Faktakoll av media

En högfettdiet är farlig för oss. Det mantrat känner du säkert igen från forskares framträdanden i media. Vet du hur deras högfettdiet ser ut? Den innehåller 20 energiprocent från vitt rent socker. Så har fettet i decennier fått skulden för vad sockret åstadkommer. 

Ett sötare blod bygger i princip enbart på forskning genomförd på människor, eftersom vi och djur kan skilja oss åt. Under min research har jag däremot hela tiden snubblat över studier på möss där forskare upprepade gånger påpekar att en ”high fat diet” leder till typ 2-diabetes. Jag har aldrig brytt mig om detta eftersom studier på människor visar på något helt annat. En ”high-fat diet” som innehåller väldigt lite kolhydrater, som exempelvis LCHF, förbättrar alla symptom på typ 2-diabetes om man är människa. Min slutsats har varit att skillnaderna antingen beror på att mössen har en annorlunda ämnesomsättning eller på att det är något skumt med den ”high-fat diet” som forskarna använder på möss.

Vem lever på späck, socker och mjölkprotein?

Jag har många gånger tänkt att jag ska sätta mig in i mössens diet. Så häromdagen googlade jag ”high fat diet mouse chow”. En av de första träffarna blev denna: Majority of studies of high-fat diets in mice inaccurately portrayed. År 2007 granskade ett gäng forskare vilken slags musdiet man använt i de studier som publicerats i de högst rankade tidskrifterna.

RESULTAT: Det man kallar ”high fat diet” består ofta av 60 procent späck, 20 procent vitt socker och 20 procent av proteinet casein. Det är alltså inte underligt att de stackars mössen får diabetes. Det är vad jag skulle kalla för en HSHF diet, högsocker/högfettdiet. Perfekt motor för diabetesutveckling.

Värst är kanske att forskarna i en tredjedel av studierna inte ens berättade hur kosten var utformad. En aningslös läsare kan då tro att en high-fat diet faktiskt enbart är en high-fat diet. På detta vis får fettet skulden för det som sockret orsakar. Många musstudier visar numera att när forskare tillsätter en extra dos socker utvecklar mössen diabetes än effektivare.

Ju mer jag granskar kostforskningen, desto mer börjar det likna något slags Kafkaprocess.

SLUTSATS: möss och människor är nog ganska lika ändå.

I veckan har DN skrivit om en ny vetenskaplig studie där forskare menar att man kan förklara överviktiga kvinnors ökade risk för bröstcancer med deras höga kolesterolnivåer: Högt kolesterol kan ge ökad risk för bröstcancer – DN.SE. Enligt forskarna skulle en biprodukt från kolesterolmetabolismen kunna göda cancercellerna. Det visar studier på möss.

Problemet med denna artikel är att det saknas koppling mellan höga kolesterolnivåer i blodet, övervikt och fetma. Insikten om att vi har matats med denna felaktiga bild, helt utan grund, är en av de saker som fick mig att granska de kostråd vi har fått. Läs mer om det här i första kapitlet av Ett sötare blod.

För lite gott HDL-kolesterol vid bukfetma

Bukfetma (metabolt syndrom) är istället kopplat till en trio av rubbade blodfetter: ett för lågt gott HDL-kolesterol, för höga triglycerider och små onda LDL-kolesterolpartiklar. Här kan du själv läsa hur International Diabetes Federation definierar metabolt syndrom: www.idf.org/webdata/docs/MetS_def_update2006.pdf

Många andra forskare menar att kopplingen mellan fetma, metabolt syndrom och bröstcancer går via höga insulinnivåer i blodet. Insulin är en tillväxtfaktor. I Ett sötare blod kan du läsa mer om hur detta fungerar. En kvinna som lider av bukfetma kan få tio gånger mer insulin i sitt blodet än en frisk kvinna när de äter en lika stor portion pasta. Totalnivåerna kolesterol deras blod är väldigt ofta densamma.

Mitt förra inlägg handlade om att dagens program av Fråga doktorn kunde bli ett fall för granskningsnämnden. Men jag har glädjande nog fått helfel. Det var ett riktigt bra program. Jag har inte tittat på den efterföljande webbsändningen och det är tre viktiga minuter som inte går att återspela på svtplay. Allting hänger sig ungefär femton minuter in i programmet, så jag vet inte exakt hur orden föll då. Att det blev så bra, tror jag, berodde på att Stefan Rössner fick lämna återbud. Han blev ersatt med Ylva Trolle Lagerros från Karolinska sjukhuset som jag uppfattade som en ödmjuk läkare, välvilligt inställd till tittarnas berättelser.

LCHF hjälpte lederna

En tittare berättade att hon börjat med LCHF för att bli av med sina magproblem, men förvånande nog hade hon också sluppit sin ledvärk. Sedan hon la om kosten hade hon inte fått ett enda skov av den reumatiska sjukdom, Bechterews sjukdom, som hon led av. Trolle Lagerros fångade upp pucken och menade att fett, framförallt omega-3 fetter, absolut kan bromsa inflammationen i lederna. Här kan det också finnas en annan spännande förklaring. Alldeles nyligen hittade forskare en koppling mellan tarmfloran och ledgångsreumatism: Gut Bacteria May Cause Rheumatoid Arthritis. Bland personer som nyss hade fått ledgångsreumatism bar 75 procent på en speciell bakterie, Prevotella copri. Bara 21 procent av de friska kontrollpersonerna hade den i sina tarmar. Tarmfloran interagerar med vårt immunförsvar. Andra studier visar att tarmfloran påverkas av hur vi äter, bland annat denna från Science: Linking long-term dietary patterns with gut microbial enterotypes. Allt mer forskning visar på kopplingar mellan tarmfloran och sjukdom. Här finns mycket nytt att lära, tror jag.

Diabetiker blev hjälpt av LCHF

En annan tittare, en man med diabetes, ringde in och berättade om hur hjälpt han blivit av LCHF. Han hade gått ner i vikt och hans långtidsblodsocker låg nu på 41 mmol/mol, vilket är lägre än vad många friska personer har. Inte heller här värjde sig Trolle Lagerros, utan pekad på nyttan av att utesluta kolhydrater ur dieten. Just när hon för detta resonemang blir det dock ett avbrott i web-sändningen på svtplay. Vet därför inte exakt hur orden föll. Var det någon som såg den delen av programmet i direktsändningen? Vad sa hon sen?

Mai-Lis Hellenius menar att LCHF fungerar bra

Den stora nyheten i ”Fråga doktorn” är att Mai-Lis Hellenius säger att LCHF fungerar bra. Jag höll nästan på att svimma framför TV:n. Hon kom inte med en enda varning om att det skulle höja kolesterolnivåerna i blodet på samma vis som hon gjort tidigare. Visserligen påstod hon att protein ökar risken för tarmcancer, vilket med ganska stor säkerhet är en sanning med modifikation. Men hon varnade i alla fall inte för skyhöga blodfetter. Dessutom säger hon att vi måste röra oss för att kunna äta kolhydrater. Om vi inte rör oss, behöver vi dra ner på kolhydraterna. Det är väldigt sant.

Vikt handlar om mer än bara kalorier

En bit in i programmet kommer dock lite snusförnuftiga kommentarer om att vikt ju ändå bara handlar om att räkna kalorier och att röra på sig. Det är inte sant. En studie publicerad i Jama visar till exempel att en grupp människor brände 300 kilokalorier mer per dygn (på gruppnivå, det fanns stora individuella skillnader) när de åt en strikt lågkolhydratdiet i jämförelse med en lågfettdiet: Effects of Dietary omposition on Energy Expenditure During Weight-Loss Maintenance. Det finns fler studier som visar att vi kan påverka vår förbränning genom hur vi äter. För en person som vill gå ner i vikt är det ju smart att utnyttja denna effekt. Man tjänar ungefär halvtimmes joggingrunda per dag.

SLUTSATS: jag hade dunderfel. Kvällens avsnitt av fråga doktorn var bra.

Nu på måndag kommer SVT:s program Fråga doktorn handla om 5:2-dieten, LCHF och stenålderskost. Av någon anledning har de valt att låta Mai-Lis Hellnius på Karolinska sjukhuset svara på frågorna, en känd motståndare av LCHF.

Enligt de regler som är uppsatta för SVT, SR och UR måste programmen vara opartiska. Så här står det angående ensidig behandling av ett ämne eller en händelse: ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”

Ska Hellenius svara på frågor i programmet ska det alltså också klart framgå att hon tydligt har tagit ståndpunkt mot mättat fett, vilket många andra professorer i Sverige inte gör. Personligen tycker jag att Fråga doktorn också borde bjuda in Fredrik Nyström från Linköping, som har en helt annan syn på det här med kost. Då skulle programmet undvika en fällning i granskningsnämnden.

Idag har Lena Andersson skrivit en ledare i DN om tolkning av kostforskning, alla åsikter om hur vi ska äta och nyttan av stärkelse. Själv blir hon inte mätt om hon inte äter kolhydrater. Läs här: Stärkelse gör frisk och slank – DN.SE.

Jag har läst ledaren flera gånger, men har svårt att förstå syftet med texten. Det känns mest som ett försvar för den egna rätten att äta stärkelse. Det är en diskussion man kan föra med kollegor över en lunch, men på ledarplats i Sveriges största morgontidning måste det finnas viktigare frågor att ta upp. Dessutom är det ännu ett onyanserad och okunnigt inlägg i en redan infekterad kostdebatt. Jag har stor respekt för Lena Andersson som författare. Men som kostdebattör saknar hon djup.

Stärkelse är bra – om det inte blandas ut med socker

Min första invändning är rubriken: ”Stärkelse gör frisk och slank”. Den är helt korrekt på en ö som Okinawa eller i andra ursprungsbefolkningar där det inte finns sötade livsmedel. Kroppen har ett alldeles utmärkt biokemiskt system för att ta hand om den glukos som finns i stärkelse. Men när en befolkning blandar in vitt socker i en stärkelserik diet, smäller fetman till. Det syns tydlig i många asiatiska länder, som i Indien och Kina.

Det som särskiljer det vita sockret från stärkelse är att det innehåller fruktos, en sockerart som kroppen inte har mycket användning för. Vår lever tar hand om fruktosen och äter vi samtidigt mycket stärkelse kom levern att omvandla en stor del av denna fruktos till fett. När möss får äta en fruktosrik diet utvecklar de snabbt en leverförfettning och leverförfettning är ett problem som ökar lavinartat globalt. En hel del forskning tyder på att en hög fettproduktionen i levern, orsakad av fruktos, leder till att en del fett fastnar i organet. När detta sker börjar levern reagera sämre på hormonet insulin. Det i sin tur gör att insulinnivåerna i kroppen stiger. Och det är nu vi får problem även med stärkelse och glukos. Kroppen klarar inte längre att ta hand om den sockerarten.

Lena Anderssons mättnadskänslor delas inte av alla

I Ett sötare blod beskriver jag ett experiment som jag har gjort tillsammans med professor Kerstin Brismar på Karolinska sjukhuset. Vi åt samma mängd godis, men reagerade otroligt olika. Det visade sig att hon var insulinresistent och fick tio gånger mer insulin i blodet av samma dos godis. Här är grafen som visar skillnaden:

Den är bilden visar hur otroligt olika vi kan reagera på stärkelse. Lena Andersson, som skriver att hon inte blir mätt om hon inte får ris, har förmodligen rört på sig tillräckligt och ätit lagom mycket socker för den genuppsättning hon har. Hon har inte utvecklat denna problematik. Det har däremot en miljon andra svenskar gjort. När man får så här höga insulindoser i blodet, blir man inte alls mätt på ris. Normalt fungerar insulin som ett mättnadshormon, men molekylärbiologisk forskning visar att när doserna blir för höga i blodet kan insulin blockera effekten av ett annat viktigt mättnadshormon: leptin. Utan signalen från leptin, blir vår hjärna missnöjd. Den kommer driva oss att äta mer. Så är den onda spiralen igång.

Stärkelse gör sjuk och död – om man har metabolt syndrom

Beroende på vem man är, får alltså stärkelse helt olika effekt i kroppen. För personer som rör på sig, är friska, och håller nere på sockerintaget, utgör stärkelse inget större problem. Men för personer som har festat loss lite för mycket på socker och skräpmat (transfetter kan också bidra till fettlever), är situationen en helt annan. Då stiger blodsockret till för höga nivåer. Det eldar på en inflammation i blodådrorna, vilket kan leda till hjärtinfarkt, stroke och en hel del andra obehagligheter. Dessutom stiger insulinnivåerna i blodet och det ställer in kroppen på tillväxt. På debattsidan i dagens DN, som kom direkt efter Lena Anderssons krönika, skrev läkare om att antalet bröstcancerfall ökar. Bröstcancerceller reagerar på insulin och på en tillväxtfaktor som aktiveras av insulin, kallad IGF-1.

Jag kan verkligen önska att det fanns lite mer ödmjukhet i kostdebatten. Det är så många som utgår från sina egna erfarenheter och tycker att alla andra ska fungera likadant. Men så är det inte. Det är en enorm skillnad på ämnesomsättningen i en metabolt sjuk kropp och i en frisk Lena Andersson-kropp.

Det känns lite som att kostdebatten i Sverige har nått något av en kulmen (fast jag kanske är naiv när jag skriver så). Det händer så mycket att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Det är några saker jag vill notera:

40 procents fett är vad vi åt på 1970-talet

Ingen stormedia, vad jag vet, har kommenterat att Livsmedelsverket nu rekommenderar den mängd fett i dieten som vi åt innan våra myndigheter började ge oss fettgränser. På 1970-talet åt vi cirka 40 energiprocent fett. Sedan satte forskare en gräns på 35 procent, som sedan sänktes till 30 procent. Sedan höjde de till 35 procent för cirka 10 år sedan. Och nu är vi tillbaka där vi började: på 40 procent. Vetenskapsradion sa i sitt veckomagasin att de nya näringsrekommendationerna inte bjöd på några stora nyheter. Jag kan tycka att det hade varit på sin plats att fråga hur det kommer sig att de nu helt och hållet har backat när det gäller mängden fett i dieten.

Ingen grund för 40 procents gränsen

Sedan kan jag tycka att 40-procents gränsen vilar på en otroligt bräcklig grund. I våras publicerade forskare resultat i New England Journal of Medicine som visade att en diet som innehöll 41,5 energiprocent fett skyddade så bra mot hjärtinfarkt att de blev tvungna att avbryta studien i förtid. Deltagarna åt en medelhavskost och en grupp fick en hel liter olivolja per person och vecka. De grupp som åt en lågfettdiet, som i högre utsträckning drabbades av hjärtinfarkt, fick 37 energiprocent från fett. Den där gränsen på 40 procent ger jag inte mycket för. Dessutom har de satt en gräns på 32-33 procent för ”dietary planning”, matplanering. Det innebär att mina barn kommer att få samma fettsnåla diet i skolan, trots att ingen forskning visar att det innebär något fördel. Jag tycker Livsmedelsverket styr på ett vis som de inte borde göra.

Frontalkrock mellan statliga experter

Det är också väldigt tyst i stormedia om att SBU:s expertgrupp har kommit till helt andra slutsatser än Livsmedelsverkets experter. SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) skriver i sin rapport Mat vid fetma, som kom för ett par veckor sedan, att: ”Sammantaget måste det vetenskapliga underlaget för att intag av mättat fett leder till försämrad hjärt-kärlhälsa anses vara bräckligt”. Samtidigt fortsätter Livsmedelsverket att varna för smör. Dessa två statliga expertgrupper tolkar  vetenskapen helt olika.

Läsare positiva till Correns serie om lågkolhydratdieter

I svallvågorna av SBU–rapporten har Corren haft en artikelserie om lågkolhydratdieter. Som så ofta när dessa dieter får uppmärksamhet blir reaktionerna många, framförallt från diabetiker som blivit symtomfria när de lagt om kosten. Läs några av reaktionerna här: Starka läsarreaktioner efter Correns artikel.

Landstingsråd anklagar SBU för ”kvacksalveri”

Samtidigt har två landstingsråd gett sig in i debatten. De skriver på SvD:s debattsidor under rubriken ”Skrota de farliga fettdieterna” att de ”står upp mot humbug och kvacksalveri i vården”. Därmed underkänner de helt slutsatserna från SBU:s expertgrupp. Det är tur att dessa politiker faktiskt inte har någon som helst makt över vad läkare får rekommendera. Däremot kan jag tänka att de skjuter sig själva rätt rejält i foten. En studie från år 2000 visade att diabetesvården står för 6 procent av de totala sjukvårdskostnaderna, som i sin tur utgör cirka 10 procent av Sveriges BNP. Alltså utgör kostnaderna för diabetesvården cirka 0,6 procent av BNP. Det är en svindlande summa pengar. Jag hoppas att de fattar att historierna från Correns läsare (länken ovan) är på riktigt. Det är riktiga människor som på riktigt kunnat sluta med sina mediciner. Det är inga sagor. När det gäller orsaken till att dödligheten i hjärtinfarkt har gått ner, som landstingspolitikerna skriver om, kan du läsa mina kritik här: Punktera myten om farliga fettet.

Det var allt. Tror jag.

Det är flera personer som har mejlat mig denna artikel i Dagens Medicin: Förvånande resultat om socker. Forskarna ser i en studie att en hög konsumtion av socker är kopplad till en lägre risk för diabetes, vilket är ett förvånande resultat.

Min kritik av denna studie är att deltagarna har fått registrera vad de åt under en enda vecka. Det är en väldigt kort tid och det lämnar utrymme för stora felmarginaler. Jag sätter mycket större trovärdighet till denna studie: The Relationship of Sugar to Population-Level Diabetes Prevalence: An Econometric Analysis of Repeated Cross-Sectional Data. Den har jag skrivit om tidigare här på bloggen: Ny världsomspännande studie: socker bakom diabetes. Forskare har kartlagt sockertillgången i 175 olika länder och de hittar en otroligt stark koppling till antalet fall av diabetes. Här är också en dansk studie som visar att en hög läskkonsumtion leder till förstadiet av typ 2-diabetes inom bara loppet av bara ett halvår: Sucrose-sweetened beverages increase fat storage in the liver, muscle, and visceral fat depot: a 6-mo randomized intervention study. Den är liten, men det finns fler liknande studier som visar på samma resultat.

Samma osäkra forskningsläge när karies drabbade oss

Det kan tyckas konstigt att vetenskapliga studier kan peka åt så många olika håll. Av olika anledningar har jag nyligen satt mig in i hur det såg ut när vi plötsligt drabbades av karies i början av 1900-talet. Läget var precis lika osäkert då. Ingen visste varför tänderna plötsligt ruttnade i munnen på treåringar. En del forskare menade att det var sockrets fel, andra att vi led brist på vitaminer. Vetenskapliga studier pekade än hit, än dit. Det var ingen ordning och reda. Alla kunde hitta argument för sin sak. Vad forskarna då gjorde var att utföra ett stort experiment på mentalsjukhuset Vipeholm utanför Lund. Svårt funktionshindrade människor fick tugga på kolor, choklad och sött vetebröd. Det var ett etiskt vidrigt experiment. Men de vetenskapliga resultaten var otvetydiga: det är socker som förstör våra tänder. Vipeholmsexperimenten var spiken i kistan för vitamintesen.

Vi kan inte låsa in några tusen barn och låta dem äta godis för att se om de blir fetare än andra barn. Därför är det viktigt att skilja ut de riktigt bra studierna från dåligt bakgrundsbrus. Studier där kostregistreringen enbart har pågått under en vecka, brukar jag sålla bort som undermålig vetenskap. De viktiga slutsatserna i Ett sötare blod är därför också baserade på studier som är publicerade i högt rankade vetenskapliga tidskrifter.

5:2 verkar ha tagit över allas hjärnor. Jag har inte läst Michael Mosleys bok, däremot såg jag hans inslag på Vetenskapens värld. Först och främst vill jag säga: rätt använd tror jag 5:2-dieten kan ha en riktigt bra effekt på både vikten och hälsan. MEN. Det verkar som att hans slängiga budskap om att alla kan äta hur de vill bara de fastar två dagar i veckan, har nått lite väl djupt in i folksjälen. Jag har hört många säga att kollegor på jobbet numera gärna äter både en och två bullar till kaffet, eftersom de fastar andra dagar.

Det är så synd! Då missar man målet. Du ska sikta mot att få ner blodsockret och insulinnivåerna i blodet. Äter du en himla massa godsaker alla övriga dagar, far blodsockret upp och ner som en berg- och dalbana. Många har bara gått ner något kilogram efter att ha späkt sig i flera månader med fasta. Förklaringen är med stor sannolikhet att fastedagarna ofta kompenseras med rejäla fester.

Som sagt. Jag har inte läst boken. Men det verkar som att bokens budskap är lite otydligt. Ni som har läst boken får gärna lägga kommentarer om jag har fel.

Den som vill gå ner i vikt med 5:2 gör bäst i att kombinera fastan med GI, LCHF, Atkins, Paleo eller någon annan form av lågkolhydratdiet. Glöm inte att hälla ordentligt med olivolja på grönsakerna så att du blir mätt veckans övriga dagar. Då har periodisk fasta verkligen potential att ge effekt.

Med anledning av det ”LCHF-krig” som utspelade sig för någon vecka sedan, skrev jag ett debattinlägg i Journalisten. Här hittar du det: LCHF är ingen religion | Journalisten.

Det var två saker jag hade tänkt rätta innan den gick i tryck. Tyvärr gick det undan, så det blev inget. Diabetes ökar risken för hjärt-kärlsjukdom med 100-200 procent. Och givetvis är rökning också en stor riskfaktor.

Idag har Mai-Lis Hellenius & Co svarat på min replik på DN debatt i förra veckan. Jag skrev att mättat fett är neutralt för hjärtat. Svaret har rubriken: ”Vår kunskap om mat och fetter har blivit solidare”. Jag kan inte annat än att hålla med. Kunskapen har blivit solidare. Men det är lite annorlunda att författarna påstår att den nya kunskapen skulle peka på att mättat fett är farligt. I min replik på deras debattartikel refererar jag till två metaanalyser. Slutsatsen i båda dessa är att det inte finns någon signifikant koppling mellan mättat fett och hjärtinfarkt. I sitt inlägg skriver Hellenius & Co nu att det finns så många vetenskapliga studier och att detta: ”Samtidigt innebär det att det blivit lättare att plocka ut en handfull studier som passar in i argumenteringen för avvikande kostråd.”

Här vill jag berätta hur en metaanalys går till. En metaanalys innebär att forskare letar fram den absolut bästa forskningen på området, sedan slår de ihop resultaten från dessa studier. Många av de hundratusentals vetenskapliga studier som Hellenius & Co refererar till håller låg kvalitet. Ofta är de dåligt kontrollerade och många gånger är de alldeles för små. Som jag poängterar i Ett sötare blod har forskare sällan råd att göra stora och bra koststudier. I de metaanalyser jag refererar till har forskarna just sållat bland bråten. De har valt ut den absolut bästa forskningen på området och har dragit sina slutsatser därifrån. Det är analyser i världsklass. Och studierna är absolut handplockade. Bara de bästa platsar i gänget.

Totalnivåerna kolesterol är ett förlegat mått på hälsa

I sitt svar i DN nämner aldrig Hellenius & Co att mättat fett framförallt höjer det goda HDL-kolesterolet. De hänger istället upp sig på totalnivåerna kolesterol. Det var ett mått som man började använda på 1950-talet för att försöka förutspå risken för hjärtinfarkt, men numera finns mycket bättre mått för detta, till exempel kvoten mellan totalkolesterol och det goda HDL-kolesterolet. Om en forskare som jag intervjuar börjar referera till totalkolesterolet lyser  en varningslampa i min hjärna. Det är ett tecken på att hon eller han gärna kör på i gamla hjulspår. Du kan läsa mer om kroppens olika blodfetter i kapitel 4 i Ett sötare blod. 

Det är viktigt att forskare är ärliga i sina analyser

Hellenius & Co baserade sitt LCHF-larm på att antalet fall av stroke går upp bland personer i 35-44 års åldern. Denna ökning beror med stor sannolikhet på att rökning har ökat just inom denna åldersgrupp. Dessutom har antalet personer med övervikt och fetma ökat. Här går knappast att skylla på det mättade fettet. Jag tillhör denna åldersgrupp och jag kan garantera att det inte fanns någon röd mjölk eller fet fil i mitt kylskåp när jag växte upp. Min generation har vuxit upp på lättmjölk och på produkter som inte sällan innehållit transfetter.

Det är allvarligt att stroke ökar bland unga. Desto viktigare att forskare är ärliga i sina analyser av vad som är fel. Det är grundläggande att förstå vad som har gått snett, så att hälsoråden blir korrekta.

Läs också Andreas Eenfeldts kommentar på slutrepliken: Fettdebatten i DN avslutas med en fet sten i glashuset!