stamp

Okategoriserade

Om matlycka, fett och mättnadshormoner

Att slippa räkna kalorier är en av de saker jag uppskattar med att ha lagt om kosten. Av riktig mat blir jag mätt och nöjd. Om detta skrev jag för fyra år sedan i ett förord till Birgitta Höglunds kokbok Långkok för LCHF och Paleo. Höglunds recept och mitt förord har nu fått nytt liv i nyutkomna Gammeldags husmanskost på nytt sätt. Här är förordet som handlar om matlycka, fett och hormoner som ger mättnad: 

”Daddy, daddy – can I have the tail to play with”. Pappan hugger snabbt av svansen och kastar till den sex år gamla flickan, som lycklig börjar leka tillsammans med sin lika gamla kompis. De vispar i den röda jorden med svansens penselaktiga topp. Pappan fortsätter att flå och stycka kon. Det måste gå fort. Det är hett ute och köttet förfars snabbt. Det öra som är märkt skär han av och slänger ut i bushen. Ingen får se vem som ägde det döda djuret. Det är grannens ko som har förvirrat sig in på markerna till Hayfield Shenandoah Cattelstation. Köttet är alltså helt gratis. På markerna betar annars över tjugotusen djur. De anställda äter biff till frukost.

Detta minne från norra Australiens stora vidder kommer över mig när jag 30 år senare står i en saluhall i Stockholm. Biträdet i köttdisken har just plockat fram en förpackning med oxsvans från frysen. Den är skuren i åtta bitar. Att det är en svans syns tydligt. Bitarna blir allt tunnare ju längre bort från svansroten man kommer. Jag skrattar för mig själv. I min frys finns mest kycklingfilé och lax. Aldrig har jag köpt oxsvans. Köttet är fettsprängt och mitt i varje bit sitter svansbenet. Det här är början på något nytt, tänker jag, och knallar hem. Det är ett steg mot ett mål som jag har satt upp för mig själv: att utforska nya smaker.

Skär ner på sockret – upptäck en ny värld

Alla recept i den här kokboken innehåller väldigt lite kolhydrater och Birgitta Höglund snålar inte på fettet. Sedan jag började äta lågkolhydratkost har intressant nog min känsla för olika smaker förändrats. Efter något år upptäckte jag att bullar och kakor inte är så goda längre. Den söta smaken blir för intensiv. Saker jag förut älskade, faller nu ganska platt i munnen. Annat har istället börjat smaka mer. Varje krydda har på något vis fått fler dimensioner.

Insikten om att fet mat vare sig påverkar min vikt eller risken att drabbas av hjärtinfarkt, har också bidragit till att jag tycker att det är roligare att laga mat. Förut var varje kalori ett dåligt samvete. Nu njuter jag av varje tugga och mår bra. Dessutom: maten blir mycket godare när man slipper snåla på fettet. Jag byter gärna bullar mot gräddsåser. Allt detta har väckte ett intresse för matlagning och kryddor. När jag fick uppdraget att skriva förordet till den här kokboken blev jag därför väldigt glad. Det är avsparken till ett nytt äventyr: att lära mig långkoka. Jag vill upptäcka nya råvaror, nya kryddor och nya ingredienser. Som oxsvans.

Men till långkok duger inga vanliga kastruller. Min man hittade en stekgryta från Skeppshults i en second handbutik. 375 kronor. I den brynte jag steklök och vitlök, första steget i Birgitta Höglunds ”Oxsvans Stifado”. När tomatpurén fick puttra med löken kom den första ljuvliga doftsensationen. Sedan följde: apelsin, kanel, nejlikor och lagerblad. Mumma för näsan. Oxsvansbitarna stekte jag i en vanlig panna innan allt fick landa tillsammans i stekgrytan. Under åtta timmar fick sedan alla kryddiga smaker gifta sig med varandra i ugnen. Temperatur: 100 °C.

Det kändes väldigt franskt på något vis när jag på kvällen plockade fram grytan. Den mörka färgen, det möra köttet och de mustiga kryddorna gav associationer till en julig variant av boeuf bourguignon. Jag bad mina barn beskriva vad det smakade. ”Pepparkakor, men med riktig peppar i”, svarade min sexåriga son. Min dotter, som verkligen gillade grytan, plockade upp apelsinsmaken och kanelen. Oxsvans Stifado nådde en extra dimension när jag blandade grytan med den rekommenderade myntayoghurten. Smakerna rundades till och landade mjukt på tungan. Först kom apelsinen, sedan nejlika och kanel, efter det den kraftiga smaken av köttet. Tillsammans med rödvinet gav det ett lugn i själen.

Fett – en nyupptäckt sjätte smak på vår tunga

Att vi blir lugna av god och fet mat kan delvis ha att göra med små molekylära mottagare för fett som forskare har upptäckt på våra smaklökar. I skolan lärde vi oss att tungan bär på fyra grundsmaker: sött, salt, surt och beskt. Sedan upptäckte forskare att vi också kan känna av aminosyran glutamat, som är en del av proteinrik mat. Denna smak kallas för umami efter det japanska ordet för ”god smak”.

Men detta är alltså inte slutet på berättelsen om vårt sinne för smak. Fett har visserligen egentligen ingen riktig smak. Forskarna menar därför att det kanske är fel att kalla den nyupptäckta mottagaren på tungan för en smak. Men den gör helt klart att vi känner av att det finns fett i maten. Det är som en liten registrator. När vi stoppar fett i munnen kommer mottagaren se till att nervsignaler skickas upp i hjärnan. Forskning tyder på att både dopamin och endorfiner frisätts; signalämnen som leder till en avslappnad känsla i kroppen.

När jag äter Oxsvans Stifado händer alldeles säkert detta. Endorfinerna far ut i blodet. Men så upptäcker jag att jag äter allt långsammare och långsammare. Kroppen börjar tycka att det får räcka med mat.

Fett – gör dig nöjd under längre tid

Vid det laget har oxsvansen spridit sig i magen och en rad andra hormoner är på väg ut i mitt blod. Det finns en uppsjö molekyler som påverkar hur mätta vi känner oss: leptin, ghrelin, peptid YY, glukagonlik peptid-1 och cholecystokinin. Du behöver absolut inte lägga alla dessa på minnet, men jag nämner dem för att visa att kroppen tar det här med mättnadskänslor på allvar. Hormoner far kors och tvärs mellan mage, tarmar, fettväv, muskler och hjärna. Allt för att se till att vi tar hand om alla näringsämnen på bästa vis.

Ett av dessa mättnadshormon är dock värt lite extra uppmärksamhet, framförallt om man betänker de råd som vi har fått kring att äta fettsnålt. Hormonet heter oleoyletanolamid. Forskarna förkortar det OEA. Så här fungerar det: exakt samma smakmottagare som känner fett på vår tunga, finns också i våra tarmar. Men här har mottagaren en annan funktion. När fettet kopplar till mottagaren i tarmarna frisätts OEA. Detta mättnadshormon är alltså specifikt för fett och forskning visar att det har en speciell egenskap: det ger en långvarig nöjdhet. När forskare har sprutat in OEA i möss äter de mer sällan och går ner i vikt. De verkar helt enkelt stå sig längre på maten som de äter.

När jag åt den rekommenderade lågfettdieten blev jag ofta hungrig bara några timmar efter lunchen. Under fikastunden på eftermiddagen kunde det bli både två och tre kakor. På väg hem från jobbet kurrade magen så att det nästan gjorde ont. Jag fick skynda mig att laga mat.

Mindre hunger på lågkolhydratkost

På en lågkolhydratkost håller sig hungern borta under en längre tid. Jag kan inte påstå att jag är mätt hela tiden. Men jag är liksom inte längre lika upptagen av att tänka på hunger och mat. Det är många som vittnar om de här känslorna. En förklaring kan vara att mer OEA frisätts i kroppen när man äter mer fett. Frånvaron av kolhydrater håller också blodsockret på en låg och jämn nivå. Runt en miljon människor i Sverige har idag så kallat metabolt syndrom. Det är en rubbning i ämnesomsättningen som gör att man lätt får höga blodsocker och dessutom rubbade blodfetter. Ett kännetecken på metabolt syndrom är bukfetma, men ganska många normalviktiga människor är också drabbade. Höga blodsocker göra att kroppen blir inflammerad. Forskarna kallar det för en ”låggradig inflammation”. Det pyr ständigt från immunförsvaret och det leder till en sjukdomskänsla och trötthet, framförallt mot eftermiddagen. Många får värk i sin kropp och blir lätt deprimerade.

Länge har vi trott att enda vägen ut ur detta har varit att snåla på kalorierna och att banta. Forskare har tänkt, kanske helt logiskt, att mängden energi som vi äter är avgörande för hur mycket fett vi lagrar på oss. Men de har aldrig utvärderat detta antagande med vetenskapliga metoder, förrän under senare år. Nu visar forskning istället att personer som får rådet att kraftigt begränsa mängden kolhydrater, automatiskt äter lagom mycket och går ner i vikt. Kanske för att den feta maten bland annat gör att mer OEA frisätts från våra tarmar. När Livsmedelsverket gav oss råd om att dra ner på fettet på 1970-talet, var det så mycket man inte visste om kroppen. Man tänkte till exempel inte på att våra mättnadskänslor påverkas olika av olika former av mat.

Äter med gott samvete

När jag nu har gått över till en lågkolhydratkost upplever jag en stor befrielse. Det är så skönt att slippa räkna kalorier. Att få äta med gott samvete är en ny upplevelse. För Birgitta Höglund har lågkolhydratkost betytt än mer. Hon har sluppit inflammation och värk i sin kropp och är mycket piggare. Det är bra det. För då har hon ork att skriva sina läckra kokböcker som gör att alla vi andra kan ge oss ut på smakäventyr. Om du ska prova en lågkolhydratkost för första gången, tänk inte bara att du ska banta eller få ner ditt blodsocker. Då är det lätt att fokusera på alla sötsaker som man inte längre får äta. Tänk istället på allt det nya du nu kan uppleva. I fettsnål mat blommar aldrig kryddorna ut på samma vis. Nu kan du med gott samvete nå de högre höjderna.

God mat är lycka. Nu ska jag gå iväg till saluhallen för att inhandla älgstek och pumpa. I helgen kommer stekgrytan att få jobba igen.”

Ett tillägg

Det har gått fyra år sedan jag skrev detta förord, men det gäller fortfarande. En sak vill jag lägga till: den fettsyra som gör att OEA frisätts i kroppen är oljesyra, en enkelomättad omega-9-fettsyra. Det finns rikligt av oljesyra i exempelvis olivolja, mandel, olika former av nötter, grisfett (fläsk) och avokado. Ungefär en fjärdedel av fettet i mjölk är oljesyra.

Blir du sugen på att laga Oxsvans Stifado? Här hittar du receptet: Gammeldags husmanskost på nytt sätt.

Dela & kommentera comments 4

Santa Marias svar: ska minska mängden socker

I fredags mejlade jag Santa Maria angående deras mat, där vissa produkter mestadels är baserade på socker och vatten. Det blev ett av mina mest delade inlägg någonsin. Det är många som, liksom jag, är trötta på att alltid behöva läsa ingredienslistan på allt man köper. Läs Santa Marias svar nedan och mitt svar till dem. 

Hej Ann, tack för ditt mail. Vi välkomnar verkligen en fortsatt samhällsdebatt om matens innehåll. Santa Maria vill självklart göra produkter som både smakar gott och gör gott. Därför pågår ett intensivt arbete hos oss med att ta bort socker, salt och onödiga tillsatser ur våra produkter. Vi har kommit en bit på vägen. Sedan 2015 har vi tagit bort 395 ton socker och 223 ton salt ur sortimentet. Men vi är inte klara. Till 2020 ska vi ha minskat vårt totala sockerinnehåll med 50% och saltet med 25% jämfört med 2014. Samtidigt är det viktigt att påtala att dessa ingredienser fyller viktiga funktioner i många produkter. Inte bara gällande smak, utan även vad gäller andra egenskaper. Ett exempel: Det finns många olika sätt att ta fram en Rub. Vi har utgått från ett amerikanskt sätt, där råsockret (som förresten är många gånger dyrare än raffinerat vitt socker) används för smaken och karamelliseringens skull. Vill man ha en annan typ av Rub kan man självklart välja ett annat varumärkes, eller göra en själv från grunden.

Sist men inte minst, vad säger du om att komma till oss i Mölndal, så kan vi förklara mer om hur vi jobbar och även få ta del av dina tankar och idéer kring vad vi kan göra annorlunda?

Ha en fin helg,
Eva Berglie

Mitt svar:

Hej och tack! Det är ett lovvärt arbete ni gör med att ta bort socker ur maten. Det framgår inte om de 395 tonnen är per år eller totalt sedan 2015. Det blir i alla fall ungefär 40 gram per svensk.

Min tankar går ut på att den mat som säljs i butiker ska vara säker att äta, även på lång sikt. Vi konsumenter ska inte behöva vara tillsatsdetektiver och lusläsa varenda ingredienslista när vi handlar, utan kunna lita på att exempelvis en guacamole är baserad på avocado och inte vatten, stärkelse, förtjockningsmedel och klorofyll. Vi har ett fantastiskt biokemiskt maskineri inom oss, som har finsliptas under miljontals år av evolution. Det maskineriet behöver smörjas med vitaminer, antioxidanter och mineraler för att fungera. Dessutom behöver våra tarmbakterier de fibrer som finns i riktig mat (exempelvis avokado). Vare sig socker eller framrenad stärkelse bidrar med vitaminer till kroppen. När ni baserar er mat på processade tillsatser blir den alldeles för näringsfattig.

Jag kan gärna komma till er någon gång när jag har vägarna förbi Göteborg. Det skulle vara intressant att höra hur ni arbetar och jag hoppas att ni vill lyssna till det jag har att berätta om den forskning som visar att en hög sockerkonsumtion kan leda till en fettbildning i levern och att levern i längden blir förfettad. Problem med fettlever ökar världen över, också bland barn. Siffror från USA och Europa visar att en av tio unga nu är drabbade, vilket är skrämmande. Fettlever är en grund till typ 2-diabetes och levercancer. Typ 2-diabetes orsakar i sin tur hjärt-kärlsjukdom och är en riskfaktor för diverse olika cancerformer.

Personligen tror jag att ni som verkar inom livsmedelsbranschen har stora möjligheter att förbättra folkhälsan. Om den mat ni tillverkar är bra för människokroppen – om ni exempelvis slutar basera era såser på socker – kommer färre barn och vuxna utveckla fetma och typ 2-diabetes. En bra början kunde vara att frivilligt och tydligt märka ut mängden tillsatt socker på förpackningarna.

Mvh,
Ann Fernholm

Dela & kommentera comments 4

Almedalen – kom till seminarium om alternativa fakta och forskares roll i en tid av populism

Kommer du att vara i Visby och Almedalen i morgon? Titta i så fall in på Uppsala universitets seminarium om populism och alternativa fakta klockan 14.35: When anything can be true – the role of the academic in an age of populism and ‘alternative facts’. Rush Holt från AAAS (American Association for the Advancement of Science)som är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Science, inleder. Sedan kommer undertecknad att hålla ett (mycket kort) anförande om hur viktigt det är att forskare själva håller sig till vetenskapens spelregler, annars riskerar de att tappa sitt förtroende hos allmänheten. Jag kommer berätta om de slutsatser jag har dragit av att granska kostforskningen och kostråden.

På tisdag är jag moderator för Vetenskapsrådets seminarium om långsiktighet och kortsiktighet i forskningen: Tänka långsiktigt i en kortsiktig värld – vad ställer det för krav? Välkommen dit också!

Dela & kommentera comments

D-vitaminexperimentet – nivåerna har stigit MITT I VINTERN

Men alltså. Så här borde det inte bli. Jag har just fått resultaten från februarianalysen av mina D-vitaminnivåer och de har STIGIT i jämförelse med januarivärdet: från 60 nmol/L till 61 nmol/L. Jag håller med – det är ingen jätteökning – men ändå överraskande. Här ser du utvecklingen hittills:

vitDfeb

En kort resume för er som inte har hängt med från början: I höstas bestämde jag mig för att göra ett experiment tillsammans med företaget Werlabs, som erbjuder olika slags spännande hälsokontroller, bland annat kan man analysera sitt D-vitamin via dem. Min frågeställning: behöver jag, som gärna lapar sol under sommaren och äter mina feta fiskar varma (och kalla) tre-fem gånger i veckan, äta D-vitamintillskott under vinterhalvåret?

Svaret hittills är: NEJ. Jag trodde att mina värden stadigt skulle sjunka under vintern, men så har det alltså inte blivit.

Tillskott har endast effekt vid låga nivåer D-vitamin

När jag påbörjade experimentet gjorde jag en genomgång av vetenskapen på området. Slutsatsen blev att om D-vitaminet ligger över 50 nmol per liter blod är jag på den säkra sidan; då har kroppen mer än tillräckligt för att klara alla viktiga funktioner.

För ett par veckor sedan publicerade forskare också en genomgång av den forskning som finns på D-vitamin och luftvägsinfektioner (som förkylningar): Study reports that vitamin D supplements reduce risk of acute respiratory infections. Deras slutsats: hela 33 personer behöver ta D-vitamintillskott för att en enda luftvägsinfektions ska förebyggas. Effekten är dock mycket större hos de som har väldigt låga D-vitaminnivåer i blodet, under 25 nmol/L. I den gruppen förebyggs en luftvägsinfektion per fyra personer som tar tillskott.

Det ska bli spännande att se om nivåerna fortsätter att ligga lika stabilt. Solen kryper allt högre upp på himlen och om någon månad kommer den kroppsegna D-vitaminproduktionen att dra igång igen. Visst är det underbart att det snart är vår? Samtidigt som isarna ligger spegelblanka. Min plan för morgondagen:

skridskor_2

Trevlig helg på er alla!

Dela & kommentera comments 13

Inflammatorisk tarmsjukdom – kan paleolitisk kost hjälpa?

Inflammatorisk tarmsjukdomar, som ulcerös kolit och Crohns sjukdom, har ökat kraftigt bland barn i Europa. Nu visar en pilotstudie att en typ av paleolitisk kost – fri från processade livsmedel, socker, spannmål och många mjölkprodukter – kan hjälpa drabbade. Åtta av tio barn blev med kostens hjälp mycket friskare. 

När jag läste om den nya studien (Novel diet therapy helps children with crohn’s disease and ulcerative colitis reach remission — ScienceDailykom jag att tänka på Robert Lustig, barnendokrinolog vid UCSF i San Francisco. När han berättade för mig om den kostbehandling som han rekommenderar barn med fetma – en kost fri från socker och snabba kolhydrater – sa han:

– And the diet also has a name. REAL FOOD.

Inflammatoriska tarmsjukdomar är allvar

Nu verkar det som om riktig mat inte bara hjälper barn med fetma, utan också barn med inflammatoriska tarmsjukdomar. Men innan vi går in på detta behöver ni lite bakgrund. Inflammatoriska tarmsjukdomar är nämligen på allvar. Immunförsvaret attackerar slemhinnorna i mage och tarm. Drabbade får ofta magsmärtor, blod i avföringen och näringsbrist. Barn kan sluta växa. En del får så stora skador på tarmarna att delar av dem behöver opereras bort. För att bromsa förloppet av sjukdomarna används idag läkemedel som dämpar immunförsvarets framfart, men dessa ger inte sällan svåra biverkningar.

Kosten lindrade inflammationen i tarmen

Nu visar alltså en ny studie från USA att inflammatoriska tarmsjukdomar istället kan gå att kostbehandla. Och håll i er – här kommer ett nytt namn för en kostbehandling där man tar bort processad mat, socker, mjöl och många mjölkprodukter: the specific carbohydrate diet (SPD). 

Jag skulle kalla detta för en typ av paleolitisk kost eller REAL FOOD. Barnen fick äta naturlig näringsrik mat: grönsaker, frukt, fisk, kött, fågel och nötter. Det som skiljer denna kost från paleolitisk kost är att fermenterad yoghurt och lagrade ostar också är tillåtna. I en paleolitisk kost tar man bort alla mjölkprodukter.

Oavsett namnet kunde forskarna se att barnens tarmflora förändrades av kostbehandlingen och inflammationen i tarmen dämpades kraftigt.

Tyvärr inkluderade studien bara tolv barn, varav två hoppade av. Den är alldeles för liten för att kunna leda till att en ny kostbehandling etableras. Jag hoppas i alla fall att forskarvärlden tar den på allvar. Inflammatoriska tarmsjukdomar går i den västerländska kostens fotspår. Att drabbade blir bättre genom att sluta äta söt och vetemjölsrik skräpmat är därför egentligen helt logiskt. Min förhoppning är att Kostfonden i framtiden ska kunna stödja studier likt denna, men som är större och kan leda till förändring. Stöd Kostfonden.

Dela & kommentera comments 2

Hjärtsvikt – kan socker förklara varför sjukdomen ökar?

Gurk. Urk. Och Hua. Det är sällan jag blir rent illamående när jag läser forskningsartiklar. Det torra språket brukar knappast röra upp några känslor. Men idag. Fy sjutton. Det handlar om hjärtsvikt och socker.

Hjärtsvikt ökar kraftigt, även bland unga. Och innan vi går vidare vill jag klargöra problematiken. Det finns inga bra behandlingar. I den form som ökar mest blir hjärtat stelt och orkar inte pumpa ut blod i kroppen. Prognosen är sämre än för många cancersjukdomar.

Fruktos förstör hjärtmuskelcellerna

Nu har forskare en tes som kan förklara varför hjärtat stelnar. Det är en lång och lite krånglig historia, men i korthet går det ut på att personer med bukfetma, prediabetes och typ 2-diabetes (cirka en miljon människor i Sverige) har hjärtmuskelceller som inte längre kan ta upp glukos från blodet. Normalt använder de glukos som energikälla, men nu får de energibrist.

Det leder till att hjärtmuskelcellerna istället börjar suga upp fruktos. Ni som har läst Det sötaste vi har vet att fruktos finns i vitt socker. Normalt ska levern ta hand om den fruktos vid äter – det är en reaktiv molekyl som är skadlig för kroppen. MEN. När vi äter så mycket sötsaker som vi gör idag finns en risk att fruktosen smiter förbi levern och ut i blodomloppet.

De utsvultna hjärtmuskelcellerna börjar alltså suga upp fruktos från blodet. De behöver energi och nöden har ingen lag. Men när den reaktiva sockerarten kommer in i cellerna, klistrar den sig fast på olika proteiner och förstör deras funktion. Det skapas något som kallas för Advanced Glycation End Products (kapitel 18 i Det sötaste vi har). Detta är början på slutet för hjärtmuskelcellerna. I längden klarar de inte av angreppen från fruktos och dör. Forskarna bakom artikeln går så långt att de kallar fruktos toxiskt för hjärtmuskelcellerna. Förra året hittade forskare också en stark koppling mellan en hög konsumtion av sötad dryck och risk att utveckla hjärtsvikt.

Mänskligt lidande och svindlande kostnader

Om ni undrar varför jag blev så illa berörd, är det för att jag nyligen träffade en person som jag gillar väldigt mycket. En omtänksam, skön och underbar person som dessutom har en superskarp hjärna. Nu höll han sig i ett bord när vi pratade. Hjärtat mår inte så bra längre. Det är svagt och han har svårt med balansen.

Det är så ledsamt. Samtidigt blir jag heligt förbannad. Vi är så grymt naiva när det gäller sockret. Vem vill ha ett svagt hjärta när man just har blivit pensionär? Och vet ni vad hjärtsvikt kostar samhället? Cirka tre miljarder kronor varje år. Det är 2 procent av sjukvårdsbudgeten. Så påstår man att det inte behövs någon sockerskatt.

Ps. Missa inte att rösta på Kostfonden som mottagare av Bilias julgåva 2016. Om alla ni minst 1 500 personer som läser detta röstar, får vi julgåvan. Följ länken: Bilias julgåvaLeta upp Kostfonden i listan över alla organisationer. Vi ligger på nästa sista sidan (just nu sid 7). Tryck sedan på den röda knappen! Dela och sprid så att fler kan rösta. 

Dela & kommentera comments 6

Ny statistik: vi konsumerar allt mindre socker

Jordbruksverket har i dagarna släppt 2015 års konsumtionsstatistik för olika livsmedel. Trenden pekar mot en nedåtgående sockerkonsumtion. Myndigheten har också reviderat gamla siffror på sockerkonsumtion eftersom statistiken har varit bristfällig. 

Svensk sockerstatistik har varit full av luckor, något du kan läsa om i Ett sötare blod och tidigare inlägg här på bloggen. Statistiken har bland annat utelämnat nyare former av sockerarter, som glukos-fruktossirap och glukossirap. Men i konsumtionsstatistiken för 2015, som har släppts i dagarna, har Jordbruksverket uppdaterat siffrorna för sockret. De skriver om arbetet här: Vår sockersöta statistik | Jordbruket i siffror

Vi får i oss allt mer socker från juice

Efter Jordbruksverkets bearbetning är sockerstatistiken mer komplett, men vissa källor till socker saknas fortfarande. Livsmedelsindustrin sötar även mat med koncentrerad juice, bland annat spädbarnsmat. På så vis kan industrin skriva ”inget tillsatt socker” på produkten, men ändå göra den söt.

Dessutom dricker vi allt mer fruktjuice. I Jordbruksverkets statistik redovisar man ”Saft och juice av köksväxter, frukter och bär, naturlig, även koncentrerad”. Konsumtionen har ökat från 3,7 kg per person år 1960 till 23,5 kg år 2015.

WHO menar att juice ska räknas till fritt socker och att vi – för hälsans skull – behöver minska konsumtionen av sådant socker också.

Ett steg i rätt riktning för statistiken alltså – men än finns mycket kvar att göra innan vi har full koll på hur mycket socker svensken egentligen konsumerar.

En sak till: missa inte att rösta på Kostfonden som mottagare av Bilias julgåva 2016. Vi ligger nu på tredje plats. En klick från dig betyder mycket! Följ länken: Bilias julgåva. Leta upp Kostfonden i listan över alla organisationer. Sist jag tittade låg fonden på sidan fem. Tryck sedan på den röda knappen! Dela och sprid så att fler kan rösta. (Har du röstat tidigare? Kostfonden har blivit inlagd flera gånger i listan på organisationer och då har Bilia tagit bort dessa – rösta därför igen så att din röst säkert finns med!)

Dela & kommentera comments 1

D-vitamin – hur låg kan nivån bli innan vi behöver tillskott?

D-VITAMINEXPERIMENTET. Nu har jag fått resultatet från novembertestet av D-vitaminnivån i mitt blod. Den ligger på 66 nmol/l. Är det tillräckligt högt? Hur lågt kan D-vitaminet sjunka innan jag börjar bli förkyld eller – ännu värre – riskerar benskörhet?

Som jag skrev tidigare under veckan har jag påbörjat ett D-vitaminexperiment med hjälp av företaget Werlabs. Varje månad detta år ska jag mäta D-vitaminnivån i mitt blod. Idag har jag fått svaret från novembertestet: 66 nmol/l.d-vitamin_novemberSom ni ser sjunker nivån stadigt. Frågan är hur låg den får bli innan jag riskerar att bli sjuk. Skulle jag behöva äta tillskott redan nu?

Debatt kring gränsvärdena

Att svar på den frågan är allt annat än enkelt. Det råder en enorm förvirring kring vilka gränsvärden som är relevanta. Under lång tid har vården ansett att alla bör ligga över 75 nmol/l. Men när amerikanska Institutet of Medicine (IOM) gjorde en genomgång av vetenskapen år 2011 menade de att den gränsen är för hög, något som exempelvis Uppsalaforskarna Håkan Melhus och Karl Michaëlsson höll med om i en artikel i Läkartidningen: Evidensbristen är det stora problemet. Om alla behöver ligga över 75 nmol/l lider majoriteten av alla personer i USA och Europa brist på D-vitamin, vilket dessa forskare menar är orimligt. Svenska Osteoporossällskapet har sedan dragit slutsatsen att en nivå under 50 nmol/l ska räknas som insufficiens medan en nivå under 25 nmol/l räknas som brist: D-vitamin­behandling och skeletthälsa – svenska riktlinjer behövs.

Tillskott rekommenderas i Storbritannien

Nyligen utvärderade en expertgrupp i Storbritannien också vilka D-vitaminnivåer som krävs för att bevara ben- och muskelhälsa. De landade i en gräns om 25 nmol/L och rekommenderar att alla över fyra år bör få i sig 10 μg D-vitamin per dag. Eftersom mat generellt innehåller ganska lite D-vitamin har Public Health of England gett befolkningen rådet att ta D-vitamintillskott under höst och vinter. Personer som tillbringar väldigt lite tid i solen ska ta tillskott året runt.

Tim Spector, professor i genetisk epidemiologi och författare av boken Matmyten, har dock reagerar på de nya tillskottsrekommendationerna. I förrgår publicerade han en kommentar i den medicinvetenskapliga tidskriften BMJ: Should healthy people take a vitamin D supplement in winter months? Han menar att ett generellt knaprande av D-vitaminpiller kan göra att vissa personer får i sig för mycket D-vitamin. Förr gav vi bebisar A-vitamindroppar, men vi har slutat med det bland annat eftersom A-vitamin har kopplats till en högre risk för benskörhet. E-vitamintillskott har kopplats till en ökad risk för prostatacancer. Nyligen hittade forskare också ett samband mellan kalciumtillskott och en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Är det säkert att äta tillskott?

Kan vi då vara säkra på att det är okej att äta D-vitamintillskott? Nej, menar Spector. I vissa studier har höga engångsdoser av D-vitamin resulterat i en ökad risk för fallskador hos äldre.

Han menar också att befolkningens minskade D-vitaminnivåer sannolikt är orsakade av fetmaepidemin. D-vitamin lagras i fettväven och generellt har personer med fetma lägre nivåer i blodet. Det kan förklara sambanden mellan lågt D-vitamin och exempelvis hjärt-kärlsjukdom och cancer. Många har tolkat det som att en D-vitaminbrist kan orsaka farliga sjukdomar, men när forskare har försökt behandla hjärt-kärlsjukdom och cancer med D-vitamin, har effekten uteblivit. Kanske är det fetman, och den ofta tillhörande insulinresistensen, som är farlig, inte de låga D-vitaminnivåerna?

Ska vi nå samma D-vitaminnivå som urfolk?

Å ena sidan visar alltså stora genomgångar att en D-vitaminnivå på 50 nmol/l borde vara tillräcklig. Å andra sidan finns det forskare som menar att vi borde uppnå samma D-vitaminnivå som urfolk. Deras ingång är att vårt moderna leverne inomhus, dåliga kost, en felaktigt tarmflora och brist på sömn har lett till lägre halter D-vitamin i kroppen och att urfolkens nivåer skulle kunna fungera som ett slags riktmärke till vilka nivåer vi borde uppnå. Medelnivåerna hos massajer är exempelvis 119 nmol/l och hos hadzafolket 109 nmol/l.

Forskare som står för den här synen på D-vitamin menar att bristen på effekter i många studier beror på att man behandlar med alldeles för små doser. För att få effekt behöver vi få upp D-vitaminet i en urfolksnivå. Dessutom har man i flera studier gett D-vitamin i stora engångsdoser, vilket verkar vara sämre än att ge små doser varje dag.

Vem ska man tro på?

Detta är alltså de två sidorna. Så vem ska man tro på? Spannet ligger mellan 25 nmol/l och över 100 nmol/l. En gräns på 50 nmol/l tycker jag låter som att vi är på den säkra sidan utan att överdriva. Så här motiverar jag det:

Tittar man på vetenskapliga genomgångar som har gjorts på studier av luftvägsinfektioner, nedstämdhet, benskörhet eller hjärt-kärlsjukdom, har effekten av D-vitamintillskott generellt uteblivit (det kan dock hjälpa vid hjärtsvikt och vid riktiga depressioner). Många gånger förklaras detta med att man i studierna inte har valt ut personer med låga D-vitaminnivåer i blodet. Om en studie inkluderar många personer som har tillräckligt med D-vitamin i blodet blir effekten av tillskott självklart minimal.

MEN. Skulle vi behöva ligga på en nivå över 1oo nmol/l (som urfolken) skulle majoriteten av alla personer i nordliga länder lida D-vitaminbrist under årets alla månader. Då borde man ha fått en effekt i de studier som har gjorts.

Stora svagheter i de hypoteser som omgärdar D-vitamin

Jag tycker D-vitaminfältet lider av samma vetenskapliga svagheter som kostområdet. De flesta hypoteser vilar på studier som endast kan slå fast korrelationer. Det finns till exempel en tydlig korrelation mellan vinterns låga D-vitaminnivåer och en ökad risk för förkylningar. Det behöver dock inte innebära att låga D-vitaminnivåer bidrar till förkylningar, utan problemet kan vara att vi under vintern är inomhus mycket eller tar tunnelbanan till jobbet istället för att cykla. När vi är ute mer, minskar smittriskerna. Hänger ni med i hur jag tänker?

Med allt detta sagt vill jag tillägga att D-vitamin absolut har många viktiga funktioner i kroppen. Forskare skulle behöva göra studier där de specifikt väljer ut personer med riktigt låga D-vitaminnivåer och undersöker vilken effekt tillskott kan få då.

SLUTSATS: Än så länge verkar jag inte behöva tillskott och snart är julen här. Då brukar de bli mycket fet fisk för min del. Fortsättning följer i december…

Dela & kommentera comments 13

Följ vinterns experiment: behöver jag äta D-vitamintillskott?

Personer som skyddar sig mot solen får låga halter D-vitamin i kroppen. En del behöver äta tillskott. Men hur är det för mig som gärna är ute i solen utan skydd under sommaren? Hur länge räcker mina D-vitamindepåer? Följ mitt experiment där jag kommer att mäta halten D-vitamin i blodet varje månad under ett år.

Under senare tid har jag blivit nyfiken på alla dessa tillskott som vi äter. Behöver vi dem? För någon vecka sedan hade jag ett par inlägg om omega-3. Nu har jag börjat titta lite närmare på D-vitamin. Försäljningen av D-vitamintillskott har ökat ordentligt de senaste åren. Jag tillhör själv dem som under vinterhalvåret har knaprat D-vitamin, mest i förhoppning om att slippa alla dessa förkylningsvirus som barnen drar hem från skolan. Samtidigt har jag börjat ifrågasätta om det verkligen hjälper. Näsan rinner ändå titt som tätt, ibland även under september månad när halten D-vitamin i kroppen är hög efter sommaren.

Om ett par dagar kommer jag att skriva lite mer om olika studier som har gjorts på D-vitamin. Nu tänker jag berätta om det experiment som jag har påbörjat med hjälp av blodanalysföretaget Werlabs. Först lite bakgrundsinfo.

D-vitamin tillverkas när solen lyser på vår hud

Studier visar att en relativt stor andel svenskar får låga D-vitaminnivåer i blodet under vintern, men samtidigt spelar det stor roll vilka solvanor vi har. D-vitamin bildas när sommarens starka solstrålar träffar vår hud och lagras sedan i fettväven inför årets mörka månader.

När vi under de senaste decennierna har fått uppmaningar om att skydda oss mot solen med kläder och solkrämer, har våra kroppar börjat tillverka mindre D-vitamin. Det har lett till att många har fått en brist under vintern. Det jag undrar nu är vad som händer i mig, som har slängt ut solkrämer ur mitt liv?

Solkrämer ger ett falskt skydd mot solen

För några år sedan granskade jag vetenskapen bakom solkrämer. Det falska skydd som solkrämer ger oss är en av flera möjliga förklaringar till varför malignt melanom ökar. Dessutom innehåller krämerna kemikalier som absorberas av huden och är dåliga för miljön. Numera förlitar jag mig istället på kroppens naturliga skydd mot solen. Under våren vänjer jag huden vid solen i takt med att UV-strålningen blir starkare. När huden har blivit brun och tjocknat (ett viktigt skydd mot UVA-strålning) klarar min hud svensk sol, som är relativt svag.

Ett experiment för att få reda på fakta

Producerar då min kropp – som får vara mycket i solen – D-vitamin så att det räcker över vintern? Det är detta jag nu ska undersöka. Werlabs sponsrar experimentet där jag varje månad ska mäta D-vitaminhalten i mitt blod. Via Werlabs kan man beställa diverse olika blodanalyser, sedan kilar man iväg till en vårdcentral i närheten för att ta själv provet. I våras gjorde jag deras stora hälsokontroll och mätte blodfetter, blodsocker, olika mineraler och D-vitamin. Läs mer här: Mina finfina blodfetter efter tio år på lågkolhydratkost. Nu kommer jag endast att mäta D-vitamin och kalciumnivåer (D-vitamin påverkar kalciumupptaget från tarmarna) och jag har redan tjuvstartat. Här är mina värden hittills:

d-vitamin-oktober

I maj månad lågt mitt D-vitamin på 70 nmol/L. Sedan hade jag ett långt sommarlov och tillbringade dessutom tio dagar vid italienska Amalfikusten. I september hade nivåerna stigit till 85 nmol/L och nu i oktober låg de på 75 nmol/L.

I morgon är det dags för novembertestet och om ett par dagar får jag resultatet. I samband med det kommer jag att gå igenom en del av den forskning som finns på D-vitamin, vilka nivåer som behövs i blodet och effekterna av att äta tillskott. Det kommer att handla om typ förkylningar, benskörhet och hjärt-kärlsjukdom. Innan jag avslutar dagens inlägg behöver vi dock gå igenom hur man får i sig D-vitamin via maten.

Svårt att få i sig tillräckligt med D-vitamin från maten

Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska äta ungefär 10 mikrogram D-vitamin varje dag, men det är ganska svårt att komma upp i den mängden. De bästa D-vitaminkällorna är fisk (framförallt lax, sill, makrill, abborre, gös och tonfisk), ägg, fet le­verpastej och mejeriprodukter. För att vi ska få i oss 10 mikrogram krävs att vi varje dag äter antingen 75 gram lax (de portionsbitar man kan köpa väger 125 gram), över 10 ägg, ett och ett halvt paket leverpastej eller två kilo smör. Lättmjölk och mellanmjölk berikas med vitamin D, eftersom vitami­net försvinner när man tar bort fettet ur mjölken. Men det behövs fortfarande ungefär två liter berikad mjölk för att nå upp i 10 mikrogram. Av standardmjölk, som innehåller naturligt D-vitamin, behöver man dricka ännu mer.

Jag dricker personligen aldrig mjölk, däremot äter jag ganska mycket lax och annan fisk, ungefär 300-500 gram i veckan. Jag skulle tippa att jag får i mig ungefär 40-60 mikrogram D-vitamin varje vecka, alltså mindre än vad som rekommenderas. Men kan mina solvanor kompensera för det?

Det ska bli enormt spännande att se hur långt mitt D-vitaminlager räcker! Fortsättning följer snart…

Dela & kommentera comments 12

Omega-3 – behöver vi äta tillskott?

Många äter tillskott av omega-3 för att inte få i sig för lite av den fettsyran, men mycket talar nu för att vi slänger våra pengar i sjön. Kroppen tillverkar mer omega-3 än vad vi tidigare har trott. Det överskott som vi äter från tillskott bränns upp som energi.

Omega-3 har länge varit hett som hälsotillskott. För 11 år sedan skrev jag själv i DN om fettsyrans alla hälsofördelar: En fet revolution kan rädda hälsan. En av mina artiklar om omega-3 hamnade också på löpsedeln. Den såg jag senare i skyltfönstret till en hälsobutik som sålde tillskott.

Nu behöver den hajpade bilden av omega-3 nyanseras. För något år sedan tipsade jag om en artikel i New York Times som ifrågasatte om omega-3 kan skydda mot hjärt-kärlsjukdom. Nyligen träffade jag också Anna Maria Pauter från Stockholms universitet, som i morgon kommer att försvara en avhandling kring omega-3. Hennes studier visar att möss som saknar omega-3 är skyddade mot fetma. Mer om det i morgon. Idag blir det ett kritiskt inlägg om behovet av omega-3-tillskott.

Omega-3 – en viktig molekyl i kroppen

Storyn kring omega-3 har varit att kroppen inte kan göra tillräckligt av den form av omega-3 som kallas DHA. Vår hjärna behöver DHA för att fungera ordentligt och från DHA bildas även molekyler som dämpar inflammation i kroppen. Det är utan tvekan en viktig fettsyra för oss.

DHA finns främst i mat från havet, men också i kött från djur som betar gräs. När djur nuförtiden äter kraftfoder istället för gräs, har halten omega-3 i kött minskat. Tanken är att vi därför får i oss alldeles för lite DHA, speciellt personer som inte äter fisk. Samtidigt har halten av omega-6 fettsyror i vår kost ökat betydligt eftersom vi äter mer majs- och solrosolja. Från omega-6 bildar kroppen molekyler som driver inflammation. Antagandet har varit att när förhållandet mellan omega-3 och omega-6 har ändrats, har maten blivit mer inflammationsdrivande. Därför skulle vi exempelvis få mer hjärt-kärlsjukdom. Bristen på omega-3 skulle också kunna påverka hjärnan och tillskott skulle därmed kunna hjälpa vid exempelvis Alzheimers sjukdom och depression.

Marginella effekter i vetenskapliga studier

MEN. Man brukar prata om anomalier inom en vetenskaplig hypotes – observationer som inte passar in i tesen. En viktig anomali är att omega-3-tillskott i studier vare sig har påverkat risken för hjärt-kärlsjukdom eller utvecklingen av Alzheimers sjukdom. De studier som finns på depression ger en splittrad bild; det verkar finnas en effekt men den är relativt liten. Även vid adhd kan tillskott hjälpa, men effekten är också här liten. När forskare nyligen undersökte om omega-3-tillskott har en inflammationsdämpande effekt hos friska personer, såg de ingen skillnad mot kontrollgruppen.

Samtidigt som effekten har uteblivit eller är liten i många studier behöver vi lägga in en brasklapp. En del av dessa studier är små och har svagheter i sin design. Det pågår större och mer välgjorda studier. Kanske får vi anledning att omvärdera detta igen, men omega-3 har i alla fall ingen tydlig och revolutionerande effekt på hälsan (som jag skrev i rubriken i DN).

Kroppen gör mer omega-3 än vi tidigare trott

En annan anomali i paradigmet kring omega-3 är en av mina bästa vänner. Under sin uppväxt åt hon i princip aldrig fisk, men när vi läste Fourieranalys (vacker matematik) på universitetet blev hon kursetta. Bristen på omega-3 i hennes mat borde ha förvandlat hennes hjärna till en dysfunktionell skrumpen klump, men bland 110 studenter på denna hyfsat avancerade mattekurs var hon bäst (och jag hade aldrig klarat kursen utan hennes hjälp). Så vad finns det för förklaring?

Anna Maria Pauters forskning på möss visar att de vid behov gör mer DHA än vad man tidigare har trott och detta verkar även gälla oss människor. I till exempel rapsolja finns en form av omega-3 som kallas för ALA. Det är ett förstadium till DHA i kroppen. När forskare har gett personer ALA som har varit inmärkt med vissa isotoper, har de sett att väldigt lite ALA omvandlas till DHA. Därför har de dragit slutsatsen att vi måste äta DHA för att få tillräckligt av den fettsyran.

MEN. När forskare istället har tittat på vegetarianer eller personer som inte äter fisk (som min kompis) har dessa personer ändå relativt mycket DHA i kroppen. Slutsatsen är att kroppen måste tillverka mer DHA när den verkligen behöver.

Kroppen hushållar också med det DHA som finns att tillgå. Halveringstiden för DHA i hjärnan är ungefär två år. En del av det DHA som du åt under sillunchen vid midsommar för över ett år sedan, finns alltså fortfarande kvar i dina nervceller.

Gravida kvinnor kan behöva tillskott

Anna Maria Pauter menar att forskningen inom omega-3 området visar att friska personer generellt inte behöver äta tillskott. Däremot kan gravida kvinnor som inte äter fisk behöva lite extra omega-3. Under en graviditet överförs mycket omega-3 till fostret. Om mamman får i sig för lite omega-3 kan hennes depåer bli utarmade. Intressant nog har forskare sett att mer ALA omvandlas till DHA under en graviditet. Kvinnor tillverkar också generellt mer DHA än vad män gör, sannolikt eftersom vi behöver ha större depåer när vi blir gravida.

Omega-3-tillskott kan hjälpa vid vissa sjukdomar

Med allt detta skrivet vill jag poängtera att det fortfarande kan finnas sjukdomar eller tillstånd där tillskott av omega-3-fettsyror har en betydelsefull effekt. Det finns till exempel studier som visar att omega-3 har en positiv inverkan vid cystisk fibros, som är en inflammatorisk sjukdom.

Men är du frisk, äter fisk och i övrigt näringsriktig mat finns det inget som talar för att du behöver ett tillskott av omega-3. Ett överskott av omega-3 brännas upp som energi i kroppens celler. Att äta omega-3 kapslar blir därför mest ett slöseri med pengar.

I morgon kommer ett inlägg om de resultat som Anna Maria Pauter fick när hon studerade möss som inte själva kan tillverka DHA. En liten cliffhanger: socker kommer att finnas med som en ingrediens i storyn…

Dela & kommentera comments 16