror nu att bebisar utvecklar allergi om de andas in damm från mat eller om dammet kommer in i kroppen via ett eksem. Får barnen däremot äta maten verkar de kunna utveckla tolerans. Forskning pågår för att ta reda på om detta även gäller annan allergiframkallande mat som fisk och ägg. Otroligt spännande!

*Bebisar ska aldrig äta hela jordnötter, men jordnötssmör går bra.

När man sitter ensam på sin kammare och skriver kan man som författare bland börja tvivla på sina idéer. Skälet till att Smakäventyret kom till var att jag tänkte att det fanns andra föräldrar som, liksom jag, felaktigt hade fått för sig att bebisar inte kan äta vanlig mat utan måste ha speciell barnmat. Puréer och välling. Bara milda smaker. Men under skrivandet av boken kunde jag ibland börja undra om andra föräldrar verkligen tänkte så dumt som jag hade tänkt.

Anklever till bebis? HAHAHAHA.

Så i fredags fick jag bekräftat att det i vår samtid ändå finns en stark idé om att bebisar måste ha speciell mat. På SVT:s sajt låg ett klipp från Skavlan. Största sensationen från programmet samma kväll var att den 8,5 månader gamle sonen till gastronomen Edward Blom åt samma mat som pappa. Klicka på bilden för att se klippet. Ungefär så här gick samtalet:

Skavlan: ”Han har inte fått schnitzel än utan välling?”

Blom skrattar: ”Jodå, han har fått schnitzel.”

Publiken skrattar.

Skavlan: Han har det ja´?

Blom: Jodå, han har ju fått mjölk som är standarden, men sen har han sedan fem månader i alla fall – eller om det är fyra till och med – så har han fått provportioner. Nu äter han väldigt mycket. Nu äter han mer vanlig mat än mjölk.

(Bild på Skavlan. Ser ut som om Blom kom från Mars.)

Blom fortsätter: Schnitzel hör till det han har ätit, men vi har väl mosat det lite mer. Jag har varit lite rädd att han ska sätta i halsen. Men han har fått prova nästan allt. Han är oerhört förtjust i anklever, till exempel.

Publiken viker sig dubbel. Lååånga applåder.

Hur hamnade vi här?

Hur hamnade vi egentligen här? Tänkte jag efter att ha sett klippet. När blev det så unikt med bebisar som äter anklever att det river ner en åska av applåder på bästa sändningstid? Varför tänker vi att det mer normalt att ge bebisar en pulverblandning av mjöl, skummjölk, juicekoncentrat, maltodextrin, olja och tillsatta vitaminer?

Men så vände jag på tanken och kom istället på bästa programidén. Skavlan åker ut i världen och träffar bebisar. Om gåslever river ner sådana skratt, tänk då vad inuitbebisar ska åstadkomma när de äter valspäck?

Bebisar behöver träna på att äta hela bitar mat från en ganska tidig ålder. Att få känna känslan av olika konsistens i munnen är en viktig del av deras smakäventyr. Samtidigt är många föräldrar rädda att bebisarna ska sätta i halsen. Så här skrev en förälder nyligen på Smakäventyrets facebook: ”Jag vill ge mat som man måste tugga men så fort det är lite för stora bitar så sätter min son typ i halsen och jag får typ hjärtattack varje gång. Så jag vågar inte.”

Men hur ska man tänka då? Kan bebisar verkligen äta hela bitar? Jag kontaktade Kajsa Lamm Laurin som är logoped, expert på barns munmotorik och författare av boken När ditt barn inte äter. Av henne har jag lärt mig ett nytt ord (som jag som tvåbarnsmamma borde ha känt till för länge sedan): att klökas. Här är Kajsas svar:

Logopedens svar: bebisar måste öva att tugga

Om bebisar kan äta hela bitar? Nja. Inte från början, men de måste få en möjlighet att öva sig att tugga och svälja hela bitar, gärna redan från 6-7 månaders ålder. Om bebisar inte får annat än slätt mos finns en risk att barnet fortsätter att suga i sig maten och hindras från att utveckla oralmotoriken. Barnet behöver till exempel få en chans att träna in rätt tungrörelser för att kunna svälja riktigt mat. Dessutom behöver sensoriken – känslan av att ha något i munnen – tränas tidigt. Det gör man bäst genom att låta barnet smaka på så många olika konsistenser av mat som möjligt, från allra första början. Som en klok kollega sa till mig en gång: munnen är barnets fönster mot världen.

Bebisar klöks – det är en naturlig reflex

En förälder som är rädd att barnet ska sätta i halsen, behöver kunna skilja på om barnet kväljer/klöks eller verkligen har satt något i halsen. En klökning eller kväljning (det kallas olika beroende på var i landet man bor) ser ut som början på en kräkning eller hostattack. På filmen här ovan ser du hur det kan se ut. Det är en skyddsreflex som vi föds med, sannolikt för att vi snabbt och effektivt ska få bort saker som riskerar att fastna i luftstrupen. Barnet rensar bort det som kommit för långt bak i munhålan och flyttar fram det i munnen. Det kan handla om att biten är lite för stor, för dåligt genommosad, att smaken är äcklig eller bara ny.

Det är bra att ta det lugnt när barnet klöks. En hysterisk förälder som gräver ut mat ur munnen på sitt barn gagnar inte inlärningen, utan det blir en obehaglig upplevelse. Om barnet sätter i halsen kommer det vanligtvis också att hosta. Hoststöten gör att föremålet, eller vätskan, flyger upp och ut. Låt barnet hosta färdigt, dunka det inte i ryggen och försök behåll ditt eget lugn. Trösta och lugna, men överdriv inte.

Lagom stora bitar är bäst

Samtidigt som du som förälder behöver ge barnet möjlighet att träna sig på att tugga och svälja hela bitar, får du heller aldrig servera bitar verkligen kan fastna i halsen. Inga hela jordnötter, inga cocktailtomater (inte halva heller), inga vindruvor, inga korvbitar. Saker som är runda och glatta kan proppa igen luftstrupen och sitta rejält fast. Tänk också på att bröd med salivens hjälp kan gegga ihop till en rätt så hal klump som också kan fastna i halsen. Bröd ska serveras i små bitar, med rejält med smör, leverpastej, eller annat pålägg på, som gör att det slinker ner lättare.

Hur stora – eller små – bitar kan barnet äta då? Ärtor och majs kan ätas hela. En bra tumregel är annars att hålla sig till pommes-frites-storlek i början, stora sådana. Tänkt dig en avokado, skivad på längden. Just avokadon är optimal på många sätt. Den är smakrik, greppvänlig och går att mosa med både händer och gommar. Den stimulerar även sensoriken eftersom den är både kletig och fast. Grönsaker som är hårdare än avokado kan du koka mjuka.

Barn ska aldrig äta själva

Men även om du ger din bebis (eller ett-tvååring för den delen) lagom stora bitar – lämna aldrig barnet att äta på egen hand. Gå också en kurs i hjärt- och lungräddning för barn. Det kan vara bra att ha, även i andra situationer än när barnet äter.
Tillbaka till klökreflexen. Efter hand flyttar den sig allt längre bak på tungan. Detta är en del av ätuvecklingen. Därför måste små barn få stoppa sina händer och andra (stora) grejer i munnen. Min erfarenhet som logoped är att barn som inte har fått stoppa saker i munnen i en del fall kan utveckla ätsvårigheter.

Bebisar undersöker världen – även maten – med munnen

Hela poängen med att vara liten och precis ha lärt sig greppa grejer är ju att stoppa dem i munnen för att undersöka dem. Barnet behöver greja med maten i lugnt och ro. Det är så de lär sig form, smak och textur. Ge barnet strimlor, grovt mos, spagetti och köttfärssås. Allt går att servera en bebis, bara du håller koll!

Klämmisar är lätta att ta med och bebisar älskar dem. Men det finns ett stort problem: barn som lever på rinnande mat får för lite övning i att tugga och svälja. Risken är att de blir mer kräsna när de blir äldre. 

Igår åt jag lunch med Kajsa Lamm Laurin, som är logoped och författare av boken ”När ditt barn inte äter.” Vi träffades för några månader sedan när vi var med i P1:s Kropp och själ. Då lärde jag mig något nytt: att logopeder jobbar både med prat och MAT. Kajsa har under många år behandlat barn med ordentliga ätsvårigheter.

Under lunchen passade jag på att fråga henne om vad hon tycker om klämmisar till bebisar. När jag blev förälder 2006 fanns inte klämmisar. Jag tror att det var Ella’s kitchen som började sälja frukt- och grönsakspuré i små behändiga platsförpackningar. Nu finns det massor av olika varianter och de erövrar hyllmeter efter hyllmeter i affärerna. Bara att skruva av korken och trycka in maten. Sjukt praktiskt tänkte jag, tills jag började göra research för Smakäventyret och insåg hur viktigt det är att bebisar får vänja sig att tugga på mat av olika konsistens.

Så vad tycker Kajsa om klämmisar? Jo, att: ”de inte utvecklar barnets oralmotorik för fem öre” och att de är ”värdelösa.” Jag frågade om jag fick citera henne på det, och det fick jag. Men hon sa också att klämmisar faktiskt är utmärkta för barn med grava ätsvårigheter, som har svårt att tugga och behöver energi.

Friska barn däremot behöver öva in rätt tungrörelser. De behöver tugga och svälja. Vanlig mat, varje dag. Ut med klämmisarna, in med riktig frukt och riktiga grönsaker.

Kajsa och jag åt också riktiga grönsaker under lunchen. Vi tuggade jättebra!

(Har du ett barn som gärna petar i maten kan jag förövrigt varmt rekommendera Kajsas “När ditt barn inte äter.” Boken ger mycket bra förståelse för vad det är som händer i barnet.)

”För barn under ett år är det bra med berikad pulvergröt, eftersom den ger mer vitaminer och mineraler än hemlagad gröt.  Bland annat är den rik på järn, som små barn kan ha svårt att få tillräckligt av.” Så skriver Livsmedelsverket i sin broschyr Bra mat för spädbarn under ett år. Bvc ger också många föräldrar strikta råd om att de MÅSTE ge sina spädbarn välling och pulvergröt eftersom de annars kan få järnbrist.

I Smakäventyret – att lära små barn äta mat ägnar jag ett kapitlet åt att nagelfara dessa rekommendationer. I svensk välling och pulvergröt finns ofta en hel del vetemjöl, som är rikt på gluten. Det kan förklara varför svenska spädbarn oftare än barn i andra delar av världen drabbas av celiaki (glutenintolerans), en autoimmun sjukdom där tarmluddet förstörs.

Mycket gluten ökar bebisars risk för celiaki

Nu kommer ännu en studie som visar att för mycket glutenrik välling och pulvergröt kan vara direkt skadligt för bebisar. Forskare vid Lunds universitet har följt bebisar som har en genetisk risk att utveckla glutenintolerans. De har undersökt halten gluten i deras mat och dryck vid 9, 12, 18 och 24 månader. Resultaten visar en tydlig koppling mellan att äta mycket gluten och att drabbas av glutenintolerans. De små barn som åt mest gluten löpte mer än dubbelt så hög risk att få celiaki innan två års ålder, i jämförelse med barn som åt mindre gluten.

Jag vill poängtera att studien gällde bebisar med genetiskt risk för celiaki. Bebisar som är genetiskt skyddade från celiaki drabbas sannolikt inte. Å andra sidan är det omöjligt för en förälder att veta vilken grupp bebisen tillhör om man inte gör ett gentest.

Celiaki kopplat till högre risk för andra sjukdomar

Att svenska bebisar så ofta får glutenintolerans är illa. Glutenintolerans är kopplat till en ökad risk för en hel rad andra autoimmuna sjukdomar, som exempelvis typ 1-diabetes, sköldkörtelinflammation, den reumatiska sjukdomen SLE och psoriasis.

Återigen har vårt Livsmedelsverk med tvärsäker hand infört råd och rekommendationer som de aldrig har utvärderat effekten av. Bebisar behöver få i sig järn, men det finns i vanlig mat som exempelvis inälvsmat, rött kött och aprikoser. Att äta hemlagad mat är mycket bättre för bebisar än att leva på processade spannmålsprodukter.

Under arbetet med Smakäventyret önskade jag ofta att jag hade haft en egen liten bebis att testa alla teser på. Jag menar – det är en sak att ge en massa råd utifrån vad vetenskapliga studier och forskare säger. En annan att våga vägra välling och pulvergröt och istället ge riktig mat i verkligheten.MEN. Min man sa tvärnej. Han tyckte att det fick finnas gränser för mitt researcharbete.

Oliver ställde upp

Så i julas kom chansen. Vi träffade Oliver, 11 månader. När jag kvällen före handlade, letade jag mig så långt bort från vällinghyllan som möjligt. Och vad fanns där? Jo, hummer. Oliver fick den gratinerad med fänkål. Dra på ljudet och se hur det gick:

Det enda som grämde mig under den lilla middagen var:

1. Att mina egna barn aldrig fick uppleva detta. Inte en enda gång fick de gnaga på en hummerklo, eller ens en liten kräftstjärt. Varför höll jag hela tiden de där barnmatsburkarna i handen?
2. Att jag inte hejdade Oliver i tid. Försent insåg jag att han hade ätit upp precis allt. Som tur var kunde han inte knäcka klon, så den snodde Olivers pappa och jag åt oss.

Vill du ställa till smakfest för någon bebis? Passa på nu när affärerna säljer ut nyårets överblivna hummer. Här är receptet: Gratinerad hummer med fänkålssmör (men stryk saltet till bebisen).

Ett sista tips. Hoppa över flugan. Den luktade typ skunk efteråt.

Det är roligt att jämföra kostråd i olika länder, speciellt kostråd till bebisar. Olika idéer frodas i olika delar av världen. I Italien får exempelvis föräldrar rådet att ge sina småttingar parmesanost, eftersom proteinet i den lagrade osten är så lättsmält. Här skulle många bvc-sköterskor få en rynka mellan ögonen om föräldrar berättade att de alltid mixade så salt ost i maten.

Föräldrar i Sverige får istället strikta tillsägelser om att de måste ge sina bebisar järnberikad välling och pulvergröt, detta för att man menar att bebisar annars löper en risk att få järnbrist. Livsmedelsverket skriver till exempel: ”Det är svårt att nå upp till det rekommenderade järnintaget utan att använda järnberikade produkter.”

Järnrikt sköldpaddskött rekommenderas

Sådana idéer har man inte i delstaten Queensland i Australien. Där får istället föräldrar veta hur viktigt det är att ge små bebisar järnrik mat, framförallt rött kött. Bilden nedan är från en informationsbroschyr riktad till föräldrar i Queensland:

Som du ser finns det rikligt med järn i: nöt, lamm, fläsk, vilt, fisk, kyckling, lever, SKÖLDPADDA OCH DUGONG (ett havslevande däggdjur).

Både sköldpadda och dugong är utrotningshotade djur, så utifrån en etisk synvinkel kan rådet kritiseras. Men det ger perspektiv på våra svenska pulverprodukter. Att bebisar måste äta välling och industrigröt är alls inte sant. Det finns många andra källor till järn.

Vill tacka dietisten Jenny Levin för tipset. Du kan läsa mer om henne och hur hon lärde sin son Lorens äta riktig mat i Smakäventyret. 

Många nyblivna föräldrar känner en osäkerhet inför att vad deras bebisar kan äta. Nyligen frågade en förälder mig om hon kan ha kokosmjölk i maten. Jag var likadan själv. Är ägg okej? Kan hon äta fisk? Tar hon skada av oliver?

Under researcharbetet med Smakäventyret insåg jag hur industrin förstärker denna osunda rädsla hos oss föräldrar. Deras marknadsföringstexter är proppade med finstilta pikar som underminerar vårt självförtroende och får oss att tro att industrins mat är bättre än den vi kan laga själva. Nyligen hittade jag ett praktexempel på detta: Néstels Barnmatskollen, ett slags frågesport där föräldrar ska testa sina kunskaper om bebisar och mat. Nestlé menar att det finns så många teorier om barn och mat, men genom dem ska du få reda på vad som är ”fakta.”

Hur Nestlé fångar föräldrar i sitt nät

Redan vid andra frågan sår de ett frö som ska få osäkerheten att gro. Frågan lyder: Vid ungefär vilken ålder är ett barns matsmältningssystem fullt utvecklat?

Deras ”rätta” svar är: Matsmältningssystemet hos ditt barn är färdigutvecklat vid 24 månader, därför är det viktigt att veta vad som passar för barn att äta under hela den här tiden.

Det är ett så skönt insinuant svar. Nestlé kunde istället ha berätta för föräldrar att bebisar kan äta nästan allt, trots att deras tarmar inte är fullt utvecklade. Det är bara en handfull saker som de behöver undvika. Du hittar dem på Livsmedelsverkets hemsida: Är det något som barn under ett år ska undvika?

Akta dig för ”giftfällan”

Vid fråga 17 slänger Nestlé ut nästa lilla krok: Hur många tester utför Nestlé på sin barnmat, i genomsnitt?

Svar: 100 stycken.

Som osäker förälder kommer du genast börja undra vad alla dessa hundra tester innebär – och hur många gör du själv när du lagar mat? Du smakar på maten och kollar att den är lagom varm. Det är två tester. Vilka 98 andra tester har du missat? Hur påverkar det din bebis?

Vid fråga 19 förstärker Nestlé sedan din känsla av otillräcklighet: Är grönsaker från butiken inte lika nyttiga som de i barnmat?

Svar: De kan vara lika nyttiga, men de har inte genomgått kontroller för barnmat gällande pesticidrester o. dyl.

Aha, kommer du att tänka. Det är detta som alla de hundra testerna handlade om. De har kollat så att maten är fri från bekämpningsmedel, tungmetaller och andra gifter.

Ungefär här har sannolikt många föräldrar fastnat i industrins nät. För du som enskild förälder kan aldrig göra dessa hundra tester.

Du kan också ha koll på gifterna

Om Nestlés mål med barnmatskollen hade varit att leverera fakta till föräldrar, hade de kunnat informera om hur man gör för att hitta råvaror fria från bekämpningsmedel. Knepet är väldigt enkelt: köp mat som är producerad i Sverige eller Norden. Livsmedelsverkets kontroller visar att 75 procent av de svenskodlade grönsakerna i princip är helt fria från bekämpningsmedel. De har inga mätbara rester i sig. Väljer man ekologiskt är man än mer på den säkra sidan. (Kommer skriva mer om detta i ett senare inlägg eftersom barnmatsindustrin ofta anspelar på gifter i maten i sin marknadsföring.)

Till alla nyblivna föräldrar vill jag säga: den mat du lagar är bättre än barnmatsburkarna. Din bebis behöver träna sina smaklökar och få uppleva känslan av olika konsistens i munnen. Det är lika viktigt som att få öva på att krypa eller gå. Om din rädsla styr dig att köpa barnmatsburkar, pulvergröt och välling, finns en risk att ditt barn missar att lär sig gilla riktigt mat. Rusta dig med kunskap och se till att syna industrins all insinuanta marknadsföringsknep!